lördag 24 december 2011

God Jul!

God Jul till alla!

Här kommer en julsång från Camarzanis Kloster i Rumänien, som heter "Betlehem, Betlehem" ("Viflaime, Viflaime").

"Betlehem, du, som inte tog emot Jungfru Maria som skulle föda, du gav inte någon, en så liten boning till det heligaste Barnet. Du visste inte med hur mycket kärlek den heligaste av alla Jungfrur, Herrens Föderska kom..."

torsdag 8 september 2011

Det är i sanning värdigt att prisa dig salig, Gudaföderska (på rumänska)

youtube-länken till filmen:


http://youtu.be/3AKo173PaSk



Och här är översättningen av texten som kommer på skärmen i den första delen av filmen:

Guds Moders prisande

Fader Cleopa lär oss:

Vet ni vem Guds Moder är?

Hon är Cherubernas Drottning, Hela skapelsens Drottning; Kristí, Gud-Ordets, Inkarnations kammare.

Ljusets Dörr, därför att det himmelska ljuset kom tänkande genom henne in i världen. Livets Dörr, därför att Livet Kristus kom in genom henne! Den låsta Porten genom inte någon utom Herren passerade!

Därför att Den som var i hennes famn inte endast var en människa, utan Han var fullkomlig Gud och fullkomlig Människa. Det är därför Kyrkan säger att "din livmoder blev saligare än alla himlarna."

Gud ryms inte i alla himlarna, därför att inget skapat kan omfamna Honom, men Han rymdes i den Allra Renaste Jungfruns livmoder.

Vet du vad du ser, när du ser ikonen av Guds Moder med Barnet Kristus i famnen? Himlen och jorden! Himlen är Kristus, Den som är över alla himlarna, himlens och jordens Skapare: Guds Moder däremot representerar jorden, d v s alla folk på jorden, ty hon är från vår släkt. Hon nedstammar från kejserlig och högprästerlig släkt.

Guds Moders armar är mycket starkare än cherubernas och de saliga tronernas axlar. Vem håller Guds Moder då i sin famn? Vet ni vem hon håller i sin famn? Den som gjorde himlen och jorden och allt som synligt och osynligt är. Vet ni vem Guds Moder är och hur stor ära, hur mycket makt hon har och hur barmhärtig hon är? Hon är vår moder, ty hon förbarmar sig över fattiga och änkor och kristna. Ständigt och alltid ber hon till Frälsaren Kristus för oss alla.

Mycket förmår även Guds helgon, men ingen av dem kan jämföras med Guds Moder. Om inte Guds Moder skulle vara i himlen mellan den Heliga Treenigheten och oss, skulle denna värld gå förlorad sedan länge. Ständigt och alltid böjer Hon knä och ber till den allra Heligaste Treenigheten.

Av alla helgon, som ni ska prisa, allra högst ska ni prisa Guds Moder!

Det är i sanning värdigt att prisa dig salig, Gudaföderska (på grekiska och engelska)

http://youtu.be/sSarx47uZmk

söndag 31 juli 2011

tisdag 29 mars 2011

Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud: ”Post till pastor Jakob” (en filmrecension av Elena Dulgheru)

Förord 

Redan från första ögonblicket blev jag fängslad av Elena Dulgherus blogg, där man både kan hitta  filmrecensioner, dikter och teckningar. Sensibilitet, skarpsyn, en friskt förundrande förmåga att fånga upp varje kulturell företeelses andliga ansikte - detta är en ytterst kort  beskrivning av hennes skapande aktivitet.

På sin blogg presenterar hon sig själv som filmkritiker, journalist, poet och översättare, doktor i cinematografi och media, författare till den prisbelönade boken "Tarkovskij. Filmen som bön", utgiven av rumänska förlaget Arca Învierii (Upståndelsens Ark), 2002, och "Samtal med Marina Tarkovskaia", samma förlag, 2004. Jurymedlem vid flera filmfestivaler.

Här handlar om en sällsynt vacker film, som Elena Dulgherus recension ger en försmak av. Jag är väldigt tacksam för att ha fått möjligheten av att se filmen och översätta Elenas text.



Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud: ”Post till  pastor Jakob”


I det ganska tärande landskapet av den skandinaviska filmkonsten, dominerad av gotiska efterdyningar eller av en extrem sekularisering, är det intressant att se hur Bergmans psykologisk- metafysiska riktning förädlar sin hårdhet, utan att förlora sitt djup, för att öppna sig mot den klara zon av en mystik som är specifik för den ortodoxa kristendomen.

Det tycks finnas ett transcendentalt rum, där Bergmans misantropiska existentialism befruktades av den tarkovskiska messianismen (på ett obefläckat sätt, eftersom de två aldrig samtalade, ansikte mot ansikte, med varandra)...Ett plan som genomlyses av små bäckar av ljus tystnad, där överflödet av de existentiella frågorna som den store svensken ställer, upptas av de tysta svaren, bortom förstånd och ord, som apofatismen av ortodoxt ursprung ger.

Mellan de två genierna som på ett oanat sätt har utvidgat filmkonstens bredd skapades överpersonliga*  broar, varav kameramannen Sven Nykvist, skådespelaren Erland Josephson och ön Gotland (där Tarkovski filmade ”Offret”) är somliga.

Jag vet inte vilken konfession Klaus Härö har, regissören till ”Post till pastor Jakob” (2009), en film som utvaldes av Finland för att representera landet för Oscar 2010, men denna film som belönades med 14 internationella utmärkelser (för regi, manus, skådespelare) kommer genom sin atmosfär väldigt nära de representativa filmerna i den nutida öst-kristna filmkonsten, som till exempel filmerna som är skapade av Zviaghintsev, Lunghin, Dreyden – en skara av filmregissörer som i samma utsträckning står i tacksamhetsskuld hos de två ovannämnda stora referensgestalterna.

Regissör till filmdramer som ”Elina- som om jag inte fanns” (2002) och ”Den bästa av mödrar” (2005), belönad med över 60 utmärkelser vid internationella filmfestivaler, inklusive publikens och olika religiösa organisationers priser, Klaus Häro är intresserad av oskuldens värld och av den mystiska relationen mellan bräcklighet och kraft, rättare sagt av bräcklighetens kraft, som han röntgar i den psykologiska kammarspelfilmens filigran.

Härö är en filmskapare av stor förfining, som bygger sin film på kraftfulla ljuskontraster, som domineras av chiaroscuro, där landskapet och det mänskliga ansiktet spelar en viktig roll. Den första scenen i ”Post till pastor Jakob” (filmfotograf Tuomo Hutri), bilden av en man som sitter nedsjunken i ett trefjärdedelsmörker, påminner om den hemlighetsfulla början av Abdulazes ”Ångern” och har samma funktion, att vara en prolog till en konfrontation mellan mörker och ljus, där den dramatiska spänningen (mellan skådespelarduon Kaarina Hazard och Heikki Nousiainen) är klart förstärkt av den visuella kontrasten.

Filmens manus, som är undertecknat av regissören och Jaana Makkonen, är linjär och fri från många vändningar. En kvinnlig brottsling, dömd till livstids fängelse, benådas efter 12 år i fängelset. Hon saknar familj och vänner men till sin förvåning får hon ett jobberbjudande som assistent till en blind provinspräst, för vilken hon ska läsa korrespondensen. Negativt påverkad av åren av isolering och tyngd av osäkerhetskomplex när det gäller sin sociala reintegration, är Leila inte samarbetsvillig, utan misstrogen och reagerar fientligt på den faderliga, villkorslösa kärleken, med vilken den gamle pastorn mottager henne. Överflödet av brev som den cyklande brevbäraren dagligen överbringar (liksom en annan karaktär i Tarkovskis film ”Offret”, som befinner sig i ett likartat sammanhang), och vilka fadern besvarar med allvar och altruism, bönerna som Fader Jakob spontant frambär för främmande, obekanta människor upprör henne. Respekten och vördnaden som visas den bräcklige fadern av hundratals människor, som ber honom om råd och bön, ibland även om pengar, framkallar förmodligen hennes avundsjuka: det hårt spända ansiktet av den kraftiga kvinnan, som inte är älskad av någon, låter oss inte ana hennes känslor, men aningen blir bekräftad av att hon kastar en del av breven och skrämmer bort brevbäraren. Hon lyckas med sitt saboterande och inom kort kommer brevbäraren inte längre eller så vänder han på vägen, skrämd vid åsynen av Leilas hotfulla gestalt. De dagliga brevens upphörande förvånar och skakar fadern, som känner sig onödig och övergiven, avskuren från all kontakt med världen: förbönerna som han frambar för de andra var det som skänkte honom liv! Lejla jublar, medan Fader Jakob upplever det existentiella dramat av att vara övergiven av Gud. I det ensamma huset på den folktomma ön, omgiven av natur, öppnar Fader Jakob sitt hjärta till den enda närvarande själen. Leila tar emot faderns ödmjuka klagan och hennes hjärta börjar tina upp: hon lyckas för första gången gråta och läsa sitt eget ”brev”, den tragiska berättelsen av ett förkrossat liv. Fadern lyssnar på henne och talar enkelt, som andra gånger tidigare: ”Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud.” Han talar och dör.

Filmens ”ortodoxa” ande uppenbaras inte bara genom huvudpersonens attityd gentemot medmänniskor och Gud (som påminner om den brevväxlande civilisationen av de ryska lavraklostren), utan även genom konkreta scenografiska detaljer som tyder på den och som kan försvaras historiskt. De synliga och relativt rikliga rester av ortodoxa fresker som ger liv åt de förfallna murarna i katedralen som omges av finländsk skog hänvisar till det gemensamma, historiska och pneumatiska, förgångna, där de interkonfessionella gränserna medvetet blir oskarpare (ändå inte helt ideologiskt- ekumeniskt annullerade), för att lyfta upp och återuppleva den unika, levande, ursprungliga kristendomen.



*Ordet "överpersonlig" syftar här på den ontologiska, medvetandets nivå som ligger över  den personliga, individuella nivån, så som det används inom psykologin och psykoanalysen (ett begrepp som innefattar till exempel intuitionen, etniska, religiösa, ancestrala känslofenomen). Här vill författaren lyfta fram relationen som föds mellan de skapande biografierna av de enskilda personerna med varandra och med något större, som de uppgår i, en mystikens geografi, landskapets andliga  geografi. (översättarens not, som vände sig till författaren för att få en så klar bild som möjligt av det som menades i sammanhanget)

Översättning från rumänska av mig. Stort tack, Lena, för din snara hjälp och ständiga uppmuntran!

Länken till filmen med engelsk och rumänsk text:

thttp://youtu.be/SX8V1x8gvhM

Den rumänska versionen kan läsas på:

http://elena-dulgheru.blogspot.com/2011/02/ceea-ce-la-oameni-e-imposibil-la.html

torsdag 17 mars 2011

En ny ortodox bokhandel på nätet

Jag citerar från dess hemsida:

http://www.ambon.se/

Om butiken
Ambon är en nystartad nätbokhandel specialiserad på den Ortodoxa Kyrkans litteratur och kultur. Vår önskan är att kunna erbjuda såväl de stora klassikerna som de kvalitativa och kanoniska nyskrivna texter som kommer ut idag. Vi vill ge den ortodoxa litteraturen ett eget utrymme där helheten kan bli synlig utan sammanblandning med andra traditioner och där Du som kund lätt kan känna dig hemma och finna vad Du söker.


Företagets säte är i den Skete som startades under våren 2008 i Norduppland och som står under beskydd av Ärkebiskop Gabriel av de ryska kyrkorna i Västeuropa, vilken också har välsignat bokhandelns tillkomst. Arbetet med bokhandeln, dess sortiment, blogg och produktion har alltså sin bas i den ortodoxa Kyrka som verkar i Sverige idag. I bakgrunden finns hjälp och handledning av ortodoxa präster som kan ge råd inom olika områden och även svara på Dina frågor.

På plats finns sr Ioanna som driver bokhandeln och tar hand om allt praktiskt arbete, svarar på frågor, gör inköp och ser till att Du får dina böcker.


I Sketen kommer det också att finnas en mindre gårdsbutik där nätbokhandelns sortiment skall finnas till försäljning.

Eftersom ortodox litteratur består i tiden men ofta kommer ut i små upplagor har vi tänkt att knyta ett antikvariat till butiken. Detta är ännu så länge under uppbyggnad. Endast några få titlar blir med oss från start. Ni är alla mycket välkomna att delta i antikvariatets framväxt - ge oss information om titlar ni söker, om ni har något att sälja eller andra tips att ge - så hör mer än gärna av er!

Vi har också en liten bod med varor för utövande av det ortodoxa andliga livet. Du kan hitta vackra ikoner, oljelampor, kors för olika tillfällen, bönband, rökelse, kalendrar och mycket annat som inspiration för eget bruk eller att ge bort som presenter.

Det är möjligt att besöka Sketen under de Liturgier som finns utannonserade eller efter överenskommelse. Tag gärna kontakt med oss för aktuell information!

lördag 19 februari 2011

135 år sedan skulptören Constantin Brâncuși föddes

Källa: http://www.artnet.com/
Från en bokpresentation som görs på bokus.com  för en bok av Carolyn Lanchner:

The elegant and exquisitely shaped sculptures of Constantin Brancusi (1876-1957) are easily among the most iconic sculptures created in the twentieth century. "There are those idiots who define my work as abstract," he once said; "yet what they call abstract is what is most realistic. What is real is not the appearance but the idea, the essence of things."

http://www.bokus.com/bok/9780870707872/constantin-brancusi/
:
Från en annan bokpresentation: James Pearson, Constantin Brancusi, sculpting the essence of the things:

http://cdon.se/b%C3%B6cker/pearson,_james/constantin_brancusi-5150793

Constantin Brancusi is one of the greatest of all sculptors, and a key sculptor of the modern era, with Rodin and Picasso. His influence can be seen in a wide range of Western sculptors, including Donald Judd, Carl Andre, Henry Moore, Jean Arp, Barbara Hepworth, Minimalists and 'land' artists. This new book studies the religious and mythical dimensions of Brancusi's distinctive 'eggs', 'fishes', 'heads' and 'columns'. His central quest was for the 'essence of things', which resulted in purifying a form until the essence was left.

Se även:

http://www.ne.se/constantin-brancusi

http://en.wikipedia.org/wiki/Constantin_Br%C3%A2ncu%C5%9Fi

http://www.artcyclopedia.com/artists/brancusi_constantin.html

http://searchengineland.com/google-doodle-honors-constantin-brancusis-135th-birthday-65503


Källa: romanianmonasteries.org



Friheten som trons trumf - "Gudar och människor" (en filmrecension av Elena Dulgheru)

Vinnaren av Juryns Stora Pris och Den Ekumeniska Juryns Pris i Cannes 2010 och av ytterliggare några andra internationella utmärkelser av högsta betydelse kommer som en överraskning. Det var länge sedan någon uttryckligt religiös film fanns med bland vinnarna av de viktigaste festivalerna, eller åtminstone någon film som på ett positivt sätt hade fokuserat på en religiös problematik. Vad var det som övertygade Cannes´ juryns ordförande, den excentriske amerikanske regissören Tim Burton, att prisbelöna "Des hommes et des dieux", en sansad, realistisk och "snäll" film, fri från starka upplevelser och provocerande moment? Vad var det som övertygade den franska publiken som fyllde biosalarna till bristningsgränsen redan från första veckan efter premiären?

Naturligtvis inte plaidoyeren för bevarandet av en katolsk monastisk institution i en före detta fransk koloni, inte heller de gregorianska julsångarna framförda av några solitära äldre män i vita kåpor , som är självutvisade i ett ovänligt Afrika. Kanske snarare det pacifistiska budskapet av Xavier Beauvois´ film, eller det okanoniska (katolska och humanistiska) perspektivet, från vilket den algeriska problematiken omvärderas i ett Frankrike som islamiseras mer och mer, eller aktualiseringen av en ännu olöst internationell  mordaffär. Men "Des hommes et des dieux" är inte någon politisk film och har i alla fall inte någon hämndlysten attityd. Dessutom är mystiken inte allls något som fransmännen eller de internationella filmfestivalernas juryer brukar ömma för. Den känsliga strängen som anslogs här var frihetens sträng: "Laissez passer l'homme libre!" säger en av personerna i filmen på ett ironiskt och självironiskt sätt men bakom denna ironi gömmer sig de centrala värden som Xavier Beauvois´ film satsar på.

Ja, "Gudar och människor" är verkligen en religiös film, d v s en film där tron är behandlad som normalitet och har en avsevärd verkan på  handlingens motivation. Ändå är detta ingen trumf för de västerländska åskådarna och juryerna, kanske till och med tvärtom. Filmens trumf, dess upplyftande kraft är friheten, modet och den mänskliga värdigheten, dessa värden som är religiösitetens klädnad. Etienne Commars och Xavier Beauvois´ film talar enkelt och lidelsefritt om friheten, trons frihet och valfriheten, inklusive friheten av att välja martyriets väg, det kungliga svaret till den högsta kallelsen: "Var gudar" .[Ps. 81 (82 i Bibel 2000), 6]

Filmen fokuserar på de sista dagarna av några cistercienska franska munkar i ett isolerat kloster i Algeriet som tas som gisslan och avrättas av den Islamiska Algeriska Armén i 1996, under väpnade sammandrabningar mellan regeringen och extremisterna. Bönernas och läsningarnas dagliga rytm, jordbruksarbetet som munkarna på det mest anspråkslösa sättet lever på, den fridfulla
samlevnaden med de lokala byborna, fattiga araber, som bröderna ger kostnadsfria medicinska behandlingar och läkemedel, kläder och levnadsråd och ibland även sin närvaro vid deras högtider -allt detta störs av en våg av förvirring och våld som drar igenom landet, som verkar förorsakas av några liberaliseringsåtgärder beträffande familjelivet och kvinnornas villkor. Klostret Tibhirine, ett neutralt område i en konflikt som det egentligen inte är inblandat i, blir plötsligt misstänkt och olägligt för rebellernas armé. Två brutala razzior som genomföres av en terroristgrupp i letandet efter pengar, resurser och mediciner tillbakavisas med takt och manlighet av klostrets föreståndare, men framkallar panik bland bröderna, genom att visa dem de bistra konsekvenserna av att stanna kvar. Men lika rädda och försvarslösa är byborna som är tillräckligt naiva för att tro att den gamla boningens tjocka murar beskyddar dem för de väpnade, blodiga horderna. De åtta bröderna måste välja mellan att rädda sig genom att lämna klostret eller att (åtminstone för ett tag) inte svika denna naivitet. Den stora upptäckten som var och en av dem så småningom gör är att, om de skulle ge sig iväg under denna svåra prövning skulle de svika de högsta idealen, de ideal som har varit grunden till deras val av den monastiska vägen.

Filmen har den stora förtjänsten att förklara  för den västerländska publiken med för den tillgängliga (sekulariserade) termer att martyriet inte handlar om fanatism, utan om att av fri vilja ta sig an en sak som sin egen, i detta fall "Kristi sak" - och därigenom medmänniskans. Filmens högsta dramaturgiska värde ligger i diskussionen om detta dilemma: att stå kvar eller att lämna boningen som du har valt till din frälsning, när denna boning hotas av fiender men ditt beslut att stå kvar inger en känska av säkerhet till de andra som är svagare än du, även om de har en annan tro. Detta dilemma blir ämnet för de mest laddade dispyterna och ett tillfälle för några skådespelarpartitur av högsta subtilitet. Med den monastiska boningen som bakgrund fångar kameran (som storslaget leds av Caroline Champetier) glanslösa och uttrycksfulla, trötta och barnsliga ansikten, inledningsvis i breda vinklar som blir smalare och smalare, för att kulminera i "den sista måltidens" scen - ett ögonblick av sublima känslor, när allt redan har sagts och blickarnas tysta dialog  -som ackompanjeras av  "den döende svanens" crescendo ur Tjchaikowskis berömda balett - avgör allas slutgiltiga beslut och filmens uplösning.

Översättning från rumänska av artikeln som kan läsas på:

http://elena-dulgheru.blogspot.com/2011/01/libertatea-ca-atu-al-credintei-despre.html

(Publicerad med författarens samtycke)

Not:

Filmen visas på Bio Roxy i Örebro t o m torsdag den 3 mars 2011.

torsdag 10 februari 2011

”Jag försvarar min fattigdom och nöd och mitt eget folk...” - Om språket och om oss (en artikel av Florin Caragiu)

Ett litet förklarande förord :


Constantin Noica är en betydande rumänsk filosof. Denna artikel är skriven av en rumänsk poet och teolog, Florin Caragiu, och när titeln lyder : "Om språket och om oss" handlar det om det rumänska språket och om rumäner och är skriven för personer som talar rumänska som sitt eget språk. Men det händer något ytterst märkligt när man börjar läsa och fundera över texten, kanske översätta det (som i mitt fall). Det händer att det som är specifikt öppnas till det universella, med ett villkor, att det universella inte missuppfattas som något som ska göra våld på det specifika och sudda bort det, utan tvärtom, om man låter det universella  födas ur det specifika.


En "teknisk" detalj: alla paranteser som är mina kommentarer, noter, förklaringar är markerade genom [ ...], för att skilja mellan författarens (...) och översättarens (mina) [...] paranteser.



Om språket och om oss

Constantin Noica



”Endast i ditt språks ord händer det att du minns saker som du aldrig har lärt dig ” sade Constantin Noica, en tanke som vi borde rädda ur glömskan, åtminstone alltid när vi reflekterar över vår rumänsk identitet. Människans språk är samtidigt hennes väsen, det är som en skattkammare av bortglömda innebörder, sade den rumänske filosofen. Det kan ”uppfriska och berika tanken när vi öser från innebördernas överraskande, ibland förunderliga djup.” Och mer än så : den oöverträffade analisten av det rumänska språket (i ”Ett samman-ord om det rumänska språket”) var benägen - inte slumpfälligt, utan genom att tolka sin strävan genom en kristen syn – att tro att det är av värde att framträda med vårt språk vid historiens dom, därför att därigenom kan vi som folk svara på hur och i vilket omfång det specifika har förkroppsligat det universella. Detta universella, som det historiska språket öppnar sig till och som Noica, på sitt unika sätt, kunde fånga upp, gjorde egentligen möjligt för oss att möta naturens ansikte som har en kristen universalitet.

När restauratorn öppnar det rumänska språkets bok, som ligger försjunket i sömnen under tidens insegel, och där skriften verkar ha suddats bort under oaktsamhetens avlagringar, ser han sig själv i rollen av en prins, nedstigande ur en saga som ”Törnrosen eller Prinsessan i den sovande skogen”. Man behöver gå en lång väg, som är fullspäckad av äventyr, men framförallt behövs det kommunionen [nattvarden], den lyckliga händelsen med ”kyssen” för att träffa och sedan väcka språkets väsen ur dödens sömn.

Ytterst handlar det om en träff med oss själva. Även den moderne Borges talade om detta när han brukade påstå att det nationella språket är en utlösande kraft som verkar personlighetsskapande och möjliggör den kärleksfulla kommunionen. I denna mening åberopade Borges ett poetiskt argument, när han ofta citerade de minnesvärda verserna om en förälskade flicka som är fascinerad av att hennes utvalde ”såg på henne på tyska” och ”talade till henne på tyska”.

Ordet ”kommunion”[”cuminecare” på rumänska som används uteslutande med innebörden av ”nattvard”; det finns ytterliggare en form på rumänska, ”comuniune”, som betyder vanligvis ”gemenskap”, ”kommunion” i ickesakrala sammanhang, eller används framförallt av den katolska kyrkan för ”nattvarden”, "eukaristin"], visade Noica, kommer från det latinska ordet ”communicare”. Genom det kyrkliga latinet erhöll detta ord den specifika teologiska innebörden i alla romanska språk. Men rumänskan, med sin specifika glöd, tog över ordet för användning i det vanliga språket och extraherade ur detta ord en annan, särskild innebörd, helt enkelt ”kommunikationen” [på rumänska "comunicare"] och på så sätt förmedlade oss följande budskap: ur djupet av sitt hjärta längtar människan efter det kristnade tillståndet av kommunikationen som är
"kommunionen”  [”cuminecarea”, d v s ”nattvarden”]. Hon längtar efter relationen, hon längtar efter att denna relation framförallt betraktas som kärlekens dialog, även över kommunikationens innehåll. Vi ser oss uppmanade av själva språkets ande - för allt som betyder mänsklig livsmening och mänskligt förverkligande- till att lägga största vikten vid tillståndet av kommunion [som deltagande i den andres värld], av själslig ömsesidighet. Detta är egentligen även den optimala horisonten under vilken man kan förverkliga själva kommunikationen, utan att såga av informationen från roten av ”sin outsagda rest”, från sin levande och intensivt kapilläriserade förbindelse med helheten.

Ett annat ord, ”gränsen” [”hotar” på rumänska], har en alldelles särskild ödeshistoria i rumänskan. Med hjälp av ”gränsen” säger Noica ”kan vi försöka skilja [mellan gott och ont], vi kan bestämma oss [”bestämma” heter på rumänska ”a hotărî”] mellan djävulens och människans del i de olika tingen.” Att begränsa, att sätta gränser [på rumänska syftar man inte till att göra detta för de andra, utan i lika grad för sig själv och för de andra, och det är inte uteslutande min verkan utan det är likaså något som redan finns utan min verkan: ord med ord säger man här på rumänska ”att ha gränser”], att besluta sig, att besluta, att ”rätt[sinnigt] besluta" [a drept hotărî], att ”välbesluta” [a bine hotărî] - så kan man tänka på vårt språk. Mannen ”bestämmer” sina livsdagar "åt" sin älskade kvinna (han skänker dem henne och samtidigt offrar dem åt henne). Någon är byggd och bestämd [ägnad] åt" en annan värld. Det finns en gräns till de hemlighetsfulla synerna, som står öppen lik horisonten.

Här ser Noica ”gränsernas och beslutens” positivitet, som inte har den stela begränsningens innebörd. När är djävulen besegrad? undrade Noica när han nådde fram till denna slutsats. ”När gränsen kommer inifrån, och inte utifrån, när man har gränslösheten inuti och inte utanför gränserna.” Vi möter här samma livskoncept som även Eminescu [den störste rumänske diktaren] prisade i sin dikt ”Det tredje Brevet”, när han lade följande ord i Mircea den Gamles [en av de mest betydande rumänska vojvodernas] mun: ”Jag försvarar min fattigdom och  nöd och mitt eget folk...” Detta verkar extremt paradoxalt...Hur kan någon ”försvara” sin fattigdom? Framkommen till denna punkt förvandlas patriotismen, kärleken för sitt eget land, till ett kristet vittnesmål – med oanat djupa innebörder– om livets och historiens andemening.

Florin Caragiu

Översättning till svenska av mig.

Källa:

http://florincaragiu.blogspot.com/2010/12/numai-in-cuvintele-limbii-tale-se.html


(Texten publicerades även i dagstidningen "Lumina  ("Ljuset"), Duminică (Onsdag), 12 Decembrie 2010, rubrica "Invitatul săptămânii", (under titeln "Veckans gäst"))



Ett efterord av mig, översättaren:


Medan jag översatte använde jag flera gånger ordet "bestämma" för att översätta det rumänska "a hotărî" som är besläktad med "gräns" ("hotar"), men så dök det upp det svenska ordet "att besluta"! Vilken glädje, vilken överraskning, vilken universalitet i det specifika i båda språken! Att besluta, be-sluta, "slut" är ju - just det! - en gräns!


En annan intressant upptäckt  var följande: "Bestämma", "be-stämma", kommer från "stämma" som på svenska även betyder "röst". På rumänska så säger Noica många gånger egentligen inte "språk", utan "rostire", som närmast kunde man översätta genom tal, talande...Rostire-röst...Hur vackert sammanflätas våra språk, rumänska och svenska, i sina djupaste innebörder, men vi ska inte sammanblanda dem eller samanblanda dem med andra språk genom att kärlekslöst och av oaktsamhet sudda bort något, genom att glömma något, genom att försumma något, utan genom att forska och minnas och kultivera och beundra allt, genom att förundras över allt, över all skönhet som ligger inneslutet i våra ack så försummade dagliga språk...


Fader vår som är i himmelen...ge oss vårt dagliga språk...ge oss det språk som leder oss till vårt djupaste väsen!


Visserligen kan jag minnas saker som jag har inte lärt mig någonsin även på ett annat språk, men varje enskilt språk är en unik skattkammare som sammanflätas i sina rikedomar-innebörder- i sitt djupaste väsen med det andra språket. Om jag inte hade funderat över ord på mitt eget språk, om mitt eget språk inte hade lärt mig att förstå språkets djupaste väsen, då hade jag inte haft förmågan av att fundera över ord i andra språk, att se i ett annat språk dess djupaste väsen. Men detta är inte hela sanningen: om någon inte kommunicerar (få emottaga nattvard) kan han eller hon inte kommunicera på det sättet som Guds nåd gör det möjligt för oss  - även om vi är ovärdiga . Om det mest hemlighetsfulla inte händer, om "händelsen med kyssen" inte äger rum, är ordet mysterium ett mer eller mindre tomt ord och alla innebörder blir blekare och avsågade från roten. Längtan kan ingen ta ifrån någon enda mänsklig själ på jorden...alla har Guds anletes insegel inpräntade i sina sjup - och ändå, någon kan det...det är vi själva....vi kan förneka, förtränga och låta den förgås under de intetsägande och intetverkande avlagringarna...


Men om du suddas bort av glömska, om ditt språk blir fattigare och lider våld, då är jag och mitt språk också i fara att bli fattigare, att försumma en del av sin egen rikedom; världens orkester kommer att förlora några av sina instrument, universums kör kommer att förlora några av sina röster, det universella tenderar att bli en abstraktion som förlorar sitt djupaste väsen, sin djupaste längtan.


Det är därför vi ska försvara vår fattigdom, ty saliga är de som är fattiga, som vet vad saknaden och längtan är. Det är därför som vi ska försvara allt vi saknar, allt vi hungrar och törstar efter, ty saliga är de som hungrar och törstar efter sanningen, efter skönheten, efter godheten. Fattigdomen, saknaden är ett mått av vår kärlek till det sanna, vackra goda, den är vår högre identitet och vårt djupaste minne, den är vår lovsång, vår tacksamhetshymn till Gud. Vår själens saknad  är också vår kropps brist, längtan som svämmar över till vår kropp och förtär oss: vi lider intill på kroppen, eftersom vi längtar efter Gud: inte abstraktionernas Gud, inte den tomma, falska universalitetens Gud, utan den förkroppsligade Gud, Logos, som har den mest specifiska och personaliserade Kroppen och Själen, den sanna Gud, Kristus.

onsdag 9 februari 2011

Moderskapet för evigt (en artikel av Florin Caragiu)

Gud låter oss upptäcka Honom i Hans Skapelsens bok, där vi kan läsa Hans outsägliga ord. Ändå kan speglarna bedra oss och deras grumliga vatten kan  - genom illusionens spel - vanställa bildernas sanning, ända tills denna sanning blir svårigenkännlig. Men mörkret kommer aldrig att få makten över ljuset.

Den gudomliga intentionen beträffande den axiologiska positionen som människan har i relationen med naturen är att människan ska bli skapelsens krona. Därifrån uppstår tillvarons antropotropi, d v s naturens orientering till människan, naturen som "under suckar" väntar på sitt eget "förandligande och förmänskligande". Å andra sidan har människan, som den liturgiska Kristi-bärande varelsen hon är, uppgiften  att växa mot gudomliggörandets övernaturliga horisont.

Kyrkofädernas teologi är centrerad på Faderns Filantropi eller människokärlek. Gud Fadern är Den Allsmäktige. "Guds Faderskap bestämmer på ett väsentligt sätt sin relation med människan, Sitt barn", så kommenterade Paul Evdokimov denna sanning i sin bok "Kärlekens hemlighet (Den äktenskapliga föreningens helighet i den ortodoxa traditionens ljus)". För att bekräfta sina påståenden citerar han en gammal liturgisk text med ett dogmatiskt innehåll, där man preciserar att Jungfruns moderskap ska ses i ljuset av det gudomliga faderskapet. "Du har fött Sonen utan någon fader, Sonen som föddes av Fadern utan någon moder före all tid. " Här ser man en tydligt uttryckt analogi: Jungfruns moderskap representerar det mänskliga uttrycket för det gudomliga faderskapet. Slutsatsen är självklar, nämligen att moderskapet representerar "det mänskliga livets religiösa kategori" i högsta grad.

I denna djupaste mening blir moderskapets begrepp till en sfär av oändlig omfattning. Jungfru eller äkta maka - varje kvinna är en moder för evigt. Med Evdokimos ord: "meningen med det kristna livet är att förvandla varje mänskligt väsen till en moder, som har som livsuppgift att föda  'tills Kristus förkroppsligas i oss'." Denna mystiska födelse betyder egentligen "att föda Gud i de söndertrasade själarna." Å andra sidan är den aktiva återhållsamheten en dygd som i kristendomen har meningen att fullfölja renandet från varje blott biologiskt ägandebegär.

Människans livsuppgift är att vara en växande omfamning av tillvaron. Av jordens alla varelser är det endast givet människan att tänka och vaka över alla andra slags existens, synlig eller osynlig, som har korsat eller ännu inte korsat hennes väg. Allt som människan rör vid med tanken blir hon herde till, hon gör det till en dikt, hon blir förälder till det, som Constantin Noica (betydande rumänsk filosof, översättarens not) skulle uttrycka det.

Denna gränslösa mottaglighet, med hjärta och tanke, för den andre och hans värld - som kan vara närvarande eller frånvarande, verkliga eller blott möjliga - definierar människan som Gud har skapat som Sin avbild och i likhet med Sig. "Den gode Herden", Jesus, när Han såg Sin moder och, bredvid henne, Sin älskade lärjunge, sade till henne: "Kvinna, detta är din son." Här har vi det grundläggande ordet om det eviga moderskapet, som är universellt och fullkomligt och själens väsentliga egenskap, som till exempel var orsaken till att den Helige Aposteln Paulus uttryckte sitt andliga faderskap genom att använda en moderlig bild: "Jag lider födslovåndor."

Efter långa och grundliga studier på livet hos djur, har forskarna kommit fram till att acceptera att t o m djuren - i en primitiv form, förstås - känner medkänsla. Detta kan man särskilt iaktta hos de intelligentare exemplaren. Vi känner till rörande exempel av schimpanser som visar kärlek t o m för nyfödda hos andra arter, som de ibland adopterar, vi hör berättelser om den utomordentliga själsliga solidariteten som elefanterna eller delfinerna visar, oavhängigt om dessa historiers protagonister känner varandra eller ej, vi får kännedom om fall som blivit till legender om ungar som gråter, vägrar äta och inte vill skiljas från den dödade föräldern eller t o m från platsen där denne hittades död.

Dessa förmänskligade drag hos djuren, alltid utomordentliga pedagogiska för de yngre generationerna, stöder idéen att det finns en inre logos-isk enhet av den gudomliga skapelsen, som, även om den struktureras på ett differentierat sätt och har en värdehierarki, inte kan vara ond i sig själv eller motsäga sig själv genom någon enda av sina beståndsdelar, som omfattas i en levande och harmonisk helhet.

Källa: http://florincaragiu.blogspot.com/2011/01/maternitatea-de-pururi.html

Översättning till svenska av mig.

Den rumänska ursprungstexten har publicerats în tidskriften "Lumina" ("Ljuset"), Nr. 20 (1824), Anul VII (År VII), Miercuri (onsdag), 26 Ianuarie 2011, rubrica "Omul şi Natura" ("Människan och naturen"), p. 10, (s. 10)).

lördag 5 februari 2011

Om språk, inte minst om svenskan

Idag har jag försökt städa lite bland böcker och så har jag hittat några papper från en kurs i svenska, en hemtenta. Till min glädje hittade jag ett "försvarstal" för svenska språket och kan inte låta bli att inte skriva om det...eftersom det är ett ämne som sedan länge ligger mig varmt om hjärtat.

Jag är som bekant inte svenska och inte heller kan jag tyvärr påstå att jag behärskar svenska språket, men jag tycker inte om när det händer att svenskar talar nästan nedlåtande om sitt språk, som "fattigare" än till exempel engelska etc etc....Skönhet kan någon uppskatta även om han eller hon inte kan svenska perfekt; en sak är att det är rätt grammatikaliskt och idiomatiskt och en annan sak, mycket större, mer omfattande är att  det är vackert och inspirerande, ja att det till och med ger nytt liv åt det som var dött. Jag tycker att svenska är rikt och vackert och denna skönhet behöver upptäckas och återupptäckas av många, inte minst av svenskar...

Nu citerar jag från hemtentan något som ni säkert känner till, men snälla som är trötta på det "gammalmodiga", sucka inte och läs långsamt, mycket långsamt, och se på orden som man för första gången i livet ser en blomma öppnas:

Ärans och hjeltarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är som malmens din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, der åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.

   Essaias Tegnér (1817)

Och, från samma hemtenta:

"På ren MTV-ish

Almost lost. Ja, ursäkta swenskan. Läste just Ultra, the ultimate youth magazine. Ultimata, om ni inte hänger med. Och äntligen förstår jag varför vi har så svårt att nå Ungdomen, vi på Dagens Nyheter.

But now I know. Det är så här man skriver, om man är with it. Och vill nå alla Målgruppers Målgrupper: magazinet går ut till 70.000 gymnasieungdomar i Sverige (Sweden). Wow. Femtiotvå (fifty-two) sidor, och bara ett par gammaldags, yxiga annonser för utbildning och kondomer skrivna helt på gamla trista, nördiga pluggspråket - när det finns real MTV-ish (but hell, they' re paying for it!)....

Några texter är tyvärr mest på gammelsvenska, and they suck. Men de ballare är fulla med the Right Stuff: ' indeed', 'stargazing', 'beach-babes'. Yeah. Eller Yo. Och så fyra sidor fashion and rock poetry (...). Hela uppslag med headlines på det enda språket som gäller. Högskolebilagan heter Exit och alla märkesannonserna är in English, what else?---

Lars Linder i DN 2000"

Om språk (språk och tänkande, artificiell intelligens och kristen teologi)

En hänvisning till en intressant artikel

http://mihaicaragiu.blogspot.com/2010/12/dialogic-perspective-of-language-in.html

torsdag 3 februari 2011

Fader Arsenie Boca: Om bönen (den sista, 9:e delen)

Om man även hos oss i barnhemmen kunde organisera den kollektiva bönen av de oskyldiga småttingarna, av de jordiska änglarna, av dessa som med säkerhet blidkar Guds hjärta! Hur många under kunde då inträffa...Så skedde det i Frankrike, där människor med en stor tro och barmhärtighet gentemot sina medmänniskor organiserade sådana bönkretsar.

Den gemensamma bönen är mycket effektivare och uppfyller alla krav för att vara verksam. Jesus själv säger: "där två eller tre människor samlas i Mitt namn, där är Jag också mitt ibland dem." Den ena förbättrar den andras brister. Var kan det finnas mer renhet och oskuld än i en grupp av barn som växer upp under uppmuntran av en missionär som har gett hän sitt liv till Guds ära och kärlek? De alla utgör en enda själ och ett enda hjärta, som ropar till himlen. Dessa oskyldiga själars bön lyfts upp till Gud som rökelsen och får Hans nåd och barmhärtighet för dem som ber om detta genom sådana förmedlare.

De förädralösa barnens bön gjorde under i de länder där man kunde organisera detta. Samtidigt med de små änglarnas bön uppmuntrades de som befann sig under lidanden i sin tur be mer än vanligt, som till exempel läsa en "Fader vår"  och tio gånger "Gudaföderska och Jungfru, gläd Dig" dagligen, under en månad, efter varje enskilt fall. Gud verkade genom otroliga och ogenomträngliga fenomen.

Vissa fick råd att ge en gåva för att minnas under liturgin under tio eller fler dagar, medan barnhemmets småttingar eller de fattiga och ödmjuka jungfrurna tillbad Guds Moder och Hans saktmodiga Son i deras namn.

De oskyldiga småttingarnas böner är Gud behagliga, men Han vill se vårt tålamod och vår tro, Han låter oss vänta i många år och plötsligt, när vi inte ens förväntar oss, sker undret.

Dem som använder sin förmögenhet och sina ägodelar i välgörande syften och aldrig har låtit en fattig människa gå ifrån sin dörr utan att förbarma sig över henne blir bönhörda av Gud i ögonblick av olycka och lidande. Gud träder in i de troende människornas liv och uppfyller deras böner.

Bönerna för de avsomnade har också ett stort värde. Som den Helige Paulus sade: "Själen som lever genom tron och ser i de allra minsta händelserna Guds verkan, den kommer inte att överraskas när de svåraste prövningarna drabbar den, till sin egen och sina människornas frälsning. Vilken underbar tröst känner denne i djupet av sin själ som är sårad av lidandet, när han tänker att himmelen endast har låtit honom drabbas för att rena honom ännu mer och för att förvandla honom i den gudomliga barmhärtighetens instrument".

Guds gåtor är fördolda. Många olyckor sker till vårt bästa och vi är inte medvetna om det. "Allt det onda sker till vårt bästa." De som för ett tillbakadraget liv, utanför världen, dess oroligheter och ambitioner, endast dessa förstår de olika händelsernas mening och gång.

I allmänhet börjar människorna som drabbas av olyckor och lidanden med att försöka olika lösningsstrategier som är rent mänskliga och först efter att de misslyckas med allt, försöker de även be till Gud. Vilket stort misstag! Genom bönen eller endast genom bönen måste vi börja, därför att Gud är Den som är händelsernas ursprung och "inget hårstrå på vårt huvud faller utan Hans vetande."

Endast genom bönen kommer vi att få en ingivelse över vilka mänskliga medel vi ska använda för att vår bön ska uppfyllas, som egentligen bara är sekundära tillbehör och medel.

Guds barmhärtighet är allt. Vem som ber till Honom med tilltro och från första ögonblicket får allt.

Det är viktigt att det vi ber om inte ska bli ett hinder på vägen mot vår helgelse och fullkomning och det är därför Gud många gånger inte ger oss det vi ber om, för att vi ska förstå detta. Det finns något som står i vägen, en ambition, högmodet, en önskan av att leva i lugn och ro - denna önskan som inte är meningen med livet hos en sann kristen som ständigt måste kämpa med sig själv och med andra. Vilka otaliga och fördolda gåtor är orsaken till att våra böner till Gud inte uppfylles! Om vi skulle söka dem med uppriktigt hjärta och avsäga oss själva, kunde vi hitta dem med säkerhet.

Bönerna som görs till de ondas omvändelse är oerhört svåra. En själ som är fientlig mot Gud har oövervinnerliga fördomar mot den kristna trons gåtor och mysterier och han klamrar sig fast med vrede vid sina idéer och lidelser. Den troende människan är oförmögen att kasta omkull dessa hinder i ett hjärta som djävulen härskar i sedan årtionden. Genom mänskliga medel kommer man aldrig att kunna tillintetgöra ett fördärvat hjärtas lidelser som inte söker annat än sina begärelsers tillfredställelse. Endast Gud allena kan göra ett under med honom och detta endast efter uthållig, ödmjuk och tillitsfull bön. Och efter speciella offer som man gör till syndarens själs frälsning. Offret är nödvändigt, eftersom endast det förskingrar Guds uppror och hans rättfärdiga vrede mot den förstenade förtryckaren.

Kort sagt kommer varje människa - rik eller fattig, dum eller intelligent, bildad eller ej, ung eller gammal, sjuk eller frisk, om hon med hela sitt hjärta älskar och söker Gud, om hon uppriktigt och full av tro, ödmjukhet, tillit och framförallt uthållighet längtar efter att erfara sanningen - att se under i sitt liv och hennes ögon kommer att öppnas och förstå betydelsen av och meningen med hennes och hela mänsklighetens skapelse.

Det sista ordet i denna värld kommer att vara deras som ber och helvetets portar kommer inte att besegra dem.

Genom bönen avväpnar vi helvetet, men vi ska be på rätt sätt, vi ska behålla vår oskuld, vi ska fly världens förströelser och allt som för oss bort från Gud. Vi ska tala med Honom med enkelhet, som ett barn med Sin Fader och vi ska anförtro Honom våra livs bekymmer och rädslor. Även när vi verkar övergivna av Honom, ska vi ändå ha tillit till Hans omsorg för oss, även om allt sken talar emot.

Genom Marias och Herren Jesu förmedling kommer vi att avväpna den Rättfärdige Domaren.

Översättning från rumänska av mig, se den rumänska versionen här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 8)

 
e) Vår bön ska förrättas i Jesu Kristi namn. Han är den ende förmedlaren som är kapabel att försona Faderns vrede, att helga människan, att rädda henne från synden, som är orsaken till konflikten mellan Skaparen och Hans verk.

Olydnaden är porten genom vilken synden kom in i världen och samtidigt med den kom även döden.

Jesus är lydnadens förebild, lydnaden inför Guds vilja. Han kom för att lyda Fadern, för att ge sig själv som oskyldigt offer i mänsklighetens namn.

I Hans namn, Jesu namn, böjde sig himlen och bävade helvetet och jorden förhärligar Honom för Hans ofantliga välgärning.

Allt som vi ber Fadern i Hans namn kommer vi att få, detta förvissar Han själv oss om. Vår bön har inget värde om den inte görs i Hans förtjänsters namn. Han lånade oss Hans förtjänster för att göra oss värdiga att be Gud om något. Han byggde förbindelsens bro som hade brutits när den första människan hade fallit i olydnad. Kyrkan, Jesu trolovade, ber alltid i Hans namn.

f) Även bönen som görs genom Guds Moders förmedling blir besvarad. Efter Jesus är Hon den mest perfekta avbilden av Gud. Som moder till Jesus, har Hon all rätt i att be Hans Son om vissa tjänster. Lagen som Gud gav Moses talar om förbannelsen som drabbar sönerna som inte respekterar sina fäder. Gud kan inte säga emot Sig själv och Hans Moder som går i bräschen för oss har all rätt att bli bönhörd. Ska den Helige Ande som förberedde den levande helgedomen inom Henne, dit världens Frälsare kom, som faktiskt är Hennes trolovade,  inte bönhöra Henne? Maria är vår syster, eftersom Hon föddes av samma blod som vi, Adams blod, följaktligen har hon en broderlig barmhärtighet och kärlek för oss. Å andra sidan är Hon vår Moder genom Testamentet som Jesus själv överlät oss före Sin död. Han rekommenderade Henne till Johannes som hans framtida Moder, alltså alla människors Moder.

Hon är den värdefullaste gåvan som Jesus gav mänskligheten. Vi har som andlig Moder själva Hans Moder, Faderns Dotter och den Helige Andes Fru. Vilken ovärderlig gåva, som många ändå avstår från att erkänna och tjäna. De som inte sätter sin tilltro till Guds Moder, änglarnas, patriarkernas, apostlarnas, martyrernas, jungfrurnas, alla helgonens Drottning, alla utvaldas förebild, Henne som var planerad i förväg i Guds skapelsens plan, som krossade den demoniska ormens huvud, som har kraften att avlägsna djävulens frestelsers från oss och få våra synders förlåtelse, de som alltså ignorerar Henne är ömkansvärda. De är de förlorade själarna som mistar detta unika medel till att frälsas: den Allrarenaste Moders hjälp.

Såsom Jesus är vår försvarare inför Gud, så är Maria vår försvarare inför Jesus.

Den som har brutit mot Guds lag ska kasta sig i Marias famn, Barmhärtighetens Moder, syndarnas enda hopp. Hon är livets autor, Frälsningens Moder. Om inte Hon hade varit, hade Jesus inte haft möjligheten att komma till världen.

När vi ber till Henne, går vi aldrig vilse, förtvivlar vi aldrig. Hon är generös med alla, genom Henne får den döde nytt liv, därför att Hon inte föraktar någon. Skynda alltså till Maria, Guds Moder och vår Moder, med hela er tillit.


g) Bönen måste följas av offer och askes.


Herren Jesu liv var inget annat än en enda rad av offer och lidanden. Profeterna förutsåg Honom som ett oskyldigt offer, sargat och tillintetgjort av mänsklighetens ondska: "Som ett får som föres till slakt och som ett lamm utan röst", så var Jesus.

Genom att vara lydig intill döden tillintetgjorde Han synden. Vi måste alltså följa Hans förgängliga livs exempel, vi ska avsäga oss allt vi äger, vi ska förstöra den materiella självbevarelsedriften och egoismen inom oss. Lidandenas människa har visat oss hur egoist varje människa kan vara, om hon så vill. För att bli bönhörda av Gud Fadern och Honom behagliga måste vi vara som trofasta barn till detta enastående gudomliga exempel. Denne "Människoson" är vår verkliga livsuppgift; denna fullkomlighet är vårt livs och vår skapelsens mening. Vi kom på avvägar, vi förlorade vägen, vi försjönk i gyttjan och i diken och vi föll i avgrunden. Ändå har vi möjligheten att återvända, vi kan komma tillbaka till den goda vägen, den enda och sanna vägen som leder till odödlighet och lycka. Denna väg är Jesus. Ty "Jag är vägen, sannningen och livet"..."Den som inte går in genom Mig, ty jag är porten, är en tjuv."

Vi måste lida lik Honom vanära och orättvisor, människornas förolämpningar och ondska som Satan leder, vi ska inte frukta lidandet, ty "den som vill bevara livet ska mista det", utan vi ska vara redo att för Jesus offra detta materiella liv för att vinna det andliga livet, såsom Han förvissar oss: "Den som mistar livet för Min skull, kommer att vinna livet."

Hur vågar vi be till Gud i den martyriserade Jesu namn, vi som är slavar under alla vår kroppsliga lidelser? Askesen (mortifikationen) dödar synden och leder med lätthet vår bön till Fadern.

Alla helgon har varit offrets människor. Lidandet för människan närmare Gud. "De som tillhör Jesus korsfästar sitt kött med dess begärelser och laster", säger den Helige Apostel Paulus. Dessa troshjältar övervann naturens lagar, flyttade berg och återuppväckte de döda till liv. De nådde upp till Jesu fullkomlighet genom ...fasta och bön. Genom att hata sig själva och sin kropp, dödade desa hjältar synden inom sig genom askes och genom att betvinga sin kropp och rörde genom sina böner vid Guds hjärta.

Vår nutida människors askes ska vara att generöst acceptera de dagliga prövningarna, vi ska betvinga vår impulsiva karaktär, vi ska tygla vår kropps lidelser och begärelser och vår andes ambitioner. Vi ska vaka över varje enskilt sinne. Vi ska lova Gud att avstå från en tillfredställelse som vi är mycket fästa vid, för att vi ska bli bönhörda. Människan som utövar askes renar sin själ och hans kropp lyder anden, eller han förödmjukar sitt hjärta, återvänder till renhet och oskuld, med andra ord avlägsnar han hindren som motverkar hans böns effektivitet.

Endast på detta sätt, förödmjukade inför Gud och burna av en gränslös tro och tillit ska vi frambära våra offer i Jesu och Marias namn. Endast på detta sätt kommer vår bön att bära frukt.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:
http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 7)

d) Bönens uthållighet, beslutsamheten i att fortsätta vår bön trots alla hinder som uppstår, trots den långa väntan på att vår bön ska uppfyllas, detta är en absolut nödvändighet för effektiviteten av vår bön. Uthålligheten förutsätter vår avsikts och viljas kontinuitet som med ihärdighet håller fast vid samma mål. Detta förvandlar vårt liv till en ständig bön, och av detta skäl skjuter Gud upp vår önskans uppfyllelse, just för att leda oss till den ständiga bönen. "Ni ska ständigt be, utan att någonsin försvagas."

Gud har all rätt att kräva från oss att ständigt be till Hans ära, för vår egen skull, till vårt bästa, för själva vår värdighet, om Hans välgärningar för oss.

Vår bön är ofullkomlig, ovärdig Guds härlighet. Därför låter Gud oss upprepa den ständigt, tills den uppfyller alla fullkomlighetens villkor, ty bönen fullkomnas genom övning.

Vår bön ska liksom vara bönen av ett väsen som har som mål något ädelt och storartat, inte något kortsiktigt, förgängligt, utan andligt värde och det är värdigt av oss att vara ihärdiga i bönen.

Om våra böner genast skulle uppfyllas, skulle vi utsättas för högmod, för (en falsk, översättarens not) tillit till vår personliga förtjänst, eller rättigheter som vi inte äger. Vårt andliga intresse är alltså att Gud - just genom dessa visa fördröjningar - ska förmå oss känna Hans nåds pris och på så sätt förbereda vårt hjärta för den ödmjuka tacksamheten. Ensam uthålligheten kan uppnå detta. Om Gud uppfyller vissa människors bön genast och ej andras, detta är Hans dolda mysterium och Hans plan, som inte är oss given att känna till. Men allt är Hans härlighets verk och till vår fullkomning.

Vem som vill nå sitt mål, ska vara ihärdig och Gud kommer att att bönhöra honom, om även för hans envishetens skull, såsom Jesus lovar oss i parabeln om den som kom på natten för att be sin sovande vän om bröd och denne dröjde med att stiga upp, men till slut, övermåttan besvärad av den som knackade på dörren, steg han upp och gav det honom.

"Guds Rike erövras med våld" och om den som vi ber om verkar inte höra oss, måste vi tvinga honom. En ljuvlig våld som inte förargar Gud, utan tvärtom försonar Honom, som inte sårar vår nästa, utan hjälper honom, förminskar och tillintetgör hans synd.

Den förlamade i Evangeliet hade väntat i 38 år och inte förtvivlat, och vi förtvivlar efter 10 dagar av ouppfylld bön, vi tappar tilliten och blir ljumma i vår tro.

Ihärdigheten förutsätter alltså en obetvinglig och gränslös tillit till Guds godhet, som ingen dröjning kan såra eller svika.

Gud verkar i det fördolda till våra önskningars uppfyllelse till vårt bästa. Den som oavbrutet ber med ett visst syfte blir i alla fall förvandlad utan att bli varse om det. Han helgas så småningom och hans beteende blir till ett exempel för dem som befinner sig runtomkring honom. Detta är uthållighetens första effekt. Den som älskar Gud vet att förr eller senare kommer Gud att bönhöra honom. "Be och ni ska få", ständigt, oavbrutet, tålmodigt.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm )

måndag 3 januari 2011

Att komma hem - Benjamin Zander om musik, men inte bara om musik




Tal om "idéer värda att spridas", som det står längst upp till vänster om skärmen. Det är kanske värt att säga att det är ändå inte idéen här som är central: tänk er att någon skulle framföra precis samma idéer som Benjamin Zander, men utan eller en annan ingivelse - då skulle uttrycket och intrycket bli helt annorlunda...Det är åndå människan, personen, hjärtat som visserligen använder sig av idéen, men är ändå mer...Det säger han förresten också.

Jag skulle använda mig av hans ord och säga: personen, människan är hela vägen, medan idéerna är noterna till målet...Och inte heller detta är hela sanningen, för om detta, om Vägen, Sanningen och Livet, försöker vi spela på våra ofullkomliga pianon med vårt ofullkomliga spel, men här gäller också att inte tappa modet och tilliten och framförallt visionen om Målet. Och vem saknar vi mest och inte längre är istånd att minnas och att gråta över? Saknar vi inte Eden, saknar vi inte Adams och Evas oskuldens paradis? Saknar vi inte Guds ansikte? Är inte målet Gud som blev Människa för att människan ska bli gudomlig? Är inte vår Bror som blev dödad, som vi saknar, som vi inte ens vet att vi saknar? Om vi bara kunde stanna upp och bli fria från de tankar som inte har något värde, som inte är de tankar som vi skulle uttrycka om vi visste att de var de sista innan vi skulle skiljas från detta liv! Om vi bara kunde komma ihåg, bli varse igen, höra i djupet av vårt hjärta den oerhörda musiken, den oerhörda glädjesmärtan av att ha varit så länge avskuren från källornas källa, från de älskades älskade, om vi bara kunde gråta så att all blindhet, all känslolöshet, allt svek, all sorg och alla misstag  tvättas bort från vårt ansikte. För alla människor är skapade med ett öra som kan bli varse den gudomliga musiken som strömmar ut i vår själs djup, alla människor vet innerst inne när melodin kommer hem, när var och ens hjärta kommer hem, kommer hem, kommer hem.

söndag 2 januari 2011

Den Helige Serafim av Sarov: Om att förvärva den Helige Ande

Samtal med lärjungen Motovilov om att förvärva den Helige Ande



”Detta är Motovilovs återgivande av samtalet:

Det var en snöig dag: marken var täckt med ett tjockt lager snö och stora flingor föll, när fader Serafim sade åt mig att jag skulle sätta mig bredvid honom på en trädstam i ett hygge i skogen. ’Herren har visat mig’, sade han, ’att du i din barndom ville veta målet med det kristna livet. Du blev tillsagd att gå i kyrkan, att bedja och göra goda gärningar, det, sade man, var syftet med det kristna livet. Inget svar tillfredsställde dig. Nåväl, bön, fasta och andra kristna gärningar är bra i sig själva, men att göra dessa är inte målet för vårt liv, ty de är endast medel. Det verkliga målet för det kristna livet är att förvärva den helige Ande. Lägg märke till att ingen god gärning kan frambringa den helige Andes frukter, om den inte är gjord av kärlek till Kristus. Att vinna denna Ande är målet för vårt liv.’

’Med att vinna menas att ta i besittning’, svarade han, ’du vet vad som menas med att vinna rikedomar eller ta emot ärobetygelser eller utmärkelser eller belöningar. Den helige Ande är också ett kapital, men ett evigt kapital och den enda skatten, som inte tar slut. Allt arbete som görs av kärlek till Kristus ger oss den helige Andes nåd: men genom bönen går det lättare, ty den är ett vapen som så att säga alltid är i vår hand. Det kanske händer att du vill gå i kyrkan, men det finns ingen du kan gå till eller gudstjänsten är redan över. Kanske du vill hjälpa en behövande men det finns ingen behövande inom räckhåll, eller du vill leva ett rent liv utan att ha kraften till det. Men att be är alltid möjligt, och det kan var och en göra, både goda och onda, både rättfärdiga och syndare. Kraften i bönen är omätlig och mer än något annat förskaffar den oss den helige Ande’.

’Fader’, sade jag, ’du talar alltid om den helige Ande och säger att vi måste vinna den, men hur och var kan jag se den? Goda gärningar är påtagliga, men hur kan den helige Ande ses? Hur kan jag veta, om Han är i mig eller inte?’

’Den helige Andes nåd, som gavs oss i det ögonblick vi döptes, lyser i våra hjärtan trots våra fall och trots det mörker som omger oss. Han visar Sig i ett obeskrivligt ljus för alla dem i vilka Guds gärningar är uppenbara. De heliga apostlarna var med sina sinnen medvetna om den helige Andes närvaro.’

Jag frågade honom: ’Hur kan jag själv bli vittne till det?’

Då lade fader Serafim sin arm om mig och sade: ’Min vän, vi är båda i den helige Ande, du och jag. Varför ser du inte på mig?’

’Fader, jag kan inte se på dig, för ditt ansikte har blivit ljusare än solen och det bländar mina ögon.’

’Var inte rädd, du Guds vän, för du har nu blivit lika strålande ljus som jag. Du själv är nu fylld av den helige Ande, trots att du tror att du inte kan se på mig.’

Han lutade sig fram och viskade i mitt öra: ’I mitt hjärta bad jag den helige Ande att göra dig värdig att med dina lekamliga ögon se den helige Ande komma ned över oss. Se, hur denna gudomliga nåd har tröstat ditt hjärta, som en mor tröstar sina barn. Och nu, min vän, varför vill du inte se på mig? Var inte rädd. Herren är med dig.’

Då såg jag på honom och blev dödsförskräckt. Föreställ dig själv solskivan mitt på dagen och i dess ljusaste del ansiktet av en man, som talar med dig. Du kan se hans läppar röra sig, se uttrycket i hans ögon och höra hans röst; du kan känna hans arm om dina skuldror, men kan varken se denna arm eller ansiktet, bara ett bländande ljus, som lyser runt omkring dig. Det lyser upp snötäcket som reflekterar dess ljus och de fina snöflingorna, som faller som guldstoft.

’Vad känner du?’ frågade fader Serafim.

’Ett lugn och en frid som jag inte kan beskriva.’

’Vad mer känner du?’

’En obeskrivlig glädje, som fyller hela mitt hjärta.’

’Den glädje du känner är ingenting jämförd med den om vilken det är sagt: ’vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människa har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska Honom (1 Kor 2:9)’. Förstlingsfrukten av den glädjen har givits oss, men vem kan tala om själva glädjen. Vad känner du mer, du Guds vän?’

’En obeskrivlig värme.’

’Vad nu min vän! Vi är i skogen, det är vinter och vi har snö under fötterna… Vad är det för värme du känner?’

’Det är som om jag vore i ett varmt bad. Dessutom kan jag känna en doft olik allt annat jag känt förr’.

’Jag vet, jag vet, det var därför jag frågade dig. Denna genomträngande doft är Guds helige Ande och den värme som du nämnde är inte i luften utan inom oss. Eftersom de värms av den, fruktar inte eremiterna den stränga vintern; de är beskyddade av en nåd, som tjänar som kläder. Guds rike är invärtes i oss. Det tillstånd vi nu befinner oss i är beviset på det. Nu förstår du vad det är att vara i den helige Andes fullhet. Du kommer alltid att minnas denna nåd, som du har blivit bevärdigad med, eller hur? Jag vet att Herren vill hjälpa dig att hålla dessa ting i ditt hjärta, ty denna kunskap har du inte fått bara för dig själv utan för hela världen genom dig.’

När jag lämnade honom hade synen inte försvunnit: staretsen förblev i samma ställning som förut och det outsägliga ljuset, som jag hade sett med mina egna ögon fortfor att lysa upp hela hans varelse.”

Text från "Den helige Serafim av Sarov, hans liv" av Valentine Zander, utgiven av Noteria Förlag, Klockrike.








Troparion




"Från din ungdom älskade du Kristus, du välsignade,

och brinnande av önskan att verka endast för Honom,

stred du genom oavbruten bön och arbete i vildmarken,

och vinnande Kristi kärlek genom hjärtats förkrosselse,

har du visat dig vara utvald av Guds Moder.

Därför ropa vi till dig;

fräls oss genom dina förböner

                                                                     ärevördige Serafim, vår fader."

(Källa: http://www.ortodoxkristendom.se/)

lördag 1 januari 2011

Błogosławieni ... (Saliga...)



Błogosławieni ubodzy w duchu, albowiem do nich należy Królestwo niebieskie.


Błogosławieni, którzy się smucą, albowiem oni będą pocieszeni.

Błogosławieni cisi, albowiem oni na własność posiądą ziemię.

Błogosławieni, którzy łakną i pragną sprawiedliwości, albowiem oni będą nasyceni.

Błogosławieni miłosierni, albowiem oni miłosierdzia dostąpią.

Błogosławieni czystego serca, albowiem oni Boga oglądać będą.

.....

Denna Saligprisning kommer från Polen, om jag förstår rätt...Rätta mig, om jag har fel.

Rumänsk ortodox bysantinsk sång: Saligprisningarna (Fericirile)



Herre tänk på oss, när Du kommer i Ditt Rike.
Saliga är de fattiga i anden, ty himmelriket tillhör de.
Saliga är de bedrövade, ty de ska bli tröstade.
Saliga är de saktmodiga, ty de ska ärva jorden.
Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de ska bli mättade.
Saliga är de barmhärtiga, ty de ska få barmhärtighet.
Saliga är de renhjärtade, ty de ska se Gud.
Saliga är de fridstiftande, ty de ska kallas Guds barn.
Saliga är de som lider förföljelse för rättfärdighetens skull, ty himmelriket tillhör dem.
Saliga är ni, när man smädar och förföljer er och ljuger och säger allt ont om er för min skull.
Gläd er och fröjdas, ty er lön är stor i himmelen.

Întru împărăția Ta, când vei veni, pomenește-ne pe noi, Doamne
Fericiți sunt cei săraci cu duhul, că acelora este împărăția cerurilor,
Fericiți cei ce plâng, că aceia se vor mângâia.
Fericiți cei blânzi, că aceia vor moșteni pământul,
Fericiți sunt cei ce flămânzesc și însetoșează de dreptate, că aceia se vor sătura.
Fericiți sunt cei milostivi, că aceia se vor milui.
Fericiți sunt cei curați cu inima, că aceia vor vedea pe Dumnezeu
Fericiți sunt făcătorii de pace, că aceia fiii lui Dumnezeu se vor chema.
Fericiți sunt cei prigoniți pentru dreptate, că acelora este împărăția cerurilor.
Fericiți veți fi, când vă vor batjocori pe voi, și vă vor prigoni, și vor zice tot cuvântul rău împotriva voastră, mințind pentru Mine.
Bucurați-vă și vă veseliți, că plata voastră multă este în ceruri.