Visar inlägg med etikett ikon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ikon. Visa alla inlägg

söndag 5 december 2010

Den Heliga Lucia, jungfru och martyr: hennes levnad i Kyrkans tradition och några budskap för den moderna människan

Ikon målad av Michael Hällzon

Den Heliga Lucia föddes omkring år 286 i Syracusa på Sycilien, under Diocletianus och Maximianus tid. Vid tidpunkten när hennes martyriums historia började (ca 303-304) var hennes mor Euthychia änka sedan nio år och hade lidit av blödningar under längre tid. Därför bestämde hon och hennes dotter att bege sig på vallfärd till Catania, där man ärade och bad till den Heliga Agatha, som hade lidit martyrdöden under kejsaren Decius. Man berättar att efter liturgin läste man Evangeliet bredvid den Heliga Agathas grav och när man kom med läsningen till det ställe där en kvinna som också led av blödningar rörde vid Jesu mantel och ögonblickligen blev frisk, sade den Heliga Lucia till sin mamma: ”Om du tror på detta som står i Evangeliet och tror på att Agatha som offrade sitt liv för Kristus hade Honom ständigt framför sig, be och rör vid hennes grav med tro och du kommer att bli frisk”. När folkmassorna började skingras efter gudstjänsten och minnesfesten för den Heliga Agatha tog slut, stannade de två kvinnorna kvar vid hennes grav och bad med tårar om hjälp. Efter att de bad lång tid, somnade den Heliga Lucia och såg framför sig den Heliga Agatha i mitten av änglaskaror och smyckad med de finaste och dyrbaraste ädelstenarna, sägande till Lucia: ”Min syster Lucia, varför ber du mig om hjälp, när din tro lika väl kan rädda din mor? Se, din tro har hjälpt din mor och från och med nu är hon frisk igen! Och så som denna stad äras genom mig, kommer också din stad, Syracusa, äras och smyckas genom dig, eftersom du har förberett en boning i din jungfrudom som är behaglig för Kristus.”

Då vaknade den Heliga Lucia och sade till sin mor med stor bävan: ”Se, mor, du har blivit frisk. Du ska aldrig mer tala för mig om giftermål och brudgum, utan allt du tänkte ge mig för den förgängliga familjens skull ska jag offra till den eviga Brudgummen, Kristus, som kommer att beskydda min jungfrudom. ” Modern Eutychia svarade till den Heliga Lucia att efter hennes död kunde hon förfoga över allt som tillhörde henne, men Lucia sade: ”Lyssna, mor, till mitt råd. Det är inte mycket älskvärt inför Gud att ge bort något som man själv inte har någon användning för eller något som man har i överflöd och som man själv inte kan förbruka. Om du vill göra något som behagar Gud, då ska du ge det du kunde använda nu, när du är ung och frisk och allt du ville ge mig börja nu ge i stället till Kristus.”

Modern lyssnade till hennes råd och sålde hela deras förmögenhet: byar, smycken, ädelstenar och skänkte pengarna till de fattiga. Ryktet om detta nådde den unge mannen som Lucia var förlovad med. Den förnäme hedniske ynglingen blev ursinnig och full av hämndlystnad angav han henne som kristen till ståtthållaren Pashasius.

Denne kallade Lucia till sig och försökte tvinga henne att offra till gudarna, men hon svarade: ”De senaste tre åren har jag inte gjort något annat än att offra till den ende sanne Gud, den levande Gud, eftersom offret som behagar Honom är att hjälpa fattiga, sjuka, svaga, gamla, änkor och föräldralösa barn. Nu är det slut på alla mina ägodelar och jag har inte mer att offra än det sista som jag kommer att offra till Kristus – mig själv levande.” Pashasius sade: ”Detta ska du säga till dina kristna vänner, tala inte om sådana onödiga saker för mig, som är kejsarens tjänare . ” Lucia svarade; ”Ja, du är kejsarens tjänare och lyder och fruktar kejsaren och hans lagar, men jag är Kristi tjänarinna och lyder och fruktar Kristus och Hans lagar. Så du kan göra vad du tycker att det är bra för dig och jag ska göra det jag tycker är bra för mig.” Pashasius sade: ”Du har slösat bort din förmögenhet med otukt och därför pratar du som en fallen kvinna.” Lucia svarade. ”Jag har samlat min egendom på ett säkert ställe och har aldrig låtit mig luras av de som hade kunnat fördärva min kropp och själ.” Då frågade Pashasius: ”Vem hade då kunnat fördärva din kropp och själ?” Lucia svarade med jämn mod. ”De som fördärvar själen – det är ni som lär folk att offra till gudarna och överge den sanne Gud, alltings Skapare; och de som fördärvar kroppen – det är de som älskar den förgängliga njutningen mer än den eviga och de som ärar mer den snabbt förskingrande glädjen än den eviga saligheten.” Pashasius sade: ”Du kommer att tystna när man börjar slå och tortera dig.” Men Lucia svarade: ”Aldrig någonsin kommer Guds ord att tystna.” Pashasius sade: ”Är du måhända Gud?” Lucia svarade: ” Jag är Guds tjänarinna och Kristus själv sade: Ty ni kommer inte själva att tala inför kejsare och kungar, utan det är den Helige Ande som kommer att tala genom er.” Då frågade Pashasius: ” Är den Helige Ande inom dig och är det Den som nu talar genom dig?” Lucia svarade: ”Aposteln säger att de som lever i renhet är Guds templar och Hans Heliga Ande lever inom dem.” Pashasius sade: ”Jag ska befalla att föra bort dig till bordellen och eftersom du kommer att skändas och berövas din renhet kommer den Helige Ande att vika ifrån dig.” Lucia svarade: ”Kroppen befläckas inte om anden inte är villig att synda; även om du lägger rökelse i mina händer och sedan offrar du den åt gudarna, kommer Gud att skratta åt det, eftersom Han dömer viljan och sättet att tänka som en människa bevisar vid en viss händelse och inte händelsen i sig om det sker mot ens vilja. Om du befaller att man våldtar mig, som inte är villig att synda, kommer min jungfrudoms krona att bli tvåfaldig.” Vid dessa ord hotade Pashasious att låta hennes skändas till döds, men Lucia förblev orubblig.

Då ropade Pashasius på sina män och befallde att ta henne till bordellen men de förmådde inte dra henne, varken med sina armars kraft, eller med rep, inte ens med en oxkärra. Hon stod som fastfrusen vid marken, orubblig som ett berg. Pashasius trodde att det var magin som gav henne övermänskliga krafter och han kallade magier och hedniska präster för att betvinga henne genom häxkonster, men misslyckades i allt. Inte heller när de tände ved omkring henne och hällde kokande olja över henne förmådde de ändra hennes beslut att stå fast i sin tro. Hon skrattade till och med åt den rasande statthållaren och förklarade att hon hade bett till Jesus Kristus, hennes Herre, att förlänga hennes martyrium och samtidigt stärka henne, för att inge mod till de närvarande troende, för att rädslan inför lidanden och död skulle vika från deras själar, samtidigt som de icketroende skulle drabbas av stumhet, så att de inte längre skulle kunna håna de kristna.

Då befallde en av Pashasius vänner att man skulle slå henne med svärdet över halsen. Sårad men inte död fortsatte hon att be och tala till folket, förutsägande Pashasius slut, Diocletianus fall och Maximianus död. Hennes förutsägelser inträffade snart och man berättar att innan hon dog såg hon redan Pashasius bli fångad och förd till avrättning av romerska soldater som skickats av kejsaren, eftersom Syciliens invånare hade anklagat honom för grova rån och stölder. Den heliga Lucia dog först efter att ha fått nattvard av prästerna. Hon begravdes med stor ära och över hennes grav byggde man en kyrka som är bevarad än idag, även om den blev ombyggt flera gånger.

Det finns olika folkliga legender om den Heliga Lucias levnad och martyrium och vissa berättar att när en hednisk yngling förälskade sig i hennes vackra ögon, rev hon ut dem och skickade dem till honom på ett fat, något som ögonblickligen ledde till att han kom till tro och lät döpa sig. Man berättar också att den Heliga Lucia själv blev då belönad genom ett synligt under: Gud skänkte henne ett par nya, ännu vackrare ögon. Men enligt andra versioner blev den Heliga Lucias ögon utstyckade under hennes martyrium, strax innan hennes hals skulle genomborras. Det är därför den Heliga Lucia ibland framställs med en bricka med två ögon på i handen. Ett annat sätt att framställa henne är med en palmkvist och en oljelampa i handen som syftar på hennes seger mot ondskan eller med ett svärd genom halsen som visar på sättet hon slutade sitt liv.

Man berättar också att hon brukade besöka fångna i fängelsen och bära mat till dem, eftersom på Diocletianus tid var många kristna som förföljdes på grund av sin tro. Gångarna till fängelsehålorna befann sig oftast under jorden och för att ha båda händerna fria att bära så mycket mat som möjligt satte Lucia en ljuskrona på sitt huvud som skulle belysa vägen i mörkret. Oftast framställs Lucia med denna ljuskrona, men framställningens motiv är inte bara den bokstavliga kransen utan framförallt hennes dygds – och martyriumskrona. Mitt i mörkret går hon klädd i ljus och som en klok jungfru har hon oljelampan tänd i väntan på sin Brudgum - en sann och levande symbol för Kyrkan och den mänskliga själen som smyckas med dygdernas krans för att vara värdig bröllopet med Kristus. De näringsbärande händerna är Kristi lemmar, Kyrkan – som å ena sidan håller fast vid korset och låter sig korsfästas av världens synder och å andra sidan välsignar och helar världen med den Helige Andes kraft som genomlyser de heliga lemmarna och strömmar ut i världen - medan det upplysta huvudet är Kristus - Människa och Gud samtidigt, En i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Man firar minnet av den Heliga Lucia den 13 december i både öst och väst, en fest som firar ljusets seger över mörkret, Kristi seger över ondskan. Inte tillfälligt är den 13 december ett datum som ligger årets kortaste natt, när ljuset börjar återvända och dagarna blir längre igen.

I vårt nutida svenska samhälle är den Heliga Lucias fest i högsta grad sekulariserad och kommerciell och vi har ingen kunskap och insikt eller väldigt lite om den mer omfattande betydelsen av hennes liv och död. Genom att festen blivit kommerciell och sentimental-traditionalist och människorna förlorat insikten om dess sanna innebörd, har man så att säga (symboliskt sett) styckat ut ögonen på hennes martyriumshistoria och det som är kvar är bara en blind berättelse för blinda människor. Även om vi har mer eller mindre kunskap om henne, är det bara på kunskapens nivå vi befinner oss, eller ännu värre, på ”kuriosa”- nivån. Finns det en enda själ här på jorden som fullständigt kan gripas av den verkliga, andliga insikten av vad Ljusets seger över syndernas mörker är? ”En är helig, Jesus Kristus”. När målet är ouppnåeligt för någon människa endast genom hennes egna krafter, är ändå tron och hoppet och kärleken kvar som lär oss att för Gud ingenting är omöjligt.

Vi är fängslade i underjordiska fängelser, syndernas fängelser, men så länge tron, hoppet och kärleken lyser upp i våra själar i en glimt av insikt och vi håller fast vid det ropande på Guds hjälp, kommer Kristus att fortsätta skicka sina segrande brudar med ljuskransen på huvudet och händerna fulla med bröd, Livets Bröd som stärker vår sanna kärna, vårt väsen, till oss. Då försvinner den falska, ”romantiska” bilden på kärleken, som visar sig vid närmare betraktelse ren själviskhet.

När vi älskar och begär någon annan människa för hennes fysiska skönhets eller för rikedomens, intelligensens, de olika begåvningarnas skull, antingen bedrar vi oss själva och den älskade eller så, om den älskade har kommit närmare en insikt och känner att hon eller han inte kan älskas för alla dessa ytliga aspekter, tvingar vi honom/henne att riva ut sina öppna ögon, med vilka hon/han betraktar sanningen. Men så kommer han/hon att bara berövas på fysisk skönhet, på jordisk rikedom eller på möjligheten att visa sig intelligent, begåvad och fantasifull, men han/hon kommer i stället att få behålla de andliga ögonen, sådana som ingen kan beröva, eftersom de är Guds nåd helt och hållet. I denna andliga syn, i dessa andliga ögon finns det underbara fröet, ur vilket våra själar och våra kroppar kommer att uppstå, vid Kristi ankomst, genom den Helige Ande i Faderns allomfattande kärlek, i det himmelska bröllopet av ”en ny himmel och en ny jord.”

Heliga Lucia, be till Kristus, vår Herre och Gud, att våra själar må frälsas!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!






Ikonen är tagen från Michael Hällzons blogg: 

http://michael-iconpainter.blogspot.com/search/label/Hl%20Lucia


Källor:

Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000 (Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia

http://orthodoxwiki.org







torsdag 25 november 2010

Den Heliga Stormartyren Katarina av Alexandria

Ikon målad av Michael Hällzon


Den Heliga Katarina av Alexandria föddes cirka 282 i Egypten och var dotter till Konstas (Konstus), Alexandrias guvernör, under kejsaren Maximinus tid (305-313). Hon led martyrdöden för Kristi skull år 305. Hennes minnesdag firas 24 november/7 december (ryska, serbiska, bulgariska kyrkan) eller 25 november (grekiska, rumänska, arabiska kyrkan).

Traditionen skildrar den heliga Katarinas liv på följande sätt:

Vid tidpunkten av hennes omvändelse var Katarina en vacker jungfru, som inte bara var rik och av adlig börd utan även mycket intelligent och lärd. Hon hade både studerat filosofi, retorik, diktar- och läkarkonst och var oöverträfflig på dessa områden. Det var många unga män som friade henne, men hon avvisade alla, eftersom ingen av dem hade dessa fyra gåvor: skönhet, adlighet, rikedom och visdom i lika mått som hon. Trots alla övertalningsförsök ville hon inte gifta sig med någon man som var underlägsen henne. Då tog modern hennes dotter med sig till en andlig fader, en helig gammal man som förde ett eremitliv i ständig bön i en håla utanför staden. Efter att ha skådat Katarinas skönhet och vishet, började han undervisa henne i den heliga kristna läran. Han talade om Kristus som en Brudgum som överträffade alla andra brudgummar och henne själv i både skönhet, rikedom, adlighet och visdom. ”Hans skönhet överträffar solens glans och Hans visdom leder alla varelser och verkar i hela, både synliga och osynliga skapelsen. Hans rikedom är störst av alla, eftersom allt det goda som Han delar ut till allt som finns blir inte mindre utan je mer Han delar ut, desto större blir Hans rikedom; Hans släkt är av en outsäglig upphöjdhet och glans”. Då blev Katarina häftigt gripen och ville genast veta vem denna underbara Brudgum var. Som svar gav den andlige fadern henne en Gudsmoders ikon med Barnet Jesus i famnen och rådde henne att med tro be framför ikonen som föreställde Brudgummens Moder. Hon skulle visa henne vägen till Honom.

Undergörande Gudaföderskans Ikon från Heliga Berget Athos
Katarina bad hela natten och slutligen, då hon trött av vakan somnade, fick hon en syn med Gudaföderskan med Barnet Jesus Kristus i famnen. Från Honom strålade en glans utan jämförelse starkare än solens, men när Katarina försökte se Hans ansikte, vände Han det till Sin Moder och detta upprepades tre gånger. Hans Moder sade till Honom med mild röst: ”Se, min Son, på Katarinas sköna och fromma ansikte, se hur vacker, rik, adlig och klok hon är”. Men Kristus svarade: ”Nej, Katarinas ansikte är fult, hennes anblick förskräcklig; sannerligen säger Jag Dig, Moder, denna jungfru är både oförståndig, av nedre börd och fattig, eftersom hon befinner sig i hedendom. Jag vill varken se henne eller låta henne betrakta Mitt ansikte.” Då sade den Högtvälsignade Modern:”Min Son, ha förbarmande med Dina händers verk och hjälp henne att göra det som behövs för att hon ska ta del av Din härlighet och glädja sig tillsammns med änglarna över att skåda Din outsägliga ansiktes ljuvlighet”. Kristus svarade: ”Hon ska gå till den gamle fadern och lära av honom och göra det han säger; då kommer hon att kunna se Mig och få Min gåva.” Katarina gick tillbaka till den andlige fadern som tog emot henne med kärlek och lärde henne den kristna tron på ett grundligt sätt. Sedan mottog Katarina dopets mysterium, hon renades med dopets vatten och upplystes med den Helige Andes eld. Hon återvände hem och bad innerligt igen. Efter en hel natt av bön med tårar somnade hon och hon fick se Gudaföderskan med Barnet igen. Denna gång såg Kristus på Katarina med kärlek och sade till Gudaföderskan : ”Ja, min Moder, nu är hon i sanningen vacker, klok, adlig och rik och jag älskar henne så mycket att jag vill ha henne som min brud.” Han gav henne en ring som ett tecken på deras eviga förlovning, som Katarina hittade när hon vaknade. Efter att detta hänt förvandlades Katarina på ett underbart sätt. Hon tänkte inte längre på de förgängliga tingen, utan endast på Sin Herre och på vilket sätt hon skulle behaga Honom.

Vid den tiden samlades allt folk i Alexandria för att fira en offerfest till gudarna, som kejsaren Maximinus själv skulle vara närvarande vid. Hela staden var full av de offrade djurens vrål, lukt och rök och av de tjutande folkmängderna som trängdes överallt. Det var inte bara djuroffer som skedde, utan även mänskliga offer: de människor som visade öppen sin kristna tro blev dödade genom att brännas. Mark och luft var översvämmade av smuts och oväsen; människornas själar var invaderade av oro. Katarinas hjärta sårades av allt detta, framförallt av att så många själar förlorades genom gudarnas dyrkande och hon bestämde sig för att vittna om sin tro inför kejsaren Maximinus.

Så gick Katarina till kejsaren som var i färd att förrätta ett offer på ett idolaltare. Hon sade honom att det var synd att offra till gudarna, då det endast finns En evig sann Gud, den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gudarna hade från början bara varit vanliga människor som blev kända för vissa berömda gärningar och människorna reste statyer som föreställde dem. Men sedan glömde människorna att dessa bara var dödliga människor och eftersom Gud inte hade upplyst deras mörka sinne och inte uppenbarat sig för dem, började de dyrka de döda statyerna som levande gudar i stället för att tillbedja den Ende sanne Gud. Detta stod egentligen redan i de hedniska historikernas böcker, bara man hade ögon och god vilja att inte blunda för sanningen. Kejsaren var först förvånad över Katarinas skönhet och hennes kloka och lärda sätt att tala, men han lät sig inte avbrytas i sitt offrande. Gripen av hennes skönhet började han prata med henne som med en gudinna som man dyrkade.

Men Katarina avvisade alla hans försök att närma sig och vinna henne på detta förnedrande sätt. Då bestämde kejsaren att samla de klokaste femtio lärda männen i imperiet som skulle bevisa henne att hon hade fel i att avvisa gudarnas dyrkande. Men med Guds hjälp som hade skickat ärkeängeln Mikael för att stärka henne i sin visdom överträffade Katarina alla. Hon visade dem att de mest berömda diktarna, historikerna och andra lärda på de olika områden som dessa män hade de rikaste kunskaperna om hade skrivit själva vid flera tillfällen om Kristus som människornas frälsare. Hon använde med andra ord deras kunskaper som vapen som hon vände mot det hon ville avslöja: falskheten i läran om att det fanns flera gudar. Slutligen blev alla män tysta. Genom hennes heliga ord som brann av den Helige Andes kraft, Sanningens ande, blev det uppenbart för dem att hon talade sanning och var beredda att själva bli kristna. Maximinus blev förstås ond och befallde att alla femtio lärda män skulle brännas. Katarina välsignade dem med korsets tecken och bad Gud att se deras martyriumsdöd som dopets mysterium och ta emot deras själar i Sitt eviga Rike vid Sin sida, tillsammans med sina änglar och alla helgonens själar. Att Gud lyssnade på hennes bön uppenbarades genom att deras kroppar inte alls blev förstörda av lågorna.

Maximinus hade i alla fall inte helt tappat hoppet om att vinna Katarina för gudarna eller för honom själv. Han lovade henne att dela med sig sitt imperium, hon skulle få hälften av alla hans rikedomar och leva tillsamans med honom i prakt och ära om hon bara offrade till gudarna. Den kloka Katarina förstod hans listighet och avvisade på nytt all rikedom, prakt, njutningar och bekvämlighet. Då blev Maximinus ond och gav order att piska Katarina tills hennes skönhet slocknade, den fullkomliga kroppen förvandlades i ett ansiktslös köttsbit och hennes blod genomdränkte marken. Sedan kastades hon i fängelset där Maximinus befallde att inte ge henne mat. Men Kristus skickade en duva med mat till henne och Han kom själv till henne och stärkte henne.

Under tiden besökte Augusta, Maximinus gemål, henne i fängelset, tillsammans med fältherren Porphyrius och hans 200 underordnade soldater. Augusta trodde i hemlighet på Kristus och hade hört talas mycket om Katarinas skönhet, klokhet och framförallt om hennes underbara styrka som hon bevisat genom att vittna om sin kristna tro. Dessutom hade hon fått en syn där Katarina befann sig mitt i en skara av andra unga vackra män och kvinnor, glänsande av en skönhet som var omöjlig att skåda för vanliga ögon. Katarina såg Augusta och kom till henne och satt en guldkrona på hennes huvud, som Kristus hade skickat för henne. Nu hade Augusta Katarina framför sig i fängelset och hon greps av hennes skönhet som kom från den Helige Ande som hade omgivit Katarina, helat hennes sår och stärkt henne på ett underbart sätt. Katarina tog emot Augusta med kärlek och upptände trons flamma i hennes hjärta. Hon ingav henne mod för att vittna om sin tro inför sin man och förutsåg att hennes kroppsliga lidande inte skulle vara långt, men att hon därigenom skulle belönas med att snart gå in i den eviga glädjen i Guds Rike. Porphyrius som såg och hörde allt detta blev också gripen och upptänd av kärlek till Kristus och blev omvänd tillsammans med sina 200 soldater.

När Maximinus bestämde sig att återigen kalla Katarina till sig häpnades han över att hon åter var strålande vacker, ja mycket vackrare än förr. Hennes sår hade läkt och inget tecken på svält syntes på henne. Hon läste hans tankar och för att han inte skulle straffa någon oskyldig förklarade hon sanningen: att hon hade fått mat från Kristus själv och att ingen människa hade hjälpt henne med detta. Maximinus försökte en gång till att fresta henne med sitt imperium och med att hon skulle kunna leva tillsammans med honom som en kejsarinna, men Katarina avvisade honom lika bestämt. 

Då hotade kejsaren henne att tortera henne till döds på ett hjul försedd med vassa spjut. Katarina förblev lika orubblig. Man band henne fast vid hjulet men när man skulle börja tortera henne kom en ängel och förstörde hjulet, som sprang i bitar och sårade Katarinas bödlar. När Augusta hörde om detta under, kom hon fram till sin man och började förmana honom. Då glömde Maximinus sin naturliga kärlek till sin hustru, blev ursinnig och gav order att sticka spikar genom hennes bröst och sedan halshugga henne. Även Porphyrius med sina två hundra soldater trädde fram och bekände sin tro och de blev allesammans halshuggade.

Efter ett sista misslyckade försök att bedra Katarina med rikedom och kejserlig ära befallde Maximinus att även Katarina skulle halshuggas. Hon fördes utanför stadens portar. På vägen dit var det många män och kvinnor som grät och ropade till henne och försökte få henne att ändra sig, genom att få Katarina att tycka synd om sig själv, om sin ungdom, skönhet och rikedom, men Katarina förblev fast i sin kärlek till Sin Brudgum. Hon svarade dem att det var inte hon de borde ha medlidande med, utan med dem själva, eftersom de inte hade den innerliga tron som kunde rädda dem från den eviga pinan som Guds frånvaro var.

I sin sista bön före döden tackade Katarina Jesus Kristus, Herren, att Han räddat henne från mörkret och styrkt henne med att tålmodigt lida för Hans skull; hon bad Honom ta emot hennes själ i Sina händer som blev fastspikade på korset och täcka hennes fel som hon som en människa av blod och kött begått och inte visa dem för alla andra vid Sitt fruktansvärda slutgilitiga dom, utan låta hennes blod som gjöts tvätta hennes synder. Hon bad också att hennes till döds sårade kropp skulle bli osynlig för dem som inte trodde på Honom. Slutligen bad hon för alla människor att Gud skulle förlåta deras synder och upplysa deras sinne så att de kommer till tro och värdigas att gå in i Hans eviga Rike. Hon bad till Gud att hjälpa alla som tror på Honom och kallar hennes namn med det som är nyttigt för deras frälsning.

Katarina halshuggades och från hennes sår rann mjölk i stället för blod. Som troende människor såg i en syn, bars hennes kvarlevor av änglar till Sinai berget. På denna heliga plats grundades ett kloster, Katarinaklostret, som finns ännu idag, kristenhetens äldsta kloster. På 500-talet hittade några egyptiska munkar hennes huvud och vänster hand och förde dem vördnadsfullt till klostrets kyrka.

Katarina framställs oftast i ikonkonsten med tortyrhjulet med spikar eller spjut. Hennes mantel återspeglar, genom den röda färgen, martyrblodet som utgjutits för Kristi kärleks skull. Den vita pärlorna som smyckar manteln eller den vita skruden på axlarna talar om hennes förklarade själs renhet och gudomlighet genom nåd. Hennes hår är ofta vackert krusat, något som kan symbolisera den inre skönheten som blir en påtaglig verklighet genom hennes martyrdöd.  I en medeltida ballad, Lilla Karin, som liknar i några punkter helgonhistorian, är det krusade håret en ära som gavs av andra jungfrur till en flicka, en enkel piga, som föredrog martyrdöden framför en skändlig relation med kungen) :

1. Det var den lilla Karin, som tjänte på konungens gård
Hon tjänte bland de liljor, och bland de rosor små
9. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min
Så lägger jag dig i spiktunnan och rullar dig omkring
2. Det var den unga konungen han fick till henne behag
Han ville med henne tala allt både natt och dag
10. Och lägger ni mig i spiktunnan och rullar mig omkring
Det vet min Gud i himmelen vad orsak jag har därtill
3. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill
Och linelång till klädning det vill jag giva dig
11. De lad’ den lilla Karin i spiketunnan in
Och själva unga könungen han rulla henne kring
4. Och linelång till klädning det passar jag ej på
Men Herren Gud i himmelen giv unga kungen råd
12. De tog den lilla Karin ur spiketunnan opp
Och blodet börja rinna som strida strömmar ner
5. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill
Gullkrona och gullspira dem vill jag giva dig
13. De lad’ den lilla Karin allt på en förgyllande bår
Och fröknar och jungfrur de krusade hennes hår
6. Gullkrona och gullspira dem passar jag ej på
Giv dem åt unga drottningen låt mig med äran gå
14. De lad’ den lilla Karin allt i den svarta mull
De heliga små Guds änglar de voro henne huld
7. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min
Så sätter jag dig i fångatorn och fängslar hårt ditt sinn
15. Sen kom två vita änglar allt ifrån himlen ned
De tog den lilla Karin allt med båd kropp och själ
8. Och sätter ni mig i fångatorn och fängslar hårt mitt sinn
Det vet min Gud i himmelen oskyldig är jag därtill
16. Det kom två svarta korpar allt ifrån helftet opp
De tog den unga könungen allt med båd’ själ och kropp


Katarinas hår  liknar även ormar eller en labyrints linjer. (De vita) ormarna kan betraktas som en symbol för visheten; den segrande Katarina har besegrat de farliga ormarna (eller den labyrintiska kunskapen, som inte leder någonstans om den inte blir genomlyst av den gudomliga vishetens ljus) och förvandlat deras gift till en stärkande medicin. (Hennes böner är kända för sin helande verkan, särkilt hos människor som är förgiftade genom ormbett. Hon är även känd som en hjälpare vid svåra förlossningar, hon som genom den Helige Andes nåd föddes på nytt.)

Det som traditionen lär oss om Heliga Katarinas liv och martyrium, händelserna, människorna med deras egenskaper, miljöns beskrivningar, samtalen, objekten – allt har både en förankring i den historiska verkligheten och samtidigt en rik symbolisk innebörd. Hennes namn kommer från grekiskan katharos som betyder ren. Denna symbolisk rikedom har uppfattats ibland som ett tecken på historisk oförlitlighet. Men detta borde snarare övertyga oss om sanningen i det som traditionen lär oss. Framförallt borde oss leda närmare insikten att verkligheten som vi här och nu har omkring oss är verklighet och symbol på samma gång, att allt som finns till har en oanad rikedom av innebörder, av ”tecken” som väntar på att bli lästa, som väver hela skapelsen till en levande enhet som Gud håller i Sina händer genom sin outgrundliga, gudomliga ekonomi.

Man kan, som den nutida människan man är, fråga sig: Hur kunde Katarina som var en väldigt lärd och klok kvinna, övad i retorik och naturvetenskapliga ämnen, börja tro på något som helt tydligt var klädd i sagoliknande kläder? Visserligen var hon inte barnslig-naiv, visserligen förstod hon snart att Brudgummen som den gamle fadern talade om inte var någon vanlig brudgum och hans Moder inte någon vanlig moder. Det var inte heller någon slags magi som hon skulle öva genom att besvärja någon komma till henne genom att dyrka en bild. Hon var som redan sagt en ovanligt begåvad, skolad och intelligent kvinna som hade båda fötterna på jorden. Samtidigt var hennes förstånd så nära fullkomligheten att hon hade närmat sig insikten att det inte fanns någon i denna värld som hon skulle kunna erövras av. Hon såg sin egen kropp och själ i fulländning, vacker som en öppnande blomma och hon såg att ingenting som fanns utanför henne kunde jämföras med dess skönhet. Dessutom var inte bara hennes egna kroppsliga och själsliga egenskaper som var fullkomliga; hon var också av adlig släkt och omgiven av omfattande rikedomar.

Allt detta hade den gamle fadern sett och förstått men han visste ändå något bättre. Det fanns verkligen något som var vackrare än ens egen kropp och själ, även om de tycktes nå fullkomlighetens gräns, där förståndet inte kunde hitta något annat som var lika vackert och upphöjt. Han såg faran som svävade som en svärd över den kloka jungfruns själ. Hon verkade ha nått fram till ett tillstånd av självtillräcklighet, där det inte fanns något återvändo: antingen skulle denna fulländade blomma långsamt eller kanske våldsamt torka av i självförälskelse eller så skulle hon upptäcka att det som gjorde möjligt, som hade skapat och skyddat denna fulländning var alltings Skapare, den ende sanne Gud. Utan Honom hade inte funnits någon skönhet, visdom, rikedom eller adlighet till, det hade inte funnits sol, vatten, jord eller luft till, alla dessa ting som en blomma behöver för att nära sig av och bli fulländad.

Kristus Pantokrators äldsta ikon -
 från Katarinaklostret
 i Sinai


  
Den ende Gud är inte en Gud som för alltid är avlägsen för sina barn som Han har skapat. Han är inte hämndlysten, ond och självisk, inte heller är Han i ständig strid med några jämlikar så som gudarna var, de som bara var de fallna människornas bilder. I sin obegränsade kärlek har Han skapat och beskyddat ett träd på vars stam en i sanningen enda fulländad blomma, Jungfru Maria, kom till och som älskade Gud med en sådan hängiven och ödmjuk kärlek att hon var beredd att bära Gud själv som frukt. Denna frukt skulle nära och hela människosläktet och dra det tillbaka till sin Fader. Gud drogs av denna rena kärlek som var högre än himlarna och djupare än haven och denna kärlek blev välsignad, bekräftad och beseglad av Livgivaren, Sanningens ande, den Helige Ande. Gud blev själv en människa i kött och blod, Jesus Kristus, utan att upphöra vara den ende sanne Gud.

Att skapelsen i sin helhet svarar på Guds välsignelse över den rena kärleken som i frihet och genom hennes eget val binder en människa till Gud görs tydligt även i den Heliga Katarinas fall genom den materieblivna, synliga ringen som Jesus Kristus överlämnar henne i en syn.

Dialogen mellan den gamle fadern som levde sitt liv i bön och den världsliga, lärda, först kanske självupptagna Katarina tyder också på något omedelbart, bortom mänsklig kontroll och vanligt förstånd. Vem kan förstå och förklara hur en otroende och självcentrerad människa plötsligt anar sanningen och tror? Vem kan förklara hur symbolen och metaforen - plötsligt genomlysta av ljus  -blir den mest påtagliga, osägligt strålande verkligheten, gentemot vilken den vanliga verkligheten bara är en skuggbild? Och samtidigt: vem kan förklara hur den vanliga verkligheten kan bli så ren, att den drar till sig den Helige Andes kraft och välsignelse och blir ett med symbolen, ett med ljuset, pånyttfödd? Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen och ingen tror på Sonen om inte Fadern öppnar hennes eller hans ögon genom den Helige Andes kraft.

En verkligen troende människa är beredd att offra allt för sin kärlek till Kristus. Skönhet, rikedomar, adlighet och intellektuella skatter betyder plötsligt ingenting längre om de tvingas existera utanför Honom. Allt som man inte frambär till Gud i tacksamhet och bön vissnas som ett blomblad, ja det uppenbaras som smuts på en ren spegel. Själen längtar endast efter ett: att få se den Älskades ansikte, svara Honom genom att vara i och förvandlas genom Hans Kärlek.
















Heliga Moder Katarina, be till Kristus, vår Herre och Gud, att Han må frälsa våra själar!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!



Källor och länkar om Heliga Katarina:

Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000 (Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000)

Den Heliga Katharinas ikon i början av detta inlägg är tagen från Michael Hällzons blogg:



Andra källor och länkar:












tisdag 31 augusti 2010

Fader Dumitru Stăniloae om det inre och det yttre, om kropp och själ











”Allt som är yttre är viktigt. Människans inre och yttre har separerats på ett konstgjort sätt...Människan måste bli hel i sin kommunikation och känna behovet av att visa vad hon känner. Religionen involverar kommunikationen. Varför talar Kristus? Varför tog Guds Son mänsklig gestalt? Varför talar Apostlarna? Varför ber vi tillsammans? Vi befinner oss vid individualismens motsatta pol som är fullständigt orealist och inte återspeglar det mänskliga livet. Det mänskliga livet är manifestation. I denna manifestation ser man människan, man ser Gud i hennes ord; i människans gester ser man om människan gör något gott. (...).Hur kunde vi förkunna Guds namn, alltså det Himmelska Riket som vi måste förbereda, om religionen blott är en privat angelägenhet mellan Gud och mig?” Ur Fader Dumitru Stăniloae, Ikonens teologi/O teologie a icoanei, Förlag/Editura Fundației Anastasia, 2006, ss 48-49)

(Samvetet är) ”ingen abstraktion. Samvetet manifesterar sig genom tecken, gester, i alla våra handlingar. Våra gester, våra lemmars rörelser mot naturen, mot de andra är detta samvetes manifestation. En ren inre verklighet intressar sig inte för universum. Människan kan inte låsa in sig i sitt inre. Ända sedan jag var student visste jag varför vi buger oss till marken, varför vi korsar oss: religionen är något inre. Människan är en helhet. Och när hon buger sig till marken har hon känslan av att hon befinner sig framför Gud. Om jag äter någonting, tackar jag Gud för detta. Min kropp måste även den bli helgad. Kroppen är inte skild från själen och själen är inte skild från kroppen.” (Ibidem, s.48)

(översättning från rumänska till svenska av mig)

onsdag 28 juli 2010

De Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara (1800-1900-talet)







Storhertiginnan Elisabeta Fjodorovna av Ryssland (1 november 1864-18 juli 1918), född prinsessa av Hessen och Rhein, var hustru till Storhertigen Sergej Alexandrovich av Ryssland, den femte sonen till Tsar Alexander II av Ryssland och Maria Alexandrovna, född princessa av Hessen-Darmstadt.



Elizabeth, kallad Ella av familjen, var det andra barnet av Storhertigen Ludwig IV av Hessen och Prinsessan Alice av Storbritanien. Även om familjen var rik, levde de inte i onödig lyx. Elizabeths mamma, Princessan Alice, tog hand om det vanliga hushållet och engagerade sig i välgörenhet, hon deltog i omvårdnaden av skadade soldater i det österrikisk-preussiska kriget. Elizabeths yngre syster, Alexandra Fjodorovna, skulle senare bli den sista Tsarinnan.





Sitt namn hade Elizabeth fått av sin djupt troende mor efter den Heliga Elizabeth av Ungern, som tillhört deras släkt och för vilken Prinsessan Alice hade en stor kärlek och vördnad. De första 14 åren levde Elizabeth i Tyskland, men efter hennes mors och den yngsta systers död i en difteriepidemi var drottning Victoria som tog hand om sin föräldralösa dottersdotter. Elizabeth i sin tur tog mycket ansvar för Alexandras uppfostran, sin yngre syster. Detta drag av kärleksfullt ansvar blev den röda tråden i hennes liv, när hon senare med hela sin själ skulle ägna sig åt sin familj och sitt nya land och folk. Allt detta var en skuggbild av kärleken, det levande heloffret åt Kristus som skulle kröna hennes livs slut.



Den unga Elizabeth var en vacker kvinna som attraherade många friare. Drottning Maria av Rumänien som var hennes kusin beskrev Elizabeth i sina memoarer som en ”sagolik skönhet och ljuvlighet”. En av de talrika friarna var den framtide tyske kejsaren, Wilhelm den II:e, som uppvaktade henne flitigt och tillägnade henne kärleksdikter. En annan friare var Frederik den II:e, den framtide Storhertige av Baden. Men Elizabeth avvisade dem hövligt. Avvisad blev även hennes framtide make första gången, fast Elizabeth hade upptäckt att de hade mycket gemensamt. Båda var religiösa, allvarliga och konstälskande. Sergej var son till Tsarinnan Maria Alexandrovna, Elizabeths släkting. När Sergej förlorade båda föräldrarna, kände Elizabeth sig igen i hans sorgkänslor och detta förde dem slutligen samman. Vid 20 års ålder gifte hon sig med den ryske Storhertigen och följde honom i hans land, som skulle bli hennes nya hemland för resten av livet. Paret förblev barnlöst men adopterade Storhertigen Dmitri Pavlovitch och hans syster Storhertiginnan Maria Pavlovna efter deras moders död.


Elizabeths nya familj, omgivning och folk blev genast erövrade av hennes skönhet, mildhet och ädelhet. Elizabeth i sin tur omfamnade kärleksfullt sitt nya folk och trängte in så småningom till dess djupaste sträng, dess andlighet. Upplyst av denna andlighet begåvades hon med en förnyad, renad och djupare förståelse för Gud, liv och människor som ledde henne år 1891 till ett avgörande beslut: att gå över från sin protestantiska tro till den ortodoxa kyrkan.



Elizabeths beslut emottogs på olika sätt av hennes ryska familj och det ryska folket å ena sidan och hennes tidigare släkt å andra sidan. Hennes man Sergej rördes, som en vittne berättade, till tårar. Tsaren Alexander III själv blev gripen. Vid hennes upptagning i den ortodoxa kyrkan genom oljesmörelsen på Lazarus lördagen skänktes Storhertigen Elizabeth en dyrbar ikon som var en kopia av ”Den icke för hand målade Kristus”, ikonen som vår Herre Jesus Kristus lämnat som avtryck på Veronicas tyg på Golgota. Denna ikon bevarade Elizabeth med stor vördnad i hela sitt liv. Hennes beslut att konvertera till ortodoxin var inte framtvingat, utan det var ett fritt val som Elizabeth träffade, trots att hon visste att hennes tidigare familj skulle reagera med bestörtning, sorg och missuppfattning.



Det var verkligen allt utom enkelt att meddela det till dem. Vid den tiden skrev hon i ett brev att hon ”är intensivt lycklig, men att det smärtar henne att förorsaka sorg” till dem, medan hennes beslut var taget ”med en brinnande tro och med känslan att hon nu blir en bättre kristen”; hon var säker att Gud välsignade hennes val som skulle föra henne närmare Honom. Elizabeth avvisade tanken att det var den yttre glansen som dragit henne till den ortodoxa kyrkan: ”Du säger att det var kyrkans yttre glans som förtrollade mig...men detta har du fel i - inget av de yttre tecknen attraherade mig – nej – gudstjänsten, de yttre tecknen är endast till för att leda oss till de inre tingen.” (Ludmila Koehler, Saint Elisabeth the New Martyr, (New York: The Orthodox Palestine Society, USA, 1988), p. 25)



Wilhelm den II-e påstod till och med att Tsaren hade övertalat Elizabeths make att tvinga henne konvertera, men Elizabeth tillbakavisade bestämt detta. Hon förklarade att det var hennes egen vilja och att hon skulle ljuga inför Gud om hon trots hennes övertygelse skulle förbli protestant utåt.



Elisabeta Fjodorovna tillbringade sju år i Sankt-Petersburg som då var Rysslands huvudstad. För att uppfylla sina plikter som Storhertiginna deltog hon i det mondäna sällskapslivet med alla offentliga receptioner och hon var omtyckt av alla. Men detta livs konstnärliga och intellektuella glans tillfredställde henne inte, hon insåg så småningom att det var fjärran folkets verkliga liv. Det enda som egentligen intresserade henne var att med hjälp av sina relationer förverkliga sina filantropiska och kyrkliga aktiviteter.


När Storhertigen blev Moskvas guvernör flyttade de till Moskva. Även där tillägnade hon sig välgörenheten och blev ordförande i många filantropiska föreningar. Under kriget mellan Ryssland och Japan (1904-1905) var hon engagerad med kropp och själ i omhändertagandet av skadade soldater, tillsammans med hela ryska folket. Hon tog hand om deras kroppsliga sår men hon glömde inte deras själsliga behov. Till exempel såg hon till att ställa de skadade soldater till förfogande kapell på hjul där de kunde delta i de heliga gudstjänsterna.



En av de viktigaste verken som Elizabeth förverkligade under den tiden var Kvinnoarbetets Organisation, som förde samman kvinnor från alla samhällsskikt, från arbetare till de högst adliga . De förenades genom sina händers verk i välgörande syfte i Kremlins salar; endast tronsalen var inte upptagen av deras flitiga aktivitet. Här utplånades alla sociala klyftor i en enda gemenskap som brann av önskan av att lindra lidandet och trösta de fattiga, sjuka, skadade och nödställda.



Den 18 februari 1905 inträffade en tragedi som helt skulle förändra Elizabeths liv: Storhertigen Sergei Alexandrovich som hade varit sedan 1891 Moskas generalguvernör och blivit en måltavla för revolutionärer blev mördad av en bomb som en medlem av Socialist-Revolutionära partiet, Ivan Kaljajev, kastade på honom från nära håll. Storhertiginnan var på väg att lämna sin verkstad när hon hörde explosionen. Häftigt gripen vid anblicken av hennes mans styckade kropp vars bitar låg spridda på trottoaren behöll hon ändå fattningen och, fallande på knä, hjälpte till att samla och täcka dem med en mantel. Hon hittade även kraften att ordna så att hennes makes kusk som var allvarlig skadad fördes till sjukhuset. När hon lite senare besökte den döende mannen på sjukhuset och han frågade efter sin herres tillstånd lugnade hon honom med att enkelt säga att det var Storhertigen som hade skickat henne dit. Så kunde kusken få ro och dö fridfullt.



Elizabeth hittade till och med den moraliska styrkan och framförallt kärleken för att besöka mördaren i fängelset, i hoppet om att beveka hans förstenade hjärta med sin förlåtelse och förmå honom att uppriktigt ångra sin gärning.



”Vem är du?” frågade han när de möttes. ”Jag är hans änka”, svarade hon, ”varför har du mördat honom?” ”Jag ville inte döda dig”, sade han.”Några gånger när jag träffade honom hade jag redan bomben med mig, men du var med honom och jag kunde inte förmå mig själv att röra vid honom.” ”Du förstod inte att genom att döda honom dödade du mig”, sade hon. Då började hon tala om hur förskräcklig denna gärning var inför Gud. Hon tog Evangeliet i sina händer och bad honom att läsa det och lämnade det kvar i cellen. Sedan bad hon sin sväger, tsaren Nikolaj den II:e att benåda honom, men mördaren avvisade förlåtelsen och beskyllde henne av att ha missuppfattat deras samtal. Han blev avrättad genom hängning den 23 maj 1905. Elizabeth tog emot detta med sorg, men hon uttryckte sitt hopp att han ändå ångrade sin synd inför Gud i sista minuten innan han dog. På korset som upprestes till den Storhertigen Sergejs minne lät hon graveras Kristi ord över dem som korsfäste Honom: ”Förlåt dem, Fader, för de vet inte vad de gör.”



Efter mordet på hennes man beslöt Elizabeth att fullständigt lämna bakom sig sitt gamla sätt att leva. Hon gav upp sitt ytliga sociala liv och skänkte sin omfattande smycksamling, dels till Kejserliga Skattkammaren, dels till sin familj och den större delen till välgörande syften. Hennes kost bestod av bröd, grönsaker och mjölk. Det centrala i hennes liv blev organisationen av ett konvent där bön och gudstjänst var förenade med välgörenhet. Konventet fick namnet ”De Heliga Marta och Maria” för att visa dess likhet med Lazarus hem. Vid sidan av konventet byggdes ett sjukhus, ett apotek, ett kapell och ett barnhem. Konventets systrar levde som i ett kloster, men utåt var de aktiva genom att ta hand om sjuka, söka upp och hjälpa fattiga och även föräldralösa och övergivna barn, som annars brukade gå under i den stora staden. Bostäder anordnades för unga kvinnor, studenter, arbetare; ambulatoriska mottagningar, kostnadsfria matställen, skolor för Röda Korsets systrar öppnades. Fattiga fick hembesök av systrarna, som tog hand om de sjuka och gamla familjemedlemmarna, hjälpte barnen med läxorna och framförallt spred glädje, frid och förtröstan i Gud.



Elizabeth förde ett liv som för oss verkar på gränsen för det omöjliga. Under dagen tog hon inte bara hand om de sysselsättningar som de andra systrarna också hade utan även om räkningar, otaliga petitioner och anhållan som kom från olika platser i Ryssland. Ofta sov hon bara 3-4 timmar per natt. Nätterna vaknade hon vid midnattstiden för att be och sedan ofta vaka vid en sjukbädd då hon försökte trösta och lindra patientens fysiska lidande och bad om dennes själsliga frid. Hon sågs till exempel ta hand om ett för läkarna hopplöst fall, en kvinna med omfattande infekterade brännsår, som hon bytte bindorna i flera timmar några gånger om dagen utan att bry sig om den svåra lukten och att det tog lång tid. Kvinnan tillfrisknade till allas bestörtning. Hennes sjukhus erhöll med tiden ett mycket gott rykte, de svåraste fallen skickades dit.



Elizabeth brydde sig inte endast om det fysiska tillfrisknandet eller det kroppsliga lidandets lindring, utan även om själens frid och läkande. Hon satte stor vikt på att konventets systrar skulle förberedas för att ge stöd och vägledning och inge mod och frid till dem som befann sig på tröskeln till döden, så att de kunde dö på ett värdigt kristet sätt. Hon tyckte att de döende hade rätt att veta om sitt allvarliga tillstånd för att kunna förbereda sig inför döden; att dölja verkligheten för dem var upprörande och orättvist. Att förbereda sig inför döden betydde inte att påskynda den. All makt var i Guds händer, som i sin barmhärtighet kunde även förlänga patientens liv.



Vid de dödas säng lästes enligt den ortodoka kyrkans fromma tradition oavbrutet psalmer tills kroppen begravades. Det var systrarna som gjorde detta verk av barmhärtighet i det lilla sjukhuskapellet och ibland kunde man höra Elizabeths röst läsa Psaltaren i sin tur.



Ett speciell verk som uppstod tack vare Storhertiginnans insats var ett sanatorium för fattiga kvinnor som var allvarligt sjuka i tuberkulos. Hon älskade mycket sanatoriet och besökte det två gånger i veckan. Full av värme och kärlek spred hon glädje och tröst bland sina patienter, som hon kramade utan rädsla av att bli smittad. Ofta anförtrodde de henne sina barn på dödsbädden med orden: ”Jag har ingen annan utom er i denna värld.”

Elizabeth engagerade sig inte bara i sitt konvent, utan hon stödde även andra kloster och byggandet av kloster och kyrkor, inte minst i samband med ”Ryska Missionen”, en förening vars grundare och ordförande hade varit hennes man Storhertigen Sergej. Efter hennes mans död blev hon ordförande för föreningen. ”Ryska Missionen” stödde och beskyddade de ryska klostren i Jerusalem och organiserade pilgrimsresor till det Heliga Landet som möjliggjorde även för de meddellösa att en gång i sitt liv åka och vörda den Heliga Graven. Hon tyckte mycket om den ortodoxa kyrkans gudstjänsters skönhet, som påminde om att Gud inte bara är kärlekens Gud utan även skönhetens. Hon föredrog gamla traditioner och den gamla ikonografiska stilen som var renare, andligare, mer mystisk än hennes egna tidens verk och hon lät byggas flera kyrkor i en sådan stil.



Hennes egen bostad var liten och enkel, utan några bekvämligheter eller dyrbarheter och ikoner prydde dess vägar. All hennes förmögenhet gick till välgörenhet och till stöd av konventet och andra kloster. Utåt försökte hon dölja sina ansträngningar och hennes ansikte var leende. Hon var redan under sitt liv vördad av folk på grund av hennes godhet och outtrötliga välgörenhet. Hennes anseende var så högt att överallt hon gick strömmade folkmassor dit för att se henne och visa henne vördnad. När hon tillsammans med trettio av hennes systrar blev nunna i april 1910 hade hon alltså redan sedan några år levt på ett monastiskt sätt.



Under första världskriget ägnade sig Storhertiginnan med alla sina krafter åt att ta hand om sjuka och skadade soldater. Hon åkte ofta tillsammans med sin syster, Tsarinnan Alexandra till fronten. Under denna aktivitet blev de beskyllda för att ha ägnat sig med stor uppmärksamhet åt att ta hand om de skadade tyska soldaterna också. Särskilt i dessa krigstider kunde man se hennes organisatoriska begåvning men framförallt hennes fullständiga, kärleksfulla offerinsats, då hon bad och arbetade dag och natt för att dra alla slags människor till denna aktivitet: män och kvinnor, rika och fattiga, adligt och enkelt folk, arbetare, tjänstemän, ämbetsmän. Alla insatser var värdefulla. Hon använde sin goda relation med sin syster och Tsaren i sitt arbete med att få och besvara talrika petitioner och försökte hjälpa alla utom dem som uppenbarligen drevs av politiska orsaker. Den enda situationen där Tsarinnan inte lyssnade på hennes råd och önskan var den beträffande Rasputins onda inflytande, som Tsarinnan betraktade som helig, trots Storhertiginnans motbevis.



Revolutionen förmådde inte ändra på Elizabeths liv; hennes vilja att å ena sidan fördjupa sig i bön, å andra sidan ägna sig åt sina lidande medmänniskor blev bara mer brinnande. Hon kände nu mer kärlek till det ryska folket, som hon jämförde med ett barn, som bedrogs av Rysslans fiender: ”Ryssland och hennes barn vet inte vad de gör i dessa tider. De är som ett sjukt barn vilket man älskar hundra gånger mer i sin sjukdom än när hon är frisk och lycklig. Man längtar efter att lindra hennes lidande, hjälpa henne och lära henne att ha tålamod. Det känner jag mer och mer varje dag som går.” Hon litade på Gud, för som psalmisten säger, ”vad kan människorna mig göra?”



Först tillät kommunisterna konventets systrar att fortsätta verka på samma sätt som tidigare, utan att inskränka dem. Till allas stora förundran hjälpte de till och med att skaffa mat till systrarnas välgörande syften. Men snart skickades en grupp till konventet som anklagade dem för att spionera för tyskarna och ville arrestera Elizabeth. Hon reagerade med stort inre lugn och bad dem att först komma in i kyrkan och delta i gudstjänsten. När bönen var slut, bjöd hon dem att tillsammans med alla närvarande kyssa korset. Sedan lät hon dem leta efter det de önskade i konventet. Männen hittade förstås inget och snart kom de ut och ropade till dem som hade väntat utanför att denna plats var inte något farligt, att det endast var ett vanligt kloster. En av dem, antagligen en student, blev gripen av friden och enkelheten i konventet och blev kvar för att diskutera med Elizabeth om skillnaden mellan det socialistiska idealet och det kristna. Han menade slutligen: ”Vi kanske siktar på samma mål, men med olika medel”, utan att förstå den väldiga skillnaden. Alla gratulerade Elizabeth för hennes lugn och klokhet, men hon svarade enkelt och kort, på ett sätt som vittnade om hennes andlighet: ”Uppenbarligen är vi inte än värdiga martyriet för Kristi skull.” Sedan kunde de återgå till det vanliga livet.

Men detta tog abrupt slut på påskens dag 1918, efter vespern, när kommunisterna kom och tvingade Elizabeth att utan förvarning lämna sina systrar. Följd av hennes andliga dotter, systern Varvara (Barbara) Yakovleva, och bevakad av soldater åkte hon till Ekaterinburg, där resten av tsarfamiljen befann sig.



Elizabeths och Barbaras martyrium var ett medvetet val. Elizabeth hade kunnat undvika det om hon hade accepterat den svenske ministerns inbjudan - genom den tyske kejsarens intervention - att lämna sitt land. Elizabeth ville dock inte fly, utan dela samma öde med sitt folk, fastän hon var helt medveten om att detta skulle innebära hennes dödsdom. Även Barbara kunde ha valt att inte följa med sin andliga moder, men hon bestämde sig att göra det. Hon valde kärlekens väg för Kristi skull som i hennes fall var att följa sin andliga mor intill döden.





Från Ekaterinenburg sparades två brev som Elizabeth skrev till sin andlige fader, Fader Mitrofan. I första brevet berättade hon hur de litauiska soldaterna som vaktade henne var väldigt grova i början, men blev milda sedan, något som resulterade i att de ersattes med ännu grövre ryska soldater. I det andra brevet bad hon genom honom Patriark Tichon förmedla att hon skulle få mat utan kött.



Trots att man hade lovat henne träffa sin familj gavs hon inte möjlighet att göra det, inte ens sin syster, Tsarinnan Alexandra. Men hennes själsliga smärta fick lindring och tröst genom att man tillät henne leva i ett kloster där hon blev varmt mottagen av nunnorna och kunde delta i alla gudstjänster.



På våren 1918 hämtade man även en del av tsarens familj, Storhertigen Sergei Mikailovich med hans tjänare R. Remez och hans tre bröder, Storhertigarna Ivan, Konstantin och Igor Konstantinovich Romanov samt den 20-årige greven Vladimir Paely till Ekaterinenburg. De placerades alla i ett enda smutsigt hotellrum, där de behandlades dåligt och fick inte tillräckligt med mat. Men de tilläts ibland att gå ut, träffa folk och besöka gamla bekanta.



Vid slutet av maj transporterades alla tillsammans med Storhertiginnan Elizabeth och med nunnan Barbara till Alopajevsk, i närheten av Ekaterinenburg. Där placerades de i en skollokal och bevakades alltjämt av soldater. Men Elizabeth som i ett under var tillåten att gå till kyrkan och arbeta i trädgården, där hon tog hand om blomster- och grönsakrabatterna. Hon kunde också måla och be och hade sitt eget rum där hon separat serverades mat.



Under tiden hon befann sig i Alopajevsk hade hon också möjlighet att några gånger skicka uppmuntrande ord till sina systrar i Moska som sörjde djupt över skilsmässan ifrån henne. Hon hade också kontakter med vanligt folk i Alopajevsk: efter hennes död hittade man bland hennes ägodelar en handduk vävd på ett enkelt sätt som bönder från Alopajevsk hade givit henne. Den var broderad med blommor och med en inskrift: ”Älskade Moder Storhertiginna Elizabeth Fjodorovna, vi ber Dig att enligt vår gamla ryska tradition inte tacka nej till bröd och salt från Tsarens och Fosterlandets trogna tjänare. Bönderna i Nievo-Alopajevsks kommun, byn Verkotursk”.



Men den 18 juli 1918 fick även detta liv sitt slut. På natten väckte en grupp mördare fångarna. Man tog först deras pengar och band deras ögon och händer och sedan fördes dem till en övergiven min, kallad för ”Nishnaja Selimskaja” i närhet av Alopajevsk. Endast Storhertigen Sergei Mikailovich som var den ende som gjorde motstånd blev först skjuten; de andra slogs och kastades levande i minen som var nästan 60 meter djup. Ett tag hördes fortfarande röster och en hymn, ”Fräls, o Herre, ditt folk” började stiga upp ur avgrunden. Då kastade man även handgranater och upptänd ved i minen tills det blev fullständigt tyst.



Elizabeths kropp hittade man senare på en avsats vid 16 meters djup, tillsammans med Storhertigen Ivan Konstantinovichs kvarlevor. Hennes kropp var inte förstörd av döden och på hennes bröst vilade Guds Moders ikon. Man kunde konstatera att hon inte dog omedelbart, utan hennes agoni tog längre tid, antagligen hela natten. Innan hon dog hann hon improvisera en binda åt Ivans sår av en bit från sin egna klänning. Inte långt från deras kroppar, på samma avsats hittades två oexploderade granater. Vittnen som gick förbi den natten berättade att man åter kunde höra vesperhymner som steg ur avgrunden och de fortsatte tills nästa dag när en bonde som körde förbi med sin kärra förnam dem också. Förskräckt åkte han och hämtade soldater från Vita Armén, som bara hittade döda kroppar när de efter ett tag lyckats stiga ner i minen. Storhertiginnan Elizabeth hade under sina sista timmar sjungit hymner för sig själv och för de andra, tacksamhetshymner till den Gudomliga Brudgummen och fortsatt tills hennes hymner sjöngs tillsammans med änglarna i det Eviga Himmelriket. Det var säkert inte någon tillfällighet (tillfälligheter finns inte för den troende), utan Guds hand att Storhertigen Ivan kastades och låg nära henne; han hade alltid älskat den kyrkliga sången och var dirigent för Pavloska Palatsens kyrkokör och sjöng i en kyrkokör även under sin exil i Perm. I sin sista stund kunde han sjunga med Elizabeth eller tröstas och stärkas av hennes sång.



Den vita Armén överhuvud, Amiral Koshak, gav order att Elizabeths och de andras kroppar skulle högtidligt bäras till Alopajev Domkyrka. Men när de vita tvingades dra sig tillbaka i juli 1919, togs deras kvarlevor till Irkutsk och sedan till Kina (28 februari 1920). Nära den kinesiska gränsen attakerade kommunisterna konvojen, men de kinesiska soldaterna kom i rätt tid för att stoppa vanhelgandet. Den 3:e april bars kropparna till den Helige Serafim av Sarovs kyrka i Ryska missionens kyrkogård i Beijing. Storhertiginnan Elizabeth och syster Barbaras kroppar fördes senare till Jerusalem, där de högtidligt mottogs av den engelska regeringens representanter, grekiska och ryska präster, otaliga ryska immigranter och lokal befolkning den 15 december 1920.



Elizabeths sista viloplats blev inte heller någon tillfälighet. Den Heliga Maria Magdalena av Getsemanes kyrka där den största delen av Storhertiginnans reliker befinner sig än idag byggdes till minne av Tsarinnan Maria, hustru till Tsar Alexander II, av hennes barn. Storhertiginnan och hennes man bidrog till byggandet och var närvarande vid invigningen år 1888 . Elizabeth tyckte då så mycket om kyrkan att hon uttryckte önskan att leva nära denna kyrka de sista dagarna i hennes liv.



Storhertiginnan Elizabeth blev helgonförklarad under namnet den Heliga Nymartyren Elizabeth av den Ryska Ortodoxa Kyrkan utanför Ryssland 1981 och ett år senare även av den Ryska Ortodoxa Kyrkan, tillsammans med sin trogna följeslagare, den Heliga Nymartyren Barbara. Ett relikskrin innehållande delar av Elizabeths reliker fördes till Ryssland och sedan runt i landet och andra länder i Unionen när de kunde vördas av otaliga människor. En del av dessa reliker gavs till De Heliga Maria och Martas konvent. Även i England på Westminter Abey finns en staty av Elizabeth bland andra tio martyrer av olika konfessioner som levde på 2000-talet.



Den Ortodoxa Kyrkan minns de Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara den 18 juli, dagen när de blev martyriserade.



De Heliga Marta och Marias konvent existerar än idag och omsluter cirka 90 nunnor som vigt sitt liv åt Kristus och bär vidare Heliga Elizabeth och Heliga Barbaras kärleks-, tros- och offerarv. Storhertiginnan Elizabeth var en adlig kvinna, som förfogade över en stor rikedom, en omfattande bildning, en ljuvlig skönhet, men alla dessa gåvor skänkte hon i sin heliga och brinnande kärlek och mildhet till Jesus Kristus och genom Honom till alla lidande och hjälpbehövande medmänniskor. Hon gav upp allt för att följa Kristus och lydde Honom intill martyrdöden. Heliga Barbara träffade samma val som sin andliga moder och delade allt med henne, livet och döden i Kristus. Båda visade oss tillsammans att ödmjukheten, lydnaden, den modiga, självförnekande kärleken till Kristus är de äkta vägvisarna för varje av oss som vill gå korsets väg, den enda vägen som till fullo är livs- och gemenskapsbejakande.

Här följer en väldigt fin kanon till De Heliga Elizabeth och Barbara, källa se nedan nr (7):

Canon to the Holy and Righteous Nun-Martyrs

Elizabeth and Barbara
New Martyrs of Russia
By Reader James Jenkins
Compiled by Archimandrite Nektarios Serfes
October 14, 2003



(for chanting)

ODE 1
Hiermos

Having passed over the water as on dry land and escaped Egypt's evils, the Israelites cried aloud: "Unto God our Deliverer let us sing."

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Open my lips, O Savior, and give me grace to hymn and laud Elizabeth and Barbara, righteous handmaidens of God and healers of the sick.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

I hymn thee, most holy mothers; martyrs for Christ, who didst embrace the Cross of spiritual and earthly martyrdom, and by that Cross wast raised to Paradise.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Direct my mind by thy holy prayers to gaze always on things above, and to forsake all things beneath, that I may become an heir of the Kingdom of the Just.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O Lady, who hast given birth to Jesus our God, pray for us worthless slaves, that by thine intercessions, O immaculate one, we who are defiled may be delivered from torment, O spotless one, and may enjoy everlasting glory.

ODE 3
Hiermos

Thou art the strong support of those that run to Thee, O Lord; Thou art the light of those in darkness, and my spirit sings of Thee.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

From thy childhood thou didst pursue beauty, O righteous Elizabeth, and refusing to be sated with worldly charms, thou didst diligently search out Christ, the Fountain of all loveliness.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The artist's brush fell silent, O mother, when he sought to portray the comeliness of thine earthly tabernacle. And we, who look to thee in prayer, fall speechless before the radiance of thy Godliness.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Small in stature wast thou, O Barbara, but large in heart. Thou didst cast thy lot with thy royal mistress, and was faithful even unto death. Wherefore wast thou glorified with her in the heavenly mansions.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Heal the most painful wounds of my soul, O most pure one, and drive away the enemies that ever wage war with me.

Lord, have mercy (thrice)

SESSIONAL HYMN

Afflicted by sorrow, I cry out to thee, O righteous Elizabeth and Barbara: Pray unto God for me, a sinner, and heal me of all my infirmities through thine intercessions, both of body and the spirit.

Glory... Both Now...

O Mother of God, unwedded and most pure, who without seed gavest birth to the Master of all, do thou together with the Holy Elizabeth and Barbara beseech Him to deliver me from all perplexity, and to give my soul sweetness and light, and purification from offenses; for thou alone art a quick defender.

ODE 4
Hiermos

I have heard, O Lord, the mystery of Thy dispensation; I have beheld Thy works and glorified Thy divinity.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the death of thy mother left thee an orphan, O righteous Elizabeth, thou didst earnestly care for all thy family; especially thine August sister, the holy passion-bearer Tsaritsa-Martyr Alexandra. Thou who standest with her in the courts of the Heavenly Tsar, pray with Barbara for us all.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Taking no thought for thyself, thou didst lay down thy youth for thine earthly kinsmen. Verily wast this a shadow of that which was to come, for thou didst take up thy cross for Christ, and laid down thy life for His sake.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Like righteous Ruth of old, O Barbara, thou didst cleave to thy Naomi, and truly her people became thy people, and her God thy God. Now is her exaltation become thine exaltation, and thy name is honored with hers forever.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

I received God's gift of mind and will and reason, so that coming to know the Master, I might honor Him with good works. But I, dishonoring that gift by my passions, have insulted the Giver. Save me, O Lady.

ODE 5
Hiermos

Grant me a bright robe, O Thou Who coverest Thyself with light as with a garment, Christ our God, plenteous in mercy.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thou camest to the Russian land, O Elizabeth, thy comely soul was inflamed with love for her peoples; from thy noble heart didst thou pour forth abundant charity for all. Do thou take us also into thy heart, O righteous mother.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy earthly eyes beheld the beauty of the Holy Orthodox Faith, O Elizabeth, thy spiritual eyes were opened to the beauty of Him Whom thou desired. Of thine own free will didst thou embrace Christ, who was thy heart's true love.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Orpah turned back to Moab, O Barbara; but thou, like Ruth, accompanied thy spiritual mother to the Promised Land. Crucified with Elizabeth on the tree of martyrdom, thou shalt rise with her to everlasting glory.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O thou who didst conceive my Jesus Christ, O only undefiled and immaculate Virgin: even now, by the hyssop of thine intercessions, cleanse me, the defiled one.

ODE 6
Hiermos

When we wake at early morn we cry to Thee: O Lord, save us; beside Thee we know none other.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Cut down by godless assassins, O mother, thy husband Sergei was taken suddenly, like the children of Job. Yet like Job, thou didst not murmur, but said with all thine heart: Blessed be the Name of the Lord.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Emulating the Mother of God, thou didst beseech the Tsar to pardon the murderer of thy spouse; and thereby didst reveal thy tender heart to all. With our most Holy Lady, O woman of Love, beseech the Heavenly King to pardon our transgressions.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

O holy Barbara, who can worthily sing of thy devotion to thy Heavenly Bridegroom? For denying thyself, thou didst follow Christ even unto death. Pray for us, O mother, that we may become emulators of thee.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Bewilderment confronteth me from the evils surrounding me, O most pure one, but deliver me from them speedily, for to thee alone do I flee.



KONTAKION.
TONE 3.

In the midst of worldliness, thy mournful heart dwelt in heaven; in barbaric godlessness, thy valiant soul was not troubled. Thou didst long to meet thy Bridegroom as a confessor, and He found thee worthy of thy martyric purpose. O Elizabeth, with Barbara thy brave companion, pray to thy Bridegroom for us.

OIKOS

Grant my soul, humiliated by many temptations and beset by grievous infirmities, thy healing power, O righteous Elizabeth and Barbara; stretch forth thy hands through prayer, O thou who didst stretch forth thy hands to the sick. Thou didst not disdain any upon earth that beseeched thine assistance; do not disdain me in my unworthiness, but speedily grant me healing.



ODE 7
Hiermos

Of old the youths would not adore the golden idol with Persian worship, but the three of them sang amidst the flames of the furnace: O God of our fathers, blessed art Thou.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Not desiring another earthly consort, thou didst earnestly court the Heavenly Bridegroom. And when He came unto thee, thou didst run joyfully to Him, taking up thy monastic cross.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Verily, O mother, thou didst exchange thine earthly palace for a mansion in the Heavens. For heeding thy Bridegroom's call, thou didst sell all that thou hadst and give abundantly to the poor. Thou didst feed the hungry, clothe the naked, heal the sick, and visit the prisoner. The Hitrovka children didst thou deliver from captivity to the devil. Deliver us now from the evils that beset us.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Thou, O Barbara, was first among the spiritual children of the holy Elizabeth; yet wast thou the servant of all. By thy humility toward thy sisters thou didst emulate Him who verily said: I came not to be served, but to serve.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

In truth the Lord reigneth over a kingdom that never faileth; and, in the words of the psalms, He hath clothed Himself with most fair majesty: even that holy flesh from thee, O Mother of God, whereby He slew death and annihilated its kingdom.

ODE 8
Hiermos

The Chaldean tyrant ravingly heated the furnace sevenfold for the three righteous youths. But seeing them saved by a higher Power, he cried out: Ye children, bless; ye priests, sing hymns; ye people, supremely exalt Him unto the ages.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the pall of Bolshevism fell over the land of Russia, O mother, thou didst not lose thy faith, nor did thy labors go slack; but rather, didst thou cry: The Bridegroom cometh; let us go forth to meet Him! And, being found with thy lamp full of oil, thou didst hasten with Barbara to the Bridal Chamber.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The godless tyrant tore thee from thy sisterhood, O righteous Elizabeth, and being not moved by the entreaties of thy children, didst cast thee into prison. And knowing that thou wast to die, thou didst not entrust thyself to human help, but rather said: Blessed be the Name of the Lord for Evermore.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

When the godless ones sought to separate thee from thy mother, O Barbara, thou didst boldly rebuke them, offering thine own blood as a guarantor of thy devotion. And now thy blood waters the tree of Orthodoxy, bringing forth much spiritual fruit.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

All the assaultings of the temptations dost thou quell, and the onslaughts of the passions dost thou banish; wherefore do we hymn thee to all ages, O Virgin.

ODE 9
Hiermos

On Mount Sinai Moses saw thee in the bush unconsumed, for thou didst conceive in thy womb the divine Fire. And Daniel saw thee, a mountain unhewn. Isaiah exclaimed of thee: There shall come forth a rod out of the root of Jesse.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy Bridegroom called thee to follow Him to Golgotha, O Elizabeth, thou didst joyfully hasten to the Cross, and grasping it firmly with both hands, thou was raised by it to Paradise. Raise us up, who are fallen sinners all, by thy most holy intercessions.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

In thine hour of death, O mother, thou didst not forget thy loving kindness: thou didst pray for them that martyred thee, and didst bind the wounds of thy companion with thine own garments. Bind up the wounds of our souls by thine intercessions, O thou who hast been clothed with the garment of righteousness.

Glory to the Father and to the Son, and to the Holy Spirit.

O most Holy Martyrs and brides of Christ, Elizabeth and Barbara, accept this our unworthy supplication. Pray for the peace of the world, and for all pious and Orthodox Christians. Beseech thy heavenly Bridegroom that our souls may be saved.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Exalt the horn of the faithful and suppress the raging of barbarians, O Mary, Mother of God. Invincibly preserve this thy city, in which thy great and most glorious name is magnified by all in faith, O most pure Lady.



A Prayer to Saints Elizabeth and Barbara

O holy Saints, Elizabeth and Barbara, even as thou didst not turn away from the vilest of wretches during thy earthly sojourn, so do not turn away from our unworthiness. Pray unto the Lord that He may grant to us healing of soul and body, and great mercy. Help us, encumbered as we are with the pleasures and ease of life, to emulate thy martyrdom to the things of this world. Pray unto God for us, that we may join thee in the Heavenly Kingdom.

AMEN.


Holy Saint Elizabeth
Pray Unto God For Us!


Holy Saint Barbara
Pray For Us!


Glory Be To God For All Things!





Heliga Nymartyrer Elizabeth och Barbara, be till Gud för oss!






Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!




Ikonen i början av artikeln är målad av Michal Hällzon och tagen från hans blog:

http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-nymartyrerna-elisabet-och.html


Källor och länkar om De Heliga Elizabeth och Barbara:

1.http://paulslayer.blogspot.com/2009/10/printesa-martira-elisabeta-feodorovna.html

2. http://orthodoxwiki.org/Elizabeth_the_New_Martyr

3. http://en.wikipedia.org/wiki/Princess_Elisabeth_of_Hesse_and_by_Rhine_(1864%E2%80%931918)

4. http://www.serfes.org/lives/grandduchess/index.htm

5. http://orthodoxinfo.com/general/duchess.aspx

6. http://life.orthomed.ru/st-elizabeth/pics/efs_e.htm

7. http://www.serfes.org/royal/canontoelizabethandbarbara.htm

8. http://www.serfes.org/royal/akathisttoelizabeth.htm