Den Heliga Lucia, jungfru och martyr: hennes levnad i Kyrkans tradition och några budskap för den moderna människan

Ikon målad av Michael Hällzon

Den Heliga Lucia föddes omkring år 286 i Syracusa på Sycilien, under Diocletianus och Maximianus tid. Vid tidpunkten när hennes martyriums historia började (ca 303-304) var hennes mor Euthychia änka sedan nio år och hade lidit av blödningar under längre tid. Därför bestämde hon och hennes dotter att bege sig på vallfärd till Catania, där man ärade och bad till den Heliga Agatha, som hade lidit martyrdöden under kejsaren Decius. Man berättar att efter liturgin läste man Evangeliet bredvid den Heliga Agathas grav och när man kom med läsningen till det ställe där en kvinna som också led av blödningar rörde vid Jesu mantel och ögonblickligen blev frisk, sade den Heliga Lucia till sin mamma: ”Om du tror på detta som står i Evangeliet och tror på att Agatha som offrade sitt liv för Kristus hade Honom ständigt framför sig, be och rör vid hennes grav med tro och du kommer att bli frisk”. När folkmassorna började skingras efter gudstjänsten och minnesfesten för den Heliga Agatha tog slut, stannade de två kvinnorna kvar vid hennes grav och bad med tårar om hjälp. Efter att de bad lång tid, somnade den Heliga Lucia och såg framför sig den Heliga Agatha i mitten av änglaskaror och smyckad med de finaste och dyrbaraste ädelstenarna, sägande till Lucia: ”Min syster Lucia, varför ber du mig om hjälp, när din tro lika väl kan rädda din mor? Se, din tro har hjälpt din mor och från och med nu är hon frisk igen! Och så som denna stad äras genom mig, kommer också din stad, Syracusa, äras och smyckas genom dig, eftersom du har förberett en boning i din jungfrudom som är behaglig för Kristus.”

Då vaknade den Heliga Lucia och sade till sin mor med stor bävan: ”Se, mor, du har blivit frisk. Du ska aldrig mer tala för mig om giftermål och brudgum, utan allt du tänkte ge mig för den förgängliga familjens skull ska jag offra till den eviga Brudgummen, Kristus, som kommer att beskydda min jungfrudom. ” Modern Eutychia svarade till den Heliga Lucia att efter hennes död kunde hon förfoga över allt som tillhörde henne, men Lucia sade: ”Lyssna, mor, till mitt råd. Det är inte mycket älskvärt inför Gud att ge bort något som man själv inte har någon användning för eller något som man har i överflöd och som man själv inte kan förbruka. Om du vill göra något som behagar Gud, då ska du ge det du kunde använda nu, när du är ung och frisk och allt du ville ge mig börja nu ge i stället till Kristus.”

Modern lyssnade till hennes råd och sålde hela deras förmögenhet: byar, smycken, ädelstenar och skänkte pengarna till de fattiga. Ryktet om detta nådde den unge mannen som Lucia var förlovad med. Den förnäme hedniske ynglingen blev ursinnig och full av hämndlystnad angav han henne som kristen till ståtthållaren Pashasius.

Denne kallade Lucia till sig och försökte tvinga henne att offra till gudarna, men hon svarade: ”De senaste tre åren har jag inte gjort något annat än att offra till den ende sanne Gud, den levande Gud, eftersom offret som behagar Honom är att hjälpa fattiga, sjuka, svaga, gamla, änkor och föräldralösa barn. Nu är det slut på alla mina ägodelar och jag har inte mer att offra än det sista som jag kommer att offra till Kristus – mig själv levande.” Pashasius sade: ”Detta ska du säga till dina kristna vänner, tala inte om sådana onödiga saker för mig, som är kejsarens tjänare . ” Lucia svarade; ”Ja, du är kejsarens tjänare och lyder och fruktar kejsaren och hans lagar, men jag är Kristi tjänarinna och lyder och fruktar Kristus och Hans lagar. Så du kan göra vad du tycker att det är bra för dig och jag ska göra det jag tycker är bra för mig.” Pashasius sade: ”Du har slösat bort din förmögenhet med otukt och därför pratar du som en fallen kvinna.” Lucia svarade. ”Jag har samlat min egendom på ett säkert ställe och har aldrig låtit mig luras av de som hade kunnat fördärva min kropp och själ.” Då frågade Pashasius: ”Vem hade då kunnat fördärva din kropp och själ?” Lucia svarade med jämn mod. ”De som fördärvar själen – det är ni som lär folk att offra till gudarna och överge den sanne Gud, alltings Skapare; och de som fördärvar kroppen – det är de som älskar den förgängliga njutningen mer än den eviga och de som ärar mer den snabbt förskingrande glädjen än den eviga saligheten.” Pashasius sade: ”Du kommer att tystna när man börjar slå och tortera dig.” Men Lucia svarade: ”Aldrig någonsin kommer Guds ord att tystna.” Pashasius sade: ”Är du måhända Gud?” Lucia svarade: ” Jag är Guds tjänarinna och Kristus själv sade: Ty ni kommer inte själva att tala inför kejsare och kungar, utan det är den Helige Ande som kommer att tala genom er.” Då frågade Pashasius: ” Är den Helige Ande inom dig och är det Den som nu talar genom dig?” Lucia svarade: ”Aposteln säger att de som lever i renhet är Guds templar och Hans Heliga Ande lever inom dem.” Pashasius sade: ”Jag ska befalla att föra bort dig till bordellen och eftersom du kommer att skändas och berövas din renhet kommer den Helige Ande att vika ifrån dig.” Lucia svarade: ”Kroppen befläckas inte om anden inte är villig att synda; även om du lägger rökelse i mina händer och sedan offrar du den åt gudarna, kommer Gud att skratta åt det, eftersom Han dömer viljan och sättet att tänka som en människa bevisar vid en viss händelse och inte händelsen i sig om det sker mot ens vilja. Om du befaller att man våldtar mig, som inte är villig att synda, kommer min jungfrudoms krona att bli tvåfaldig.” Vid dessa ord hotade Pashasious att låta hennes skändas till döds, men Lucia förblev orubblig.

Då ropade Pashasius på sina män och befallde att ta henne till bordellen men de förmådde inte dra henne, varken med sina armars kraft, eller med rep, inte ens med en oxkärra. Hon stod som fastfrusen vid marken, orubblig som ett berg. Pashasius trodde att det var magin som gav henne övermänskliga krafter och han kallade magier och hedniska präster för att betvinga henne genom häxkonster, men misslyckades i allt. Inte heller när de tände ved omkring henne och hällde kokande olja över henne förmådde de ändra hennes beslut att stå fast i sin tro. Hon skrattade till och med åt den rasande statthållaren och förklarade att hon hade bett till Jesus Kristus, hennes Herre, att förlänga hennes martyrium och samtidigt stärka henne, för att inge mod till de närvarande troende, för att rädslan inför lidanden och död skulle vika från deras själar, samtidigt som de icketroende skulle drabbas av stumhet, så att de inte längre skulle kunna håna de kristna.

Då befallde en av Pashasius vänner att man skulle slå henne med svärdet över halsen. Sårad men inte död fortsatte hon att be och tala till folket, förutsägande Pashasius slut, Diocletianus fall och Maximianus död. Hennes förutsägelser inträffade snart och man berättar att innan hon dog såg hon redan Pashasius bli fångad och förd till avrättning av romerska soldater som skickats av kejsaren, eftersom Syciliens invånare hade anklagat honom för grova rån och stölder. Den heliga Lucia dog först efter att ha fått nattvard av prästerna. Hon begravdes med stor ära och över hennes grav byggde man en kyrka som är bevarad än idag, även om den blev ombyggt flera gånger.

Det finns olika folkliga legender om den Heliga Lucias levnad och martyrium och vissa berättar att när en hednisk yngling förälskade sig i hennes vackra ögon, rev hon ut dem och skickade dem till honom på ett fat, något som ögonblickligen ledde till att han kom till tro och lät döpa sig. Man berättar också att den Heliga Lucia själv blev då belönad genom ett synligt under: Gud skänkte henne ett par nya, ännu vackrare ögon. Men enligt andra versioner blev den Heliga Lucias ögon utstyckade under hennes martyrium, strax innan hennes hals skulle genomborras. Det är därför den Heliga Lucia ibland framställs med en bricka med två ögon på i handen. Ett annat sätt att framställa henne är med en palmkvist och en oljelampa i handen som syftar på hennes seger mot ondskan eller med ett svärd genom halsen som visar på sättet hon slutade sitt liv.

Man berättar också att hon brukade besöka fångna i fängelsen och bära mat till dem, eftersom på Diocletianus tid var många kristna som förföljdes på grund av sin tro. Gångarna till fängelsehålorna befann sig oftast under jorden och för att ha båda händerna fria att bära så mycket mat som möjligt satte Lucia en ljuskrona på sitt huvud som skulle belysa vägen i mörkret. Oftast framställs Lucia med denna ljuskrona, men framställningens motiv är inte bara den bokstavliga kransen utan framförallt hennes dygds – och martyriumskrona. Mitt i mörkret går hon klädd i ljus och som en klok jungfru har hon oljelampan tänd i väntan på sin Brudgum - en sann och levande symbol för Kyrkan och den mänskliga själen som smyckas med dygdernas krans för att vara värdig bröllopet med Kristus. De näringsbärande händerna är Kristi lemmar, Kyrkan – som å ena sidan håller fast vid korset och låter sig korsfästas av världens synder och å andra sidan välsignar och helar världen med den Helige Andes kraft som genomlyser de heliga lemmarna och strömmar ut i världen - medan det upplysta huvudet är Kristus - Människa och Gud samtidigt, En i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Man firar minnet av den Heliga Lucia den 13 december i både öst och väst, en fest som firar ljusets seger över mörkret, Kristi seger över ondskan. Inte tillfälligt är den 13 december ett datum som ligger årets kortaste natt, när ljuset börjar återvända och dagarna blir längre igen.

I vårt nutida svenska samhälle är den Heliga Lucias fest i högsta grad sekulariserad och kommerciell och vi har ingen kunskap och insikt eller väldigt lite om den mer omfattande betydelsen av hennes liv och död. Genom att festen blivit kommerciell och sentimental-traditionalist och människorna förlorat insikten om dess sanna innebörd, har man så att säga (symboliskt sett) styckat ut ögonen på hennes martyriumshistoria och det som är kvar är bara en blind berättelse för blinda människor. Även om vi har mer eller mindre kunskap om henne, är det bara på kunskapens nivå vi befinner oss, eller ännu värre, på ”kuriosa”- nivån. Finns det en enda själ här på jorden som fullständigt kan gripas av den verkliga, andliga insikten av vad Ljusets seger över syndernas mörker är? ”En är helig, Jesus Kristus”. När målet är ouppnåeligt för någon människa endast genom hennes egna krafter, är ändå tron och hoppet och kärleken kvar som lär oss att för Gud ingenting är omöjligt.

Vi är fängslade i underjordiska fängelser, syndernas fängelser, men så länge tron, hoppet och kärleken lyser upp i våra själar i en glimt av insikt och vi håller fast vid det ropande på Guds hjälp, kommer Kristus att fortsätta skicka sina segrande brudar med ljuskransen på huvudet och händerna fulla med bröd, Livets Bröd som stärker vår sanna kärna, vårt väsen, till oss. Då försvinner den falska, ”romantiska” bilden på kärleken, som visar sig vid närmare betraktelse ren själviskhet.

När vi älskar och begär någon annan människa för hennes fysiska skönhets eller för rikedomens, intelligensens, de olika begåvningarnas skull, antingen bedrar vi oss själva och den älskade eller så, om den älskade har kommit närmare en insikt och känner att hon eller han inte kan älskas för alla dessa ytliga aspekter, tvingar vi honom/henne att riva ut sina öppna ögon, med vilka hon/han betraktar sanningen. Men så kommer han/hon att bara berövas på fysisk skönhet, på jordisk rikedom eller på möjligheten att visa sig intelligent, begåvad och fantasifull, men han/hon kommer i stället att få behålla de andliga ögonen, sådana som ingen kan beröva, eftersom de är Guds nåd helt och hållet. I denna andliga syn, i dessa andliga ögon finns det underbara fröet, ur vilket våra själar och våra kroppar kommer att uppstå, vid Kristi ankomst, genom den Helige Ande i Faderns allomfattande kärlek, i det himmelska bröllopet av ”en ny himmel och en ny jord.”

Heliga Lucia, be till Kristus, vår Herre och Gud, att våra själar må frälsas!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!

Ikonen är tagen från Michael Hällzons blogg: 

http://michael-iconpainter.blogspot.com/search/label/Hl%20Lucia

Källor:

Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000 (Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia

http://orthodoxwiki.org