Mitt minne kommer långsamt tillbaka. Jag minns att jag läste i Tagores bok, "Sadhana", att han inte tyckte om de europeiska städerna, eftersom de var begränsade med kalla stenmurar. Däremot var Indien de fria, ursprungliga skogarnas land. Han skrev detta av kärlek för sitt land. Han försvarade sitt land för europeernas känslofattigdom. Jag förstår honom, på ett sätt. Men idag vet jag att sanningen är att vi behöver inte kalla murar, men varma gränser. En stads murar är nödvändiga för staden, för människorna som bor i staden. De försvarar och ger en form. Det gjorde Tagore själv med sina ord! Han byggde murar för att försvara sitt land och sin tradition (där religionen ingick), eftersom han såg ofullkomligheten hos engländerna som hade kommit för att behärska Indien.
Det är detta som vi kristna måste vara rädda om. Vi måste jobba hårdast för vår fullkomlighet i Kristus. Annars kommer vi att bli högmodiga varelser som vill behärska andra med kallblodiga, grymma vapen. Och resultatet är att människorna som föds inom andra religioner inte känner igen Guds ansikte inom oss. Vi kan inte övertyga andra, vi kan inte öppna ögonen till andra om vi själva inte är fullkomliga, eller strävar varje dag med hela vårt hjärta efter fullkomlighet. Varje dag är helighetens mått, skrev en helig fader. Alltså från morgonen till kvällen ska en kristen uppnå heligheten. Varje dag på nytt.
Alltså var Tagore i sitt försvar inte kristen. Tvärtom, genom hans skrifter som beskrev hans religion som högre än kristendomen (om han nu gjorde detta) förvirrade han många (redan lite förvirrade) unga kristna. Inklusive mig. Om jag inte hade läst honom och Eliade, hade jag inte haft intresse för österländska religioner. Men han hade ändå en grundläggande intuition att det enda i livet som är värt något är offret av kärlek. Med detta närmade han sig sitt eget Guds ansikte, Korset, kristendomen.
Slutsaten är att hans skrifter var säkert värdefulla för sitt eget folk. Men han hade fel om han ville bekämpa kristendomen. De enskilda kristna människornas ofullkomlighet kunde han bekämpa, han kunde resa sig mot deras brist på kärlek. Men den kristna Kyrkan, den kristna tron i sin fullkomlighet och skönhet kunde han inte bekämpa. Och allt som är vackert i hans dikter är som små ljuspunkter från Kristi Kyrkans fullkomlighet och skönhet som belyste i ett visst mått även det han skrev. Detta eftersom Kyrkan är en bild av den rena människosjälen, som finns som ett frö i alla själar från födelsen. Må Gud belysa alla själar med sanningens ljus!
Jag tror att det var den Helige Basilios den Store som sade att vi kristna ska läsa allt med rena ögon och samla det som är bra från alla människor och folk, som bina samlar sin honung från varje blomma. Men för att ha rena ögon måste vi kämpa varje dag att uppnå heligheten varje dag.
Det är märkvärdigt att vi läser allt möjligt som människor av andra religioner har skrivit, men vår egen religion, vår egen identitet känner vi inte.
Hur många av oss läser de underbara dikterna som Davids psalmer är? Vi borde läsa dem varje dag. Likaså borde vi läsa de Heliga Fädernas skrifter. Vi måste känna vår kristna skönhet för att kunna skilja mellan sanning och syrenernas sång, mellan Guds ansikte i varje människa och hennes fel och brister. Att ha denna förmåga att skilja mellan rätt och fel med kärlek är Guds gåva - och aldrig vår egen förtjänst. Men vi måste ändå försöka vara värda Guds nåd.
Utan offer av kärlek till Gud och till vår nästa, utan Korset, är allt förgäves.
Nu blev mitt brev ändå ganska långt. Och på mig själv väntar denna dag, från morgon till kväll, och jag själv måste akta mig med den hårdaste ansträngningen att inte bara prata och skriva om saker och ting, utan att göra dem också.
Må Gudaföderskan beskydda dig,
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar