Fader Ilie Cleopa - Om bönen

En intervju med Fader Petroniu Tănase från det Heliga Berget Athos

Fader Arsenie Boca: Om bönen (den sista, 9:e delen)

Om man även hos oss i barnhemmen kunde organisera den kollektiva bönen av de oskyldiga småttingarna, av de jordiska änglarna, av dessa som med säkerhet blidkar Guds hjärta! Hur många under kunde då inträffa...Så skedde det i Frankrike, där människor med en stor tro och barmhärtighet gentemot sina medmänniskor organiserade sådana bönkretsar.

Den gemensamma bönen är mycket effektivare och uppfyller alla krav för att vara verksam. Jesus själv säger: "där två eller tre människor samlas i Mitt namn, där är Jag också mitt ibland dem." Den ena förbättrar den andras brister. Var kan det finnas mer renhet och oskuld än i en grupp av barn som växer upp under uppmuntran av en missionär som har gett hän sitt liv till Guds ära och kärlek? De alla utgör en enda själ och ett enda hjärta, som ropar till himlen. Dessa oskyldiga själars bön lyfts upp till Gud som rökelsen och får Hans nåd och barmhärtighet för dem som ber om detta genom sådana förmedlare.

De förädralösa barnens bön gjorde under i de länder där man kunde organisera detta. Samtidigt med de små änglarnas bön uppmuntrades de som befann sig under lidanden i sin tur be mer än vanligt, som till exempel läsa en "Fader vår"  och tio gånger "Gudaföderska och Jungfru, gläd Dig" dagligen, under en månad, efter varje enskilt fall. Gud verkade genom otroliga och ogenomträngliga fenomen.

Vissa fick råd att ge en gåva för att minnas under liturgin under tio eller fler dagar, medan barnhemmets småttingar eller de fattiga och ödmjuka jungfrurna tillbad Guds Moder och Hans saktmodiga Son i deras namn.

De oskyldiga småttingarnas böner är Gud behagliga, men Han vill se vårt tålamod och vår tro, Han låter oss vänta i många år och plötsligt, när vi inte ens förväntar oss, sker undret.

Dem som använder sin förmögenhet och sina ägodelar i välgörande syften och aldrig har låtit en fattig människa gå ifrån sin dörr utan att förbarma sig över henne blir bönhörda av Gud i ögonblick av olycka och lidande. Gud träder in i de troende människornas liv och uppfyller deras böner.

Bönerna för de avsomnade har också ett stort värde. Som den Helige Paulus sade: "Själen som lever genom tron och ser i de allra minsta händelserna Guds verkan, den kommer inte att överraskas när de svåraste prövningarna drabbar den, till sin egen och sina människornas frälsning. Vilken underbar tröst känner denne i djupet av sin själ som är sårad av lidandet, när han tänker att himmelen endast har låtit honom drabbas för att rena honom ännu mer och för att förvandla honom i den gudomliga barmhärtighetens instrument".

Guds gåtor är fördolda. Många olyckor sker till vårt bästa och vi är inte medvetna om det. "Allt det onda sker till vårt bästa." De som för ett tillbakadraget liv, utanför världen, dess oroligheter och ambitioner, endast dessa förstår de olika händelsernas mening och gång.

I allmänhet börjar människorna som drabbas av olyckor och lidanden med att försöka olika lösningsstrategier som är rent mänskliga och först efter att de misslyckas med allt, försöker de även be till Gud. Vilket stort misstag! Genom bönen eller endast genom bönen måste vi börja, därför att Gud är Den som är händelsernas ursprung och "inget hårstrå på vårt huvud faller utan Hans vetande."

Endast genom bönen kommer vi att få en ingivelse över vilka mänskliga medel vi ska använda för att vår bön ska uppfyllas, som egentligen bara är sekundära tillbehör och medel.

Guds barmhärtighet är allt. Vem som ber till Honom med tilltro och från första ögonblicket får allt.

Det är viktigt att det vi ber om inte ska bli ett hinder på vägen mot vår helgelse och fullkomning och det är därför Gud många gånger inte ger oss det vi ber om, för att vi ska förstå detta. Det finns något som står i vägen, en ambition, högmodet, en önskan av att leva i lugn och ro - denna önskan som inte är meningen med livet hos en sann kristen som ständigt måste kämpa med sig själv och med andra. Vilka otaliga och fördolda gåtor är orsaken till att våra böner till Gud inte uppfylles! Om vi skulle söka dem med uppriktigt hjärta och avsäga oss själva, kunde vi hitta dem med säkerhet.

Bönerna som görs till de ondas omvändelse är oerhört svåra. En själ som är fientlig mot Gud har oövervinnerliga fördomar mot den kristna trons gåtor och mysterier och han klamrar sig fast med vrede vid sina idéer och lidelser. Den troende människan är oförmögen att kasta omkull dessa hinder i ett hjärta som djävulen härskar i sedan årtionden. Genom mänskliga medel kommer man aldrig att kunna tillintetgöra ett fördärvat hjärtas lidelser som inte söker annat än sina begärelsers tillfredställelse. Endast Gud allena kan göra ett under med honom och detta endast efter uthållig, ödmjuk och tillitsfull bön. Och efter speciella offer som man gör till syndarens själs frälsning. Offret är nödvändigt, eftersom endast det förskingrar Guds uppror och hans rättfärdiga vrede mot den förstenade förtryckaren.

Kort sagt kommer varje människa - rik eller fattig, dum eller intelligent, bildad eller ej, ung eller gammal, sjuk eller frisk, om hon med hela sitt hjärta älskar och söker Gud, om hon uppriktigt och full av tro, ödmjukhet, tillit och framförallt uthållighet längtar efter att erfara sanningen - att se under i sitt liv och hennes ögon kommer att öppnas och förstå betydelsen av och meningen med hennes och hela mänsklighetens skapelse.

Det sista ordet i denna värld kommer att vara deras som ber och helvetets portar kommer inte att besegra dem.

Genom bönen avväpnar vi helvetet, men vi ska be på rätt sätt, vi ska behålla vår oskuld, vi ska fly världens förströelser och allt som för oss bort från Gud. Vi ska tala med Honom med enkelhet, som ett barn med Sin Fader och vi ska anförtro Honom våra livs bekymmer och rädslor. Även när vi verkar övergivna av Honom, ska vi ändå ha tillit till Hans omsorg för oss, även om allt sken talar emot.

Genom Marias och Herren Jesu förmedling kommer vi att avväpna den Rättfärdige Domaren.

Översättning från rumänska av mig, se den rumänska versionen här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 8)

 

e) Vår bön ska förrättas i Jesu Kristi namn. Han är den ende förmedlaren som är kapabel att försona Faderns vrede, att helga människan, att rädda henne från synden, som är orsaken till konflikten mellan Skaparen och Hans verk.

Olydnaden är porten genom vilken synden kom in i världen och samtidigt med den kom även döden.

Jesus är lydnadens förebild, lydnaden inför Guds vilja. Han kom för att lyda Fadern, för att ge sig själv som oskyldigt offer i mänsklighetens namn.

I Hans namn, Jesu namn, böjde sig himlen och bävade helvetet och jorden förhärligar Honom för Hans ofantliga välgärning.

Allt som vi ber Fadern i Hans namn kommer vi att få, detta förvissar Han själv oss om. Vår bön har inget värde om den inte görs i Hans förtjänsters namn. Han lånade oss Hans förtjänster för att göra oss värdiga att be Gud om något. Han byggde förbindelsens bro som hade brutits när den första människan hade fallit i olydnad. Kyrkan, Jesu trolovade, ber alltid i Hans namn.

f) Även bönen som görs genom Guds Moders förmedling blir besvarad. Efter Jesus är Hon den mest perfekta avbilden av Gud. Som moder till Jesus, har Hon all rätt i att be Hans Son om vissa tjänster. Lagen som Gud gav Moses talar om förbannelsen som drabbar sönerna som inte respekterar sina fäder. Gud kan inte säga emot Sig själv och Hans Moder som går i bräschen för oss har all rätt att bli bönhörd. Ska den Helige Ande som förberedde den levande helgedomen inom Henne, dit världens Frälsare kom, som faktiskt är Hennes trolovade,  inte bönhöra Henne? Maria är vår syster, eftersom Hon föddes av samma blod som vi, Adams blod, följaktligen har hon en broderlig barmhärtighet och kärlek för oss. Å andra sidan är Hon vår Moder genom Testamentet som Jesus själv överlät oss före Sin död. Han rekommenderade Henne till Johannes som hans framtida Moder, alltså alla människors Moder.

Hon är den värdefullaste gåvan som Jesus gav mänskligheten. Vi har som andlig Moder själva Hans Moder, Faderns Dotter och den Helige Andes Fru. Vilken ovärderlig gåva, som många ändå avstår från att erkänna och tjäna. De som inte sätter sin tilltro till Guds Moder, änglarnas, patriarkernas, apostlarnas, martyrernas, jungfrurnas, alla helgonens Drottning, alla utvaldas förebild, Henne som var planerad i förväg i Guds skapelsens plan, som krossade den demoniska ormens huvud, som har kraften att avlägsna djävulens frestelsers från oss och få våra synders förlåtelse, de som alltså ignorerar Henne är ömkansvärda. De är de förlorade själarna som mistar detta unika medel till att frälsas: den Allrarenaste Moders hjälp.

Såsom Jesus är vår försvarare inför Gud, så är Maria vår försvarare inför Jesus.

Den som har brutit mot Guds lag ska kasta sig i Marias famn, Barmhärtighetens Moder, syndarnas enda hopp. Hon är livets autor, Frälsningens Moder. Om inte Hon hade varit, hade Jesus inte haft möjligheten att komma till världen.

När vi ber till Henne, går vi aldrig vilse, förtvivlar vi aldrig. Hon är generös med alla, genom Henne får den döde nytt liv, därför att Hon inte föraktar någon. Skynda alltså till Maria, Guds Moder och vår Moder, med hela er tillit.


g) Bönen måste följas av offer och askes.


Herren Jesu liv var inget annat än en enda rad av offer och lidanden. Profeterna förutsåg Honom som ett oskyldigt offer, sargat och tillintetgjort av mänsklighetens ondska: "Som ett får som föres till slakt och som ett lamm utan röst", så var Jesus.

Genom att vara lydig intill döden tillintetgjorde Han synden. Vi måste alltså följa Hans förgängliga livs exempel, vi ska avsäga oss allt vi äger, vi ska förstöra den materiella självbevarelsedriften och egoismen inom oss. Lidandenas människa har visat oss hur egoist varje människa kan vara, om hon så vill. För att bli bönhörda av Gud Fadern och Honom behagliga måste vi vara som trofasta barn till detta enastående gudomliga exempel. Denne "Människoson" är vår verkliga livsuppgift; denna fullkomlighet är vårt livs och vår skapelsens mening. Vi kom på avvägar, vi förlorade vägen, vi försjönk i gyttjan och i diken och vi föll i avgrunden. Ändå har vi möjligheten att återvända, vi kan komma tillbaka till den goda vägen, den enda och sanna vägen som leder till odödlighet och lycka. Denna väg är Jesus. Ty "Jag är vägen, sannningen och livet"..."Den som inte går in genom Mig, ty jag är porten, är en tjuv."

Vi måste lida lik Honom vanära och orättvisor, människornas förolämpningar och ondska som Satan leder, vi ska inte frukta lidandet, ty "den som vill bevara livet ska mista det", utan vi ska vara redo att för Jesus offra detta materiella liv för att vinna det andliga livet, såsom Han förvissar oss: "Den som mistar livet för Min skull, kommer att vinna livet."

Hur vågar vi be till Gud i den martyriserade Jesu namn, vi som är slavar under alla vår kroppsliga lidelser? Askesen (mortifikationen) dödar synden och leder med lätthet vår bön till Fadern.

Alla helgon har varit offrets människor. Lidandet för människan närmare Gud. "De som tillhör Jesus korsfästar sitt kött med dess begärelser och laster", säger den Helige Apostel Paulus. Dessa troshjältar övervann naturens lagar, flyttade berg och återuppväckte de döda till liv. De nådde upp till Jesu fullkomlighet genom ...fasta och bön. Genom att hata sig själva och sin kropp, dödade desa hjältar synden inom sig genom askes och genom att betvinga sin kropp och rörde genom sina böner vid Guds hjärta.

Vår nutida människors askes ska vara att generöst acceptera de dagliga prövningarna, vi ska betvinga vår impulsiva karaktär, vi ska tygla vår kropps lidelser och begärelser och vår andes ambitioner. Vi ska vaka över varje enskilt sinne. Vi ska lova Gud att avstå från en tillfredställelse som vi är mycket fästa vid, för att vi ska bli bönhörda. Människan som utövar askes renar sin själ och hans kropp lyder anden, eller han förödmjukar sitt hjärta, återvänder till renhet och oskuld, med andra ord avlägsnar han hindren som motverkar hans böns effektivitet.

Endast på detta sätt, förödmjukade inför Gud och burna av en gränslös tro och tillit ska vi frambära våra offer i Jesu och Marias namn. Endast på detta sätt kommer vår bön att bära frukt.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:
http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 7)

d) Bönens uthållighet, beslutsamheten i att fortsätta vår bön trots alla hinder som uppstår, trots den långa väntan på att vår bön ska uppfyllas, detta är en absolut nödvändighet för effektiviteten av vår bön. Uthålligheten förutsätter vår avsikts och viljas kontinuitet som med ihärdighet håller fast vid samma mål. Detta förvandlar vårt liv till en ständig bön, och av detta skäl skjuter Gud upp vår önskans uppfyllelse, just för att leda oss till den ständiga bönen. "Ni ska ständigt be, utan att någonsin försvagas."

Gud har all rätt att kräva från oss att ständigt be till Hans ära, för vår egen skull, till vårt bästa, för själva vår värdighet, om Hans välgärningar för oss.

Vår bön är ofullkomlig, ovärdig Guds härlighet. Därför låter Gud oss upprepa den ständigt, tills den uppfyller alla fullkomlighetens villkor, ty bönen fullkomnas genom övning.

Vår bön ska liksom vara bönen av ett väsen som har som mål något ädelt och storartat, inte något kortsiktigt, förgängligt, utan andligt värde och det är värdigt av oss att vara ihärdiga i bönen.

Om våra böner genast skulle uppfyllas, skulle vi utsättas för högmod, för (en falsk, översättarens not) tillit till vår personliga förtjänst, eller rättigheter som vi inte äger. Vårt andliga intresse är alltså att Gud - just genom dessa visa fördröjningar - ska förmå oss känna Hans nåds pris och på så sätt förbereda vårt hjärta för den ödmjuka tacksamheten. Ensam uthålligheten kan uppnå detta. Om Gud uppfyller vissa människors bön genast och ej andras, detta är Hans dolda mysterium och Hans plan, som inte är oss given att känna till. Men allt är Hans härlighets verk och till vår fullkomning.

Vem som vill nå sitt mål, ska vara ihärdig och Gud kommer att att bönhöra honom, om även för hans envishetens skull, såsom Jesus lovar oss i parabeln om den som kom på natten för att be sin sovande vän om bröd och denne dröjde med att stiga upp, men till slut, övermåttan besvärad av den som knackade på dörren, steg han upp och gav det honom.

"Guds Rike erövras med våld" och om den som vi ber om verkar inte höra oss, måste vi tvinga honom. En ljuvlig våld som inte förargar Gud, utan tvärtom försonar Honom, som inte sårar vår nästa, utan hjälper honom, förminskar och tillintetgör hans synd.

Den förlamade i Evangeliet hade väntat i 38 år och inte förtvivlat, och vi förtvivlar efter 10 dagar av ouppfylld bön, vi tappar tilliten och blir ljumma i vår tro.

Ihärdigheten förutsätter alltså en obetvinglig och gränslös tillit till Guds godhet, som ingen dröjning kan såra eller svika.

Gud verkar i det fördolda till våra önskningars uppfyllelse till vårt bästa. Den som oavbrutet ber med ett visst syfte blir i alla fall förvandlad utan att bli varse om det. Han helgas så småningom och hans beteende blir till ett exempel för dem som befinner sig runtomkring honom. Detta är uthållighetens första effekt. Den som älskar Gud vet att förr eller senare kommer Gud att bönhöra honom. "Be och ni ska få", ständigt, oavbrutet, tålmodigt.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 6)

Fragment av hans målning  i Draganescu

Villkoren som måste uppfyllas när vi ber

Vi kan inte be, vi vet inte vad vi ska be om. För att vår bön ska vara verksam måste den upfylla två sorters villkor:

1. De "negativa" villkoren (genom vilka hindren som kunde motverka vår böns effektivitet undanröjs)

Det finns två stora hinder: synden och andens förströddhet.
Det är alltså nödvändigt att vi endast ber i ett tillstånd av nåd och inre samling.

a) Att vara i ett tillstånd av nåd betyder att ha ett rent, ett obekymrat, ett fullständigt ärligt hjärta. En bön ska inte förrättas av en giftig tunga, full av otacksamhet och avund. Det ärliga, oförfalskade utbytet mellan människa och Gud åstadkomms endast när människan ger sitt hjärta åt Gud i utbyte mot sina önskningar. Gud är inte skyldig något alls den syndige, den som har gett sitt liv åt sina lidelser, åt det materiella livet, denne ber alltså förgäves. Endast i utbyte mot människans hjärta förbarmar sig Gud om den oskyldiges bön. Jesus säger tydligt att tills vi inte blir renhjärtade kommer vi inte att se Gud.

Barnens bön besvaras eftersom de är rena och oskyldiga och Guds Rike tillhör sådana hjärtan. Himmelen  kommer att vara deras. Vi ska alltså bli barn i vårt hjärta och vår bön kommer att besvaras.

b) Den inre samlingen är en annan egenskap som vår bön behöver ha. Med ett rent hjärta, utan dolda eller själviska tankar ska vi koncentrera oss på bönen som inför en mycket viktig angelägenhet. Vi ska fördriva varje främmande tanke, varje sysselsättning med dessa tankar, vi ska betvinga vår ande, vårt minne, vår fantasi, vår syn- och hörselsinne. Vi ska frambringa allt till Gud. Ingenting som hör vårt väsen ska vara utanför Gud. Vi måste bli herrar över oss själva, uppge allt som lockar oss, vi måste göra en akt av total hängivenhet, och inte vara som det judiska folket om vilket Jesus många gånger sade: "Detta folk ärar mig endast med sina läppar, medan deras hjärta är långtifrån mig."

Varför förbereder vi oss inte inför bönen så som vi förbereder oss inför en audiens hos en stor personlighet? Därför at vi är omedvetna om vad vi gör och till vem vi riktar våra böner. Våra jordiska intressen är viktigare än de andliga. En själ som samlar sig inför bönen är en själ som betvingar sig själv ett offer, en ansträngningsfull uppmärksamhet för att ständigt kontrollera sig och denna självförsakelse är Gud behaglig. Denna själ som stänger sina öron för att inte längre höra blodets och köttets röst och som stänger sina ögon för att inte längre se det onda på jorden, denna själ når till Gud, den förmår upphöja sig til Honom. Den skådar Honom i Hans glorias sanna ljus. Han skådar Honom med andens ögon och för honom har människornas fåfänga och deras intriger inte längre någon vikt.

Hur kan en förströdd själ be, som önskar se och höra allt som händer omkrig honom, som ger sitt hjärta hän åt varje yttre intryck, oförmögen att respektera en inre ordning! Bara den som kan betvinga sig själv en inre tillbakadragning, ett inre liv, en ensamhet med sig själv och ett sällskap endast med Gud för att fritt kunna tillbe och åkalla Honom, bara denna människa kan verkligen be.

2. De positiva villkoren som måste uppfyllas för att vår bön ska vara verksam


Dessa villkor är:

a) Ödmjukheten när vi, likt den förlorade sonen, är medvetna om vår intighet och om faktumet att vi inte förjänar något annat än Guds och människornas förakt, och vi ber som ödmjuka tiggare som bara har hoppet kvar, att Gud kanske ändå  förbarmar sig över oss,  när vi är medvetna om att vi är oförmögna att åstadkomma något utan Guds förbarmande.

I tullindrivarens och fariseens parabel visar Jesus oss hur vi ska be och den Helige Augustinus säger: "Vi är alla tiggare inför den himmelske Fadern. Vi har blivit fördrivna ur Paradiset och fråntagna oskuldens klädnad, vi har blivit berövade all vår förmögenhet av djävulen och synden. Vi måste alltså be med en stor och djup ödmjukhet".

b) Ivern och den intensiva önskan med vilken vi ber till Gud för att behaga Honom. Med andra ord ska vi be med kärlek, vi ska inte önska annat än Han önskar, vi ska fullständigt glömma oss själva. Gud älskar inte de ljumma, därför att oaktsamheten, likgiltigheten och försumligheten misshagar Gud, allt detta som bevisar att vårt hjärta inte tillhör Honom.

Bönen är mer hjärtats rop än tungans ljud. Den Helige Augustinus säger: "Kärlekens eld är hjärtats rop. Eftersom Gud själv är en förtärande eld så måste vi älska Honom i ett brinnande språk för att Han ska besvara vår bön."

Bönen är inte bara läpparnas mummel, utan även hjärtats kärlek, som inte hörs men som omedelbart lyfts till Gud. Bönen glöd är alltså inte en känslomässig, synlig hängivelse, som många gånger är temperamentets effekt. Den sanna bönen, även om den är enformig och utan starka utrop, är hjärtats kärlek för Gud.

"Den som älskar lite, ber lite, den som älskar mycket, ber mycket."

Den sanna bönen är alltså hjärtats bön och hjärtat önskar inget annat än det som det älskar; den som älskar Gud önskar det som Han önskar. Att be betyder alltså inte att bli överväldigad av en inre tröst och att söka denna tröst, med andra ord är bönen inte till för våra känslors och sinnens tillfredställelse.

Den sanna bönen är att önska det Gud önskar och att uppfylla Hans vilja i alla våra handlingar. Den känslomässiga glädjen som ibland uppstår ur vår viljans generositet är något sekundärt som Gud ger de rättfärdiga. Jesus själv hade under den fruktansvärda bönen i Getsemanes trägård ett hjärta fullt av sorg och avsky, som önskade avlägsna ifrån sig lidandens bägare som var förberedd för Honom. Alla Hans mänskliga instinkter vägrade att gå denna lidandesväg, men Han fogade sig ändå och önskade det som Fader önskade: "Ske Din vilja."

Själen som känner sig tömt på sin iver måste följaktligen just då uppfylla Guds vilja, bönen som han brukade förrätta, även om han inte känner den tidigare känslomässiga, tillfredställande trösten. Genom en sådan bön växer själens förjänst omfattande, därför att själen anstränger sig, kroppen försakar sig själv och anden blir starkare och får en ny kraft.

c) Tron och förlitan gör också att bönen blir verksam. Själen måste vara helt övertygad över att Gud kan och vill besvara vår bön. Gud kan inte svika oss och förtröstan på Honom måste vara total. Jesus upprepade gång på gång att om vi hade tro, kommer vi att få allt vi ber om, ty allt är möjligt för den som tror. Alla under som Jesus gjorde baserades på deras tro, som bad om Hans barmhärtighet: "Tror du att jag kan göra detta?" eller "Ske efter din tro." Eller när apostlarna frågade Honom varför de inte kunde göra vissa saker, svarade Han: "Därför att ni inte tror." Även om de bara hade haft ett korn av tro, hade de kunnat flytta berg. Ingenting är omöjligt för dem som tror.

Förtröstan på Jesus som förblivit den samme som i kristendomens första århundrade, denna förtröstan gör att vår bön uppfylls.

Men vi, dagens människor, har ingen tillit längre, därför att vi inte ser under som sker överallt. De är inte nödvändiga nu, eftersom den kristna religionen har konsoliderats definitivt och den som verkligen lever och älskar Jesus , den ser under varje dag i det som händer med sig själv. Jesus sade egentligen redan då: "Saliga är de som inte ser och ändå tror" och till sina lärjungar sade Han: "Det är många som kommer att önska se vad ni ser och de kommer inte att kunna se det."

I alla helgonens liv skedde under med helgonens själva. Vår böns misslyckande bottnar i otron, i tviveln. "Om ni kan  tro", svarar Jesus den som frågar om Han kan göra ett under med sin son.

Guds kraft är lika med människans tro. Om allt är möjligt för den som tror, beror allt på honom. Den som önskar mycket ska tro mycket. Den som tvekar och tvivlar är som havets våg: han lyfts upp och drivs för vinden.

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 5)

Vad ska vi be Gud om ?

När Jesus säger: "Allt ni ber Min Fader om i Mitt namn, kommer ni att få.", syftar Han framförallt på de andliga tingen, på vårt själsliga liv, ty det är därför Han egentligen kom mitt bland oss människorna. Han säger också vid ett annat tillfälle: "Sök Guds Rike." Detta ska vi be Gud om.

När det gäller materiella ting och gåvor, kan vi be om dem så länge de inte utgör något hinder till att vinna det Himmelska Riket. Men människorna börjar alltid med att be Gud om allehanda världsliga gåvor och sedan undrar de varför deras böner, som uttrycker deras önskningar, inte besvaras. Men de tänker aldrig på att be Gud om sina själars frälsning och att alltså acceptera varje lidande, om detta medverkar till frälsningen, till att hitta igen den rätta vägen. De borde tacka Gud för allt, vare sig lidande och sjukdom eller lycka och framgång, och alla gåvor de får ska de använda för att tjäna Herren, de borde säga som Job: "Gud gav det, Gud tog det, Hans namn vare välsignad." Och allt annat kommer att tilläggas... för er som först söker Guds Rike", förvissar oss Jesus.

Varför ska vi alltså bekymra oss om vårt lilla öde, vi ska i stället söka Gud, älska Honom lidelsefullt och förmå andra att älska Honom, detta är vår plikt. Livets tillbehör - som hälsa, förmögenhet, kunskap, begåvningar - kan endast vara medel till att vinna det andliga ljuset och den eviga lyckan och inte några mål i sig. Vi ska alltså be om de andliga gåvorna, som Solomon om vishet, om helgonens nåd som behåller oskulden, den gudomliga inspirationen i varje handling under barmhärtighetens tid [här syftar Fader Arsenie troligen till tiden som varje människa får från Gud, vår livstid, eftersom vårt liv, varje ögonblick som vi lever, har sitt ursprung i Hans barmhärtighet, i Hans nåd, översättarens anmärkning], ty utan Gud kan man inte göra något. Vi ska be om modet och styrkan som behövs för att sluta med varje dålig och syndig vana. Vi ska be om att känna ånger och ångerns tårar. om att känna smärta för allt vi gjorde mot Guds vilja. Vi ska be Gud om att röra de förstenade hjärtana och att ge oss inspiration för att hitta uppfinningsrika medel för att blidka dem som är tyngda av laster och fördärvade. Vi ska be om att vårt hjärta alltid ska hungra och törsta efter Jesus, efter det gudomliga och livgivande brödet och efter det helgande blodet. "Jag är livets bröd, den som äter av detta bröd kommer aldrig att bli hungrig."

Varför ska vi alltså bekymra oss så mycket om det materiella brödet som endast mättar kroppen, medan själen förblir hungrig? Ty människan lever inte av brödet allena, utan av varje ord som kommer ur Guds mun.

Vi ska be om att vår första omsorg ska gälla förvärvet av detta gudomliga bröd och vårt dagliga martyrium ska vara en förberedelse till detta gästabud. Vi ska naturligtvis inte fresta Gud med att inte längre bry oss om de världsliga omsorgerna och tro att vi får allt därför att Gud lovat oss detta. Framförallt ska vi söka Guds rättvisa, Himmelens Rike och sedan de världsliga angelägenheterna. Vi ska inte prioritera de sista, men vi ska inte heller helt nonchalera dem, därför att detta skulle innebära att vi i grund och botten är intresserade av att att älska och tjäna Gud endast med ett syfte: att Gud ger och garanterar oss allt vad vår kropp behöver. Om allt annat ges oss, ska vi tacka Gud och inte sätta värde på det vi fick, men inte bli deprimerade och avlägsna oss från Gud [om vi inte får det vi önskade, översättarens anmärkning]. Vad skamlig och småsint skulle vår kärlek vara i så fall! Vi ska ha tålamod som Job, vi ska foga oss som han - detta är vår räddning. Vi ska alltså be om gåvan att förmå lägga bort oss själva, vår själviskhet, vår stolthet som är orsaken till människans hela lidande.

Vi ska be om renhet, oskuld, barmhärtighet gentemot varje fördärvat ord [som vi hör, översättarens not]. Vi ska be om tålamod och frid gentemot alla motsägelser. Vi ska be om godhet och saktmod, värdighet och överseende med dem som provocerar oss.

Efter att vi ber om alla dessa andliga gåvor kan vi i våra böner också be om det som är nödvändigt för vår kropp, som i själva verket är den Helige Andes Tempel. Alltså ska vi be om detta tempels hälsa, för att Gud ska kunna bo i det i frid.

Vi ska be om ett långt liv, inte för att föröka våra fel, utan för att arbeta och tiofalt föröka talanterna Gud gav var och en av oss vid vår skapelse. Vi ska be om förmögenhet, inte för att tillfredställa våra lidelser och själviska önskningar, utan för att hjälpa dem som lider, för att denna förmögenhet ska bli en välgörning som Gud skickade till dem som svar på deras böner.

Vi ska be om kunskap, inte för att stoltsera med den och tro att vi är bättre än de andra, utan för att uppenbara det sanna ljuset och för att dela det med andra, till allas väl.

Vi ska be om äkta vänner, som utgör vår andra hälft. De kompletterar oss när de är ärliga och trofasta och inte smickrar och utnyttjar våra lidelser.

Vi ska be om barn. De är familjernas välsignelse och föräldrarnas skatt men de måste vara mer Guds barn än föräldranas. Om dessa barn förråder Gud av kärlek till sina föräldrar, skulle det ha varit bättre för dem att överhuvudtaget inte födas.

Vi ska be för de andra. Detta är en plikt som den kristna barmhärtigheten ålägger oss. Denna bön är Gud behagligast, den är fri från egna intressen, den utgör alltså ett offer, en självförsakelse. Det är denna bön som  själarnas  förening, freden och harmonin på jorden består av.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 4)

Om bönens kraft


Att bönen är nödvändig innebär att den är verksam, annars skulle den inte vara nödvändig.

Bönen är människans försoning med Gud, den bönfaller Hans barmhärtighet och hjälp. Gud förbarmar sig inför en ihärdig bön. Helgonen som ber för hela den fallna mänskligheten stillar Himmelens vrede och upprördhet . Guds namn och hjälp åkallar man aldrig förgäves. Han lyssnar till den ödmjukes bön och föraktar den inte. Han förblir inte döv för bönen som förrättas av en människa som tror på Honom och älskar Honom. "Be, bulta, sök", med mod och energi, med tilltro, med uthållighet, envist och ständigt. "Vem ger sin son en orm om sonen ber om bröd? Till och med en ond människa, som är fallen i synd, kommer inte att göra det. Kommer då Gud Fader inte desto mer ge oss det vi ber Honom med tro och tålamod? Vi kommer inte att förlora något, tvärtom, bara om vi vänder oss till Honom och ber Honom om Hans hjälp. Om Han inte ger oss det vi önskat, betyder det att vi inte bad om något gott, något som skulle bidra till vår helgelse och frälsning. "Ni vet inte vad ni ber om." Hur syndig människan än är, om hon vänder sig till Gud på nytt och erkänner sina fel, får hon förlåtelse för allt. Jesus talar om detta för oss genom den förlorade sonens parabel. Han lär oss att be till Gud om allt, men i Hans namn. "Allt vad ni ber i Mitt namn om, kommer ni att få."

Men vad betyder detta egentligen? Det betyder att vara värdig en sådan uttolkare, en sådan representant, en sådan förmedlare som Jesus. Hur annars kan vi fatta mod och be i Hans namn om vi inte ens känner Honom, om vi inte lyssnar på Hans råd och inte alls älskar Honom? Däri ligger vår böns kraft. För att Jesus ska representera oss inför Sin fader och för att vi ska få från Honom det vi önskar, måste vi likna Honom, vi måste vara Hans bröder, bröder till Den som lägger sig ut för oss inför Sin Fader. Alla som liknar den högsta modellen av den fullkomliga människan, alla dessa ber inte förgäves. Jesus förvissar oss att vi kommer att få allt vi ber om i Hans namn, det vill säga om vi först låter det förvandlas och föras igenom Hans önskan, som en strål av ljus genom ett prisma. Vi kommer ännu inte att få det vi ber om, om det är vår egen önskan, om vi drivs av vår själviskhet. Alltid innan vi börjar be ska vi fråga oss vad Jesus skulle göra i vårt ställe: skulle Han be om det vi önskar så mycket? Endast på detta sätt kommer vi att veta vad vi ska be om. Så många förgängliga önskningar kommer att falla ifrån oss av sig själva! Ty Jesus förklarar för oss att vi inte ska sätta värde på vår kropp och dess behov, utan bara på själen. Allt som vi ber till Gud om, uteslutande i samband med det materiella välbefinnandet, kommer följaktigen inte att besvaras och vi blir ofta besvikna, därför att vi inte vet vad vi ska be om. Gud har sina dolda avsikter med var och en av oss och det som verkar gott och lyckligt hos en annan hade det inte varit bra för oss och det hade inte hjälpt oss på frälsningens väg. Jesus lovar oss genom ed att vi kommer att få allt vi ber Honom om i Hans namn. Han sviker oss inte, men vi måste bli värdiga Honom.

Bönen är ett botemedel som läker alla sorters sår, torkar  alla tårar, stillar all smärta, besegrar alla lidelser. Genom bönen lugnar sig vår otillfredställelse och vårt agg, våra bekymmer försvinner, oron och otåligheten upphör och fromheten och tron blir starkare.

Jesus lär oss att be för varandra; där många är samlade och ber i Hans namn, stiger Gud ned bland dem. Det som fattas en uppfyller och kompletterar en annan, som medlemmar-bröder till samma ena enhet. Så önskar Gud att vi ska vara: fred och harmoni bland människorna. Den rättvises bön blir besvarad av Gud, även om den gäller en syndare. Vi ska vara vaksamma och be, ty vi vet inte när stunden kommer när vi skiljer oss från våra dödliga kroppar. Detta är möjligt i varje ögonblick, vi ska alltså alltid vara redo.

Vi ska inte frukta döden, ty den ständiga bönen är det enda säkra vapnet emot den. Guds löfte är ärligt, sant, det är själva Jesu testamente i Hans döds ögonblick, när Han hängde på korset framför sina  lärjungar. Jesus förblir den samme, Han är konstant genom alla tiderna: "Himlen och jorden kommer att gå under, men Mina ord går inte under." Hans löfte till alla människor är: varje människa har rätten att be och bli hörd och allt vad hon kommer att be om - om det är till hennes frälsning - kommer hon att få.

Bönen är en båge, med vilken vi träffar Guds hjärta, säger den Helige Efraim. Han tillägger att genom bön genomborar våra fiender, som vi på så sätt avväpnar.

I det Gamla Testamentet finns många exempel på bönens kraft: Elisha som förblindade en hel armé endast med bönens kraft; Jona som ropade efter Gud ur valens buk; Jeremias i fängelset; Daniel mitt bland lejonen, Job som tackade Gud för allt o s v, o s v.

Bönen är ett offer, en självförsakelse som behagar Gud. Den renar hjärtat och gör det kapabelt att ta emot Guds nåd och det andliga ljuset. Den är ett heligt samtal, en ljuvlig förening mellan människa och Gud, en återförsoning mellan Skaparen och Hans verk. I synnerhet botar den alla andliga sjukdomar. Den fördriver demonerna som en piska. Den uppenbarar Guds mysterier för människan, mer än all vetenskap och kultur. Den ger hjärtat frid. Den som slutar att be förlorar sig själv. Livet är en ständig kamp och för att segra måste vi kämpa med verksamma medel. Mot helvetets krafter kan endast bönen vara verksam. Vi måste oavbrutet åkalla Gud, även om det tycks oss som Han inte besvarar vår bön; den är ingalunda meningslös och det kommer stunden när den ger frukt. Med de kroppsliga ögonen kan vi inte se bönens verkan utom i akuta och speciella stunder. (...)

Vilken evig fara svävar de i som inte ber! Deras liv är ett outhärdligt helvete, en evig otillfredställelse, ett ständigt bekymmer, ett oavbrutet uppror mot det oundvikliga.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 3)

Bönens nödvändighet


Att ifrågasätta bönens nödvändighet är det samma som att ställa frågan om Gud är umbärlig. Vad är människan genom sig själv? Ett inget, ett mörker fullt av elände, en sklav under fördärvet. Genom sig själv är människan oförmögen att tänka och vet inte hur hon ska tänka och vad hon ska önska sig till sitt verkliga bästa. Vi har alltså ett starkt behov av Guds nåd för att komma till sanning om det goda, för att inte blanda det med det onda och för att använda de bästa metoderna för att undanröja det onda. Allt detta kan man inte nå  utan bön. "Utan Mig kan ni inget göra."

Vem undvarar bönen förlorar Guds hjälp, hans sinne förblir mörkt och hans liv är en ständig villfarelse. Ändå ger Gud Sin nåd, utan att vara ombedd, dem som har trons kallelse från födelsen. Men om man undersöker grundligt, så ser man att dessa hade i sin familj och sitt folk en troende släkting som oavbrutet och med rent hjärta bad till Gud. Så välsignar Gud dem som älskar Honom tills den 7:e generationen.

Jesus sporrar oss: "Bed så ni ska  få, bulta så dörren ska öppna sig för er", detta är vägen till att få Guds nåd och barmhärtighet, vägen till att få det sanna ljuset, den säkra och oförfalskade kunskapen.

Jesus tillägger: "Be oavbrutet" och den Helige Apostel Paulus rekommenderade sina omvända att be oavbrutet. "Bönen är lik den kristnas andning, man andas ut vår tids fördärvade luft och i stället andas man in Guds nåds livgivande ande", säger den Helige Johannes Chrisostomos; att sluta be är som att plocka ut en fisk ur vattnet. Bönen är den kristnas liv. För att räddas måste vi först känna oss själva, avlägsna oss från världens frivolitet och tomhet, vi måste få kunskap om våra sanna plikter. Allt detta avslöjar Gud för oss under bönen.

Hur mycket måste de som inte ber sakna ljuset! De leds endast av sina lidelser. De renar aldrig sin själ, de undrar aldrig om meningen med sin existens, de lever som djuren och närmar sig oundvikligen den definitiva förstörelsen.

Endast bönen kunde rädda dem; förgäves gör de uppror mot Gud, på grund av att Han inte gav dem förmågan att tro. De själva önskade inte den, ty, om de hade önskat den, hade de bett om den -  och Gud ger den till alla som ber om den med ärlighet. Dessa människor föredrog livets bekvämlighet och lättja framför ljuset och sanningen. De kommer alltså att ha del av det som de själva valt och detta är rättvist.

"Den som kan be, den kan också leva i det goda, säger den Helige Augustinus och den Helige Efraim säger: "Bönen är ödmjukhetens vakt, vredens tyglar, hatets botemedel, högfärdighetens underkuvande, lidandets tröst, tilltron att alla svårigheter kommer att lösas."

"Den som står ut till slut, den kommer att räddas", lär oss vår Herre - och vad betyder att stå ut annat än att ständigt be?

Den dagen vi inte ber ger vi oss själva i gåva till satan, med bundna händer och fötter. "Vaka och be för att inte falla i frestelse". Ett ögonblick av ouppmärksamhet, av likgiltighet, av lättja när det gäller bön och redan härskar djävulen över oss. Bara genom en oavlåtlig bön kan vi alltså hålla honom borta.

Bönen är paradisets nyckel, den öppnar den gudomliga nådens portar. Bönen är en pant; en garanti för odödligheten, därför att den som talar med Gud med all ärlighet blir starkare än döden, hans själ blir odödlig och hans kropp kommer att återuppstå i äran.

Genom bönen älskar vi Gud, vi tillber Honom, vi hoppas på Hans gåvor, vårt hjärta växer i Hans närvaro, vi blir medvetna om vår intighet och en helig fruktan och respekt, ett oändligt hopp och en evig glädje drabbar oss. Tilltron i Vår Fader måste vara obegränsad. Han skapade oss för att göra oss lyckliga och inte för att döma oss. Den som älskar Honom känner igen Honom som Fader och når med visshet den högsta lyckan. Bönen är alltså mer än nödvändig. Den gör oss lyckliga, den visar oss vägen  till fullkomligheten, till Gud. Att avlägsna sig från Gud resulterar i själens död. Vi måste alltså be, inte bara på grund av den gudomliga lagen, utan även på grund av naturens lag.

Bönen är nödvändig för oss för att stärka oss  när vi befinner oss under lidanden och när vi är svaga; bönen är  Guds bud som hjälper oss att befrias från satans klor, den räddar oss från arvsynden, der renar oss på nytt, den ger oss åter oskulden. Den är som en rustning som skyddar den kristna som kämpar och ringer om fullkomligheten, den är faklan som  skingrar mörkret på det mänskliga livets väg, den är fredens duva mellan människa och Gud , den är rökelsen som behagar Gud.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 2)

Vad kräver Gud av oss när vi ber?

En inre uppmärksamhet, som egentligen inte innebär ett hjältedåd.Gud känner alla våra svagheter och brister och kräver inte det omöjliga från oss. Han önskar bara att vår ande ska tänka på Honom när våra läppar uttalar bönens ord, att vår röst är vårt hjärtats eko. Det är en rent andlig uppmärksamhet, när förståndet, oberoende av orden som uttalas, mediterar över Guds fullkomlighet.

En bokstavlig uppmärksamhet är den när vi bara lägger märke till orden som vi uttalar och deras strikta betydelse.

En materiell uppmärksamhet är den när vi lägger vikt på sättet att uttala bönen som ska vara möjligst korrekt, en uppmärksamhet som leder bort vår ande från Gud och binder den till materiella intryck.

Ändå, som många betydande helgon säger, behagar även denna bön Gud, om den grundar sig på tillbedjan och avsikten att prisa Honom.

Många gånger, när vi inte känner något behag under bönen, när vårt förstånd inte kan koncentrera sig tillräckligt, när uppmärksamheten brister, när vi är ledsna, nedstämda och avbryter bönen på grund av att vi inte är tillräckligt kapabla att förrätta den, när vi skjuter upp den till en annan gång, väntande på att önskan att be ska komma tillbaka till oss, då begår vi ett stort fel.

Bönen ska inte anses som en behaglig och rogivande känsla eller en förtjusning som den begeistrade fantasin inger, inte heller ska den anses som andens ljus som med lätthet uppenbarar sanningen för oss, eller en tröst för vårt lidande. Allt detta är gåvor på "utsidan" som Gud ibland ger sina utvalda. Ändå söker den sanna kärleken till Gud inte dessa gåvor, den förväntar sig inte att först få dem och sedan älska Gud. Den kärlek är den sanna kärleken, som klamrar sig förtvivlat och i blint förtroende vid Gud, även om hjärtat känns som en ödemark, även om man är oförmögen att koncentrera sig, även om man måste avstå från varje själsligt stöd, glädje eller personlig tröst. Den sanna kärleken förväntar sig inte ögonblick av hänryckning för att tala med Gud.

Även om under bönen blir vårt sinne/vårt hjärta stört av ofrivillig tankspriddhet, utgör vår intention att tillbe och älska Gud det som verkligen räknas.

Men viljan är aldrig förströdd om hon inte vill det, den kan förjaga alla distraktioner  i lika grad som den först har kunnat iaktta dem, den har en förmåga att vända tankarna och hjärtat till Gud. Om trots detta flyr Hans närvaro ifrån oss, betyder det att Han själv vill detta för att binda oss till Honom ännu starkare, för att visa oss att utan Honom och i Hans frånvaro blir vi oförmögna och hjäplösa. Vår kropps skal är ett ständigt hinder för att oupphörligt leva med Gud, en avsägelse från den sublima salighet som vi kommer att uppnå först efter att detta skal förstörs. Först då blir vår ande fri i evigheten att sväva vid Hans Skapares sida, då kommer vi att kunna skåda Honom ansikte mot ansikte, "Det som ögat inte sett och örat inte hört".

Därför är barnens bön - som är enkel, fri från bekymmer och misstro - den renaste bönen.

En själ som ber är en själ som lider, därför att bönen är i sig en självförsakelse, ett kropsligt lidande. Finns det en mer meriterande och värdefullare ånger än bönens oavlåtliga utövande? Medan man inte känner någon sinnlig tröst? Vilken otrolig självförsakelse är detta, att be utan att ha det minsta begäret efter det, utan att känna någon attraktion till det, ja tvärtom, att känna till och med avsmak för bönen!

Det sublima exemplet och den sista ansträngningen som lidandets människa visade oss var det totala överlämnandet och avsägelsen från varje tröst i sitt materiella livs sista ögonblick. Den mänskliga kroppens agoni och ögonblicket när den definitivt lösgör sig från anden är denna känsla av fullständigt överlämnande: "Fader, varför har du övergivit mig?"

Den som till sist kan utstå denna känsla av total övergivenhet, denna frånvaro av varje kroppslig och känslomässig tröst, hans själ kommer att bli frälst. Detta är fruktansvärt omöjligt att utstå, men ändå inger Kristi Uppståndelse oss modet, tilltron och glädjen över att den som fullkomligt överger sig själv, den som  inte längre söker någon sinnesbunden tröst i intellektet, inte ens i bönen, den som har sitt sista hopp i Gud, även om det verkar som hon blir övergiven, denna människa har besegrat döden, hon vill det Gud själv vill.

Vi kommer aldrig att bli av med andens förtvivlan under bönen genom att bekymra oss eller genom tvångupprepningar. Men om vi inte önskar denna tankspriddhet eller förtvivlan, kommer de att försvinna för oss. Men om vi är rädda för dem, förlorar vi ännu mer av vår andliga kraft.

När vi, efter en bön som vi förrättat med stor ansträngning och utmattning, konstaterar att vårt sinne ständigt jagat efter andra ting, är detta smärtsamt, eftersom vi ignorerar offrets kraft och hade i stället i djupet av vårt hjärta önskat att känna en njutning och en tröst. När vi inte avstår från denna önskan, när vår utmattade kropp inte tillåter vår själ att upphöja sig, när vårt hjärta förblir torrt och läpparna knappt förmår uttala orden som många gånger har förlorat sin innebörd, o, vilket förtvivlat tillstånd detta är! Men vilket offer och vilken fullkomlig självförsakelse...

Låt oss alltså be, låt oss undanröja bönens alla hinder, som i själva verket utgör bönens förtjänst.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 1)

Att be betyder att höja vår ande och vårt hjärta till Gud för att till Honom frambringa våra lovord, tala om våra bekymmer och be om hjälp.

Att höja vår ande till Gud är att rycka oss loss från de mänskliga omsorgerna och alla världsliga begär, vare sig materiella eller intelektuella, efter var och ens kulturella mått. Alla kropssliga och andliga glädjeämnen måste bort för att kunna samtala med Gud och ge oss själva med hela vårt väsen åt Honom.

Att lova Gud betyder att erkänna att hela vårt väsen är skapat av Honom och tillhör Honom. Alltså är vår plikt att endast lyda Honom, därför att vi är Hans verk och måste fullfölja uppgiften som Han anförtrodde oss. Allt annat mål som vi vill nå i livet utanför Guds vilja kommer bara att förorsaka vårt kroppsliga och andliga fördärv. Vi är skapade av vår Skapare med ett bestämt syfte och Han ställde  alla medel till vårt förfogande för att kunna nå det. För vår frälsning skänkte Han oss allt, till och med Sin ende Son, Jesus Kristus, som vår livsmodell, som visar oss hur vi ska upfylla Hans vilja. Att försöka komma med undanflykter, att fly från kunskapen om Guds vilja, som talar om meningen med och målet i vårt liv och att skapa en personlig mening efter vårt godtycke, betyder att döma oss själva till den eviga döden. Det är alltså rätt att känna som vår plikt att frambära lov- och tackord  till Den som har skapat oss, Den som inte övergav oss som ett offer för våra egna fantasier och inte ledde oss på fel väg, utan tvärtom, Han visade oss tydligt och exakt vilken väg vi ska följa. Han skickade oss till och med den unika, underbara modellen, som föddes som vi av kött och blod och hade samma mänskliga behov – som Han på ett högst konkret sätt visade hur vi skulle lösa.

Vem har Jesus som modell i sitt livs alla handlingar, den har hittat meningen med livet och sin själs ro.

Vår tacksamhet inför Gud måste vara oändlig. Världens alla folk, till och med de okristna, känner det absoluta behovet av att tillbe, som egentligen är grunden till varje religiös kult.

Att be Gud om det som vår kropp behöver är ett annat mål som våra böner har. Denna kropp, även om den är ett mästerverk av den Skapande Mästaren, på grund av olydnaden gentemot Herrens vilja, förlorade tillståndet av evig lycka som var tänkt från början och som människan annars hade kunnat bevara. Men djävulens list föranledde människan att tillfredställa sina personliga önskningar och begär och bryta Skaparens vilja och bud, något som hela mänskligheten, som ”trofast arvtagare” av dess första och olydliga represantant, nu fortfarande gör. Resultatet var att från denna första akt av mänsklig olydnad kom döden och lidandet in i världen. Förgäves kämpar vår kropp emot, dess öde är obevekligt, Skaparens rättvisa måste ske.

Lyckliga är de som upptäcker sin själ och ande, som kommer till den uppenbara slutsatsen att de, förutom sina förgängliga kroppar, även äger detta skatt som inte försvinner med kroppen, utan tvärtom, likt en fånge bunden i kedjor, hungrar och törstar efter sanning och ljus, längtar med suckar efter sin återkomst till det ursprungliga lyckotillståndet – och de känner att detta endast kommer att ske med hjälp av de medel som Skaparen själv ställde människorna till förfogandet. Den oavlåtliga bönen till Den som skapade oss, kallandet efter Hans hjälp i kampen med den fördärvade materien i oss är den enda vägen att följa och den enda trösten.

Bönen blir en vana och lätt att förrätta när den är daglig, vanans kraft gör den lätt att genomföras.

Vi måste betrakta Gud som närvarande i vår närhet, vi måste tala ärligt med Honom, utan varje falskhet och vi måste lyssna på Hans svar som Han alltid ger oss i vårt samvete. Han lyssnar alltid med tålamod och besvarar våra böner när vi går till Honom med ett ärligt och öppet hjärta, för sådant är hjärtat som Han behagar.

Översättning från rumänska till svenska av mig, av en text som kan läsas på rumänska här: 

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm

Fader Răzvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 2)

Vad odlade Fader Ghelasie i vårt inre?

Förståelsen av att teologin betyder att leva med hela vårt väsen. Teologin upplever man, den behöver åtbörden, handlingen, att engagera sig helt, och inte bara med delar av oss, i en dynamik som Fadern kallade för ”tillbedjans gest”, den som utgör den stora skillnaden mellan en mänsklig horisontell konstruktion och och den mänskliga handlingen som sker vertikalt, på lodlinjen som är Guds nåd. Han sporrade till ett oavlåtligt liturgitjänande, till att outtröttligt inför Gud frambära allt som kommer till oss, han sporrade till en gest av välsignelse och helgelse av allt vi upplever, genom att oavbrutet anförtro Gud allt som händer oss.


Förståelsen av att teologin uttrycks genom och behöver ett språk som förmår bära dess djup, ett eget språk.Teologin har sin upprinnelse i ett mysterium – människan i sin Gudstillbedjan - och behöver uttryckas som sådant. För Fadern var det uppenbart att det vanliga, ”profana” språket förråder oss, som ett som inte klarar av att uttrycka verklighetens mysterium som längtar efter ett uttryck, som snarare profanerar den teologiska verkligheten. Fadern brukade överraska oss med sina versaler eller understrykningar med tjocka bokstäver...det var ett försök av att åter helga språket, att överföra det till ett annat semantiskt register. Fadern hade förstått att vår återvändning till det sakrala, till tillbedjan, till det levande evangeliska inte kunde ske genom det vanliga språket, utan det behövdes ett annat slags språk.

Förståelsen av att den teologiska upplevelsen måste gå vår tids verklighet till mötes. Faderns mod levandegjorde ett förslag till dialog, med en utgångspunkt så olik det ljuma ställningstagandet av dem som flyr varje diskussion kring trossanningarna och ledde honom till att framförallt gå sökare efter mystik i alla dess former till mötes. För dem var Fadern en äkta samtalspartner: han visade de olika vägarnas otillräcklighet, på ett lugnt, engagerat, förståelsefullt sätt, i ett apologetiskt verk som är likvärdigt de första århundradens vittnesmål, när kristendomen med säkerhet inte tog ett triumfalt uttryck, utan oftast martyriskt. Han föreslog ”öppningar” som utgick från samtalspartners förståelsekoordinater och drog honom genom den egna upptäcktens parfym till ”det djupare” som var den kristna mystiken.

Vi uppfinner inget nytt Språk, förklarade Fadern dem som möjligtvis kunde anklaga honom för jakten efter ett originellt teologiskt uttryck, utan vi försöker skapa ett samband mellan det rent Filokaliska Språket och det allmänna Språket, både när det gäller Filosofin, och vilken okristen mystik som helst. Vi som lever idag kan inte stanna vid ett enda Språk, vi måste, om vi vill eller inte, bli ´flerspråkiga´. Med andra ord, den kristne har friheten att problematisera, men dessa problematiseringar måste betraktas i ett sammanhang, just för att kunna ge ett gott vittnesmål åt den nutida världen. Sökandet efter landmärken, sökandet efter dessa svar behöver ett intensivt arbete, en dimension av forskning, av laboratorium som går dagens människa till mötes, inom ramen av hennes förståelsekoordinater, på hennes ”språk” som ofta är långt ifrån det liturgiska och sakramentala språket. Detta ”översättningsarbete” betraktades av Fadern som vår tids behov.

Förståelsen av att hesychasmen är ortodoxins specifika mystik. Denna mystik är tillgänglig för varje döpt människa som upptäcker sitt hjärtats altare där liturgin firas på ett kristendomens specifikt sätt. Den hesychastiska mystiken, kallad av Fader för ”Det kristna Språkets Logik”, Logiken av Språket- Logos inkarnerat i skapelsen, är nåbar för var och en som söker Kristus i en inre gest av tillbedjan och strävan efter en djupare och djupare stillhet, ut ur den mångfasetterade splittringen. Därför bjöd Fadern alla mystiksökande människor till att upptäcka det som är specifikt kristendomen. I detta sammanhang talade Fadern om upplevelsen av ”det ikoniska”, som var i Faderns teologi en port till att uppleva ikonens mysterium genom allt vi är och gör, andas och lever. Varande i sanning Guds avbild, människan rycks ur den karikaturartiga skammen som den gudomliga bildens vanställande är och upptäcker ädelheten i ett liv i enlighet med Den som sätter sin gudomliga prägel in i vårt väsen redan från vår skapelses ögonblick.

I stället för avslutningen

Fadern var för mig en av de människor som jag måste träffa. Han odlade i mig längtan av att själv bli en forskare av verkligheten som Gud  i hemligheten delar med sig av till alla som söker Honom i Kyrkans livs bild; hans ”varande” var för mig ett levande vittnesmål på vägen till att upptäcka ”Den som är” i evigheten.

Fader Răzvan Ionescu,

Paris

(Artikeln på rumänska finns på: http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html

Översättning från rumänska till svenska av mig)

 

Fader Razvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 1)

"Den andlige Fadern- Författaren Ghelasie Gheorghe: Hans sätt att leva var upphov till hans talande, och ej tvärtom- talandet upphov till hans sätt att leva"




Inledning

Fader Ghelasie Gheorghe lärde jag först känna genom en bok som hamnade i mina händer vid ett vägskäl i mitt eget liv. Jag menar ”Den hesychastiska medicinen”. Där, bland idéer och principer som jag delvis kunde tillägga till min begreppsvärld, som hade vuxit i den postkommunistiska, ”andliga litteraturens” (teologiskt sett så tveksamma) skola, kände jag hur ett ord kom till mig med den kyliga bergluftens friskhet. I mitt inre kände jag saven som öppnade mig för Den som skulle bli min existens centrum: Kristus.


Senare upptäckte jag Fadern ansikte mot ansikte som en människa som satsade på att leva. Jag lät mig instinktivt bäras av den ström av teologiskt ”savoir-vivre” som han odlade, först av alla hos sina andliga lärjungar. Hans författarskap var inget annat än hans ”förlängning” mot oss, andliga söner, som samlades -av de frön som han sådde med vinden från Ovan - omkring honom för ”förklaringar”. Omärkligt gick vi in i atmosfären av en människa som levde i Kristus med enkelhet men med så mycket övertygelse, att han fridfullt kunde besvara våra tvivel och tvekande med den monolitiska säkerhet som endast karakteriserar en människa som struktureras genom ett liv i Gud. För Fadern var den första rörelsen den ”att vara”. Att veta eller att tala kom efteråt, som en manifestation av hans sätt att leva. En Fader utstrålar ljus genom övertygelsens kraft i det mått han lever hur han talar. Fadern levde och medan han levde talade han och skrev. Det tycktes mig som han visste så mycket och framförallt att han hade fördjupat sig i så mycket, att jag kände att jag hade framför mig ett berg med sådana höjder, att jag kanske aldrig kunde  närma mig dem.


Därför bemödade mig att åtminstone långsamt gå stigar som, även om de bara befann sig i dalen, öppnade framtida möjligheter till att växa på ett teologiskt sätt. Utan den minsta antydan av fåfänga eller anspråk av att vara lärd, Fadern delade med oss av det som han förstått, upplevt, gått igenom, av hans erfarenhet...Då han såg min inre storm när jag kom till klostret och besökte honom, hjälpte han mig att läkas genom att odramatisera, förenkla och inge mig förtroende. Nu, när jag har avslutat mitt teologistudium, inser jan hur mycket jag behövde Faders närvaro: hans sätt att dela med sig av hans sökande och erfarenhet hade ingenting gemensamt med det pretentiösa sättet, på vilket man brukar förmedla oss den teologiska kunskapen, som en slags vetenskap, där alla ting är uppdelade [i kategorier, översättarens not] och redan solklara. Man kunde möta Fadern som en forskare, han bjöd dig att smaka fördjupningar och höjder som hjälpte dig på vägen, som kom från någon som gav dig råd med förstånd och erfarenhetsbaserat, som förstod din verklighet...Samtalen med honom minskade aldrig rysningen som jag kände inför det teologiska universums mysterium, tvärtom, min horisont utvidgade sig samtidigt med en känsla av att mysteriets djup aldrig kunde uttömmas. Och det var som han delade med oss det som under tiden studerades i det liturgiska laboratoriet...


Med inre glädje kände jag att Fader ledde mig till den verklighet, som eremiten Neofit, hans andliga föregångare, hade talat om när han profeterat spridningen av den hesychastiska bönen ( ”hjärtats verk” i Kristus) inte bara i jordens hålor och klyftor, utan även bland de unga människorna i de stora städerna, de, som i likhet med mig, till sin existentiella överraskning, upptäckte den inre friheten som finns i våra hjärtan, där förut endast saknad härskade. Detta hjärtats verk, som hos Fadern uttryckte sig naturligt, genom hans sätt att vara, smittsamt och hemlighetsfullt, det var detta, kände jag, som leder människan till att nå ett djupare plan, att sträva efter återställning, efter pånyttfödelse. Samtalen med honom väckte alltid sökandets entusiasm, inbjudan att forska i detta laboratorium som var blivandet i Kristus, där var och en uttrycker sin unikhet och gåvan han eller hon fått från Gud. Fadern väckte längtan efter mysterium, efter mystik, efter det sanna...och detta gjorde han först och främst genom hans sätt att vara, forskande, lidelsefull, engagerad med hela sitt väsen, asket, lärare av kärlek, full av medkänsla och helande förståelse för det ofta gömda sättet, på vilket människorna sårade sig själva och ännu värre, de fann ett nöje i att stanna kvar i detta beteende. Fader tog emot oss som kom från städerna, på ett sätt som visade respekt för vår handling, för våra studier, men samtidigt drog oss ut ur vår självnöjdhet, som annars hade förvandlat oss i kunskapens sklaver. Studierna var endast ett medel för att kunna samtala med dagens människor, medan man hade sin ryggrad i det äkta livet i Kristus.

(Denna uppsats finns på:  http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html , och är översatt från rumänska till svenska av mig). Se även Fader Razvan Ionescus sida på franska, http://www.science-et-religion.com/)

Fader Ghelasie: "En hesychasts dagbok" (2)

Därför presenterar vi en Hesychasts Skildring, som inte betyder den allmänna uppfattningen av Hesychasmen i Sig, utan en Hesychasts som helst Uppfattning. En Hesychasts som helst Dagbok, som har Sett, Känt och Upplevt på detta sätt. Om den kommer att även vara till nytta för andra, Bra, om inte, förblir den en Subjektiv Redogörelse, som förtjänar att kännas till även den, som en egen Framhållning. I denna mening vågar vi publicera detta Arbete som för många kommer att tyckas som något nytt, eller ett Påhitt, eller  -för de mer dogmatiska - till och med en Avvikelse. Hesychasmen har ett Värde i sig själv som har en särskild Betydelse för oss, nutidens människor. Det är beklagligt att man Försummar och Nonchalerar Debatten i detta Ämne, som i sig inte bara är Teori, utan har Praktiska Värden som vi verkligen behöver. Det finns lite Material på detta område. Man kan till och med säga att Världen idag är ganska främmande för den Kristna Mystikens Metafysik, eller att den Kristna Kulturen - p g a en för världslig (lekmanna)Kultur blivit oåtkomlig för världen. Det är därför det behövs Skildringar med möjligst breda Öppnanden, som ska kunna utgöra en mötesplats av dessa Värden även med de Icke-kristna.* Den moderna Mystiken kan inte bli stängd inom en egen realitet som tillintetgör Alla de Andra. Vi försöker göra en Skildring av den Hesychastiska Mystiken som en väg till ett Möte och Vänskap med Alla som ärligt eftertraktar Gudomligheten och Renheten. Många är inte kapabla till Gemenskap, men Mystikens Kärna är just Gemenskapen. Vem som har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa försök kommer inte att vara besviken. Det är en ganska trög text, särskilt i början, men låt er inte hindras av detta, läs vidare till slut och sedan bilda en Uppfattning.
I denna koncisa skildring försöker man egentligen föra samman en slags ”Hesychastisk Ordbok”. Man pratar mycket om Hesychasm, men man hittar inte en tydlig översättning av de hesychastiska termerna, för att kunna tala och kommunicera på ett särskilt hesychastiskt språk. Många kommer att tycka att ”En hesychasts dagbok” är ogenomtränglig och otillgänglig. Men de som är särskilt intresserade av Hesychasmen, kommer att hitta här som i ett lexikon allt som är grundläggande när det gäller Hesychasmen. Det första begreppet och alla andras kärna är begreppet av Personen-Guds Bild och Själens Bild i Skapelsen: om man inte förstår den i hesychastisk mening, kommer man inte att kunna tala om en specifik Hesychastisk mystik. Sedan alla andra begrepp, som Ande-Samvete, Pneuma-Väsen, Sinne (Nous)-Andemeningar– Kropp i sig och fysisk kropp osv, osv. Utan att fastställa dessa termer i hesychastisk mening, kan man inte kommunicera [med varandra  genom ord, översättarens not] ]med Hesychasmen och Hesychasmen kan inte öppnas för ett samtal med någon annan terapeutisk eller mystisk praktik. Hesychasmen kan inte bli instängd inom egna realiteter som är oöversättbara för andra. Det skulle kanske bli mer populärt  med ett lexikon i ordets strikta mening, men vi försöker en dubbel presentation, som lära och samtidigt som en fastställning av termer. På så sätt bedriver vi inte teologi eller filosofi i vanlig mening här, något som för dogmatikerna är en alarmsignal eller en fara. Vi försöker ett öppnande i Hesychast mening av de grundläggande problemen, som även är gemensamma för mystiken [vid sidan av teologi och filosofi, översättarens not]. Vår önskan är att läsaren från början ska gå över vissa motsägelser som är mer antagna än verkliga. Vår intention är inte att göra en ytterliggare teologi eller filosofi, utan vi försöker en presentation av de specifika hesychastiska innebörderna, som en lära och samtidigt som en fastslagning av Hesychastiska termer, som ett eget Hesychastiskt språk. Än har man inte kommit överens med att generellt fastställa det rena Hesychastiska språket. Vi genom detta anspråkslösa arbete gör en början och ett öppnande i denna mening, så att, även om vi fortfarande gör misstag, de är förlåtliga, efterom de är inneboende all början. Vi uttalar ingen dogm, utan vi vill skapa ett uppriktigt öppnande i samtalet om Hesychasmen och mellan Hesychasmen och de andra utövningsformerna av samma ideal. Ett lexikon är trögt och för didaktiskt, det är därför vi väljer en presentation som kombinerar läran med språket. Hesychasmen är mystik och mystiken går bortom så kallade rationella värderingar. Men en sund mystik är inte destruktiv och inte heller motsägelsefull, utan har en dubbel konstruktivitet, genom att den vidgar förnuftet [förnuftet som inneboende andemeningar] och samtidigt överskrider det i över–verkligheten bortom förnuftet. Naturligtvis kan man hitta invändningar överallt, men vi talar till de som verkligen är ärliga och längtansfulla, som inte längtar efter att hitta misstag, utan efter ett öppnande av verklighetens mysterier. De som vill känna livets mysterium ska ta av sina skor som Moses framför den av den Gudomliga Uppenbarelsen brinnande busken. Endast på detta sätt kommer de att få den verkliga invigningen.

Ghelasie Gheorghe

Februari 1991


* Här måste sägas - och detta kommer att märkas mycket tydligt längre fram i boken - att Fader Ghelasie alltid var emot en sammanblandning av religioner, något som ofta betecknas som "nyandlighet", new age, en "soppa" där allt finns huller om buller. Denna soppa eller nyandlighet kallas ibland för ekumenism, och i detta fall kan man säga att han hade en ytterst tydlig antiekumenisk position. Men just eftersom han var väldigt medveten om att till exempel ortodox-kristna troende endast kan be på ett ortodoxt-kristet (och inte på samma sätt som protestanter, katoliker och ännu mycket mindre på samma sätt som buddhister, hinduister etc.), ville han förklara var skillnaden var; han ville "öppna" hesychasmen för ett samtal, men syftet med samtalet  var att tydliggöra skillnader, begrepp och paradigm och sträva efter sanningen, men absolut inte efter en sammanblandning. Men om med"goda ekumeniken" menar man belysande samtal, då var han helt klart  en förespråkare av samtalet. Samtal (dialog) var hos honom ett nyckelord.
Det är viktigt att säga detta, eftersom Fader Ghelasie blev betraktat av vissa som kontroversiell, just av det ytliga skälet, att han var inte rädd för att använda t o m ord som är specifika andra, icke-kristna religioner; men han använde dem endast för att belysa dem från en kristen-ortodox synvinkel. Fader Ghelasie har aldrig betraktat sina skrifter som något nytt, "ett påhitt", utan något som fullständigt kan återfinnas hos Fäderna. Men just med utgående från denna punkt borde dagens ortodoxa kristna öppna sig för ett samtal, studera och gå igenom tidens ord, tendenser, begrepp, paradigm och försöka  belysa dem med hjälp av Saningens Ande, den Helige Ande . Genom att göra detta, kommer de som hittills attraherats av en dimmig "andlighet" känna sig förstådda och tagna på allvar, se att någon av kärlek tar sig mödan och modet att komma emot dem, men samtidigt, om de är ärliga i sitt strävande, kommer de att snart inse att det är nödvändigt att beslutsamt lämna bakom sig "labyrinten", "soppan" eller vad man än kallar denna sammanblandning för som de hittills hade befunnit sig i. 
Fader Ghelasie var inte först och främst en författare; han var, som en av hans andliga lärjungar (Fader Razvan Ionescu) sade, en människa som levde i Kristus och först sedan en som skrev och talade om sin tro. Hans författarskap var inte det slutgiltiga målet, utan endast en effekt av det att han levde, att han var i Kristus.(översättarens not)


Denna text är tagen ur: "En hesychasts dagbok", "Memoriile unui isihast, Ed. Platytera, București, 2006, ss. 8-9.  Översättning från rumänska till svenska av mig.

Fader Ghelasie: Ur "En hesychasts dagbok" (1)

Förord

Hesychasmen, den Mystiska Upplevelsen av Själ och Kropp! Den Ortodoxa Kristna Mystiken. Mystiken är Verklighetens Mysterium. Vi försöker ta upp igen en presentation av detta mysterium. Vem har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa verk kommer att hitta vissa uppgifter om denna Speciella Upplevelse. Hesychia-Frid-Stillhet!

Många kommer att tycka att det är för mycket Religion. I allmänhet förbises Religionens verkliga Mening: att vara själva Verklighetens Mysterium. Allt mer dras man till Mysterier och Mirakel tömda på Mysterium-Religion. Man accepterar även Religionen när allt kommer omkring, men utan en Egentlig Gud, utan endast i en Konventionell Gudomlig Mening. Man vill ha en Gudomlighet utan Egentlig Religion. Kristendomen är den mest Levande Religionen, därför att den har en Gud av en Högsta Möjliga Religiositet. Många störs av detta. Religionen blir genom Mystiken även en slags Vetenskap om Själen bortom Förståndet. Hesychasmen är den Kristna Upplevelsen för Dem som vill smaka av den i överflöde. Vi gör här varken Filosofi, eller Teologi, eller Vetenskap, men Mystiken innefattar på ett sätt alla dessa, som Fullständig Verklighet.

ur: En hesychasts dagbok, (Memoriile unui isihast), av Ghelasie Gheorghe, Förlag - Editura Platytera, Colectia Isihasm, București 2006, översättning från rumänska av mig