Räddningen från en säker död

Om någon har följt min blogg, kanske kommer man ihåg att jag hade några inlägg om den Helige Efraim den Nye, Kristi Stormartyr och asket. Helgonen är mycket viktiga för mig och jag hoppas att den som är min gäst här kommer att se varför. Jag är helt medveten att helgonen och lika så Guds Moder inte älskas och vördas utanför Ortodoxa Kyrkan (ett undantag gör katolikerna som vördar både Guds Moder och helgon). Men trots detta har jag en önskan att medverka, om än så litet, i  en ändring av denna situation, därför att jag själv inte förstod något av allt detta förut. När jag upptäckte i mitt konkreta liv att jag under lång tid var avskuren av så mycket gott, fylldes jag på en gång av denna önskan, att berätta för andra att sanningen är att helgonen verkligen finns och att de är våra största vänner, och att Guds Moder är vår allas Moder. Guds Moder är Modern som inte glömmer att älska oss, varenda en, ett enda ögonblick - med en kärlek som vi inte kan fatta. Än idag är denna text är ett ihågkommande även för mig: "Glöm inte de stora osynliga, dem, som lever nu i det gudomliga ljuset, dem som ser varenda en i djupet av hjärtat, dem som förde ett heligt liv, ofta med ett martyriskt slut, dem, vars kärlek för dig och för var och en överskrider, med Guds nåd, livets och dödens, rummets och tidens gränser."

Jag tror att den Helige Efraim  passar väldigt bra i detta sammanhang, eftersom han är väldigt modern, fast han levde och dog för mer än 500 år tillbaka. Han ingriper  i Väst- som i Östländerna nu, i våra dagar, och det mest gripande för mig är att han räddar många unga människor som är drogavhängiga eller är så hopplösa att de är på väg att välja att ta livet av sig, eller till och med gör ett steg i denna riktning, men är räddade i sista ögonblicket. Den Helige Efraim är för mig framförallt de hopplösas beskydd, de hopplösas underbara vän. Han ingriper när det inte längre finns någon som kan ingripa, där är det fullständigt mörker och sorgen är ofantligt stort, där den inre sönderslitningen har nått sin höjdpunkt.

Det som följer är ett fragment ur en bok som kom ut på rumänska om den Heliges Efraim liv, uppenbarelser och underverk. Fragmentet översatte jag med hjälp av min vännina Lena- som jag tackar så mycket!

Räddningen från en säker död

En vän och bekant till vårt kloster reste en gång utomlands för att söka vård för sitt sjuka öga. Den Helige Efraim visade sig för honom ansikte mot ansikte och botade honom på ett enda ögonblick. De fruktansvärda smärtorna upphörde och ögonlocket, som han inte längre kunde lyfta, återfick det naturliga rörelsemönstret.

Några dagar efter den officiella utlysningen av militär mobilisering år 1974, visade sig vår Helige Efraim för denne man på nytt. Han klappade honom lätt på axeln för att väcka honom och sade:

”Skynda dig och stig upp och gå till grannhuset, där någon är döende.”

Eftersom han trodde att det var en dröm, lade sig mannen på nytt. Men den Helige väckte honom igen och upprepade med en viss stränghet:

”Skynda dig och stig upp. Varför gjorde du inte vad jag sade till dig? Någon är döende!”

Då steg han upp och gick till grannhusets dörr. Han knackade på dörren men fick inget svar. Efter flera knackningar hördes ett svagt stönande inifrån. Han försökte öppna dörren, men förgäves. Då skyndade han till polisen och berättade vad som hänt. Polisen följde honom tillbaka och öppnade dörren med våld. Inne i huset upptäckte de en ung kvinna som hade skurit upp sina ådror därför att hennes man hade mobiliserats som soldat.

Vem kan känna sig likgiltig inför detta stora under som den Helige Fader Efraim gjorde?

Helige Efraim, vi ber dig, övergiv oss inte, utan var alltid med oss, var vår beskyddare, hjälpare, vårt livs vägledare.

Bedjande för hela mänskligheten i den Helige Ande, såg du den inre smärtan och sönderslitningen av denna kvinna och gav dig till känna åt den som du hade botat ögat till och uppmanade honom att hjälpa henne så fort som möjligt. Likaså ber vi dig, Helige Stormartyr Efraim, hela även oss och giv oss andliga ögon för att se och förstå djupet av budordet som säger: ”Älska din nästa som dig själv”. Genom att följa dig, kommer vi att ära vår Herre Kristus, Den som inte har någon enda att förlora.

Eftersom du känner den mänskliga naturens svaghet och hur djup och fruktansvärd hopplöshetens sorg kan vara, gav du snar hjälp åt kvinnan som ville ta sitt liv, och så besegrade du ännu en gång den som oförsonligt hatar Livet. Helige Efraim, du kände genom dina egna gärningar vad nedstigningen av vår Herre Kristus i helvetet betydde och där dök du ned och drack hopplöshetens bitterhet, men du fäste orubbligt din blick på Kristi härlighet och blev en segrare.

O Helige Fader Efraim, förbarma dig och förlåt oss alla, ty vi lever ännu i kroppen och känner inte den helande kraften av Helgonens böner. Om vi kände denna kraft, skulle vi äta vårt bröd med tårar, våra ord och gärningar skulle även de flätas med tårar och vår sömn skulle dränkas i tårar. Helige Stormartyr Efraim, förlåt oss, ty du känner vår andliga barndom, trösta oss i vår hopplöshet och belys oss att i sanningen förstå att Helgonens böner är den Helige Andes outsägliga suckar.

Källa: "Den snara hjälparen och den stora helbrägdagöraren, den Helige Efraim: liv, uppenbarelser, underverk, akathistoshymn och paraklesis", Editura Sophia, Bucuresti, 2008

Brev till A. (VII)

Kära A.,

Idag kommer ett kort brev, men innehållet hoppas jag når ditt hjärta mer än många ord:

Det är inte Gud och tron och Kyrkan som måste anpassa sig till människans fallna natur, utan den fallna människan måste upplyftas till Gud, till en äkta tro, till den sanna Kyrkan. Detta sade den "vanliga" prästen i den "vanliga" kyrkan i en "vanlig" dag- igår.

Att gå till Kyrkan och att vara närvarande - verkligen närvarande - under gudstjänsterna och särskilt under den Gudomliga Liturgin leder oundvikligt till upptäckten att här är det underbaraste av alla universitet, det fullkomliga. Här får man den bästa och den fullständigaste undervisningen. Här är varje präst som tjänar med uppriktig tro vid altaret visare än alla böcker som finns i världen och hans tjänande och ord djupare än alla jordens hav, även om man befinner sig i en liten träkyrka i en bortglömd by vars namn har man aldrig hört förut.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (VI)

Kära A.,

Innan jag ska närma mig något centralt och högst specifikt i den kristna tron, att Gud är Treenighet, tänkte jag göra en parentes och försöka förklara att även om kristendomen är högst specifik och inte kan blandas med andra religioner, kan detta aldrig betraktas som ett hot för någon människa, kristen eller ej. Kristendomen är aldrig aggressiv, om den är är äkta. Den kan vara vass som kirurgens kniv, men är aldrig hatisk, utan dess drivkraft är alltid kärleken till alla människor. Som min biktfader sade: "Vi människor tycker alltid om vissa människor mer än andra, men Gud har inga favoriter. För Honom är vi alla hans barn som Han älskar. Be därför ständigt så här: "O Herre, Du är min och jag är Din, förbarma Dig över mig."

Jag var väldigt ledsen och upprörd när jag såg för något år sedan hur en ung norsk man sköt ihjäl många liv (i det som en tidning kallade "den värsta attacken på Norges befolkning sedan det andra världskriget"). Denna man kallade sig för "kristen" och såg sina dåd som  "islamkritiska". Jag skulle gärna vilja förklara för honom och för andra som tänker i sådana banor att det han gjorde inte hade något att göra med att vara kristen. Därför ska jag försöka återberätta ett helgons, den helige Johannes Ryssens liv. Jag är säker på att själva berättelsen kommer att tala om saken bättre än någon teoretisk uppläggning.

Som hans namn säger oss, föddes han i Ryssland under 1700-talet, men fångades av tatarer som sålde honom till en turk. Med stor beslutsamhet vägrade han att konverteras till Islam och fick från sin herre uppgiften att arbeta i stallet, där han även bodde. Så småningom, genom hans godhet blev han älskad av ortens invånare och gjorde många under. Även om han alltså var kristen och hans herre muslim, lydde han honom och försökte göra allt så gott han kunde för sin herre. Det fanns en enda sak som han inte ville ändra på och som var grunden till hans godhet: att han var kristen. I allt annat visade han stor kärlek och respekt och lydnad för sin herre. En gång, när hans herre vallfärdade till Mekka, lagade herrens hustru en maträtt av ris (pilaff) som var makens favorit rätt. Man berättar att hon tittade på tallriken och suckade: "Vad synd att min make inte kan smaka på denna doftande pilaff som han tycker så mycket om." Då bad Johannes henne om att få tallriken, något som hon gärna gjorde, eftersom hon tyckte om Johannes och trodde att han ville ha maten för sig själv. Men Johannes bad innerligt till Gud att den ska komma till hans herre som befann sig i Mekka. De andra såg att tallriken försvann, men tänkte att Johannes hade ätit upp maten eller att han hade gett den till någon fattig människa, som han ofta brukade göra. Men efter någon tid, när herren kom tillbaka från Mekka, räckte han en tallrik till sin hustru med orden: "När jag var i Mekka, fick jag denna tallrik fylld med pilaff i handen och den smakade så gott, precis som du brukar laga den."

Detta kristna helgon gjorde ett under för sin muslimska herre och skickade en tallrik med pilaff till honom medan herren vallfärdade till Mekka. (Han skickade den inte därför att herren vallfärdade till Mekka, han uttryckte inte sin sympati för den andra religionen, utan han såg kvinnans kärlek för hennes man och ville uttrycka sin kärlek för sina herrar. Finns det något bättre exempel på en äkta konkret människokärlek som överskrider alla gränser?  Jag säger medvetet människokärlek i stället för tolerans, eftersom tolerans är ett missbrukat ord idag. Tolerans betyder för många idag att gränserna suddas bort, att alla är lika, att alla religioner är likadana. Denna attityd är ytlig och oftast oärlig, fariseisk. Bakom denna mask av "tolerans" och "globalisering" jäser och exploderar hatet, som Breiviks dåd visar. Men människokärlek betyder för en kristen att hans kristna identitet är orubblig, den måste vara orubblig, eftersom att vara kristen är grunden till alla goda och konkreta handlingar, samtidigt som den kristna människokärleken överskrider gränserna som människornas fallna natur har skapat. En sak är att sudda en gräns och en annan är att överskrida den. Man förnekar inte tron på den treenige Gud, på Jesus Kristus, utan bejakar den genom den konkreta kärleken, uttryckt genom konkreta handlingar, för konkreta personer.

Att vara konkret betyder för en kristen att man skiljer mellan synderna som en människa har och hennes inre kärna som är Guds ansikte.  Man visar en människa kärlek inte för att uttrycka sin sympati för hennes synder eller för alla misstag som hon gör, utan för att uttrycka kärleken för hennes inre hemliga bild, Guds ansikte. Att ha denna förmåga i konkreta situationer är svårt, eftersom vårt hjärta och vårt förstånd är förmörkade av våra egna synder och misstag. Att göra det rätta i ett visst ögonblick är en andlig gåva från Gud som är sällsynt och ytterst värdefullt.

Hoppas att du tyckte om Johannes Ryssens historia.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (V)

Kära A.,

Varje människa som jag möter är en gåta. Varje dag upptäcker jag att jag inte har förstått så mycket av livet och av människorna som jag träffat. En människa är så oändligt mycket. Vad hårt och okänsligt det oftast går mellan människor!

På sätt och vis är det likadant med vår relation till Gud, men på ett oändligt större skala. Han har skapat allt som finns, himmel och jord, våra kroppar och själar, och ändå är Han oftast förbisedd och våra tankar och känslor slår Honom genom en oerhörd likgiltighet, vår kropp blir mer och mer ogenomskinlig för det Gudomliga Ljuset, främmande för den Heliga Ande.

Hur ofta går vi ut och andas djupt och tacksamt den friska luften, hur ofta tittar vi på stjärnorna för att beundra deras skönhet och gåtfullhet? Jag minns hur jag gick omkring när jag var barn och tittade på något träd, på den tjocka stammen och tänkte, att det var en stor gåta hur en sådan stam kunde resa upp sig mot himlen. Jag tyckte att det fanns en underbar och ofattbar relation mellan jorden och trädet som liksom föddes ur den. Då tänkte jag inte medvetet på Gud, men vad var denna ofattbara och osynliga kraft som gjorde att något liksom föddes, gick vägen från ingenting till någonting, nerifrån upp, mot himlen?

Det finns människor som kallar sig för materialister, som tror att världen är bara materia, det som är synligt och förnimbart med hjälp av sinnena. Men de kan inte riktigt förklara att det enklaste existerar: den minsta tanken och den minsta känslan, som är osynliga.  De kan inte förklara existensen av medvetandet, samvetet, hjärtats röst. De kan inte förklara kärlekens existens. (Det kan ingen göra, men känna vördnad och förundran inför den. Kärleken är den mest levande verkligheten; om man jämför denna med den för oss "vanliga" tillvaron är den sista endast en skugga av verkligheten.)

Vi befinner oss mitt i en kamp, kampen mellan gott och ont, vare sig vi vet eller inte, vare sig vi vill eller inte. Men Gud skapade världen god. Han skapade ljuset och mörkret, dagen och natten, himlen, jorden och havet, solen och stjärnorna, men han skapade bara goda ting. Ondskan skapade han inte. Han skapade änglar och människor, väsen med en fri vilja. En del av änglarna valde att resa sig mot sin Skapare, att inte längre uppfylla Hans vilja. De föll genom sitt högmod från det goda, det sanna och det sköna, de föll från den gudomliga harmonin och ögonblickligen förmörkades, blev hatiska och ytterst fula.

Man brukar idag blanda skapandet av det fysiska ljuset och mörkret med det goda och det ondas existens. Man säger att Gud skapade ondskan för att till exempel driva världen framåt. Men detta är helt fel. Gud har aldrig skapat något ont. Man ska inte blanda ihop fysiska par - dag och natt, kvinna och man, himmel och jord, jord och vatten etc. - med motsatsparet gott och ont. Ondskan är resultatet av änglarnas och sedan människornas fall. Vissa heliga fäder säger att Gud förutsåg från början att de med fri vilja skapade änglarna och människorna kommer att falla ifrån det goda; därför skapade Han det fysiska mörkret från början, för att människan alltid ska ha en bild av det goda, ljuset, och sträva efter det. Jag tror att samma sak kan sägas om man och kvinna. Eftersom Han förutsåg människans fall, skapade han människan som man och kvinna, för att människan alltid ska ha dialogens, kärlekens bild framför sig, kärleken mellan Gud och hans skapelse och kärleken mellan de skapade varelserna.

Gud har skapat himlen och jorden och allt som är synligt och allt som är osynligt.  Vad är det osynliga? Ögonen ser det inte, men hjärtat ser. Om det inte väljer att vara blint.

Alltså: Allt Gud skapade var gott. Änglarna och människorna, som var skapade varelser med en fri vilja, valde vid vissa tidpunkter att resa sig mot Gud, de valde att själva "skapa" utanför Gud, och detta "utanför Hans vilja” var och är det onda. 

Det onda kommer att upphöra när människorna (och änglarna) slutar med att "skapa" det onda, slutar "skapa" något utanför Hans vilja. Guds vilja är att alla människor av egen fri vilja ska välja göra det goda, alltså sluta "skapa" ondskan. Vid världens eller tidens slut, när Kristus kommer att döma varje skapelses liv för att inte längre tillåta ondskan, kommer de som ändå väljer det onda att bli berövade alla gåvor som de fick från Gud. I detta tillstånd kan de inte längre verka det onda, som utplånas. Att leva utan någon gåva från Gud är förstås helvetet. Man kan inte ens kalla det "att leva"; det är den eviga döden.  När det gäller de fallna änglarna, demonerna, verkar som de inte längre har förmågan att känna ånger, och utan denna förmåga finns ingen räddning. Hjärtat som älskar fullkomligt ber med tårar för att hela skapelsen, människorna och djuren och allt som finns, till och med de fallna änglarna må bli rena och pånyttfödda, säger den Helige Isak Syriern.

Den Helige Apostel Paulus säger att tre ting behövs: tro, hopp och kärlek. Och av dessa tre är kärleken störst, eftersom när det goda kommer att härska behövs inte längre tro och hopp. I en värld där allt är gott, behövs inte längre tro och hopp, men kärleken som är det goda består i all evighet.

Varför är det viktigt att veta att Gud inte har skapat ondskan? Varför är det viktigt att veta att ondskan aldrig kan vara Hans skapelse, även om Han förutsåg att den skulle uppstå? Tänk so ofta man hör idag: "Hur kunde Gud tillåta detta ske? Hur kunde Gud skapa världen på ett sådant sätt? Kanske finns Han inte? Eller är Skaparen kanske grym och hatfylld?" Tänk också att man hör så ofta idag - som en ursäkt för våra svagheter eller bekvämlighet - att ondskan vore nödvändig. På sätt och viss är ondskan nödvändig för att vi ska vakna till. Gud tillåter ondskan för att vi ska vakna till och komma tillbaka till Honom, men Han själv vill aldrig något ont, Han vill aldrig att vi ska lida. Han älskar oss. Det är en enorm skillnad mellan Hans vilja och hans tillåtelse, mellan Hans plan och det vi själva åstadkommer med denna plan.

Gud är människoälskande. Det finns ingen annan som är så människoälskande som Gud. Gud har aldrig skapat hatet. Hatet är de fallna änglarnas "skapelse" - och sedan människornas "skapelse". Gud tillåter dess existens endast för att vi ska få tillbaka hjärtats seende och komma tillbaka till Honom, men Han lider med oss varje gång vi lider.

Tills nästa gång. Må Gudaföderska beskydda dig,

M.

Brev till A, (IV)

Kära A,

Om jag skulle beskriva det viktigaste i vår tro i bara tre ord, då skulle jag säga: ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.

Du kanske tyckte att jag var för modig (eller högmodig) när jag skrev om att vara helig, som något som alla måste sträva efter varje dag. Att det var för mycket att vilja uppnå fullkomligheten. Det är sant att själv kan man inte åstadkomma något sådant! Men ändå är detta vår tros mått: Kristus själv uppmanar oss att vara fullkomliga. Han säger också: " Det som är omöjligt för människor, är möjligt hos Gud". I den Gudomliga Liturgin säger prästen: "Det Heliga till de heliga" (alltså  de som ska ta del av Kristi kropp och blod), och så är svaret: "En är helig, En är Herre: Jesus Kristus, Gudfadern till ära. Amen."  Det betyder att om vi är medelmåttiga, ljumma i vår tro, kommer Kristus inte att känna oss igen. Men om vi strävar efter helighet, så är det inte vår förtjänst, utan Kristi förtjänst. Utan Honom kan vi inte göra någonting.

Nu känns det som jag inte har sagt något av värde i alla mina brev .Till och med satte jag mig ibland i centrum i stället för tron. Jag är säkert inte den rätta person som kan tala om tro. Den ska tala om tro som också kan göra det han talar om.

Gud, var mig nådig efter Din godhet,
utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.
Två mig väl från min missgärning,
och rena mig från synd,
Ty jag känner mina överträdelser,
och min synd är alltid inför mig.

Mot Dig allena har jag syndat
och gjort vad ont i Dina ögon;
på det att Du må finnas rättfärdig i Dina ord
och rättvis i Dina domar.

Se, i synd är jag född,
och i synd har min moder avlat mig.
Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
så lär mig då vishet i mitt innersta.

Skära mig med isop, så att jag varder ren;
två mig, så att jag blir vitare än snö.
Låt mig förnimma fröjd och glädje,
Låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
och utplåna alla mina missgärningar.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från Ditt ansikte,
och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.

Låt mig åter få fröjdas över Din frälsning,
och uppehåll mig med villighetens ande.
Då ska jag lära överträdarna Dina vägar,
och syndarna skola omvända sig till Dig.

Rädda mig undan blodstider, Gud,
Du min frälsnings Gud,
så ska min tunga jubla över Din rättfärdighet.
Herre, upplåt mina läppar,
Så att min mun kan förkunna ditt lov.

Ty Du har icke behag till offer,
eljest skulle jag ge Dig sådana;
till brännoffer har Du icke lust.
Det offer som behagar Gud
är en förkrossad ande;
ett förkrossat och bedrövat hjärta
Skall Du, Gud, icke förakta.

Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
Då skall du undfå rätta offer, som behaga Dig,
brännoffer och heloffer;
då skall man offra tjurar på Ditt altare.

Detta var psalmen 50/51, Den botfärdiges bön. Det finns inte så mycket mer att säga efter denna underbara psalm. Läs den flera gånger och du blir undervisad på ett gåtfullt sätt på den högsta nivån.

Jag tror att jag så småningom kommer att låta den Heliga Skriften, och Helgonens liv och de Heliga fäderna ord tala i stället...Vilken glädje över att veta att du börjar tycka om att läsa dem!

Jag hade en gång ett lugnt samtal om tro med en muslimsk kvinna som jag kände väl och tyckte om att prata med. När jag sade att Gud blev människa i Kristi person, svarade hon spontant: "Det går ju inte att Gud blir människa. "Då sade jag, lika spontan och glad att svaret självt hade kommit till mig : "Men Gud är ju allsmäktig, om Han kan allt, om Han kan skapa hela universum, varför tror Du att Han inte kunde bli människa också?

Gud är allsmäktig. Om vi alltid kunde tänka på det, skulle det vara mycket, mycket enklare. Så mycket kamp, så mycket tid förlorad! Ingenting kan göras om Gud själv inte vill eller om Han inte tillåter. Han själv kan göra allt, efter Sin vilja.

Nu är det dags igen att säga hej då.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (III)

Kära A.,

Idag kommer mitt brev att vara kort. Egentligen kommer det att vara en rättelse av det jag skrev i förra brevet.

Mitt minne kommer långsamt tillbaka. Jag minns att jag läste i Tagores bok, "Sadhana", att han inte tyckte om de europeiska städerna, eftersom de var begränsade med kalla stenmurar. Däremot var Indien de fria, ursprungliga skogarnas land. Han skrev detta av kärlek för sitt land. Han försvarade sitt land för europeernas känslofattigdom. Jag förstår honom, på ett sätt. Men idag vet jag att sanningen är att vi behöver inte kalla murar, men varma gränser. En stads murar är nödvändiga för staden, för människorna som bor i staden. De försvarar och ger en form. Det gjorde Tagore själv med sina ord! Han byggde murar för att försvara sitt land och sin tradition (där religionen ingick), eftersom han såg ofullkomligheten hos engländerna som hade kommit för att behärska Indien.

Det är detta som vi kristna måste vara rädda om. Vi måste jobba hårdast för vår fullkomlighet i Kristus. Annars kommer vi att bli högmodiga varelser som vill behärska andra med kallblodiga, grymma vapen. Och resultatet är att människorna som föds inom andra religioner inte känner igen Guds ansikte inom oss. Vi kan inte övertyga andra, vi kan inte öppna ögonen till andra om vi själva inte är fullkomliga, eller strävar varje dag med hela vårt hjärta efter fullkomlighet. Varje dag är helighetens mått, skrev en helig fader. Alltså från morgonen till kvällen ska en kristen uppnå heligheten. Varje dag på nytt.

Alltså var Tagore i sitt försvar inte kristen. Tvärtom, genom hans skrifter som beskrev hans religion som högre än kristendomen (om han nu gjorde detta) förvirrade han många (redan lite förvirrade) unga kristna. Inklusive mig. Om jag inte hade läst honom och Eliade, hade jag inte haft intresse för österländska religioner. Men han hade ändå en grundläggande intuition att det enda i livet som är värt något är offret av kärlek. Med detta närmade han sig sitt eget Guds ansikte, Korset, kristendomen.

Slutsaten är att hans skrifter var säkert värdefulla för sitt eget folk. Men han hade fel om han ville bekämpa kristendomen. De enskilda kristna människornas ofullkomlighet kunde han bekämpa, han kunde resa sig mot deras brist på kärlek. Men den kristna Kyrkan, den kristna tron i sin fullkomlighet och skönhet kunde han inte bekämpa. Och allt som är vackert i hans dikter är som små ljuspunkter från Kristi Kyrkans fullkomlighet och skönhet som belyste i ett visst mått även det han skrev. Detta eftersom Kyrkan är en bild av den rena människosjälen, som finns som ett frö i alla själar från födelsen. Må Gud belysa alla själar med sanningens ljus!

Jag tror att det var den Helige Basilios den Store som sade att vi kristna ska läsa allt med rena ögon och samla det som är bra från alla människor och folk, som bina samlar sin honung från varje blomma. Men för att ha rena ögon måste vi kämpa varje dag att uppnå heligheten varje dag.

Det är märkvärdigt att vi läser allt möjligt som människor av andra religioner har skrivit, men vår egen religion, vår egen identitet känner vi inte.

Hur många av oss läser de underbara dikterna som Davids psalmer är? Vi borde läsa dem varje dag. Likaså borde vi läsa de Heliga Fädernas skrifter. Vi måste känna vår kristna skönhet för att kunna skilja mellan sanning och syrenernas sång, mellan Guds ansikte i varje människa och hennes fel och brister. Att ha denna förmåga att skilja mellan rätt och fel med kärlek är Guds gåva - och aldrig vår egen förtjänst. Men vi måste ändå försöka vara värda Guds nåd.

Utan offer av kärlek till Gud och till vår nästa, utan Korset, är allt förgäves.

Nu blev mitt brev ändå ganska långt. Och på mig själv väntar denna dag, från morgon till kväll, och jag själv måste akta mig med den hårdaste ansträngningen att inte bara prata och skriva om saker och ting, utan att göra dem också.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (II)

Kära A.,

Jag använde rätt så många ord förra gången och ändå blev det så mycket osagt.

Du kanske tycker att jag var rätt så hård och omodern när jag pratade om behovet av att rannsaka sig själv och att lämna bakom sig felen (eller synderna), som är den ignorerade bakgrunden till mycket naivitet. Idag ska man inte ens uttala ordet "synd". Detta är förstås fel (synd)...Bara den som vet vilka fel han gör, kan göra något mot det. Fast det är inte alls så lätt. Det är det svåraste som finns, att se sina egna fel (synder) och att lämna dem bakom sig. Det kan man inte göra utan Guds hjälp. Därför säger de som inte tror på Gud att synden inte finns; omedvetet förstår de att de själva inte kan kämpa emot den, och de förnekar den, för att inte behöva känna samvetets styng.

Det är märkligt, hur bräcklig en människa kan vara, hur förgängliga hennes krafter är. Vi tror när vi är unga att kraften som är självklar förblir i oss, men ack så fel vi har!

När jag var ung - redan som barn - slukade jag alla böcker som kom i mina händer. Båda mina föräldrar tyckte om att läsa, så vi hade många böcker hemma, särskilt skönlitteratur, som min mamma tyckte om. Min pappa tyckte om mer historiska böcker, men de var de enda som jag hade svårt att läsa. Med 7-8 år kom jag i kontakt med Bibeln för första gången (min pappa skickade oss, mig och min syster, till en ortodox präst, Fader Ioan, för "privata religionlektioner") och jag såg i den en mycket spännande bok, en samling av märkligt gripande sagor. Jag skriver "sagor" inte därför att jag inte trodde att de var sanna, utan därför att i den åldern är hela verkligheten en sann saga. Saga är alltså det underbaraste ordet som man kan använda för verkligheten.

Idén som jag ville komma fram till var att jag har läst så mycket och ändå är ingenting kvar, ingen kunskap eller vetenskap som jag kan stoltsera med...Jag läste allt jag bara kunde om olika religioner mellan 20 och 30 år, men allt känns nu som en handfull sand. Det är kanske meningen med det, att inte ha alla begrepp kvar, men nog det viktigaste: friden som kommer från vetskapen att jag har hittat hem.

Religionerna som har flera gudar har aldrig attraherat mig. Kanske den lektionen har jag ändå lärt mig ordentligt: att Gud är en Enda Gud. Så hinduismen med alla sina gudar, med vilda och grymma ansikten och gestalter, kunde jag inte ha någon aktning för.

Däremot läste jag flera böcker skrivna av Rabindranath Tagore, den stora indiska poeten, och jag blev väldigt tagen. Än idag, så mycket jag har honom i mitt minne, tror jag att han ibland tänkte och kände som en kristen. (* se brev III) Jag ska försöka läsa något av honom igen, innan jag gör sådana påståenden. Häromdagen hörde jag någon tala om Simone Weil. Talaren var en ortodox präst och sade något väldigt fint. Eftersom alla människor har Guds ansikte inom sig, kan man på sätt och viss säga att alla föds med ett ortodoxt ansikte. Att vara orto-dox är att ha den rätta tron. Alla barn föds med den rätta tron i sitt hjärta, som lik ett frö väntar på att växa. Simone Weil kom aldrig i kontakt med den ortodoxa kyrkan, men hon kämpade hela livet för att tron ska segra i hennes själ. Hon tänkte ortodoxt, fast hon döpte sig innan hon dog inom katolska kyrkan, den kristna kyrkan som hon hade till förfogandet.

Det fanns en känd rumänsk lärd man som hette Mircea Eliade. Han skrev ett stort verk i flera volymer om religionshistoria. Men han var också skönlitteraturförfattare. I sina unga år reste han till Indien för att studera religion och språk och förälskade sig i en indisk flicka, som var dotter till hans professor vid universitetet. Flickans föräldrar var emot denna kärlek, så till slut kastades han ut ur professorns hem. Flickan hette Maitreyi Devi och blev senare själv poet och romanförfattare. Hon hyste en stor, kärleksfull beundran för den mycket äldre Tagore, som hon kände personligen, något som Eliade delade med henne, fast han led av svartsjuka. När Mircea Eliade kom tillbaka till Rumänien, skrev han en roman inspirerad av sin kärlek för Maitreyi. Många år senare skrev även Maitreyi en bok om samma ämne, från sitt eget perspektiv; här skällde hon ut Mircea Eliade - trots allt med en generös och fin mildhet - över att ha skrivit osanningar i sin roman. Deras kärlek hade begränsat sig till ord och känslor och allt annat var en lögn, skrev hon.

Allt detta verkar inte ha något att göra med mitt ämne, men det säger något om mig själv när jag var ung - och om alla unga människor som har en romantisk bild om kärleken. Många unga människor har även en romantisk bild av Indien och dess religion och om meditation. Men kärleken som de söker kommer de inte att hitta där, inte heller kommer de att hitta det andliga stödet som de drömmer om. Det gick inte annorlunda för den unge Mircea Eliade: han kastades ut med ett brutet hjärta och behövde flera år för att återhämta sig, om man överhuvudtaget kan säga detta. (Själens sår kan läkas helt och ändå öppnas när som helst, här är allt möjligt och omöjligt på samma gång). Hela livet kom han att läsa och sedan undervisa och skriva om religionshistoria. Han blev världsberömd för sina skrifter om religion. Men när Maitreyi hälsade på honom flera årtionden efteråt (jag tror i 60-års åldern), såg hon ingen vis människa, utan en äldre lärd man med en trött och sorgsen blick under en väldigt hög, men hårt rynkad panna, som inte hade hittat sin själsliga frid. På sätt och vis tänker jag nu att hon inte hade rätt att förvänta sig att hitta en "guru"- personlighet, om hon nu förväntade sig detta. I vår tro finns inga "guru"-s. Det högsta som man kan uppnå är ödmjukheten. Om någon är ödmjuk, hittar Gud honom och tar boning i honom. Men hela livet är en kamp och till sista ögonblicket vet man inte om man är segrare eller inte.

Nu blir det sent igen; tiden går fort när man berättar sådana historier. Jag har ändå hunnit skriva en viktig sak: att Gud är en enda Gud... Det hade de gamla grekerna också svårt att acceptera...Men något om detta hoppas jag nästa gång...

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.