Innan jag ska närma mig något centralt och högst specifikt i den kristna tron, att Gud är Treenighet, tänkte jag göra en parentes och försöka förklara att även om kristendomen är högst specifik och inte kan blandas med andra religioner, kan detta aldrig betraktas som ett hot för någon människa, kristen eller ej. Kristendomen är aldrig aggressiv, om den är är äkta. Den kan vara vass som kirurgens kniv, men är aldrig hatisk, utan dess drivkraft är alltid kärleken till alla människor. Som min biktfader sade: "Vi människor tycker alltid om vissa människor mer än andra, men Gud har inga favoriter. För Honom är vi alla hans barn som Han älskar. Be därför ständigt så här: "O Herre, Du är min och jag är Din, förbarma Dig över mig."
Jag var väldigt ledsen och upprörd när jag såg för något år sedan hur en ung norsk man sköt ihjäl många liv (i det som en tidning kallade "den värsta attacken på Norges befolkning sedan det andra världskriget"). Denna man kallade sig för "kristen" och såg sina dåd som "islamkritiska". Jag skulle gärna vilja förklara för honom och för andra som tänker i sådana banor att det han gjorde inte hade något att göra med att vara kristen. Därför ska jag försöka återberätta ett helgons, den helige Johannes Ryssens liv. Jag är säker på att själva berättelsen kommer att tala om saken bättre än någon teoretisk uppläggning.
Som hans namn säger oss, föddes han i Ryssland under 1700-talet, men fångades av tatarer som sålde honom till en turk. Med stor beslutsamhet vägrade han att konverteras till Islam och fick från sin herre uppgiften att arbeta i stallet, där han även bodde. Så småningom, genom hans godhet blev han älskad av ortens invånare och gjorde många under. Även om han alltså var kristen och hans herre muslim, lydde han honom och försökte göra allt så gott han kunde för sin herre. Det fanns en enda sak som han inte ville ändra på och som var grunden till hans godhet: att han var kristen. I allt annat visade han stor kärlek och respekt och lydnad för sin herre. En gång, när hans herre vallfärdade till Mekka, lagade herrens hustru en maträtt av ris (pilaff) som var makens favorit rätt. Man berättar att hon tittade på tallriken och suckade: "Vad synd att min make inte kan smaka på denna doftande pilaff som han tycker så mycket om." Då bad Johannes henne om att få tallriken, något som hon gärna gjorde, eftersom hon tyckte om Johannes och trodde att han ville ha maten för sig själv. Men Johannes bad innerligt till Gud att den ska komma till hans herre som befann sig i Mekka. De andra såg att tallriken försvann, men tänkte att Johannes hade ätit upp maten eller att han hade gett den till någon fattig människa, som han ofta brukade göra. Men efter någon tid, när herren kom tillbaka från Mekka, räckte han en tallrik till sin hustru med orden: "När jag var i Mekka, fick jag denna tallrik fylld med pilaff i handen och den smakade så gott, precis som du brukar laga den."
Detta kristna helgon gjorde ett under för sin muslimska herre och skickade en tallrik med pilaff till honom medan herren vallfärdade till Mekka. (Han skickade den inte därför att herren vallfärdade till Mekka, han uttryckte inte sin sympati för den andra religionen, utan han såg kvinnans kärlek för hennes man och ville uttrycka sin kärlek för sina herrar. Finns det något bättre exempel på en äkta konkret människokärlek som överskrider alla gränser? Jag säger medvetet människokärlek i stället för tolerans, eftersom tolerans är ett missbrukat ord idag. Tolerans betyder för många idag att gränserna suddas bort, att alla är lika, att alla religioner är likadana. Denna attityd är ytlig och oftast oärlig, fariseisk. Bakom denna mask av "tolerans" och "globalisering" jäser och exploderar hatet, som Breiviks dåd visar. Men människokärlek betyder för en kristen att hans kristna identitet är orubblig, den måste vara orubblig, eftersom att vara kristen är grunden till alla goda och konkreta handlingar, samtidigt som den kristna människokärleken överskrider gränserna som människornas fallna natur har skapat. En sak är att sudda en gräns och en annan är att överskrida den. Man förnekar inte tron på den treenige Gud, på Jesus Kristus, utan bejakar den genom den konkreta kärleken, uttryckt genom konkreta handlingar, för konkreta personer.
Att vara konkret betyder för en kristen att man skiljer mellan synderna som en människa har och hennes inre kärna som är Guds ansikte. Man visar en människa kärlek inte för att uttrycka sin sympati för hennes synder eller för alla misstag som hon gör, utan för att uttrycka kärleken för hennes inre hemliga bild, Guds ansikte. Att ha denna förmåga i konkreta situationer är svårt, eftersom vårt hjärta och vårt förstånd är förmörkade av våra egna synder och misstag. Att göra det rätta i ett visst ögonblick är en andlig gåva från Gud som är sällsynt och ytterst värdefullt.
Hoppas att du tyckte om Johannes Ryssens historia.
Må Gudaföderskan beskydda dig,
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar