torsdag 25 november 2010

Den Heliga Stormartyren Katarina av Alexandria

Ikon målad av Michael Hällzon


Den Heliga Katarina av Alexandria föddes cirka 282 i Egypten och var dotter till Konstas (Konstus), Alexandrias guvernör, under kejsaren Maximinus tid (305-313). Hon led martyrdöden för Kristi skull år 305. Hennes minnesdag firas 24 november/7 december (ryska, serbiska, bulgariska kyrkan) eller 25 november (grekiska, rumänska, arabiska kyrkan).

Traditionen skildrar den heliga Katarinas liv på följande sätt:

Vid tidpunkten av hennes omvändelse var Katarina en vacker jungfru, som inte bara var rik och av adlig börd utan även mycket intelligent och lärd. Hon hade både studerat filosofi, retorik, diktar- och läkarkonst och var oöverträfflig på dessa områden. Det var många unga män som friade henne, men hon avvisade alla, eftersom ingen av dem hade dessa fyra gåvor: skönhet, adlighet, rikedom och visdom i lika mått som hon. Trots alla övertalningsförsök ville hon inte gifta sig med någon man som var underlägsen henne. Då tog modern hennes dotter med sig till en andlig fader, en helig gammal man som förde ett eremitliv i ständig bön i en håla utanför staden. Efter att ha skådat Katarinas skönhet och vishet, började han undervisa henne i den heliga kristna läran. Han talade om Kristus som en Brudgum som överträffade alla andra brudgummar och henne själv i både skönhet, rikedom, adlighet och visdom. ”Hans skönhet överträffar solens glans och Hans visdom leder alla varelser och verkar i hela, både synliga och osynliga skapelsen. Hans rikedom är störst av alla, eftersom allt det goda som Han delar ut till allt som finns blir inte mindre utan je mer Han delar ut, desto större blir Hans rikedom; Hans släkt är av en outsäglig upphöjdhet och glans”. Då blev Katarina häftigt gripen och ville genast veta vem denna underbara Brudgum var. Som svar gav den andlige fadern henne en Gudsmoders ikon med Barnet Jesus i famnen och rådde henne att med tro be framför ikonen som föreställde Brudgummens Moder. Hon skulle visa henne vägen till Honom.

Undergörande Gudaföderskans Ikon från Heliga Berget Athos
Katarina bad hela natten och slutligen, då hon trött av vakan somnade, fick hon en syn med Gudaföderskan med Barnet Jesus Kristus i famnen. Från Honom strålade en glans utan jämförelse starkare än solens, men när Katarina försökte se Hans ansikte, vände Han det till Sin Moder och detta upprepades tre gånger. Hans Moder sade till Honom med mild röst: ”Se, min Son, på Katarinas sköna och fromma ansikte, se hur vacker, rik, adlig och klok hon är”. Men Kristus svarade: ”Nej, Katarinas ansikte är fult, hennes anblick förskräcklig; sannerligen säger Jag Dig, Moder, denna jungfru är både oförståndig, av nedre börd och fattig, eftersom hon befinner sig i hedendom. Jag vill varken se henne eller låta henne betrakta Mitt ansikte.” Då sade den Högtvälsignade Modern:”Min Son, ha förbarmande med Dina händers verk och hjälp henne att göra det som behövs för att hon ska ta del av Din härlighet och glädja sig tillsammns med änglarna över att skåda Din outsägliga ansiktes ljuvlighet”. Kristus svarade: ”Hon ska gå till den gamle fadern och lära av honom och göra det han säger; då kommer hon att kunna se Mig och få Min gåva.” Katarina gick tillbaka till den andlige fadern som tog emot henne med kärlek och lärde henne den kristna tron på ett grundligt sätt. Sedan mottog Katarina dopets mysterium, hon renades med dopets vatten och upplystes med den Helige Andes eld. Hon återvände hem och bad innerligt igen. Efter en hel natt av bön med tårar somnade hon och hon fick se Gudaföderskan med Barnet igen. Denna gång såg Kristus på Katarina med kärlek och sade till Gudaföderskan : ”Ja, min Moder, nu är hon i sanningen vacker, klok, adlig och rik och jag älskar henne så mycket att jag vill ha henne som min brud.” Han gav henne en ring som ett tecken på deras eviga förlovning, som Katarina hittade när hon vaknade. Efter att detta hänt förvandlades Katarina på ett underbart sätt. Hon tänkte inte längre på de förgängliga tingen, utan endast på Sin Herre och på vilket sätt hon skulle behaga Honom.

Vid den tiden samlades allt folk i Alexandria för att fira en offerfest till gudarna, som kejsaren Maximinus själv skulle vara närvarande vid. Hela staden var full av de offrade djurens vrål, lukt och rök och av de tjutande folkmängderna som trängdes överallt. Det var inte bara djuroffer som skedde, utan även mänskliga offer: de människor som visade öppen sin kristna tro blev dödade genom att brännas. Mark och luft var översvämmade av smuts och oväsen; människornas själar var invaderade av oro. Katarinas hjärta sårades av allt detta, framförallt av att så många själar förlorades genom gudarnas dyrkande och hon bestämde sig för att vittna om sin tro inför kejsaren Maximinus.

Så gick Katarina till kejsaren som var i färd att förrätta ett offer på ett idolaltare. Hon sade honom att det var synd att offra till gudarna, då det endast finns En evig sann Gud, den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gudarna hade från början bara varit vanliga människor som blev kända för vissa berömda gärningar och människorna reste statyer som föreställde dem. Men sedan glömde människorna att dessa bara var dödliga människor och eftersom Gud inte hade upplyst deras mörka sinne och inte uppenbarat sig för dem, började de dyrka de döda statyerna som levande gudar i stället för att tillbedja den Ende sanne Gud. Detta stod egentligen redan i de hedniska historikernas böcker, bara man hade ögon och god vilja att inte blunda för sanningen. Kejsaren var först förvånad över Katarinas skönhet och hennes kloka och lärda sätt att tala, men han lät sig inte avbrytas i sitt offrande. Gripen av hennes skönhet började han prata med henne som med en gudinna som man dyrkade.

Men Katarina avvisade alla hans försök att närma sig och vinna henne på detta förnedrande sätt. Då bestämde kejsaren att samla de klokaste femtio lärda männen i imperiet som skulle bevisa henne att hon hade fel i att avvisa gudarnas dyrkande. Men med Guds hjälp som hade skickat ärkeängeln Mikael för att stärka henne i sin visdom överträffade Katarina alla. Hon visade dem att de mest berömda diktarna, historikerna och andra lärda på de olika områden som dessa män hade de rikaste kunskaperna om hade skrivit själva vid flera tillfällen om Kristus som människornas frälsare. Hon använde med andra ord deras kunskaper som vapen som hon vände mot det hon ville avslöja: falskheten i läran om att det fanns flera gudar. Slutligen blev alla män tysta. Genom hennes heliga ord som brann av den Helige Andes kraft, Sanningens ande, blev det uppenbart för dem att hon talade sanning och var beredda att själva bli kristna. Maximinus blev förstås ond och befallde att alla femtio lärda män skulle brännas. Katarina välsignade dem med korsets tecken och bad Gud att se deras martyriumsdöd som dopets mysterium och ta emot deras själar i Sitt eviga Rike vid Sin sida, tillsammans med sina änglar och alla helgonens själar. Att Gud lyssnade på hennes bön uppenbarades genom att deras kroppar inte alls blev förstörda av lågorna.

Maximinus hade i alla fall inte helt tappat hoppet om att vinna Katarina för gudarna eller för honom själv. Han lovade henne att dela med sig sitt imperium, hon skulle få hälften av alla hans rikedomar och leva tillsamans med honom i prakt och ära om hon bara offrade till gudarna. Den kloka Katarina förstod hans listighet och avvisade på nytt all rikedom, prakt, njutningar och bekvämlighet. Då blev Maximinus ond och gav order att piska Katarina tills hennes skönhet slocknade, den fullkomliga kroppen förvandlades i ett ansiktslös köttsbit och hennes blod genomdränkte marken. Sedan kastades hon i fängelset där Maximinus befallde att inte ge henne mat. Men Kristus skickade en duva med mat till henne och Han kom själv till henne och stärkte henne.

Under tiden besökte Augusta, Maximinus gemål, henne i fängelset, tillsammans med fältherren Porphyrius och hans 200 underordnade soldater. Augusta trodde i hemlighet på Kristus och hade hört talas mycket om Katarinas skönhet, klokhet och framförallt om hennes underbara styrka som hon bevisat genom att vittna om sin kristna tro. Dessutom hade hon fått en syn där Katarina befann sig mitt i en skara av andra unga vackra män och kvinnor, glänsande av en skönhet som var omöjlig att skåda för vanliga ögon. Katarina såg Augusta och kom till henne och satt en guldkrona på hennes huvud, som Kristus hade skickat för henne. Nu hade Augusta Katarina framför sig i fängelset och hon greps av hennes skönhet som kom från den Helige Ande som hade omgivit Katarina, helat hennes sår och stärkt henne på ett underbart sätt. Katarina tog emot Augusta med kärlek och upptände trons flamma i hennes hjärta. Hon ingav henne mod för att vittna om sin tro inför sin man och förutsåg att hennes kroppsliga lidande inte skulle vara långt, men att hon därigenom skulle belönas med att snart gå in i den eviga glädjen i Guds Rike. Porphyrius som såg och hörde allt detta blev också gripen och upptänd av kärlek till Kristus och blev omvänd tillsammans med sina 200 soldater.

När Maximinus bestämde sig att återigen kalla Katarina till sig häpnades han över att hon åter var strålande vacker, ja mycket vackrare än förr. Hennes sår hade läkt och inget tecken på svält syntes på henne. Hon läste hans tankar och för att han inte skulle straffa någon oskyldig förklarade hon sanningen: att hon hade fått mat från Kristus själv och att ingen människa hade hjälpt henne med detta. Maximinus försökte en gång till att fresta henne med sitt imperium och med att hon skulle kunna leva tillsammans med honom som en kejsarinna, men Katarina avvisade honom lika bestämt. 

Då hotade kejsaren henne att tortera henne till döds på ett hjul försedd med vassa spjut. Katarina förblev lika orubblig. Man band henne fast vid hjulet men när man skulle börja tortera henne kom en ängel och förstörde hjulet, som sprang i bitar och sårade Katarinas bödlar. När Augusta hörde om detta under, kom hon fram till sin man och började förmana honom. Då glömde Maximinus sin naturliga kärlek till sin hustru, blev ursinnig och gav order att sticka spikar genom hennes bröst och sedan halshugga henne. Även Porphyrius med sina två hundra soldater trädde fram och bekände sin tro och de blev allesammans halshuggade.

Efter ett sista misslyckade försök att bedra Katarina med rikedom och kejserlig ära befallde Maximinus att även Katarina skulle halshuggas. Hon fördes utanför stadens portar. På vägen dit var det många män och kvinnor som grät och ropade till henne och försökte få henne att ändra sig, genom att få Katarina att tycka synd om sig själv, om sin ungdom, skönhet och rikedom, men Katarina förblev fast i sin kärlek till Sin Brudgum. Hon svarade dem att det var inte hon de borde ha medlidande med, utan med dem själva, eftersom de inte hade den innerliga tron som kunde rädda dem från den eviga pinan som Guds frånvaro var.

I sin sista bön före döden tackade Katarina Jesus Kristus, Herren, att Han räddat henne från mörkret och styrkt henne med att tålmodigt lida för Hans skull; hon bad Honom ta emot hennes själ i Sina händer som blev fastspikade på korset och täcka hennes fel som hon som en människa av blod och kött begått och inte visa dem för alla andra vid Sitt fruktansvärda slutgilitiga dom, utan låta hennes blod som gjöts tvätta hennes synder. Hon bad också att hennes till döds sårade kropp skulle bli osynlig för dem som inte trodde på Honom. Slutligen bad hon för alla människor att Gud skulle förlåta deras synder och upplysa deras sinne så att de kommer till tro och värdigas att gå in i Hans eviga Rike. Hon bad till Gud att hjälpa alla som tror på Honom och kallar hennes namn med det som är nyttigt för deras frälsning.

Katarina halshuggades och från hennes sår rann mjölk i stället för blod. Som troende människor såg i en syn, bars hennes kvarlevor av änglar till Sinai berget. På denna heliga plats grundades ett kloster, Katarinaklostret, som finns ännu idag, kristenhetens äldsta kloster. På 500-talet hittade några egyptiska munkar hennes huvud och vänster hand och förde dem vördnadsfullt till klostrets kyrka.

Katarina framställs oftast i ikonkonsten med tortyrhjulet med spikar eller spjut. Hennes mantel återspeglar, genom den röda färgen, martyrblodet som utgjutits för Kristi kärleks skull. Den vita pärlorna som smyckar manteln eller den vita skruden på axlarna talar om hennes förklarade själs renhet och gudomlighet genom nåd. Hennes hår är ofta vackert krusat, något som kan symbolisera den inre skönheten som blir en påtaglig verklighet genom hennes martyrdöd.  I en medeltida ballad, Lilla Karin, som liknar i några punkter helgonhistorian, är det krusade håret en ära som gavs av andra jungfrur till en flicka, en enkel piga, som föredrog martyrdöden framför en skändlig relation med kungen) :

1. Det var den lilla Karin, som tjänte på konungens gård
Hon tjänte bland de liljor, och bland de rosor små
9. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min
Så lägger jag dig i spiktunnan och rullar dig omkring
2. Det var den unga konungen han fick till henne behag
Han ville med henne tala allt både natt och dag
10. Och lägger ni mig i spiktunnan och rullar mig omkring
Det vet min Gud i himmelen vad orsak jag har därtill
3. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill
Och linelång till klädning det vill jag giva dig
11. De lad’ den lilla Karin i spiketunnan in
Och själva unga könungen han rulla henne kring
4. Och linelång till klädning det passar jag ej på
Men Herren Gud i himmelen giv unga kungen råd
12. De tog den lilla Karin ur spiketunnan opp
Och blodet börja rinna som strida strömmar ner
5. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill
Gullkrona och gullspira dem vill jag giva dig
13. De lad’ den lilla Karin allt på en förgyllande bår
Och fröknar och jungfrur de krusade hennes hår
6. Gullkrona och gullspira dem passar jag ej på
Giv dem åt unga drottningen låt mig med äran gå
14. De lad’ den lilla Karin allt i den svarta mull
De heliga små Guds änglar de voro henne huld
7. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min
Så sätter jag dig i fångatorn och fängslar hårt ditt sinn
15. Sen kom två vita änglar allt ifrån himlen ned
De tog den lilla Karin allt med båd kropp och själ
8. Och sätter ni mig i fångatorn och fängslar hårt mitt sinn
Det vet min Gud i himmelen oskyldig är jag därtill
16. Det kom två svarta korpar allt ifrån helftet opp
De tog den unga könungen allt med båd’ själ och kropp


Katarinas hår  liknar även ormar eller en labyrints linjer. (De vita) ormarna kan betraktas som en symbol för visheten; den segrande Katarina har besegrat de farliga ormarna (eller den labyrintiska kunskapen, som inte leder någonstans om den inte blir genomlyst av den gudomliga vishetens ljus) och förvandlat deras gift till en stärkande medicin. (Hennes böner är kända för sin helande verkan, särkilt hos människor som är förgiftade genom ormbett. Hon är även känd som en hjälpare vid svåra förlossningar, hon som genom den Helige Andes nåd föddes på nytt.)

Det som traditionen lär oss om Heliga Katarinas liv och martyrium, händelserna, människorna med deras egenskaper, miljöns beskrivningar, samtalen, objekten – allt har både en förankring i den historiska verkligheten och samtidigt en rik symbolisk innebörd. Hennes namn kommer från grekiskan katharos som betyder ren. Denna symbolisk rikedom har uppfattats ibland som ett tecken på historisk oförlitlighet. Men detta borde snarare övertyga oss om sanningen i det som traditionen lär oss. Framförallt borde oss leda närmare insikten att verkligheten som vi här och nu har omkring oss är verklighet och symbol på samma gång, att allt som finns till har en oanad rikedom av innebörder, av ”tecken” som väntar på att bli lästa, som väver hela skapelsen till en levande enhet som Gud håller i Sina händer genom sin outgrundliga, gudomliga ekonomi.

Man kan, som den nutida människan man är, fråga sig: Hur kunde Katarina som var en väldigt lärd och klok kvinna, övad i retorik och naturvetenskapliga ämnen, börja tro på något som helt tydligt var klädd i sagoliknande kläder? Visserligen var hon inte barnslig-naiv, visserligen förstod hon snart att Brudgummen som den gamle fadern talade om inte var någon vanlig brudgum och hans Moder inte någon vanlig moder. Det var inte heller någon slags magi som hon skulle öva genom att besvärja någon komma till henne genom att dyrka en bild. Hon var som redan sagt en ovanligt begåvad, skolad och intelligent kvinna som hade båda fötterna på jorden. Samtidigt var hennes förstånd så nära fullkomligheten att hon hade närmat sig insikten att det inte fanns någon i denna värld som hon skulle kunna erövras av. Hon såg sin egen kropp och själ i fulländning, vacker som en öppnande blomma och hon såg att ingenting som fanns utanför henne kunde jämföras med dess skönhet. Dessutom var inte bara hennes egna kroppsliga och själsliga egenskaper som var fullkomliga; hon var också av adlig släkt och omgiven av omfattande rikedomar.

Allt detta hade den gamle fadern sett och förstått men han visste ändå något bättre. Det fanns verkligen något som var vackrare än ens egen kropp och själ, även om de tycktes nå fullkomlighetens gräns, där förståndet inte kunde hitta något annat som var lika vackert och upphöjt. Han såg faran som svävade som en svärd över den kloka jungfruns själ. Hon verkade ha nått fram till ett tillstånd av självtillräcklighet, där det inte fanns något återvändo: antingen skulle denna fulländade blomma långsamt eller kanske våldsamt torka av i självförälskelse eller så skulle hon upptäcka att det som gjorde möjligt, som hade skapat och skyddat denna fulländning var alltings Skapare, den ende sanne Gud. Utan Honom hade inte funnits någon skönhet, visdom, rikedom eller adlighet till, det hade inte funnits sol, vatten, jord eller luft till, alla dessa ting som en blomma behöver för att nära sig av och bli fulländad.

Kristus Pantokrators äldsta ikon -
 från Katarinaklostret
 i Sinai


  
Den ende Gud är inte en Gud som för alltid är avlägsen för sina barn som Han har skapat. Han är inte hämndlysten, ond och självisk, inte heller är Han i ständig strid med några jämlikar så som gudarna var, de som bara var de fallna människornas bilder. I sin obegränsade kärlek har Han skapat och beskyddat ett träd på vars stam en i sanningen enda fulländad blomma, Jungfru Maria, kom till och som älskade Gud med en sådan hängiven och ödmjuk kärlek att hon var beredd att bära Gud själv som frukt. Denna frukt skulle nära och hela människosläktet och dra det tillbaka till sin Fader. Gud drogs av denna rena kärlek som var högre än himlarna och djupare än haven och denna kärlek blev välsignad, bekräftad och beseglad av Livgivaren, Sanningens ande, den Helige Ande. Gud blev själv en människa i kött och blod, Jesus Kristus, utan att upphöra vara den ende sanne Gud.

Att skapelsen i sin helhet svarar på Guds välsignelse över den rena kärleken som i frihet och genom hennes eget val binder en människa till Gud görs tydligt även i den Heliga Katarinas fall genom den materieblivna, synliga ringen som Jesus Kristus överlämnar henne i en syn.

Dialogen mellan den gamle fadern som levde sitt liv i bön och den världsliga, lärda, först kanske självupptagna Katarina tyder också på något omedelbart, bortom mänsklig kontroll och vanligt förstånd. Vem kan förstå och förklara hur en otroende och självcentrerad människa plötsligt anar sanningen och tror? Vem kan förklara hur symbolen och metaforen - plötsligt genomlysta av ljus  -blir den mest påtagliga, osägligt strålande verkligheten, gentemot vilken den vanliga verkligheten bara är en skuggbild? Och samtidigt: vem kan förklara hur den vanliga verkligheten kan bli så ren, att den drar till sig den Helige Andes kraft och välsignelse och blir ett med symbolen, ett med ljuset, pånyttfödd? Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen och ingen tror på Sonen om inte Fadern öppnar hennes eller hans ögon genom den Helige Andes kraft.

En verkligen troende människa är beredd att offra allt för sin kärlek till Kristus. Skönhet, rikedomar, adlighet och intellektuella skatter betyder plötsligt ingenting längre om de tvingas existera utanför Honom. Allt som man inte frambär till Gud i tacksamhet och bön vissnas som ett blomblad, ja det uppenbaras som smuts på en ren spegel. Själen längtar endast efter ett: att få se den Älskades ansikte, svara Honom genom att vara i och förvandlas genom Hans Kärlek.
















Heliga Moder Katarina, be till Kristus, vår Herre och Gud, att Han må frälsa våra själar!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!



Källor och länkar om Heliga Katarina:

Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000 (Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000)

Den Heliga Katharinas ikon i början av detta inlägg är tagen från Michael Hällzons blogg:



Andra källor och länkar:












Inga kommentarer: