onsdag 28 juli 2010

De Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara (1800-1900-talet)







Storhertiginnan Elisabeta Fjodorovna av Ryssland (1 november 1864-18 juli 1918), född prinsessa av Hessen och Rhein, var hustru till Storhertigen Sergej Alexandrovich av Ryssland, den femte sonen till Tsar Alexander II av Ryssland och Maria Alexandrovna, född princessa av Hessen-Darmstadt.



Elizabeth, kallad Ella av familjen, var det andra barnet av Storhertigen Ludwig IV av Hessen och Prinsessan Alice av Storbritanien. Även om familjen var rik, levde de inte i onödig lyx. Elizabeths mamma, Princessan Alice, tog hand om det vanliga hushållet och engagerade sig i välgörenhet, hon deltog i omvårdnaden av skadade soldater i det österrikisk-preussiska kriget. Elizabeths yngre syster, Alexandra Fjodorovna, skulle senare bli den sista Tsarinnan.





Sitt namn hade Elizabeth fått av sin djupt troende mor efter den Heliga Elizabeth av Ungern, som tillhört deras släkt och för vilken Prinsessan Alice hade en stor kärlek och vördnad. De första 14 åren levde Elizabeth i Tyskland, men efter hennes mors och den yngsta systers död i en difteriepidemi var drottning Victoria som tog hand om sin föräldralösa dottersdotter. Elizabeth i sin tur tog mycket ansvar för Alexandras uppfostran, sin yngre syster. Detta drag av kärleksfullt ansvar blev den röda tråden i hennes liv, när hon senare med hela sin själ skulle ägna sig åt sin familj och sitt nya land och folk. Allt detta var en skuggbild av kärleken, det levande heloffret åt Kristus som skulle kröna hennes livs slut.



Den unga Elizabeth var en vacker kvinna som attraherade många friare. Drottning Maria av Rumänien som var hennes kusin beskrev Elizabeth i sina memoarer som en ”sagolik skönhet och ljuvlighet”. En av de talrika friarna var den framtide tyske kejsaren, Wilhelm den II:e, som uppvaktade henne flitigt och tillägnade henne kärleksdikter. En annan friare var Frederik den II:e, den framtide Storhertige av Baden. Men Elizabeth avvisade dem hövligt. Avvisad blev även hennes framtide make första gången, fast Elizabeth hade upptäckt att de hade mycket gemensamt. Båda var religiösa, allvarliga och konstälskande. Sergej var son till Tsarinnan Maria Alexandrovna, Elizabeths släkting. När Sergej förlorade båda föräldrarna, kände Elizabeth sig igen i hans sorgkänslor och detta förde dem slutligen samman. Vid 20 års ålder gifte hon sig med den ryske Storhertigen och följde honom i hans land, som skulle bli hennes nya hemland för resten av livet. Paret förblev barnlöst men adopterade Storhertigen Dmitri Pavlovitch och hans syster Storhertiginnan Maria Pavlovna efter deras moders död.


Elizabeths nya familj, omgivning och folk blev genast erövrade av hennes skönhet, mildhet och ädelhet. Elizabeth i sin tur omfamnade kärleksfullt sitt nya folk och trängte in så småningom till dess djupaste sträng, dess andlighet. Upplyst av denna andlighet begåvades hon med en förnyad, renad och djupare förståelse för Gud, liv och människor som ledde henne år 1891 till ett avgörande beslut: att gå över från sin protestantiska tro till den ortodoxa kyrkan.



Elizabeths beslut emottogs på olika sätt av hennes ryska familj och det ryska folket å ena sidan och hennes tidigare släkt å andra sidan. Hennes man Sergej rördes, som en vittne berättade, till tårar. Tsaren Alexander III själv blev gripen. Vid hennes upptagning i den ortodoxa kyrkan genom oljesmörelsen på Lazarus lördagen skänktes Storhertigen Elizabeth en dyrbar ikon som var en kopia av ”Den icke för hand målade Kristus”, ikonen som vår Herre Jesus Kristus lämnat som avtryck på Veronicas tyg på Golgota. Denna ikon bevarade Elizabeth med stor vördnad i hela sitt liv. Hennes beslut att konvertera till ortodoxin var inte framtvingat, utan det var ett fritt val som Elizabeth träffade, trots att hon visste att hennes tidigare familj skulle reagera med bestörtning, sorg och missuppfattning.



Det var verkligen allt utom enkelt att meddela det till dem. Vid den tiden skrev hon i ett brev att hon ”är intensivt lycklig, men att det smärtar henne att förorsaka sorg” till dem, medan hennes beslut var taget ”med en brinnande tro och med känslan att hon nu blir en bättre kristen”; hon var säker att Gud välsignade hennes val som skulle föra henne närmare Honom. Elizabeth avvisade tanken att det var den yttre glansen som dragit henne till den ortodoxa kyrkan: ”Du säger att det var kyrkans yttre glans som förtrollade mig...men detta har du fel i - inget av de yttre tecknen attraherade mig – nej – gudstjänsten, de yttre tecknen är endast till för att leda oss till de inre tingen.” (Ludmila Koehler, Saint Elisabeth the New Martyr, (New York: The Orthodox Palestine Society, USA, 1988), p. 25)



Wilhelm den II-e påstod till och med att Tsaren hade övertalat Elizabeths make att tvinga henne konvertera, men Elizabeth tillbakavisade bestämt detta. Hon förklarade att det var hennes egen vilja och att hon skulle ljuga inför Gud om hon trots hennes övertygelse skulle förbli protestant utåt.



Elisabeta Fjodorovna tillbringade sju år i Sankt-Petersburg som då var Rysslands huvudstad. För att uppfylla sina plikter som Storhertiginna deltog hon i det mondäna sällskapslivet med alla offentliga receptioner och hon var omtyckt av alla. Men detta livs konstnärliga och intellektuella glans tillfredställde henne inte, hon insåg så småningom att det var fjärran folkets verkliga liv. Det enda som egentligen intresserade henne var att med hjälp av sina relationer förverkliga sina filantropiska och kyrkliga aktiviteter.


När Storhertigen blev Moskvas guvernör flyttade de till Moskva. Även där tillägnade hon sig välgörenheten och blev ordförande i många filantropiska föreningar. Under kriget mellan Ryssland och Japan (1904-1905) var hon engagerad med kropp och själ i omhändertagandet av skadade soldater, tillsammans med hela ryska folket. Hon tog hand om deras kroppsliga sår men hon glömde inte deras själsliga behov. Till exempel såg hon till att ställa de skadade soldater till förfogande kapell på hjul där de kunde delta i de heliga gudstjänsterna.



En av de viktigaste verken som Elizabeth förverkligade under den tiden var Kvinnoarbetets Organisation, som förde samman kvinnor från alla samhällsskikt, från arbetare till de högst adliga . De förenades genom sina händers verk i välgörande syfte i Kremlins salar; endast tronsalen var inte upptagen av deras flitiga aktivitet. Här utplånades alla sociala klyftor i en enda gemenskap som brann av önskan av att lindra lidandet och trösta de fattiga, sjuka, skadade och nödställda.



Den 18 februari 1905 inträffade en tragedi som helt skulle förändra Elizabeths liv: Storhertigen Sergei Alexandrovich som hade varit sedan 1891 Moskas generalguvernör och blivit en måltavla för revolutionärer blev mördad av en bomb som en medlem av Socialist-Revolutionära partiet, Ivan Kaljajev, kastade på honom från nära håll. Storhertiginnan var på väg att lämna sin verkstad när hon hörde explosionen. Häftigt gripen vid anblicken av hennes mans styckade kropp vars bitar låg spridda på trottoaren behöll hon ändå fattningen och, fallande på knä, hjälpte till att samla och täcka dem med en mantel. Hon hittade även kraften att ordna så att hennes makes kusk som var allvarlig skadad fördes till sjukhuset. När hon lite senare besökte den döende mannen på sjukhuset och han frågade efter sin herres tillstånd lugnade hon honom med att enkelt säga att det var Storhertigen som hade skickat henne dit. Så kunde kusken få ro och dö fridfullt.



Elizabeth hittade till och med den moraliska styrkan och framförallt kärleken för att besöka mördaren i fängelset, i hoppet om att beveka hans förstenade hjärta med sin förlåtelse och förmå honom att uppriktigt ångra sin gärning.



”Vem är du?” frågade han när de möttes. ”Jag är hans änka”, svarade hon, ”varför har du mördat honom?” ”Jag ville inte döda dig”, sade han.”Några gånger när jag träffade honom hade jag redan bomben med mig, men du var med honom och jag kunde inte förmå mig själv att röra vid honom.” ”Du förstod inte att genom att döda honom dödade du mig”, sade hon. Då började hon tala om hur förskräcklig denna gärning var inför Gud. Hon tog Evangeliet i sina händer och bad honom att läsa det och lämnade det kvar i cellen. Sedan bad hon sin sväger, tsaren Nikolaj den II:e att benåda honom, men mördaren avvisade förlåtelsen och beskyllde henne av att ha missuppfattat deras samtal. Han blev avrättad genom hängning den 23 maj 1905. Elizabeth tog emot detta med sorg, men hon uttryckte sitt hopp att han ändå ångrade sin synd inför Gud i sista minuten innan han dog. På korset som upprestes till den Storhertigen Sergejs minne lät hon graveras Kristi ord över dem som korsfäste Honom: ”Förlåt dem, Fader, för de vet inte vad de gör.”



Efter mordet på hennes man beslöt Elizabeth att fullständigt lämna bakom sig sitt gamla sätt att leva. Hon gav upp sitt ytliga sociala liv och skänkte sin omfattande smycksamling, dels till Kejserliga Skattkammaren, dels till sin familj och den större delen till välgörande syften. Hennes kost bestod av bröd, grönsaker och mjölk. Det centrala i hennes liv blev organisationen av ett konvent där bön och gudstjänst var förenade med välgörenhet. Konventet fick namnet ”De Heliga Marta och Maria” för att visa dess likhet med Lazarus hem. Vid sidan av konventet byggdes ett sjukhus, ett apotek, ett kapell och ett barnhem. Konventets systrar levde som i ett kloster, men utåt var de aktiva genom att ta hand om sjuka, söka upp och hjälpa fattiga och även föräldralösa och övergivna barn, som annars brukade gå under i den stora staden. Bostäder anordnades för unga kvinnor, studenter, arbetare; ambulatoriska mottagningar, kostnadsfria matställen, skolor för Röda Korsets systrar öppnades. Fattiga fick hembesök av systrarna, som tog hand om de sjuka och gamla familjemedlemmarna, hjälpte barnen med läxorna och framförallt spred glädje, frid och förtröstan i Gud.



Elizabeth förde ett liv som för oss verkar på gränsen för det omöjliga. Under dagen tog hon inte bara hand om de sysselsättningar som de andra systrarna också hade utan även om räkningar, otaliga petitioner och anhållan som kom från olika platser i Ryssland. Ofta sov hon bara 3-4 timmar per natt. Nätterna vaknade hon vid midnattstiden för att be och sedan ofta vaka vid en sjukbädd då hon försökte trösta och lindra patientens fysiska lidande och bad om dennes själsliga frid. Hon sågs till exempel ta hand om ett för läkarna hopplöst fall, en kvinna med omfattande infekterade brännsår, som hon bytte bindorna i flera timmar några gånger om dagen utan att bry sig om den svåra lukten och att det tog lång tid. Kvinnan tillfrisknade till allas bestörtning. Hennes sjukhus erhöll med tiden ett mycket gott rykte, de svåraste fallen skickades dit.



Elizabeth brydde sig inte endast om det fysiska tillfrisknandet eller det kroppsliga lidandets lindring, utan även om själens frid och läkande. Hon satte stor vikt på att konventets systrar skulle förberedas för att ge stöd och vägledning och inge mod och frid till dem som befann sig på tröskeln till döden, så att de kunde dö på ett värdigt kristet sätt. Hon tyckte att de döende hade rätt att veta om sitt allvarliga tillstånd för att kunna förbereda sig inför döden; att dölja verkligheten för dem var upprörande och orättvist. Att förbereda sig inför döden betydde inte att påskynda den. All makt var i Guds händer, som i sin barmhärtighet kunde även förlänga patientens liv.



Vid de dödas säng lästes enligt den ortodoka kyrkans fromma tradition oavbrutet psalmer tills kroppen begravades. Det var systrarna som gjorde detta verk av barmhärtighet i det lilla sjukhuskapellet och ibland kunde man höra Elizabeths röst läsa Psaltaren i sin tur.



Ett speciell verk som uppstod tack vare Storhertiginnans insats var ett sanatorium för fattiga kvinnor som var allvarligt sjuka i tuberkulos. Hon älskade mycket sanatoriet och besökte det två gånger i veckan. Full av värme och kärlek spred hon glädje och tröst bland sina patienter, som hon kramade utan rädsla av att bli smittad. Ofta anförtrodde de henne sina barn på dödsbädden med orden: ”Jag har ingen annan utom er i denna värld.”

Elizabeth engagerade sig inte bara i sitt konvent, utan hon stödde även andra kloster och byggandet av kloster och kyrkor, inte minst i samband med ”Ryska Missionen”, en förening vars grundare och ordförande hade varit hennes man Storhertigen Sergej. Efter hennes mans död blev hon ordförande för föreningen. ”Ryska Missionen” stödde och beskyddade de ryska klostren i Jerusalem och organiserade pilgrimsresor till det Heliga Landet som möjliggjorde även för de meddellösa att en gång i sitt liv åka och vörda den Heliga Graven. Hon tyckte mycket om den ortodoxa kyrkans gudstjänsters skönhet, som påminde om att Gud inte bara är kärlekens Gud utan även skönhetens. Hon föredrog gamla traditioner och den gamla ikonografiska stilen som var renare, andligare, mer mystisk än hennes egna tidens verk och hon lät byggas flera kyrkor i en sådan stil.



Hennes egen bostad var liten och enkel, utan några bekvämligheter eller dyrbarheter och ikoner prydde dess vägar. All hennes förmögenhet gick till välgörenhet och till stöd av konventet och andra kloster. Utåt försökte hon dölja sina ansträngningar och hennes ansikte var leende. Hon var redan under sitt liv vördad av folk på grund av hennes godhet och outtrötliga välgörenhet. Hennes anseende var så högt att överallt hon gick strömmade folkmassor dit för att se henne och visa henne vördnad. När hon tillsammans med trettio av hennes systrar blev nunna i april 1910 hade hon alltså redan sedan några år levt på ett monastiskt sätt.



Under första världskriget ägnade sig Storhertiginnan med alla sina krafter åt att ta hand om sjuka och skadade soldater. Hon åkte ofta tillsammans med sin syster, Tsarinnan Alexandra till fronten. Under denna aktivitet blev de beskyllda för att ha ägnat sig med stor uppmärksamhet åt att ta hand om de skadade tyska soldaterna också. Särskilt i dessa krigstider kunde man se hennes organisatoriska begåvning men framförallt hennes fullständiga, kärleksfulla offerinsats, då hon bad och arbetade dag och natt för att dra alla slags människor till denna aktivitet: män och kvinnor, rika och fattiga, adligt och enkelt folk, arbetare, tjänstemän, ämbetsmän. Alla insatser var värdefulla. Hon använde sin goda relation med sin syster och Tsaren i sitt arbete med att få och besvara talrika petitioner och försökte hjälpa alla utom dem som uppenbarligen drevs av politiska orsaker. Den enda situationen där Tsarinnan inte lyssnade på hennes råd och önskan var den beträffande Rasputins onda inflytande, som Tsarinnan betraktade som helig, trots Storhertiginnans motbevis.



Revolutionen förmådde inte ändra på Elizabeths liv; hennes vilja att å ena sidan fördjupa sig i bön, å andra sidan ägna sig åt sina lidande medmänniskor blev bara mer brinnande. Hon kände nu mer kärlek till det ryska folket, som hon jämförde med ett barn, som bedrogs av Rysslans fiender: ”Ryssland och hennes barn vet inte vad de gör i dessa tider. De är som ett sjukt barn vilket man älskar hundra gånger mer i sin sjukdom än när hon är frisk och lycklig. Man längtar efter att lindra hennes lidande, hjälpa henne och lära henne att ha tålamod. Det känner jag mer och mer varje dag som går.” Hon litade på Gud, för som psalmisten säger, ”vad kan människorna mig göra?”



Först tillät kommunisterna konventets systrar att fortsätta verka på samma sätt som tidigare, utan att inskränka dem. Till allas stora förundran hjälpte de till och med att skaffa mat till systrarnas välgörande syften. Men snart skickades en grupp till konventet som anklagade dem för att spionera för tyskarna och ville arrestera Elizabeth. Hon reagerade med stort inre lugn och bad dem att först komma in i kyrkan och delta i gudstjänsten. När bönen var slut, bjöd hon dem att tillsammans med alla närvarande kyssa korset. Sedan lät hon dem leta efter det de önskade i konventet. Männen hittade förstås inget och snart kom de ut och ropade till dem som hade väntat utanför att denna plats var inte något farligt, att det endast var ett vanligt kloster. En av dem, antagligen en student, blev gripen av friden och enkelheten i konventet och blev kvar för att diskutera med Elizabeth om skillnaden mellan det socialistiska idealet och det kristna. Han menade slutligen: ”Vi kanske siktar på samma mål, men med olika medel”, utan att förstå den väldiga skillnaden. Alla gratulerade Elizabeth för hennes lugn och klokhet, men hon svarade enkelt och kort, på ett sätt som vittnade om hennes andlighet: ”Uppenbarligen är vi inte än värdiga martyriet för Kristi skull.” Sedan kunde de återgå till det vanliga livet.

Men detta tog abrupt slut på påskens dag 1918, efter vespern, när kommunisterna kom och tvingade Elizabeth att utan förvarning lämna sina systrar. Följd av hennes andliga dotter, systern Varvara (Barbara) Yakovleva, och bevakad av soldater åkte hon till Ekaterinburg, där resten av tsarfamiljen befann sig.



Elizabeths och Barbaras martyrium var ett medvetet val. Elizabeth hade kunnat undvika det om hon hade accepterat den svenske ministerns inbjudan - genom den tyske kejsarens intervention - att lämna sitt land. Elizabeth ville dock inte fly, utan dela samma öde med sitt folk, fastän hon var helt medveten om att detta skulle innebära hennes dödsdom. Även Barbara kunde ha valt att inte följa med sin andliga moder, men hon bestämde sig att göra det. Hon valde kärlekens väg för Kristi skull som i hennes fall var att följa sin andliga mor intill döden.





Från Ekaterinenburg sparades två brev som Elizabeth skrev till sin andlige fader, Fader Mitrofan. I första brevet berättade hon hur de litauiska soldaterna som vaktade henne var väldigt grova i början, men blev milda sedan, något som resulterade i att de ersattes med ännu grövre ryska soldater. I det andra brevet bad hon genom honom Patriark Tichon förmedla att hon skulle få mat utan kött.



Trots att man hade lovat henne träffa sin familj gavs hon inte möjlighet att göra det, inte ens sin syster, Tsarinnan Alexandra. Men hennes själsliga smärta fick lindring och tröst genom att man tillät henne leva i ett kloster där hon blev varmt mottagen av nunnorna och kunde delta i alla gudstjänster.



På våren 1918 hämtade man även en del av tsarens familj, Storhertigen Sergei Mikailovich med hans tjänare R. Remez och hans tre bröder, Storhertigarna Ivan, Konstantin och Igor Konstantinovich Romanov samt den 20-årige greven Vladimir Paely till Ekaterinenburg. De placerades alla i ett enda smutsigt hotellrum, där de behandlades dåligt och fick inte tillräckligt med mat. Men de tilläts ibland att gå ut, träffa folk och besöka gamla bekanta.



Vid slutet av maj transporterades alla tillsammans med Storhertiginnan Elizabeth och med nunnan Barbara till Alopajevsk, i närheten av Ekaterinenburg. Där placerades de i en skollokal och bevakades alltjämt av soldater. Men Elizabeth som i ett under var tillåten att gå till kyrkan och arbeta i trädgården, där hon tog hand om blomster- och grönsakrabatterna. Hon kunde också måla och be och hade sitt eget rum där hon separat serverades mat.



Under tiden hon befann sig i Alopajevsk hade hon också möjlighet att några gånger skicka uppmuntrande ord till sina systrar i Moska som sörjde djupt över skilsmässan ifrån henne. Hon hade också kontakter med vanligt folk i Alopajevsk: efter hennes död hittade man bland hennes ägodelar en handduk vävd på ett enkelt sätt som bönder från Alopajevsk hade givit henne. Den var broderad med blommor och med en inskrift: ”Älskade Moder Storhertiginna Elizabeth Fjodorovna, vi ber Dig att enligt vår gamla ryska tradition inte tacka nej till bröd och salt från Tsarens och Fosterlandets trogna tjänare. Bönderna i Nievo-Alopajevsks kommun, byn Verkotursk”.



Men den 18 juli 1918 fick även detta liv sitt slut. På natten väckte en grupp mördare fångarna. Man tog först deras pengar och band deras ögon och händer och sedan fördes dem till en övergiven min, kallad för ”Nishnaja Selimskaja” i närhet av Alopajevsk. Endast Storhertigen Sergei Mikailovich som var den ende som gjorde motstånd blev först skjuten; de andra slogs och kastades levande i minen som var nästan 60 meter djup. Ett tag hördes fortfarande röster och en hymn, ”Fräls, o Herre, ditt folk” började stiga upp ur avgrunden. Då kastade man även handgranater och upptänd ved i minen tills det blev fullständigt tyst.



Elizabeths kropp hittade man senare på en avsats vid 16 meters djup, tillsammans med Storhertigen Ivan Konstantinovichs kvarlevor. Hennes kropp var inte förstörd av döden och på hennes bröst vilade Guds Moders ikon. Man kunde konstatera att hon inte dog omedelbart, utan hennes agoni tog längre tid, antagligen hela natten. Innan hon dog hann hon improvisera en binda åt Ivans sår av en bit från sin egna klänning. Inte långt från deras kroppar, på samma avsats hittades två oexploderade granater. Vittnen som gick förbi den natten berättade att man åter kunde höra vesperhymner som steg ur avgrunden och de fortsatte tills nästa dag när en bonde som körde förbi med sin kärra förnam dem också. Förskräckt åkte han och hämtade soldater från Vita Armén, som bara hittade döda kroppar när de efter ett tag lyckats stiga ner i minen. Storhertiginnan Elizabeth hade under sina sista timmar sjungit hymner för sig själv och för de andra, tacksamhetshymner till den Gudomliga Brudgummen och fortsatt tills hennes hymner sjöngs tillsammans med änglarna i det Eviga Himmelriket. Det var säkert inte någon tillfällighet (tillfälligheter finns inte för den troende), utan Guds hand att Storhertigen Ivan kastades och låg nära henne; han hade alltid älskat den kyrkliga sången och var dirigent för Pavloska Palatsens kyrkokör och sjöng i en kyrkokör även under sin exil i Perm. I sin sista stund kunde han sjunga med Elizabeth eller tröstas och stärkas av hennes sång.



Den vita Armén överhuvud, Amiral Koshak, gav order att Elizabeths och de andras kroppar skulle högtidligt bäras till Alopajev Domkyrka. Men när de vita tvingades dra sig tillbaka i juli 1919, togs deras kvarlevor till Irkutsk och sedan till Kina (28 februari 1920). Nära den kinesiska gränsen attakerade kommunisterna konvojen, men de kinesiska soldaterna kom i rätt tid för att stoppa vanhelgandet. Den 3:e april bars kropparna till den Helige Serafim av Sarovs kyrka i Ryska missionens kyrkogård i Beijing. Storhertiginnan Elizabeth och syster Barbaras kroppar fördes senare till Jerusalem, där de högtidligt mottogs av den engelska regeringens representanter, grekiska och ryska präster, otaliga ryska immigranter och lokal befolkning den 15 december 1920.



Elizabeths sista viloplats blev inte heller någon tillfälighet. Den Heliga Maria Magdalena av Getsemanes kyrka där den största delen av Storhertiginnans reliker befinner sig än idag byggdes till minne av Tsarinnan Maria, hustru till Tsar Alexander II, av hennes barn. Storhertiginnan och hennes man bidrog till byggandet och var närvarande vid invigningen år 1888 . Elizabeth tyckte då så mycket om kyrkan att hon uttryckte önskan att leva nära denna kyrka de sista dagarna i hennes liv.



Storhertiginnan Elizabeth blev helgonförklarad under namnet den Heliga Nymartyren Elizabeth av den Ryska Ortodoxa Kyrkan utanför Ryssland 1981 och ett år senare även av den Ryska Ortodoxa Kyrkan, tillsammans med sin trogna följeslagare, den Heliga Nymartyren Barbara. Ett relikskrin innehållande delar av Elizabeths reliker fördes till Ryssland och sedan runt i landet och andra länder i Unionen när de kunde vördas av otaliga människor. En del av dessa reliker gavs till De Heliga Maria och Martas konvent. Även i England på Westminter Abey finns en staty av Elizabeth bland andra tio martyrer av olika konfessioner som levde på 2000-talet.



Den Ortodoxa Kyrkan minns de Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara den 18 juli, dagen när de blev martyriserade.



De Heliga Marta och Marias konvent existerar än idag och omsluter cirka 90 nunnor som vigt sitt liv åt Kristus och bär vidare Heliga Elizabeth och Heliga Barbaras kärleks-, tros- och offerarv. Storhertiginnan Elizabeth var en adlig kvinna, som förfogade över en stor rikedom, en omfattande bildning, en ljuvlig skönhet, men alla dessa gåvor skänkte hon i sin heliga och brinnande kärlek och mildhet till Jesus Kristus och genom Honom till alla lidande och hjälpbehövande medmänniskor. Hon gav upp allt för att följa Kristus och lydde Honom intill martyrdöden. Heliga Barbara träffade samma val som sin andliga moder och delade allt med henne, livet och döden i Kristus. Båda visade oss tillsammans att ödmjukheten, lydnaden, den modiga, självförnekande kärleken till Kristus är de äkta vägvisarna för varje av oss som vill gå korsets väg, den enda vägen som till fullo är livs- och gemenskapsbejakande.

Här följer en väldigt fin kanon till De Heliga Elizabeth och Barbara, källa se nedan nr (7):

Canon to the Holy and Righteous Nun-Martyrs

Elizabeth and Barbara
New Martyrs of Russia
By Reader James Jenkins
Compiled by Archimandrite Nektarios Serfes
October 14, 2003



(for chanting)

ODE 1
Hiermos

Having passed over the water as on dry land and escaped Egypt's evils, the Israelites cried aloud: "Unto God our Deliverer let us sing."

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Open my lips, O Savior, and give me grace to hymn and laud Elizabeth and Barbara, righteous handmaidens of God and healers of the sick.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

I hymn thee, most holy mothers; martyrs for Christ, who didst embrace the Cross of spiritual and earthly martyrdom, and by that Cross wast raised to Paradise.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Direct my mind by thy holy prayers to gaze always on things above, and to forsake all things beneath, that I may become an heir of the Kingdom of the Just.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O Lady, who hast given birth to Jesus our God, pray for us worthless slaves, that by thine intercessions, O immaculate one, we who are defiled may be delivered from torment, O spotless one, and may enjoy everlasting glory.

ODE 3
Hiermos

Thou art the strong support of those that run to Thee, O Lord; Thou art the light of those in darkness, and my spirit sings of Thee.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

From thy childhood thou didst pursue beauty, O righteous Elizabeth, and refusing to be sated with worldly charms, thou didst diligently search out Christ, the Fountain of all loveliness.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The artist's brush fell silent, O mother, when he sought to portray the comeliness of thine earthly tabernacle. And we, who look to thee in prayer, fall speechless before the radiance of thy Godliness.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Small in stature wast thou, O Barbara, but large in heart. Thou didst cast thy lot with thy royal mistress, and was faithful even unto death. Wherefore wast thou glorified with her in the heavenly mansions.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Heal the most painful wounds of my soul, O most pure one, and drive away the enemies that ever wage war with me.

Lord, have mercy (thrice)

SESSIONAL HYMN

Afflicted by sorrow, I cry out to thee, O righteous Elizabeth and Barbara: Pray unto God for me, a sinner, and heal me of all my infirmities through thine intercessions, both of body and the spirit.

Glory... Both Now...

O Mother of God, unwedded and most pure, who without seed gavest birth to the Master of all, do thou together with the Holy Elizabeth and Barbara beseech Him to deliver me from all perplexity, and to give my soul sweetness and light, and purification from offenses; for thou alone art a quick defender.

ODE 4
Hiermos

I have heard, O Lord, the mystery of Thy dispensation; I have beheld Thy works and glorified Thy divinity.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the death of thy mother left thee an orphan, O righteous Elizabeth, thou didst earnestly care for all thy family; especially thine August sister, the holy passion-bearer Tsaritsa-Martyr Alexandra. Thou who standest with her in the courts of the Heavenly Tsar, pray with Barbara for us all.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Taking no thought for thyself, thou didst lay down thy youth for thine earthly kinsmen. Verily wast this a shadow of that which was to come, for thou didst take up thy cross for Christ, and laid down thy life for His sake.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Like righteous Ruth of old, O Barbara, thou didst cleave to thy Naomi, and truly her people became thy people, and her God thy God. Now is her exaltation become thine exaltation, and thy name is honored with hers forever.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

I received God's gift of mind and will and reason, so that coming to know the Master, I might honor Him with good works. But I, dishonoring that gift by my passions, have insulted the Giver. Save me, O Lady.

ODE 5
Hiermos

Grant me a bright robe, O Thou Who coverest Thyself with light as with a garment, Christ our God, plenteous in mercy.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thou camest to the Russian land, O Elizabeth, thy comely soul was inflamed with love for her peoples; from thy noble heart didst thou pour forth abundant charity for all. Do thou take us also into thy heart, O righteous mother.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy earthly eyes beheld the beauty of the Holy Orthodox Faith, O Elizabeth, thy spiritual eyes were opened to the beauty of Him Whom thou desired. Of thine own free will didst thou embrace Christ, who was thy heart's true love.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Orpah turned back to Moab, O Barbara; but thou, like Ruth, accompanied thy spiritual mother to the Promised Land. Crucified with Elizabeth on the tree of martyrdom, thou shalt rise with her to everlasting glory.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O thou who didst conceive my Jesus Christ, O only undefiled and immaculate Virgin: even now, by the hyssop of thine intercessions, cleanse me, the defiled one.

ODE 6
Hiermos

When we wake at early morn we cry to Thee: O Lord, save us; beside Thee we know none other.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Cut down by godless assassins, O mother, thy husband Sergei was taken suddenly, like the children of Job. Yet like Job, thou didst not murmur, but said with all thine heart: Blessed be the Name of the Lord.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Emulating the Mother of God, thou didst beseech the Tsar to pardon the murderer of thy spouse; and thereby didst reveal thy tender heart to all. With our most Holy Lady, O woman of Love, beseech the Heavenly King to pardon our transgressions.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

O holy Barbara, who can worthily sing of thy devotion to thy Heavenly Bridegroom? For denying thyself, thou didst follow Christ even unto death. Pray for us, O mother, that we may become emulators of thee.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Bewilderment confronteth me from the evils surrounding me, O most pure one, but deliver me from them speedily, for to thee alone do I flee.



KONTAKION.
TONE 3.

In the midst of worldliness, thy mournful heart dwelt in heaven; in barbaric godlessness, thy valiant soul was not troubled. Thou didst long to meet thy Bridegroom as a confessor, and He found thee worthy of thy martyric purpose. O Elizabeth, with Barbara thy brave companion, pray to thy Bridegroom for us.

OIKOS

Grant my soul, humiliated by many temptations and beset by grievous infirmities, thy healing power, O righteous Elizabeth and Barbara; stretch forth thy hands through prayer, O thou who didst stretch forth thy hands to the sick. Thou didst not disdain any upon earth that beseeched thine assistance; do not disdain me in my unworthiness, but speedily grant me healing.



ODE 7
Hiermos

Of old the youths would not adore the golden idol with Persian worship, but the three of them sang amidst the flames of the furnace: O God of our fathers, blessed art Thou.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Not desiring another earthly consort, thou didst earnestly court the Heavenly Bridegroom. And when He came unto thee, thou didst run joyfully to Him, taking up thy monastic cross.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Verily, O mother, thou didst exchange thine earthly palace for a mansion in the Heavens. For heeding thy Bridegroom's call, thou didst sell all that thou hadst and give abundantly to the poor. Thou didst feed the hungry, clothe the naked, heal the sick, and visit the prisoner. The Hitrovka children didst thou deliver from captivity to the devil. Deliver us now from the evils that beset us.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Thou, O Barbara, was first among the spiritual children of the holy Elizabeth; yet wast thou the servant of all. By thy humility toward thy sisters thou didst emulate Him who verily said: I came not to be served, but to serve.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

In truth the Lord reigneth over a kingdom that never faileth; and, in the words of the psalms, He hath clothed Himself with most fair majesty: even that holy flesh from thee, O Mother of God, whereby He slew death and annihilated its kingdom.

ODE 8
Hiermos

The Chaldean tyrant ravingly heated the furnace sevenfold for the three righteous youths. But seeing them saved by a higher Power, he cried out: Ye children, bless; ye priests, sing hymns; ye people, supremely exalt Him unto the ages.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the pall of Bolshevism fell over the land of Russia, O mother, thou didst not lose thy faith, nor did thy labors go slack; but rather, didst thou cry: The Bridegroom cometh; let us go forth to meet Him! And, being found with thy lamp full of oil, thou didst hasten with Barbara to the Bridal Chamber.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The godless tyrant tore thee from thy sisterhood, O righteous Elizabeth, and being not moved by the entreaties of thy children, didst cast thee into prison. And knowing that thou wast to die, thou didst not entrust thyself to human help, but rather said: Blessed be the Name of the Lord for Evermore.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

When the godless ones sought to separate thee from thy mother, O Barbara, thou didst boldly rebuke them, offering thine own blood as a guarantor of thy devotion. And now thy blood waters the tree of Orthodoxy, bringing forth much spiritual fruit.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

All the assaultings of the temptations dost thou quell, and the onslaughts of the passions dost thou banish; wherefore do we hymn thee to all ages, O Virgin.

ODE 9
Hiermos

On Mount Sinai Moses saw thee in the bush unconsumed, for thou didst conceive in thy womb the divine Fire. And Daniel saw thee, a mountain unhewn. Isaiah exclaimed of thee: There shall come forth a rod out of the root of Jesse.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy Bridegroom called thee to follow Him to Golgotha, O Elizabeth, thou didst joyfully hasten to the Cross, and grasping it firmly with both hands, thou was raised by it to Paradise. Raise us up, who are fallen sinners all, by thy most holy intercessions.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

In thine hour of death, O mother, thou didst not forget thy loving kindness: thou didst pray for them that martyred thee, and didst bind the wounds of thy companion with thine own garments. Bind up the wounds of our souls by thine intercessions, O thou who hast been clothed with the garment of righteousness.

Glory to the Father and to the Son, and to the Holy Spirit.

O most Holy Martyrs and brides of Christ, Elizabeth and Barbara, accept this our unworthy supplication. Pray for the peace of the world, and for all pious and Orthodox Christians. Beseech thy heavenly Bridegroom that our souls may be saved.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Exalt the horn of the faithful and suppress the raging of barbarians, O Mary, Mother of God. Invincibly preserve this thy city, in which thy great and most glorious name is magnified by all in faith, O most pure Lady.



A Prayer to Saints Elizabeth and Barbara

O holy Saints, Elizabeth and Barbara, even as thou didst not turn away from the vilest of wretches during thy earthly sojourn, so do not turn away from our unworthiness. Pray unto the Lord that He may grant to us healing of soul and body, and great mercy. Help us, encumbered as we are with the pleasures and ease of life, to emulate thy martyrdom to the things of this world. Pray unto God for us, that we may join thee in the Heavenly Kingdom.

AMEN.


Holy Saint Elizabeth
Pray Unto God For Us!


Holy Saint Barbara
Pray For Us!


Glory Be To God For All Things!





Heliga Nymartyrer Elizabeth och Barbara, be till Gud för oss!






Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!




Ikonen i början av artikeln är målad av Michal Hällzon och tagen från hans blog:

http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-nymartyrerna-elisabet-och.html


Källor och länkar om De Heliga Elizabeth och Barbara:

1.http://paulslayer.blogspot.com/2009/10/printesa-martira-elisabeta-feodorovna.html

2. http://orthodoxwiki.org/Elizabeth_the_New_Martyr

3. http://en.wikipedia.org/wiki/Princess_Elisabeth_of_Hesse_and_by_Rhine_(1864%E2%80%931918)

4. http://www.serfes.org/lives/grandduchess/index.htm

5. http://orthodoxinfo.com/general/duchess.aspx

6. http://life.orthomed.ru/st-elizabeth/pics/efs_e.htm

7. http://www.serfes.org/royal/canontoelizabethandbarbara.htm

8. http://www.serfes.org/royal/akathisttoelizabeth.htm

2 kommentarer:

Lena H sa...

Du är helt underbar Monica.
Fantastiskt, allt du skrivit. Jag har försökt ringa dig men inte lyckats.
vi hörs

Monica Lassarén sa...

Hej Lena, vad glad jag är över att se dig! Det är inte så mycket jag gjort, kanske knappast någonting, det fanns mycket material som jag har använt utan att försöka vara originell. Men som du vet består arbetet i att själsligt närma sig så som man är med sina bristfälligheter de heliga gestalterna och det är det enda arbetet man gör eller försöker göra och det kan man förstås inte av sin egen kraft, det upptäcker man snabbt. Men så är Gud och helgonen själva nära... Ha det så bra, du och dina kära! Jag har varit mycket bortrest, det är kanske därför du fick inte tag i mig. Jag försökte också någon gång ringa er. Men vi hörs säkert...