tisdag 10 februari 2009

Tiden står stilla

(journalfragment)

Det är soligt idag
Och gräset väntar på regn.
Tiden står stilla sedan länge
Sedan jag föddes står den stilla
Och väntar på min förvirrade själ.
Medan jag ligger i gräset som prasslar
Och lyssnar på vindens röst
I björkarnas små gröna hjärtan
Väntar jag och min förvirrade själ
På varandra.
Ingenstans har jag att gå
Utan att träffa mig själv igen
Jag kan inte fly
Från mitt obekanta ansikte.
Tiden står stilla eller tiden går runt
Samma punkt, samma smärta,
Samma fråga genomborrar mitt hjärta
Med sin spiral:
Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag?

2 kommentarer:

slöjdLena sa...

Hej Monika. Dikten rör mig till tårar. Jag tänker på dig och är glad över att du finns.

Monica Lassaren sa...

Tack, Lena, det är en äldre dikt...Det är jag som är glad över att du finns...