Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 3)

Bönens nödvändighet


Att ifrågasätta bönens nödvändighet är det samma som att ställa frågan om Gud är umbärlig. Vad är människan genom sig själv? Ett inget, ett mörker fullt av elände, en sklav under fördärvet. Genom sig själv är människan oförmögen att tänka och vet inte hur hon ska tänka och vad hon ska önska sig till sitt verkliga bästa. Vi har alltså ett starkt behov av Guds nåd för att komma till sanning om det goda, för att inte blanda det med det onda och för att använda de bästa metoderna för att undanröja det onda. Allt detta kan man inte nå  utan bön. "Utan Mig kan ni inget göra."

Vem undvarar bönen förlorar Guds hjälp, hans sinne förblir mörkt och hans liv är en ständig villfarelse. Ändå ger Gud Sin nåd, utan att vara ombedd, dem som har trons kallelse från födelsen. Men om man undersöker grundligt, så ser man att dessa hade i sin familj och sitt folk en troende släkting som oavbrutet och med rent hjärta bad till Gud. Så välsignar Gud dem som älskar Honom tills den 7:e generationen.

Jesus sporrar oss: "Bed så ni ska  få, bulta så dörren ska öppna sig för er", detta är vägen till att få Guds nåd och barmhärtighet, vägen till att få det sanna ljuset, den säkra och oförfalskade kunskapen.

Jesus tillägger: "Be oavbrutet" och den Helige Apostel Paulus rekommenderade sina omvända att be oavbrutet. "Bönen är lik den kristnas andning, man andas ut vår tids fördärvade luft och i stället andas man in Guds nåds livgivande ande", säger den Helige Johannes Chrisostomos; att sluta be är som att plocka ut en fisk ur vattnet. Bönen är den kristnas liv. För att räddas måste vi först känna oss själva, avlägsna oss från världens frivolitet och tomhet, vi måste få kunskap om våra sanna plikter. Allt detta avslöjar Gud för oss under bönen.

Hur mycket måste de som inte ber sakna ljuset! De leds endast av sina lidelser. De renar aldrig sin själ, de undrar aldrig om meningen med sin existens, de lever som djuren och närmar sig oundvikligen den definitiva förstörelsen.

Endast bönen kunde rädda dem; förgäves gör de uppror mot Gud, på grund av att Han inte gav dem förmågan att tro. De själva önskade inte den, ty, om de hade önskat den, hade de bett om den -  och Gud ger den till alla som ber om den med ärlighet. Dessa människor föredrog livets bekvämlighet och lättja framför ljuset och sanningen. De kommer alltså att ha del av det som de själva valt och detta är rättvist.

"Den som kan be, den kan också leva i det goda, säger den Helige Augustinus och den Helige Efraim säger: "Bönen är ödmjukhetens vakt, vredens tyglar, hatets botemedel, högfärdighetens underkuvande, lidandets tröst, tilltron att alla svårigheter kommer att lösas."

"Den som står ut till slut, den kommer att räddas", lär oss vår Herre - och vad betyder att stå ut annat än att ständigt be?

Den dagen vi inte ber ger vi oss själva i gåva till satan, med bundna händer och fötter. "Vaka och be för att inte falla i frestelse". Ett ögonblick av ouppmärksamhet, av likgiltighet, av lättja när det gäller bön och redan härskar djävulen över oss. Bara genom en oavlåtlig bön kan vi alltså hålla honom borta.

Bönen är paradisets nyckel, den öppnar den gudomliga nådens portar. Bönen är en pant; en garanti för odödligheten, därför att den som talar med Gud med all ärlighet blir starkare än döden, hans själ blir odödlig och hans kropp kommer att återuppstå i äran.

Genom bönen älskar vi Gud, vi tillber Honom, vi hoppas på Hans gåvor, vårt hjärta växer i Hans närvaro, vi blir medvetna om vår intighet och en helig fruktan och respekt, ett oändligt hopp och en evig glädje drabbar oss. Tilltron i Vår Fader måste vara obegränsad. Han skapade oss för att göra oss lyckliga och inte för att döma oss. Den som älskar Honom känner igen Honom som Fader och når med visshet den högsta lyckan. Bönen är alltså mer än nödvändig. Den gör oss lyckliga, den visar oss vägen  till fullkomligheten, till Gud. Att avlägsna sig från Gud resulterar i själens död. Vi måste alltså be, inte bara på grund av den gudomliga lagen, utan även på grund av naturens lag.

Bönen är nödvändig för oss för att stärka oss  när vi befinner oss under lidanden och när vi är svaga; bönen är  Guds bud som hjälper oss att befrias från satans klor, den räddar oss från arvsynden, der renar oss på nytt, den ger oss åter oskulden. Den är som en rustning som skyddar den kristna som kämpar och ringer om fullkomligheten, den är faklan som  skingrar mörkret på det mänskliga livets väg, den är fredens duva mellan människa och Gud , den är rökelsen som behagar Gud.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )