tistlar (av Florin Caragiu)

båten är en order för att tvärt avstå
från valutaväxlarnas darrande. du går igenom en dag utan lyster
och epileptikerns bitna finger visar dig hur övergiven du är.
även om du blöder med tårar när du älskar:
du simmar i mitten av ett hav som drar alla fiskar igenom dig
med fiskarens omsorg för fisknätet. på stranden glömmer barnen dig utanför sin lek
därför att du inte förmår höja rösten; nu skriker de allt de kan
och du blir full av tistlar när du försöker nå dem. du behöver inte
vara rädd: Gud är här och fyller döden med glans.

bara du kommer ihåg alla, en efter en, som dödade din
likgiltighet och du spenderar timmar med att värma deras namn.

det är kallt och natten kräver inte blodresten av dig. vinthundarna håller
fast sitt byte i sin andedräkt under ett ögonblick, innan herrens bild suddas bort
och de blir kvar hängande med sina tänder vid målet; alla dessa människor
som berörde dig någon gång kommer tillbaka. var och en vill ha din ouppdelade kärlek
och du kan tilllåta detta ske. de håller dig i blåsten
och vill inte att deras spår i sanden syns.

vägledarnas antal är nu mindre än jordrasens,
leran känner inte igen köttet och inte heller ryggkotornas hoptryckning.

passera någon du älskar som en främmande människa,
älska var och en du som en främmande människa passerar-
en smärta man inte lär sig. den sprids bara av ljuset i magen
som en närande dynga.

(översättning från rumänska av Monica Lassarén, originalpoesins titel: ciulini, ur: Florin Caragiu, “Sentic”, ed. Vinea, 2009, pp. 71-72.)

Pappa (av Florin Caragiu)

seismograf


så snart någon hemma pratade högt
kom pappa och bad oss att inte bråka längre
förgäves förklarade vi att så gick det till när man var oenig,
lidelsefullt och häftigt, att han inte fattade någonting-
han registrerade spänningarna med seismografens exakthet

friden var pappas ögonsten
han tyckte om att ge oss presenter och gjorde oss glada
han tog brödet ur sin egen mun för att vi skulle få det vi behövde
han var den minst sedde i familien
fastän han ständigt skapade harmoni omkring, för allt han gjorde
var så självklart att ingenting var iögonfallande

han levde för de andra, klagade inte, läste inte sofistikerade böcker
han kämpade inte för att befordras
utan arbetade för oss, gladde sig över våra framgångar
och nöjde sig med att göra gott för de andra runtom
jag brukade prata med honom i telefon och han frågade när jag skulle komma hem
rörd men ändå sansad som han inte ville störa mig

jag svarade att jag hade något viktigt att göra
och dröjde ofta...när han såg mig gladde han sig som ett barn
han kramade mig med ett leende som kändes
hjärtslitande, det var som han hade sett mig då för sista gången..
först när han dog insåg jag att han levde livet som jag
förgäves ansträngde mig att förstå ur högar av böcker

den dagen förmörkades världen
jag irrade springande på gatorna som jag hade burit hans själ
som en osynlig drake med ett snöre av bön
vid en korsning stötte jag på en blind yngling som frågade efter honom
han sade att pappa alltid gav honom inte bara pengar
utan även ett gott ord

han frågade mig vad som hänt med honom
varför han inte sett honom på ett tag
men jag hittade inga ord att säga
jag satte mig bara bredvid tiggaren och var tyst tills kvällen kom
 
(översättning från rumänska av Monica Lassarén; originalpoesin, vars titel är "Tata" kan läsas här: http://agonia.ro/index.php/poetry/236853/Tata)

Nedstigandet i dödsriket (av Florin Caragiu)

fascinerade av intets magi
svalde vi döden
och löstes upp i vår egen skugga

vi kan inte längre fylla med vår kropp
avståndet mellan öga och hjärta

mörkret skälver när vi ser på varandra
genom Jesu genomskinliga sår
som vi ristade utan att veta varför
och vaknade sedan utanför oss själva

med slappa händer väntar vi på
beröringen som inifrån iklär oss
den i ett enda stycke vävda livklädnaden

(översättning från rumänska av Monica Lassarén; originalpoesin, vars titel är: "Pogorârea la iad" kan läsas här:  http://agonia.ro/index.php/poetry/240985/Pogorârea_la_iad)

Om det kontemplativa livet (av Florin Caragiu)

efter Kalistos Katafygioten, Filocalia

Avtrubba inte dina sinnen med förståndet
Täck inte det synligas skönhet
Som gives dig för hjärtats njutnings skull,

Utan mellan förstånd och det levande som pulserar i ting
Sätt ordet, i vilket kärlekens Eukaristi
Föder naturens enhetliga och enkla verk.

Älska Gud och låt dig bäras
På nådens vingar till ljusets altare
Över dimman som lidelsernas lagt
På själens skådande kraft.

Då kommer ditt renade ansikte att befrias
Från motsträvighetens mörka slöja
Vänt på nytt som ett törstande öga mot den gudomliga strålen.

I en gest av tillbedjan fyll mer och mer din blick
Med det aldrig uttömda mysteriet så får du, hänförd av förundran,
Finna vilan i Andens gemenskap.


(översättning från rumänska av Monica Lassarén; original poesin, vars titel är : "Despre viata contemplativă" kan läsas här: http://agonia.ro/index.php/poetry/149256/Despre_viaţa_contemplativă)