Jag använde rätt så många ord förra gången och ändå blev det så mycket osagt.
Du kanske tycker att jag var rätt så hård och omodern när jag pratade om behovet av att rannsaka sig själv och att lämna bakom sig felen (eller synderna), som är den ignorerade bakgrunden till mycket naivitet. Idag ska man inte ens uttala ordet "synd". Detta är förstås fel (synd)...Bara den som vet vilka fel han gör, kan göra något mot det. Fast det är inte alls så lätt. Det är det svåraste som finns, att se sina egna fel (synder) och att lämna dem bakom sig. Det kan man inte göra utan Guds hjälp. Därför säger de som inte tror på Gud att synden inte finns; omedvetet förstår de att de själva inte kan kämpa emot den, och de förnekar den, för att inte behöva känna samvetets styng.
Det är märkligt, hur bräcklig en människa kan vara, hur förgängliga hennes krafter är. Vi tror när vi är unga att kraften som är självklar förblir i oss, men ack så fel vi har!
När jag var ung - redan som barn - slukade jag alla böcker som kom i mina händer. Båda mina föräldrar tyckte om att läsa, så vi hade många böcker hemma, särskilt skönlitteratur, som min mamma tyckte om. Min pappa tyckte om mer historiska böcker, men de var de enda som jag hade svårt att läsa. Med 7-8 år kom jag i kontakt med Bibeln för första gången (min pappa skickade oss, mig och min syster, till en ortodox präst, Fader Ioan, för "privata religionlektioner") och jag såg i den en mycket spännande bok, en samling av märkligt gripande sagor. Jag skriver "sagor" inte därför att jag inte trodde att de var sanna, utan därför att i den åldern är hela verkligheten en sann saga. Saga är alltså det underbaraste ordet som man kan använda för verkligheten.
Idén som jag ville komma fram till var att jag har läst så mycket och ändå är ingenting kvar, ingen kunskap eller vetenskap som jag kan stoltsera med...Jag läste allt jag bara kunde om olika religioner mellan 20 och 30 år, men allt känns nu som en handfull sand. Det är kanske meningen med det, att inte ha alla begrepp kvar, men nog det viktigaste: friden som kommer från vetskapen att jag har hittat hem.
Religionerna som har flera gudar har aldrig attraherat mig. Kanske den lektionen har jag ändå lärt mig ordentligt: att Gud är en Enda Gud. Så hinduismen med alla sina gudar, med vilda och grymma ansikten och gestalter, kunde jag inte ha någon aktning för.Däremot läste jag flera böcker skrivna av Rabindranath Tagore, den stora indiska poeten, och jag blev väldigt tagen. Än idag, så mycket jag har honom i mitt minne, tror jag att han ibland tänkte och kände som en kristen. (* se brev III) Jag ska försöka läsa något av honom igen, innan jag gör sådana påståenden. Häromdagen hörde jag någon tala om Simone Weil. Talaren var en ortodox präst och sade något väldigt fint. Eftersom alla människor har Guds ansikte inom sig, kan man på sätt och viss säga att alla föds med ett ortodoxt ansikte. Att vara orto-dox är att ha den rätta tron. Alla barn föds med den rätta tron i sitt hjärta, som lik ett frö väntar på att växa. Simone Weil kom aldrig i kontakt med den ortodoxa kyrkan, men hon kämpade hela livet för att tron ska segra i hennes själ. Hon tänkte ortodoxt, fast hon döpte sig innan hon dog inom katolska kyrkan, den kristna kyrkan som hon hade till förfogandet.
Det fanns en känd rumänsk lärd man som hette Mircea Eliade. Han skrev ett stort verk i flera volymer om religionshistoria. Men han var också skönlitteraturförfattare. I sina unga år reste han till Indien för att studera religion och språk och förälskade sig i en indisk flicka, som var dotter till hans professor vid universitetet. Flickans föräldrar var emot denna kärlek, så till slut kastades han ut ur professorns hem. Flickan hette Maitreyi Devi och blev senare själv poet och romanförfattare. Hon hyste en stor, kärleksfull beundran för den mycket äldre Tagore, som hon kände personligen, något som Eliade delade med henne, fast han led av svartsjuka. När Mircea Eliade kom tillbaka till Rumänien, skrev han en roman inspirerad av sin kärlek för Maitreyi. Många år senare skrev även Maitreyi en bok om samma ämne, från sitt eget perspektiv; här skällde hon ut Mircea Eliade - trots allt med en generös och fin mildhet - över att ha skrivit osanningar i sin roman. Deras kärlek hade begränsat sig till ord och känslor och allt annat var en lögn, skrev hon.
Allt detta verkar inte ha något att göra med mitt ämne, men det säger något om mig själv när jag var ung - och om alla unga människor som har en romantisk bild om kärleken. Många unga människor har även en romantisk bild av Indien och dess religion och om meditation. Men kärleken som de söker kommer de inte att hitta där, inte heller kommer de att hitta det andliga stödet som de drömmer om. Det gick inte annorlunda för den unge Mircea Eliade: han kastades ut med ett brutet hjärta och behövde flera år för att återhämta sig, om man överhuvudtaget kan säga detta. (Själens sår kan läkas helt och ändå öppnas när som helst, här är allt möjligt och omöjligt på samma gång). Hela livet kom han att läsa och sedan undervisa och skriva om religionshistoria. Han blev världsberömd för sina skrifter om religion. Men när Maitreyi hälsade på honom flera årtionden efteråt (jag tror i 60-års åldern), såg hon ingen vis människa, utan en äldre lärd man med en trött och sorgsen blick under en väldigt hög, men hårt rynkad panna, som inte hade hittat sin själsliga frid. På sätt och vis tänker jag nu att hon inte hade rätt att förvänta sig att hitta en "guru"- personlighet, om hon nu förväntade sig detta. I vår tro finns inga "guru"-s. Det högsta som man kan uppnå är ödmjukheten. Om någon är ödmjuk, hittar Gud honom och tar boning i honom. Men hela livet är en kamp och till sista ögonblicket vet man inte om man är segrare eller inte.
Nu blir det sent igen; tiden går fort när man berättar sådana historier. Jag har ändå hunnit skriva en viktig sak: att Gud är en enda Gud... Det hade de gamla grekerna också svårt att acceptera...Men något om detta hoppas jag nästa gång...
Må Gudaföderskan beskydda dig,
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar