Här kommer ett poem ur Fader Ghelasies skrifter (se andra psalmer publicerade här för någon vecka sedan), som handlar om man och kvinna.
Jag tackar Vanja att hon visade sitt intresse, detta har sporrat mig att göra detta försök.
Ett förklarande ord till översättningen:
Fader Ghelasie har en speciell stil, han använder ett speciellt språk som i början kräver en viss ansträngning av läsaren. Ett centralt ord-begrepp i hans skrifter är det rumänska "chip"(läs kip som i Kiruna), som på svenska både kan tolkas som "ansikte", "bild"och "vis"/"sätt". Gud har skapat människan till sin avbild, d v s människan bär på Guds bilds prägel som sin egen bild. Det är intressant att Fader Ghelasie använder ett annat ord för bild än "chip", när han vill understryka att det handlar om det som blir synligt, det som visas, nämligen det rumänska ordet "fața", som både betyder "ansikte" och "framsida""(jfr engelska face, svenska fassad) . "Chip" - som jag kommer att översätta med "bild" ("image" på engelska) - blir alltså "ansikte" när den visas. Men det handlar inte bara om något som visas, om framsidan, utan samtidigt om det immanenta, om det egna, inneboende. Insidan "flödar över" och är på samma gång utsida, den visas och förblir samtidigt aldrig känd, aldrig "helt avslöjad", utan evigt outtömlig.
Det är också intressant att ordet "ikon" som kommer från grekiskan "eikon" betyder just "bild". Egentligen borde jag översätta Fader Ghelasies "chip" med "ikonisk bild", för att understryka dess sakrala betydelse. Fader Ghelasies mystik har i centrum Kristi bild, Kristi ikon. I Kristus förenas - utan sammanblandning - Guds oskapade bild med skapelsens bild. (Kristus är samtidigt Gud och människa.) Man kan därför kalla hans mystik för en ikonisk mystik. Hans språk är ett ikoniskt språk, ett försök av att ta fram den ikoniska verkligheten av ordet. Han kallar även den hesychastiska bönen för den ikoniska bönen. I och med det understryker han att bönen alltid är en dialog mellan personer, en dialog mellan Gud, Guds bild, och människan, människans bild som Guds avbild, en dialog ansikte mot ansikte.
(Not: När han pratar här om Guds ikon, om Kristi ikon, eller om Gudaföderskans ikon, handlar det inte om ikoner som objekt, målade bilder på trä eller glas el. dyl. utan om Guds väsen, om Gudaföderskans väsen, om deras ikoniska verklighet. Det är därför man pratar i denna text om tillbedjan och inte om vördnaden som man visar för de målade ikonerna. Målade ikoner är en port till och samtidigt ett medel som möjliggör mottagandet av denna ikoniska verklighet.)
Ett annat särdrag av Fader Ghelasies skriftspråk är att han använder mycket versaler. Så börjar många ord med versaler som vanligtvis inte gör det, eller så skrivs hela ordet med versaler. (På rumänska gäller annars samma regler för versaler som på svenska.) Detta har stört många läsare; men det finns en inre logik i användningen av versaler i Fader Ghelasies skrifter. Ord som handlar om Gud skrivs ofta med versaler i sin helhet; ord som handlar om människan som Guds avbild eller som handlar i allmänhet om Guds skapade verk, men som innehar en helighet på grund av att de bär på Guds prägel, på Guds bild, skrivs med vanliga bokstäver, men första bokstaven blir en versal. Slutligen skrivs ord som handlar om synd, om fall, om djävulens verkan med små bokstäver. Detta visuella inslag kan betraktas som en intention av att ytterliggare "ikonisera" språket. Jämför detta med en teknik som förekommer i ikoner som avbildar det viktigaste mycket större än de andra detaljerna i bilden; ikonernas perspektiv är inte det vanliga perspektivet.
Min översättning kommer säkert att lida på grund av mina bristande kunskaper i svenska. Jag är därför väldigt tacksam för all hjälp till att göra den bättre. Men jag vill ändå göra uppmärksam på att Fader Ghelasies språk är speciellt och ibland "forcerar" ovana "öron" på rumänska också. Det är till exempel inte helt vanligt att använda ordet "chip" i alla sammanhang i följande text på rumänska heller, lika ovanligt som det är att använda ordet "bild" eller "ansikte" på svenska. Men min övertygelse är att det ligger en mening i det. Därför tar min översättning inte bort denna "tagg", detta "tuggmostånd", denna (övergående-förgängliga) känsla av "annorlunda", eftersom jag tror att det befrämjar just det som Fader Ghelasie så gärna vill: att förmedla något som i grunden är ett mysterium och att förmedla det på ett ikoniskt sätt.
Man och kvinna
ETT VISST ORD från Dig,
BILD av GUDS SON,
Skapar även en Viss Bild av min Själ,
En Bild av den Skapade Varelsen,
Skapad av Hans ”REVBEN”- Hans ”NATUR”.
Om Bilden av GUDS SON står i förgrunden
Föds Bilden av Adam - Mannen;
Och om Bilden av Skapelsen står i förgrunden
Föds Bilden av Eva- Kvinnan.
Så bär vi samtidigt på en GUDOMLIG Bild och en Bild av Skapelsen,
Som är vårt Väsens Urbilder,
Som sedan Gestaltar oss
Som Personlighetscentrum,
Mann eller kvinna som är likvärdiga.
Kärleken är Ikonbilden i Sig,
Gud Faderns Ikon som Kärlek till Sin Son
Genom den Helige Ande, som är Kärleken till Sonen också.
Det Gudomliga Livet är i Gud Faderns Kärlek till Sonen
Och Sonens och Den Helige Andes Hjärta slår ihop med Faderns
Och Ikonen av Faderns Kärlek är deras Enda Ikon.
Även Skapelsens Liv är i Moderns Hjärta, i kärleken till Sonen,
Därför att Moderns Hjärta är Likt Faderns Hjärta:
En Tillbedjan som oavbrutet Stiger Upp och Ned...
Adam är Bilden som är över Skapelsens Bild,
Medan Eva uppstår av ett av hans revben,
Så är Eva Barnet till Adams Hjärta,
Så har Eva i sitt Hjärta Adams Revben-Adams Barn.
Adam gör inte njutningens bröllop med Eva,
Utan Adam skänker henne Sonen ur Faderns Bild
Och Eva tar emot Sonen i sitt Hjärta genom Adam.
Glädjen i Föreningen mellan Adam och Eva är inte ett simpelt nöje,
Det är den Sakrala Ritualen av Sonens Människoblivande,
Genom Prästen Adam föds Sonen-Eukaristin i Kyrkan Eva.
Genom Sonen-Eukaristin förenas Adam och Eva till Kommunion,
Var och en absorberas inte i sitt eget Hjärta,
Som skulle betydda själva Eukaristins-Sonens mördande.
Adam är Prästen som har Kraften-Eukaristins Frö
Och Eva är Kyrkan-Kalken, den Eukaristiska Sonens Hjärta- Altar
Och Adam och Eva tjänar tillsammans den Eukaristiska Sonens Människoblivande.
Adam är inte ”Evas man”, utan Prästen- den omedelbara Bilden av Gud -
Och Eva är inte ”Adams fru”, utan är Kyrka till Guds Människoblivande
Och båda för inte ett otyglat liv, utan de håller Sonens-Eukaristins Liturgi.
Därför faller Adam ur Prästerskapet efer syndafallet
Och Eva faller ur Ikonens-Kyrkans Bild
Och Deras Tjänande blir ett gudlöst spel utan den bortglömda Eukaristiska Sonen.
Olycklige Adam, från en Präst blir han en skådespelare
Och Eva blir en häxa som stjäl Adams Prästerskap
och gör sig själv till prästinna av en magi som sticker ned det Eukaristiska Barnet.
Förfärlig omvandling av den Gudomliga Liturgin till Sonens mördande!...
När Eva är prästinna blir själva Adams Liv offrat,
Och Adams Son dödas och blodet hälls ut i soporna...
Därför Kommer den Stora Prästen Kristus efter syndafallet
Och återställer det sanna Prästerskap som är Sonens Tecken,
Och samtidigt återställer Han den sanna Kyrkan, Guds Moders Ikon.
I samma ögonblick då Kyrkan Återställs som Gudaföderskans Ikon
Löses prästinnans-magins häxeri upp i intet
Och den sanna Eukaristiska Liturgin fullbordas genom den Återuppståndne Kristus.
Kristi Liturgi är inte längre det Blodiga Offret,
Eva dödar inte längre Guds Son,
Utan Guds Son Väcker Själva Modern Kyrkan från döden.
Om Evas Kall är att Föda Guds Son
Och syndafallet förvandlar henne till detta Kalls mörderska,
Kommer Guds Son själv för att på nytt föda Eva som Guds Moder.
”Guds Moder, genom Dig blir Skapelsen Återställd,
Genom Kristi Människoblivande blev du åter den Himmelska Modern- Kyrkan,
Som föder Skapelsen på nytt till det Eviga Livet!”
”Guds Moder, Du födde den förstörda Ikonen-Bilden på nytt,
Du återfödde Guds Sons Kyrka,
Jag tillber Din Ikon, ty du Bär sannerligen Gud i dina Armar.”
Kvinna, du är Adams Prästerskaps Kyrka,
Kallad till Guds Sons Människoblivande genom Adam,
Var inte den egna Kyrkans och Guds och Adams mörderska,
Kvinna, döda inte Adams Prästerskap genom din häxeri,
Adam, döda inte Evas Kyrka genom din gudlöshet,
Var i stället Kyrka och Prästerskap till Sonens Människoblivande!
Fullbordan av Kvinnans Kärlek är inte mannen, utan Sonen
Och även Uppfyllelsen av Mannens Kärlek är Sonen.
I Sonens avsaknad blir blott mord och ett otyglat liv kvar.
Skapelsens Fullbordan är Kärleken till Gud
Och i avsaknaden av Kärleken till Gud uppstår hatet-förnekandet,
I avsaknaden av Gud förstör Skapelsen sig själv.
Quanta Magazine: The Year in Math
3 dagar sedan
