Om språk (språk och tänkande, artificiell intelligens och kristen teologi)

En hänvisning till en intressant artikel

http://mihaicaragiu.blogspot.com/2010/12/dialogic-perspective-of-language-in.html

Lite om att handla och laga mat, om bröd och lokala skatter

Idag var jag och handlade, inget speciellt i sig, men om man tänker att varje ögonblick av vårt liv är viktigt, ja avgörande, då stannar man kanske lite och tänker efter. Så tänkte jag till exempel , att jag inte riktigt förstår hur man kan kalla ekologiska de produkter som tillverkas på andra sidan jortklotet och kommer flygande till oss i kyl- och fryskåp? Man borde ta hänsyn till helheten.

Jag läste hos Fader Ghelasie, asketen, den "Gud-älskande munken" från Frăsinei (ett kloster i Rumänien som kallas för Lilla Athos), att man framförallt borde äta av det som jorden där vi bor ger os, eftersom det är det som är det hälsosammaste, att det inte borde vara till exempel Ginseng eller Aloe (om vi inte lever i Asien eller Amerika) som vi väljer när vi blir sjuka, utan det är mycket nyttigare och bättre på alla sätt att ta vara på det som finns där vi bor....(Tänk på alla medicinalväxter som växer här och som vi nästan fullständigt har glömt. Våra barn kommer att veta ännu mindre, eller inget om dem. Vi vet inte längre att en kopp kamomillte är ett av de enklaste sätten att trösta en lätt orolig mage eller att lugna lite sinnet när man kommer från jobbet, är irriterad, frusen och  rastlös - eller om vi ännu vet det, föredrar vi ändå att glömma det och vi griper genast efter något mer dramatiskt....) Fader Ghelasie hade en speciell kärlek till  bröd, till cerealier, till vete och om man tänker att det är brödet som förvandlas till Kristi Lekamen  i nattvarden, att Kristus själv kallar sig för Livets Bröd, förstår man att det inte är någon tillfällighet. Att laga och äta bröd är något typiskt mänskligt, säger Fader Ghelasie, om jag minns rätt, något som människan inte bara tar ur naturen, djuren äter ju inget bröd; genom att föra samman och mala många korn, låta brödet jäsa och sedan baka (eller torka i en speciell version av eremitbrödet)  blir brödet ett uttryck för helheten, det är inte som en enda frukt, som växer på en enda plats och äts på en gång som den är, utan brödet får under den komplexa tillverkningsprocessen människans andliga prägel, och är ett uttryck för sammanförande, gemenskap, helhet, växande, förvandling. Så är det med annan tillagning av maten också, även om det inte handlar om något komplicerat, kanske bara blanda lite mjöl med vatten eller kryddor med grönsaker, om man låter ingredienserna i en maträtt stå lite tillsammans, bildar de något nytt, gemensamt, bättre och mer än bara en summa av dem. All mat som en människa lagar bär hennes prägel, som tillagade den.

Jag tyckte om denna idé, att äta det som jorden där man bor bjuder på, det är ju otroligt gott med till exempel svenska potatis, morrötter och röda betor. Eller kol. Inget "märkvärdigt" kanske tycker kanske någon men verkligen gott. Och de fina svenska äpplesorterna, Ingrid Marie och Aroma...Maten måste inte vara på det sättet den alltid var, inte heller måste den vara sofistikerad. (Men ska den inte smaka gott alls? Ju, om man är tacksam för maten man får, och om man har glädje och ro i själen, hur gudomligt gott det enklaste kan vara, hur underbart en bit bröd och en klunk vatten kan smaka!

Problemet är bara att vi reagerar så överkänsligt när någon börjar diskutera om mat; det handlar ju inte att vara fixerad vid en ideologi, jag vet inget värre än ideologi.  Ideologin är något dött, och att svärta ner det ena eller det andra eller vilja utesluta något för att möjligvis hävda sig är hur lätt som helst -  medan jag ville säga något helt annat, att det som är enklast och närmast kan vara godast, om vårt innersta har ro. Att vi bara kan  säga "ja" om vi har inre ro. Och kärlek. Älska och gör vad du vill, sade någon av Kyrkans heliga Fäder (jag minns tyvärr nu inte vem den var). Men vem kan alltid älska, när detta att alltid älska är gudomligt? Det är därför vi inte kan göra vad vi vill, vi kan inte uppfylla detta enda bud, att älska. Det är bara Gud, Kristus som ger oss denna kraft, vi själva är inte i stånd att älska. Att tro att vi kan göra det från oss själva utan Guds gåva är att tro på en lögn.

Det är därifrån allt annat uppstår, som en frisk källa ur fjällen.

Fader Răzvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 2)

Vad odlade Fader Ghelasie i vårt inre?

Förståelsen av att teologin betyder att leva med hela vårt väsen. Teologin upplever man, den behöver åtbörden, handlingen, att engagera sig helt, och inte bara med delar av oss, i en dynamik som Fadern kallade för ”tillbedjans gest”, den som utgör den stora skillnaden mellan en mänsklig horisontell konstruktion och och den mänskliga handlingen som sker vertikalt, på lodlinjen som är Guds nåd. Han sporrade till ett oavlåtligt liturgitjänande, till att outtröttligt inför Gud frambära allt som kommer till oss, han sporrade till en gest av välsignelse och helgelse av allt vi upplever, genom att oavbrutet anförtro Gud allt som händer oss.


Förståelsen av att teologin uttrycks genom och behöver ett språk som förmår bära dess djup, ett eget språk.Teologin har sin upprinnelse i ett mysterium – människan i sin Gudstillbedjan - och behöver uttryckas som sådant. För Fadern var det uppenbart att det vanliga, ”profana” språket förråder oss, som ett som inte klarar av att uttrycka verklighetens mysterium som längtar efter ett uttryck, som snarare profanerar den teologiska verkligheten. Fadern brukade överraska oss med sina versaler eller understrykningar med tjocka bokstäver...det var ett försök av att åter helga språket, att överföra det till ett annat semantiskt register. Fadern hade förstått att vår återvändning till det sakrala, till tillbedjan, till det levande evangeliska inte kunde ske genom det vanliga språket, utan det behövdes ett annat slags språk.

Förståelsen av att den teologiska upplevelsen måste gå vår tids verklighet till mötes. Faderns mod levandegjorde ett förslag till dialog, med en utgångspunkt så olik det ljuma ställningstagandet av dem som flyr varje diskussion kring trossanningarna och ledde honom till att framförallt gå sökare efter mystik i alla dess former till mötes. För dem var Fadern en äkta samtalspartner: han visade de olika vägarnas otillräcklighet, på ett lugnt, engagerat, förståelsefullt sätt, i ett apologetiskt verk som är likvärdigt de första århundradens vittnesmål, när kristendomen med säkerhet inte tog ett triumfalt uttryck, utan oftast martyriskt. Han föreslog ”öppningar” som utgick från samtalspartners förståelsekoordinater och drog honom genom den egna upptäcktens parfym till ”det djupare” som var den kristna mystiken.

Vi uppfinner inget nytt Språk, förklarade Fadern dem som möjligtvis kunde anklaga honom för jakten efter ett originellt teologiskt uttryck, utan vi försöker skapa ett samband mellan det rent Filokaliska Språket och det allmänna Språket, både när det gäller Filosofin, och vilken okristen mystik som helst. Vi som lever idag kan inte stanna vid ett enda Språk, vi måste, om vi vill eller inte, bli ´flerspråkiga´. Med andra ord, den kristne har friheten att problematisera, men dessa problematiseringar måste betraktas i ett sammanhang, just för att kunna ge ett gott vittnesmål åt den nutida världen. Sökandet efter landmärken, sökandet efter dessa svar behöver ett intensivt arbete, en dimension av forskning, av laboratorium som går dagens människa till mötes, inom ramen av hennes förståelsekoordinater, på hennes ”språk” som ofta är långt ifrån det liturgiska och sakramentala språket. Detta ”översättningsarbete” betraktades av Fadern som vår tids behov.

Förståelsen av att hesychasmen är ortodoxins specifika mystik. Denna mystik är tillgänglig för varje döpt människa som upptäcker sitt hjärtats altare där liturgin firas på ett kristendomens specifikt sätt. Den hesychastiska mystiken, kallad av Fader för ”Det kristna Språkets Logik”, Logiken av Språket- Logos inkarnerat i skapelsen, är nåbar för var och en som söker Kristus i en inre gest av tillbedjan och strävan efter en djupare och djupare stillhet, ut ur den mångfasetterade splittringen. Därför bjöd Fadern alla mystiksökande människor till att upptäcka det som är specifikt kristendomen. I detta sammanhang talade Fadern om upplevelsen av ”det ikoniska”, som var i Faderns teologi en port till att uppleva ikonens mysterium genom allt vi är och gör, andas och lever. Varande i sanning Guds avbild, människan rycks ur den karikaturartiga skammen som den gudomliga bildens vanställande är och upptäcker ädelheten i ett liv i enlighet med Den som sätter sin gudomliga prägel in i vårt väsen redan från vår skapelses ögonblick.

I stället för avslutningen

Fadern var för mig en av de människor som jag måste träffa. Han odlade i mig längtan av att själv bli en forskare av verkligheten som Gud  i hemligheten delar med sig av till alla som söker Honom i Kyrkans livs bild; hans ”varande” var för mig ett levande vittnesmål på vägen till att upptäcka ”Den som är” i evigheten.

Fader Răzvan Ionescu,

Paris

(Artikeln på rumänska finns på: http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html

Översättning från rumänska till svenska av mig)

 

Fader Razvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 1)

"Den andlige Fadern- Författaren Ghelasie Gheorghe: Hans sätt att leva var upphov till hans talande, och ej tvärtom- talandet upphov till hans sätt att leva"




Inledning

Fader Ghelasie Gheorghe lärde jag först känna genom en bok som hamnade i mina händer vid ett vägskäl i mitt eget liv. Jag menar ”Den hesychastiska medicinen”. Där, bland idéer och principer som jag delvis kunde tillägga till min begreppsvärld, som hade vuxit i den postkommunistiska, ”andliga litteraturens” (teologiskt sett så tveksamma) skola, kände jag hur ett ord kom till mig med den kyliga bergluftens friskhet. I mitt inre kände jag saven som öppnade mig för Den som skulle bli min existens centrum: Kristus.


Senare upptäckte jag Fadern ansikte mot ansikte som en människa som satsade på att leva. Jag lät mig instinktivt bäras av den ström av teologiskt ”savoir-vivre” som han odlade, först av alla hos sina andliga lärjungar. Hans författarskap var inget annat än hans ”förlängning” mot oss, andliga söner, som samlades -av de frön som han sådde med vinden från Ovan - omkring honom för ”förklaringar”. Omärkligt gick vi in i atmosfären av en människa som levde i Kristus med enkelhet men med så mycket övertygelse, att han fridfullt kunde besvara våra tvivel och tvekande med den monolitiska säkerhet som endast karakteriserar en människa som struktureras genom ett liv i Gud. För Fadern var den första rörelsen den ”att vara”. Att veta eller att tala kom efteråt, som en manifestation av hans sätt att leva. En Fader utstrålar ljus genom övertygelsens kraft i det mått han lever hur han talar. Fadern levde och medan han levde talade han och skrev. Det tycktes mig som han visste så mycket och framförallt att han hade fördjupat sig i så mycket, att jag kände att jag hade framför mig ett berg med sådana höjder, att jag kanske aldrig kunde  närma mig dem.


Därför bemödade mig att åtminstone långsamt gå stigar som, även om de bara befann sig i dalen, öppnade framtida möjligheter till att växa på ett teologiskt sätt. Utan den minsta antydan av fåfänga eller anspråk av att vara lärd, Fadern delade med oss av det som han förstått, upplevt, gått igenom, av hans erfarenhet...Då han såg min inre storm när jag kom till klostret och besökte honom, hjälpte han mig att läkas genom att odramatisera, förenkla och inge mig förtroende. Nu, när jag har avslutat mitt teologistudium, inser jan hur mycket jag behövde Faders närvaro: hans sätt att dela med sig av hans sökande och erfarenhet hade ingenting gemensamt med det pretentiösa sättet, på vilket man brukar förmedla oss den teologiska kunskapen, som en slags vetenskap, där alla ting är uppdelade [i kategorier, översättarens not] och redan solklara. Man kunde möta Fadern som en forskare, han bjöd dig att smaka fördjupningar och höjder som hjälpte dig på vägen, som kom från någon som gav dig råd med förstånd och erfarenhetsbaserat, som förstod din verklighet...Samtalen med honom minskade aldrig rysningen som jag kände inför det teologiska universums mysterium, tvärtom, min horisont utvidgade sig samtidigt med en känsla av att mysteriets djup aldrig kunde uttömmas. Och det var som han delade med oss det som under tiden studerades i det liturgiska laboratoriet...


Med inre glädje kände jag att Fader ledde mig till den verklighet, som eremiten Neofit, hans andliga föregångare, hade talat om när han profeterat spridningen av den hesychastiska bönen ( ”hjärtats verk” i Kristus) inte bara i jordens hålor och klyftor, utan även bland de unga människorna i de stora städerna, de, som i likhet med mig, till sin existentiella överraskning, upptäckte den inre friheten som finns i våra hjärtan, där förut endast saknad härskade. Detta hjärtats verk, som hos Fadern uttryckte sig naturligt, genom hans sätt att vara, smittsamt och hemlighetsfullt, det var detta, kände jag, som leder människan till att nå ett djupare plan, att sträva efter återställning, efter pånyttfödelse. Samtalen med honom väckte alltid sökandets entusiasm, inbjudan att forska i detta laboratorium som var blivandet i Kristus, där var och en uttrycker sin unikhet och gåvan han eller hon fått från Gud. Fadern väckte längtan efter mysterium, efter mystik, efter det sanna...och detta gjorde han först och främst genom hans sätt att vara, forskande, lidelsefull, engagerad med hela sitt väsen, asket, lärare av kärlek, full av medkänsla och helande förståelse för det ofta gömda sättet, på vilket människorna sårade sig själva och ännu värre, de fann ett nöje i att stanna kvar i detta beteende. Fader tog emot oss som kom från städerna, på ett sätt som visade respekt för vår handling, för våra studier, men samtidigt drog oss ut ur vår självnöjdhet, som annars hade förvandlat oss i kunskapens sklaver. Studierna var endast ett medel för att kunna samtala med dagens människor, medan man hade sin ryggrad i det äkta livet i Kristus.

(Denna uppsats finns på:  http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html , och är översatt från rumänska till svenska av mig). Se även Fader Razvan Ionescus sida på franska, http://www.science-et-religion.com/)

Fader Ghelasie: "En hesychasts dagbok" (2)

Därför presenterar vi en Hesychasts Skildring, som inte betyder den allmänna uppfattningen av Hesychasmen i Sig, utan en Hesychasts som helst Uppfattning. En Hesychasts som helst Dagbok, som har Sett, Känt och Upplevt på detta sätt. Om den kommer att även vara till nytta för andra, Bra, om inte, förblir den en Subjektiv Redogörelse, som förtjänar att kännas till även den, som en egen Framhållning. I denna mening vågar vi publicera detta Arbete som för många kommer att tyckas som något nytt, eller ett Påhitt, eller  -för de mer dogmatiska - till och med en Avvikelse. Hesychasmen har ett Värde i sig själv som har en särskild Betydelse för oss, nutidens människor. Det är beklagligt att man Försummar och Nonchalerar Debatten i detta Ämne, som i sig inte bara är Teori, utan har Praktiska Värden som vi verkligen behöver. Det finns lite Material på detta område. Man kan till och med säga att Världen idag är ganska främmande för den Kristna Mystikens Metafysik, eller att den Kristna Kulturen - p g a en för världslig (lekmanna)Kultur blivit oåtkomlig för världen. Det är därför det behövs Skildringar med möjligst breda Öppnanden, som ska kunna utgöra en mötesplats av dessa Värden även med de Icke-kristna.* Den moderna Mystiken kan inte bli stängd inom en egen realitet som tillintetgör Alla de Andra. Vi försöker göra en Skildring av den Hesychastiska Mystiken som en väg till ett Möte och Vänskap med Alla som ärligt eftertraktar Gudomligheten och Renheten. Många är inte kapabla till Gemenskap, men Mystikens Kärna är just Gemenskapen. Vem som har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa försök kommer inte att vara besviken. Det är en ganska trög text, särskilt i början, men låt er inte hindras av detta, läs vidare till slut och sedan bilda en Uppfattning.
I denna koncisa skildring försöker man egentligen föra samman en slags ”Hesychastisk Ordbok”. Man pratar mycket om Hesychasm, men man hittar inte en tydlig översättning av de hesychastiska termerna, för att kunna tala och kommunicera på ett särskilt hesychastiskt språk. Många kommer att tycka att ”En hesychasts dagbok” är ogenomtränglig och otillgänglig. Men de som är särskilt intresserade av Hesychasmen, kommer att hitta här som i ett lexikon allt som är grundläggande när det gäller Hesychasmen. Det första begreppet och alla andras kärna är begreppet av Personen-Guds Bild och Själens Bild i Skapelsen: om man inte förstår den i hesychastisk mening, kommer man inte att kunna tala om en specifik Hesychastisk mystik. Sedan alla andra begrepp, som Ande-Samvete, Pneuma-Väsen, Sinne (Nous)-Andemeningar– Kropp i sig och fysisk kropp osv, osv. Utan att fastställa dessa termer i hesychastisk mening, kan man inte kommunicera [med varandra  genom ord, översättarens not] ]med Hesychasmen och Hesychasmen kan inte öppnas för ett samtal med någon annan terapeutisk eller mystisk praktik. Hesychasmen kan inte bli instängd inom egna realiteter som är oöversättbara för andra. Det skulle kanske bli mer populärt  med ett lexikon i ordets strikta mening, men vi försöker en dubbel presentation, som lära och samtidigt som en fastställning av termer. På så sätt bedriver vi inte teologi eller filosofi i vanlig mening här, något som för dogmatikerna är en alarmsignal eller en fara. Vi försöker ett öppnande i Hesychast mening av de grundläggande problemen, som även är gemensamma för mystiken [vid sidan av teologi och filosofi, översättarens not]. Vår önskan är att läsaren från början ska gå över vissa motsägelser som är mer antagna än verkliga. Vår intention är inte att göra en ytterliggare teologi eller filosofi, utan vi försöker en presentation av de specifika hesychastiska innebörderna, som en lära och samtidigt som en fastslagning av Hesychastiska termer, som ett eget Hesychastiskt språk. Än har man inte kommit överens med att generellt fastställa det rena Hesychastiska språket. Vi genom detta anspråkslösa arbete gör en början och ett öppnande i denna mening, så att, även om vi fortfarande gör misstag, de är förlåtliga, efterom de är inneboende all början. Vi uttalar ingen dogm, utan vi vill skapa ett uppriktigt öppnande i samtalet om Hesychasmen och mellan Hesychasmen och de andra utövningsformerna av samma ideal. Ett lexikon är trögt och för didaktiskt, det är därför vi väljer en presentation som kombinerar läran med språket. Hesychasmen är mystik och mystiken går bortom så kallade rationella värderingar. Men en sund mystik är inte destruktiv och inte heller motsägelsefull, utan har en dubbel konstruktivitet, genom att den vidgar förnuftet [förnuftet som inneboende andemeningar] och samtidigt överskrider det i över–verkligheten bortom förnuftet. Naturligtvis kan man hitta invändningar överallt, men vi talar till de som verkligen är ärliga och längtansfulla, som inte längtar efter att hitta misstag, utan efter ett öppnande av verklighetens mysterier. De som vill känna livets mysterium ska ta av sina skor som Moses framför den av den Gudomliga Uppenbarelsen brinnande busken. Endast på detta sätt kommer de att få den verkliga invigningen.

Ghelasie Gheorghe

Februari 1991


* Här måste sägas - och detta kommer att märkas mycket tydligt längre fram i boken - att Fader Ghelasie alltid var emot en sammanblandning av religioner, något som ofta betecknas som "nyandlighet", new age, en "soppa" där allt finns huller om buller. Denna soppa eller nyandlighet kallas ibland för ekumenism, och i detta fall kan man säga att han hade en ytterst tydlig antiekumenisk position. Men just eftersom han var väldigt medveten om att till exempel ortodox-kristna troende endast kan be på ett ortodoxt-kristet (och inte på samma sätt som protestanter, katoliker och ännu mycket mindre på samma sätt som buddhister, hinduister etc.), ville han förklara var skillnaden var; han ville "öppna" hesychasmen för ett samtal, men syftet med samtalet  var att tydliggöra skillnader, begrepp och paradigm och sträva efter sanningen, men absolut inte efter en sammanblandning. Men om med"goda ekumeniken" menar man belysande samtal, då var han helt klart  en förespråkare av samtalet. Samtal (dialog) var hos honom ett nyckelord.
Det är viktigt att säga detta, eftersom Fader Ghelasie blev betraktat av vissa som kontroversiell, just av det ytliga skälet, att han var inte rädd för att använda t o m ord som är specifika andra, icke-kristna religioner; men han använde dem endast för att belysa dem från en kristen-ortodox synvinkel. Fader Ghelasie har aldrig betraktat sina skrifter som något nytt, "ett påhitt", utan något som fullständigt kan återfinnas hos Fäderna. Men just med utgående från denna punkt borde dagens ortodoxa kristna öppna sig för ett samtal, studera och gå igenom tidens ord, tendenser, begrepp, paradigm och försöka  belysa dem med hjälp av Saningens Ande, den Helige Ande . Genom att göra detta, kommer de som hittills attraherats av en dimmig "andlighet" känna sig förstådda och tagna på allvar, se att någon av kärlek tar sig mödan och modet att komma emot dem, men samtidigt, om de är ärliga i sitt strävande, kommer de att snart inse att det är nödvändigt att beslutsamt lämna bakom sig "labyrinten", "soppan" eller vad man än kallar denna sammanblandning för som de hittills hade befunnit sig i. 
Fader Ghelasie var inte först och främst en författare; han var, som en av hans andliga lärjungar (Fader Razvan Ionescu) sade, en människa som levde i Kristus och först sedan en som skrev och talade om sin tro. Hans författarskap var inte det slutgiltiga målet, utan endast en effekt av det att han levde, att han var i Kristus.(översättarens not)


Denna text är tagen ur: "En hesychasts dagbok", "Memoriile unui isihast, Ed. Platytera, București, 2006, ss. 8-9.  Översättning från rumänska till svenska av mig.

Fader Ghelasie: Ur "En hesychasts dagbok" (1)

Förord

Hesychasmen, den Mystiska Upplevelsen av Själ och Kropp! Den Ortodoxa Kristna Mystiken. Mystiken är Verklighetens Mysterium. Vi försöker ta upp igen en presentation av detta mysterium. Vem har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa verk kommer att hitta vissa uppgifter om denna Speciella Upplevelse. Hesychia-Frid-Stillhet!

Många kommer att tycka att det är för mycket Religion. I allmänhet förbises Religionens verkliga Mening: att vara själva Verklighetens Mysterium. Allt mer dras man till Mysterier och Mirakel tömda på Mysterium-Religion. Man accepterar även Religionen när allt kommer omkring, men utan en Egentlig Gud, utan endast i en Konventionell Gudomlig Mening. Man vill ha en Gudomlighet utan Egentlig Religion. Kristendomen är den mest Levande Religionen, därför att den har en Gud av en Högsta Möjliga Religiositet. Många störs av detta. Religionen blir genom Mystiken även en slags Vetenskap om Själen bortom Förståndet. Hesychasmen är den Kristna Upplevelsen för Dem som vill smaka av den i överflöde. Vi gör här varken Filosofi, eller Teologi, eller Vetenskap, men Mystiken innefattar på ett sätt alla dessa, som Fullständig Verklighet.

ur: En hesychasts dagbok, (Memoriile unui isihast), av Ghelasie Gheorghe, Förlag - Editura Platytera, Colectia Isihasm, București 2006, översättning från rumänska av mig

Nedstigandet i djupet

Det hade redan gått några dagar utan att se Fadern. Vi hade försökt förstå lite av det han hade lärt oss. Men vi kunde inte påstå att vi verkligen förstod. Bara bokstavligen, ytligt, en aning bortom det mentala skalet...Det är ju inte heller möjligt att verkligen förstå det tills man inte själv går vägen till djupet inom sig. Men så småningom, kanske ett steg framåt och två steg bakåt, måste vi målmedvetet börja med en viss praktik, utan att förvänta oss under. Vi hade nu en MÄNNISKA som kunde staka ut vår okunskap, lyfta oss, ge oss den rätta impulsen, eftersom han av egen erfarenhet kände kampen med den mänskliga svagheten, dess steg och mysterier. Detta desto mer ju denna underbara människa kände mycket väl den hesychastika mystikens utövande, särskilt den sorts mystik som han ville lyfta upp, nämligen den Ikoniska Gesten i sin karpatinska karakteristik.



Vi gick igen till munkcellen bland bikupor. Det var tidig morgon. Fadern syntes inte till någonstans. Vi knackade på dörren som vi brukade göra.



”Jaaa, vem är det?”

”Vi, Fader.”

”Vänta lite, jag kommer. ”

Han kom ut efter några minuter. Han brukade inte komma ut på en gång. Åtminstone med oss gjorde han så. Han var lika glad och munter i ansiktet som varje gång vi såg honom. Man såg inte några tecken på trötthet, även om vi visste att han inte vilade som alla andra...

”Välsigna och förlåt oss, Fader”, säger jag och bugar mig i en metania.

”Herre och Gud...Nå, säg, hur har ni vilat?”

”Bra, Fader, det finns här en slags ro...ett slags energier  som är väldigt välgörande.”

”Låt de här energierna vara, dem ska man inte bry sig om.”

”Om vi gör fel, rätta oss.”

”Det skulle vara bättre om ni inte längre gör fel...”

”Detta är vår önskan också...”

”Nå, säg, har ni lyssnat på inspelningen?”

”Flera gånger - och nu har vi kommit för att få er välsignelse för att praktisera hjärtats bön.”

”För att förstå det ni vill uppleva, måste man lyfta upp några väldigt viktiga hållpunkter.”

”Ett ögonblick, jag ska sätta igång inspelningen...” Han flyttade sin blick från oss till en fix punkt lite åt sidan. Jag undrar varför något ändrades när han talade under inspelning. För annars brukade han för det mesta titta i våra ögon eller åtminstone åt vårt håll...

”Om vi vill utöva en kristen mystik – en hesychatisk, filokalisk mystik - är det väldigt viktigt att vi identifierar oss som den verklighet vi är. Som jag redan sade, måste vi tydligt identifiera oss som en Unik Verklighet i en dubbel ”öppning”: Själen och energidelen, d v s kroppen. Och något som är ett mysterium som man endast känner inom kristendomen: själens förening med dessa energier i något som betyder den förandligade Kroppen. Vi gör en stor skillnad mellan kropp och den förandligade Kroppen. Liksom i Bibeln säger man att Gud har skapat Himlen och Jorden, så kan man säga att föreningen mellan Himmel och Jord är Paradiset. Vår Frälsare Kristus säger i Fader vår: ”såsom i Himmelen så ock på Jorden...” eller vi kan också säga: såsom på Jorden så ock i Himmelen, som betyder den förandligade Kroppen, som betyder Paradiset. Detta har en stor betydelse, eftersom vi måste leva kristet på ett konkret sätt genom Själens förening med Kroppen i något som är den förandligade Kroppen. Många sorters mystik som inte är kristna blandar ihop saker och ting och denna blandning stödjes inte på den uppenbarade Verkligheten och därför faller i en sjuklig form av mystik och i ett felaktigt utövande."

”Ska vi förstå av detta att farorna lurar överallt? Att vi kan slå in på en väg som inte är till någon nytta? Men hur är det med alla som kommer från Österlandet och presenterar den sorts mystik som de utövar som något som leder till mötet med Gud...till befrielse från smärta...”

”För den hesychastiska upplevelsen är det av stor vikt att vi först och främst identifierar oss med vår Verklighet i sig som är Själen. Nå, ur Själens liv utgår alla så-kallade energierna som sedan gestaltas som kropp. För att känna detta verkliga liv måste vi komma till att vi lever väsentligt, med vårt väsens Verklighet. Vi måste leva med Själen.”



Fadern gjorde fler och fler pauser när han uttalade vissa ord som endast han visste varför han nästan bokstaverade. När han sade att vi måste leva med Själen, gjorde han en större paus och verkade vänta på något betydelsefullt från oss. Något som skulle avgöra på vilket sätt han skulle forsätta. Kommunicerade han med någon?



”Vad är Själen, Fader? Kan vi vara medvetna om dess existens med våra synliga delar: ögon, öron, händer...”

”För att leva med Själen, enligt den kristna Uppenbarelsen, har vi våra hållpunkter om vad Själen är. Som kristna måste vi vara övertygade att vi utgår från en Verklighet som är sann, inför vilken vi måste bete oss på ett tillbörligt sätt. Annars faller vi verkligen i en illusion. Själen är alltså denna Verklighet... Vår Själs Bild är att vi är skapade efter GUDS Bild och Likhet. Energierna är skapade efter vår Själs bild och likhet. Detta är ingen teori. Ni måste förstå hur verkligheten ter sig, annars kan ni inte uppleva Verkligheten. Vår Själ är skapad efter Guds Bild och Likhet, medan vår kropp är skapad efter vår Själs bild och likhet. Som Själens liv har den en viss egen bild (eller ett visst eget ansikte – översättarens not). Detta är den skarpa distinktionen mellan den kristna mystiken och de andra typer av mystik. I allmänhet betraktar alla andra slags mystik Själen som något bortom alla definitioner och livet i sin helhet spelar de som ett spel på energiernas scen, energi som de delar upp på olika planer och man kommer till en verklig magi. Alla faller i energiernas mystik där den huvudsakliga rollen spelas av det mentala. Det mentala klär sig ut i andlighet och genom att ersätta Anden skapas en slags illusion. Så sett har även de andra sorters mystik rätt när de säger att naturens mentala nivå blir en slags rörlig spegel, en falsk ande, ett falskt ego som de kallar för illusion. De andra sorters mystik talar inte om Själens liv utan endast om ett liv på energins nivå, där den så kallade själen går in i en slags illusorisk rörelse, en slags relativitet. De säger att själen manifesteras inte, att den är den totala vilan där du kan gå in och slut, du har då vunnit befrielsen, den utsläckning som kallas för Nirvana.

Vår själ är olik den som andra slags mystik antar. Vår skapade själ har en trefaldig Bild (eller ett trefaldigt Ansikte – översättarens not) i sig själv och som själsligt Väsen har det ett eget Liv som kan ses som det egna själsliga Medvetandet, själens egna Ande (Den som blåstes in i oss, översättarens not) och det egna Språket. Detta Själsliga Liv reflekteras senare i form av energier på följande sätt: Själens rena Medvetande blir till det mentala, Anden blir till förnimmelse och energetisk rörelse och, det som är väldigt paradoxalt, Själens Språk blir till organ och organiska funktioner. Det är just Språket -som verkar det mest abstrakta - som blir på energiernas nivå det mest konkreta, grova. I denna mening kan vi dechiffrera det vi (upp)lever. Ibland har de andra slags mystik också rätt eftersom praktiken uppenbarar verkligheten, men tolkningarna är olika. Även andra sorters mystik talar om så kallade funktioner, upplevelser som man kan ha i organen som ett språk som ger själsliga tillstånd. Men deras fel är ett annat. De stannar vid dessa organiska funktioner och ger dem en oäkta andlig glans som ur kristen synvinkel är falsk eftersom upplevelsen aldrig ska stanna vid energierna. Upplevelsen ska endast stanna i Själen. Det är en stor skillnad! Det är därför vi måste överträffa vårt energetiska språk och uppnå detta själsliga Språk. I kristen mening, på grund av synden, är vår Själ stum. Det själsliga livet verkar för oss ouppnåeligt och då är vi frestade att ständigt leva på en plan som ändå förblir energetisk och som vi vill transcendera och säga att vi förandligar den. På detta sätt måste saken betraktas och i denna mening har de andra sorters mystik rätt. Men ur den kristna mystikens synvinkel är det falskt! Energierna kan aldrig bli förandligade, de förblir ständigt energier. Men från energierna som utgångspunkt kan man gå in i det själsliga livet och detta är det verkliga förandligandet: genom att övervinna energierna, d v s att gå över från energiernas upplevelse till den konkreta upplevelsen av själen. Och denna övergång ska inte vara som ett mentalt tillstånd utan som ett reellt tillstånd bortom det mentala. De andra slags mystik strävar efter förfinandet av mentala upplevelser, efter transcendering av fysiologiska, organiska upplevelser i subtilare och subtilare tillstånd som de betraktar som en slags spiritualitet tills de når till Nirvana, till intet. Ur kristen synpunkt blandar vi aldrig den andliga upplevelsen på energiernas nivå med den verkliga upplevelsen av Själen bortom energierna. Så länge man befinner sig på energiernas nivå kan man inte praktisera spiritualitet, dessa kan aldrig gå över i det andliga, de kan inte förvandlas. Men vi måste lyckas övervinna energierna (genom att ”hoppa över dem” översättarens not), dechiffrera det energetiska språket på själens språk och sedan endast leva på Själens språks nivå. Vi har energiernas logik och vi låter oss alldeles för mycket övertygade av den, något som resulterar i att det är svårt för oss att uppfatta att det finns en verklighet bortom det mentala. En Verklighet som för de andra sorters mystik inte existerar och som vi kristna gör till en Verklighet som är konkretare än detta konkreta. Detta är den sanna Verkligheten som inte är tom på sig själv, utan tvärtom, är av en utomordentlig fullhet och inte liknar den mentala verkligheten.

Vi kristna dödar aldrig den energetiska verkligheten som vissa icke-kristna typer av mystik gör. Eftersom vi vet att dessa inte kan förvandlas försöker vi inte förstöra de energetiska bilderna, vi gör inte heller förfinanden av mentala tillstånd på energiernas nivå (meditation, koncentration etc), utan vi betraktar alla slags energetiska rörelser likvärdiga. Men vi delar upp dem i syndfulla och helgade energetiska rörelser. Dessa bekännelser är inte teorier utan verkligheter och om vi inte tar hänsyn till dem kan vi hamna i falska mystiska upplevelser. Det är därför vi måste förstå att vi inte kan göra något annat än att gå över till upplevelsen av Själens livs Verklighet, som de andra sorters mystik inte kan definiera. Det är det som är specifikt för den kristna mystiken, [att leva, övers. not] i den sanna upplevelsen och den sanna Verkligheten. Den kristna mystikens hela intensitet och fullhet är på Själens nivå. Det är ett Själens liv och om vi inte upptäcker det kommer vi aldrig att uppleva fullheten. På grund av detta måste vi säga tydligt att den verkliga upplevelsen är på Själens nivå.”

”Hur kan vi då verkligen uppnå upplevelsen på Själens nivå, Fader? sade jag utan att kunna uppfatta en enda glimt av det Fader sagt oss hittills. Men jag var fast besluten att inte längre tro på allt som andra självkallade kännare viftar med framför mina mina mentala fönster. Inom mig var jag upprörd på dem som på olika sätt, medvetet eller omedvetet, döljer de sanna andliga vägarna och i stället visar oss andra möjligheter för att komma fram till något varifrån vi tyvärr måste börja igen från noll...”

”För att ha detta Själens liv måste vi återupptäcka vår Själs Bild som är Bilden av den Trefaldige GUD. Och detta sökande är inte förgäves. Vi kristna talar om att Själens Bild är ett trefaldigt Väsen som består av: det rena Själens medvetande (som är bortom allt som är mentalt och kan inte blandas med ett annat tillstånd av mentalt medvetande), som vi inte längre har i dess [fullständiga, övers. not] mening men som vi känner, anar och endast i den mån vi har en mystisk upplevelse börjar vi upptäcka det. Det rena Själens Medvetande definierar vi i det mystiska språkets termer som Själens Ögon. När det rena Själens medvetande öppnas kommer vi att se med själen och allt kommer att synas precis lika verkligt som med fysiska ögon. Man säger att ”Själens Ögon” är det rena Medvetandet, ”Själens armar och ben”är Anden och ”Själens Hjärta” är Språket. Språket är GUDS Sons Bild, Ordets Bild och därför är hjärtats bön i den hesychastiska mystiken efter GUDS Sons Bild, efter Ordets Bild. Efter Evangeliets uppenbarelse är Ordet GUDS Son, Kristus. Därför säger man att den kristna mystiken är Kristi mystik. Om man inte gör en distinktion mellan Själens liv, som är bortom alla slags mentala tillstånd och energiernas liv som betyder ett mentalt tillstånd kan vi inte tala om en upplevelse av den kristna mystiken och vår upplevelse kan inte konkretiseras.”

”Fader, hur kan vi vara säkra på att vi är på den rätta vägen när det gäller den mystiska upplevelsen? Vi söker under nästan hela vårt livs tid mentala, konkreta, handgripliga tillstånd. Men dessa har, enligt Er Helighet, ingenting att göra med det mystiska livet på själslig nivå.”

”Ni kanske såg att inom ikonografin är Den helige Johannes Döparen representerad med halshugget huvud som han håller på hjärtats höjd. Hesychasmens första ikon är huvudets halshuggning, d v s det mentala går ur det falska energetiska tillståndet, ur alla energetiska informationer och blir Hjärtats tjänare, hjärtat som är talandets, Ordets, Kristi motsvarighet...Det energetiska som verklighet måste komma tillbaka till dess källa som är Själens Hjärta - Språket! Eftersom Språkets Bild är GUDS Sons Bild tvingar vi det energetiska mentala komma tillbaka till Själens Språk, komma i kontakt med Själens Språk som är GUDS Sons Bilds framträdande och så tvingar vi det mentala i oss att samtala med GUD. ”Ett visst ord av Dina ord skapade en viss Själ som är min Själ. Du skapade mig genom att tala med mig och jag föddes genom att tala med Dig.” I denna mening är den kristna mystiska upplevelsen en annan Verklighet i jämförelse med de andra sorters mystik. När Gud skapade oss skedde detta som Bibeln säger: ”Han sade och det blev till”. Gud uttalade ett Ord. Detta Ord är GUDS Bild som Han präglade mig med när han skapade mig. Detta GUDS Ord skapade en viss Själ som är min Själ. Så blev ett Ord på GUDS språk min Själ. På så sätt är jag genom detta ord som blev min Själ i direkt kontakt med en Bild av GUDS Sons Ord. Varje Själ har en Bild av ett ord. (har ett ords Ansikte, övers. not)!”

”Vilket under! Min själ, alla medmänniskors själar är skapade efter Bilden av ett ord av GUDS Son. Varje av oss separat, med en specifik tyngd, med en liknande livsuppgift (Kristus-lik livsuppgift, d v s en uppgift av att frälsa vår folks och släkts synder), men på ett specifikt sätt...Unika och eviga själar och inte som man säger i de österländska typerna av mystik att de vandrar från en individ till en annan, till och med till djur och andra former i naturen...”

”Det är väldigt synd att tro på sådan galenskap. Själarna är unika och eviga. Vi kommer att prata om detta. Den hesychastiska mystiken och upplevelsen består i att du kommer ihåg Ordet som GUD uttalade när Han skapade dig som Själ och i att man har förmågan att uttala, höra och uppfatta detta skapande Ord. Då uppstår även möjligheten att vi uppfattar oss som språk...”

”Varför börjar människans liv inte direkt med detta mål ? Varför förlorar människorna sin tid med olika slags falska aktiviteter? Vi kommer fram alldeles för sent eller de flesta människorna kommer aldrig att få sådan vägledning. Det finns även sådana som även om de får vägledning praktiserar de inte den och skyller på en massa förklaringar...Andra vet inte [sanningen, övers. not] men de låtsas att de förstår.”

”Hittills ja, på grund av synden. Vi har ett språk, men vi kan inte längre tala. Vi måste lära oss igen Själens Språk. Efter att vi lär oss det kommer vi att upptäcka att vi kan tala med GUD. Han talar ständigt men vi uppfattar Honom inte eftersom vi inte längre kan Språket. Det är därför av stor betydelse att vi öppnar Själens Språk och då kommer vi att kunna tala med GUD. Detta är mysteriet. Vägen dit! Vi gör inga meditationer baserade på energetiska och mentala tillstånd. Dessa utövas av andra typer av mystik. Vi, hesychastiska mystiker, bemödar oss med all kraft för att återupptäcka vår Själs Språk, Själens Talande. I det ögonblick själen börjar tala, kommer den att tala GUDS språk. Apostlarna, när Den Helige Ande nedsteg började tala utan att ha någon tvekan längre. Eftersom det öppnades Själens Språk för dem, det som är GUDS Sons Bild, kände de GUDS Son direkt och såg Honom i verkligheten. De såg Honom inte bara med kroppsliga ögon utan även med själen och då hade de ingen tvivel längre. Samma sak måste hända även med oss. Som hesychastisk mystisk upplevelse, i det ögonblick då själens språk kommer att öppnas för oss kommer vi att på det sublimaste sättet få direkt kontakt med det Gudomliga Språket och då kommer vi att se Frälsaren, GUDS Son och genom att se Honom kommer vi att se GUD.”

”Kommer endast de som definitivt har lämnat världen att uppnå detta sublima förverkligande? Endast de som bor i kloster?”

”Om ni vill leva i ett kloster och föra ett liv som underlättar den hesychastiska upplevelsen kommer ni att stöta på samma hinder: livet på energiernas nivå. I klostret, om ni stannar vid energiernas grova del (fantasier, självsuggestion, självnöjdhet) kommer ni att vara falska. I klostret lever den som arbetar jorden, den som vistas eller inte vistas i Kyrkan, den som är uppsatt att arbeta i köket, lever alla klosterlivet som betyder det hesychastiska livet. Var och en som lever i klostret måste anstränga sig för att övervinna energierna. Många som inte har kunskap och inte uppfattar den kristna mystikens mysterium blir förlorade och det kommer ett ögonblick när de faller i en illusorisk önskan att helga energierna, i tro på att genom energier kan man helga Själen. Chansen är lika stor för människorna i världen. Men precis som i klostret ska man arbeta med energierna endast på ytan, medan man i verkligheten ska ”hoppa över” dem. Alltså man kan leva på samma sätt i världen, i samhället [som i klostret, övers. not]: genom att ”hoppa över” energierna. Så praktiserar man hesychasmen.”

”På vilket sätt, Fader? Kan vi säga så enkelt, att vi hoppat över energierna och slut?”



”För att detta ska hända måste ni framförallt hitta er fasta grund i medvetandet att livet först måste inriktas på upplevelsen på den rena själsliga nivån. Endast i den mån man lever på den själsliga planen ska man stanna vid energierna. Så genom tron håller man fast vid [detta, övers. not] medvetande[t] i strävan av att ständigt hoppa över energierna, inte splittra dem, inte destrukturera dem, utan betrakta dem som de är, i sin grovhet och aldrig stanna vid dem [om man inte först och främst upplever den själsliga planen, övers. not]. Dem kan man inte förandliga. Energierna förblir permanent energier. Vi kristna förandligar inte energierna utan vi hoppar över dem och vi har ständigt i åsyn den Bild som är bortom energierna. Genom denna Bild kan vi gå tillbaka till energierna och ge dem en helgad bild som i kristen betydelse kallas för Dygd. Men akta er, denna Dygd betyder inte vanlig moral. D v s denna dygd ska inte uppfattas i den mening av att inte äta kött, att inte begå onda gärningar, inte hata eller döda....utan vi upplever den dygd som ger oss kraft. Den kraft som inte kan döda längre! Den är en överkraft, varigenom allt man gör sker för dig som något självklart. De andra slags mystik begränsar dig inom vissa moraliska och etiska lagars ramar. Också vi kristna har som sätt att leva vissa krav som måste uppfyllas men de är ett slags ”barndom” för människor som inte upplever mystiken. När du nått upp till den mystiska upplevelsens tillstånd går du över dem, du går över i Själens tillstånd som är bortom moralen. Och när du kommer tillbaka till energierna blir moralen till dygd. Denna dygd upplever du som en övermoral där lagarna läggs åt sidan medan det onda inte kan ske längre. Åtminstone du kan inte hitta i dig själv motivationen att begå det...Dygden är högre än den kristna moralen. Man säger att när man blir helgon kan man inte längre göra något ont.”

”Just det, för man vill inte förlora heligheten...”

”Inte bara att man inte vill. Man tänker inte ens det onda. Kraft har man, som vilja [man har viljan kvar att välja mellan gott och ont, övers. not], men man kan inte längre göra det onda. De fallna änglarnas – demonernas - tillstånd är den kraftiga längtan av att uppnå negativismens apogeum som betyder döden. De kräver från GUD: ”Herre, vi vill dö. Döda oss.” Men GUD svarar dem: ”JAG kan inte döda”. GUD är Allsmäktig men kan inte döda. Så även den som lever ett kristet liv. När du kommer till det tillstånd där du inte längre kan göra ont, kommer du till perfektion. I det ögonblick du inte längre kan göra det onda kan det onda inte heller beröra dig, eftersom du har blivit det oantastliga livet självt. Och med detta medvetande att du inte längre kan göra ont kan allt som är ont komma över dig, allt ont kan träffa dig, medan du tittar passivt och inte kan reagera på det onda som sker dig.”

”De spontana reaktionerna då, som en följd av det som är kvar...?”

”Hur? Ska du reagera med motvilja mot det onda? Det ligger inte längre i din natur och det kommer ett ögonblick där det uppstår en paradox, ett drama där Dygden går igenom svåra prov, genom mer och mer misshandel men ju fruktansvärd misshandeln är desto vanmäktig visar den sig att vara och den kan inte skada Dygden. Till och med det onda kommer man slutligen att förvandla till något gott.”

”Tillintetgör man det?”

”Inte i den mening att man kämpar mot och tillintetgör det onda, utan att man förvandlar det onda i något gott. Om du börjar leva så då har du kommit till den verkliga mystiska upplevelsen. Och det betyder inte att vi upplever vissa mentala tillstånd eller abstraktioner, utan vi kommer att verkligen leva. När du når upp till att leva ett sådant ögonblick upplever du en fullbordan, en verkligen kristen konkret mystik.”

”Kan överhuvudtaget någon närma sig den djupa innebörden i Er Helighets ord? Hur ska vi uppfatta mystiskt denna fullbordan, denna konkreta mystik?”

”Som mystiskt språk och mystisk verklighet är den mystiska upplevelsen samma upplevelse Frälsaren åstadkommer i den Liturgiska Bilden. D v s på samma sätt som Frälsaren genom det liturgiska Brödet och Vinet tar på Sig all vår synd och ondska, [bröd och vin] som i kontakt med GUDS Sons Överdygd förvandlas i det goda, uppstår vi till ett nytt liv i Kristus. Samma sak måste vi också åstadkomma! Liksom brödet och vinet som representerar oss är ett uttryck för våra synder som Kristus tar på sig, på samma sätt går Kristus in i denna grova, syndfulla och fylld av lidande kropp som i en slags återupplevelse av samma korsfästelse, samma upplevelse som Han tidigare gått igenom. Genom att gå in i oss tar Kristus på sig synden, korset och genom GUDS Kärlek som inte kan döda oss kommer vi i kontakt med GUDS Son och förbannelsen förvandlas till välsignelse. Den underbara följden därav är att vi får livet i stället för förbannelsen.”

”Men jag kan knappast tro att vi kan åstadkomma detta! Det tycks vara alltför vågat att kunna tro att jag...”

”På samma sätt låter vi det negativa gå igenom vår Själ och med Själens kraft som inte längre kan göra det onda, genom att vi accepterar allt som är ont som tillfaller på vår lott, kommer då GUD att förvandla allt det onda till det goda. Och då märker vi att vi förvandlas utan att veta. Förvandlingen kommer från sig själv. Vi gör inget medvetandegörande och vi stannar inte vid energierna. Vi försöker inte splittra denna förvandling genom att undersöka den. Detta klyveri är en energiernas magi som verkar ha ett inflytande på oss men det är inte detta den mystiska förvandlingen i sig åstadkommer. Denna förvandling är den varefter energierna kommer till ett tillstånd där de inte längre kan göra något ont...”



Fadern stannade till och tittade genom ögonfransarna än till mig, än åt ett annat håll. Men inte åt flera håll. Väntade han kanske på att se hur mycket jag kunnat uppfatta av det sagda? Jag var så förkrossad och utestängd från säkerheten av att veta att jag inte vågade säga något. Allt det jag hade vågat säga föreföll opassande. Fader hade lyft mig till en upplevelsens höjd som jag inte uppnått och inte någonsin kunde uppnå. Jag stängde ögonen och sade till mig själv: Herre, jag tackar Dig att Du gjorde möjligt för mig att träffas en sådan människa, en sådan helig man. Jag märkte inom mig en tomhet som denne verkligen helige man gjorde så otroligt lätt. Han hade inte gjort någon våld på mig, han hade inte krävt det ifrån mig, han hade inte förvarnat mig. Allt hade skett i en ritual bortom min mentala nivå, bortom den rationella förmågan av att förstå. Nu kunde jag bara vänta och se vad han ville sätta i stället för denna tomhet...



Marius Ciulică, Brașov



(Detta är en översättning från rumänska av en artikel signerat Marius Ciulică, „ Coborârea în adânc”, publicerad i tidskriften Sinapsa nr. 2/2008, Förlaget Platytera. Översättare: Monica Lassarén)

Man och kvinna. Fader Ghelasies psalmer

Här kommer ett poem ur Fader Ghelasies skrifter (se andra psalmer publicerade här för någon vecka sedan), som handlar om man och kvinna.

Jag tackar Vanja att hon visade sitt intresse, detta har sporrat mig att göra detta försök.

Ett förklarande ord till översättningen:

Fader Ghelasie har en speciell stil, han använder ett speciellt språk som i början kräver en viss ansträngning av läsaren. Ett centralt ord-begrepp i hans skrifter är det rumänska "chip"(läs kip som i Kiruna), som på svenska både kan tolkas som "ansikte", "bild"och "vis"/"sätt". Gud har skapat människan till sin avbild, d v s människan bär på Guds bilds prägel som sin egen bild. Det är intressant att Fader Ghelasie använder ett annat ord för bild än "chip", när han vill understryka att det handlar om det som blir synligt, det som visas, nämligen det rumänska ordet "fața", som både betyder "ansikte" och "framsida""(jfr engelska face, svenska fassad) . "Chip" - som jag kommer att översätta med "bild" ("image" på engelska) - blir alltså "ansikte" när den visas. Men det handlar inte bara om något som visas, om framsidan, utan samtidigt om det immanenta, om det egna, inneboende. Insidan "flödar över" och är på samma gång utsida, den visas och förblir samtidigt aldrig känd, aldrig "helt avslöjad", utan evigt outtömlig.

Det är också intressant att ordet "ikon" som kommer från grekiskan "eikon" betyder just "bild". Egentligen borde jag översätta Fader Ghelasies "chip" med "ikonisk bild", för att understryka dess sakrala betydelse. Fader Ghelasies mystik har i centrum Kristi bild, Kristi ikon. I Kristus förenas - utan sammanblandning - Guds oskapade bild med skapelsens bild. (Kristus är samtidigt Gud och människa.) Man kan därför kalla hans mystik för en ikonisk mystik. Hans språk är ett ikoniskt språk, ett försök av att ta fram den ikoniska verkligheten av ordet. Han kallar även den hesychastiska bönen för den ikoniska bönen. I och med det understryker han att bönen alltid är en dialog mellan personer, en dialog mellan Gud, Guds bild, och människan, människans bild som Guds avbild, en dialog ansikte mot ansikte.
(Not: När han pratar här om Guds ikon, om Kristi ikon, eller om Gudaföderskans ikon, handlar det inte om ikoner som objekt, målade bilder på trä eller glas el. dyl. utan om Guds väsen, om Gudaföderskans väsen, om deras ikoniska verklighet. Det är därför man pratar i denna text om tillbedjan och inte om vördnaden som man visar för de målade ikonerna. Målade ikoner är en port till och samtidigt ett medel som möjliggör mottagandet av denna ikoniska verklighet.)

Ett annat särdrag av Fader Ghelasies skriftspråk är att han använder mycket versaler. Så börjar många ord med versaler som vanligtvis inte gör det, eller så skrivs hela ordet med versaler. (På rumänska gäller annars samma regler för versaler som på svenska.) Detta har stört många läsare; men det finns en inre logik i användningen av versaler i Fader Ghelasies skrifter. Ord som handlar om Gud skrivs ofta med versaler i sin helhet; ord som handlar om människan som Guds avbild eller som handlar i allmänhet om Guds skapade verk, men som innehar en helighet på grund av att de bär på Guds prägel, på Guds bild, skrivs med vanliga bokstäver, men första bokstaven blir en versal. Slutligen skrivs ord som handlar om synd, om fall, om djävulens verkan med små bokstäver. Detta visuella inslag kan betraktas som en intention av att ytterliggare "ikonisera" språket. Jämför detta med en teknik som förekommer i ikoner som avbildar det viktigaste mycket större än de andra detaljerna i bilden; ikonernas perspektiv är inte det vanliga perspektivet.


Min översättning kommer säkert att lida på grund av mina bristande kunskaper i svenska. Jag är därför väldigt tacksam för all hjälp till att göra den bättre. Men jag vill ändå göra uppmärksam på att Fader Ghelasies språk är speciellt och ibland "forcerar" ovana "öron" på rumänska också. Det är till exempel inte helt vanligt att använda ordet "chip" i alla sammanhang i följande text på rumänska heller, lika ovanligt som det är att använda ordet "bild" eller "ansikte" på svenska. Men min övertygelse är att det ligger en mening i det. Därför tar min översättning inte bort denna "tagg", detta "tuggmostånd", denna (övergående-förgängliga) känsla av "annorlunda", eftersom jag tror att det befrämjar just det som Fader Ghelasie så gärna vill: att förmedla något som i grunden är ett mysterium och att förmedla det på ett ikoniskt sätt.




Man och kvinna


ETT VISST ORD från Dig,
BILD av GUDS SON,
Skapar även en Viss Bild av min Själ,
En Bild av den Skapade Varelsen,
Skapad av Hans ”REVBEN”- Hans ”NATUR”.

Om Bilden av GUDS SON står i förgrunden
Föds Bilden av Adam - Mannen;
Och om Bilden av Skapelsen står i förgrunden
Föds Bilden av Eva- Kvinnan.

Så bär vi samtidigt på en GUDOMLIG Bild och en Bild av Skapelsen,
Som är vårt Väsens Urbilder,
Som sedan Gestaltar oss
Som Personlighetscentrum,
Mann eller kvinna som är likvärdiga.
Kärleken är Ikonbilden i Sig,
Gud Faderns Ikon som Kärlek till Sin Son
Genom den Helige Ande, som är Kärleken till Sonen också.

Det Gudomliga Livet är i Gud Faderns Kärlek till Sonen
Och Sonens och Den Helige Andes Hjärta slår ihop med Faderns
Och Ikonen av Faderns Kärlek är deras Enda Ikon.

Även Skapelsens Liv är i Moderns Hjärta, i kärleken till Sonen,
Därför att Moderns Hjärta är Likt Faderns Hjärta:
En Tillbedjan som oavbrutet Stiger Upp och Ned...

Adam är Bilden som är över Skapelsens Bild,
Medan Eva uppstår av ett av hans revben,
Så är Eva Barnet till Adams Hjärta,
Så har Eva i sitt Hjärta Adams Revben-Adams Barn.

Adam gör inte njutningens bröllop med Eva,
Utan Adam skänker henne Sonen ur Faderns Bild
Och Eva tar emot Sonen i sitt Hjärta genom Adam.

Glädjen i Föreningen mellan Adam och Eva är inte ett simpelt nöje,
Det är den Sakrala Ritualen av Sonens Människoblivande,
Genom Prästen Adam föds Sonen-Eukaristin i Kyrkan Eva.

Genom Sonen-Eukaristin förenas Adam och Eva till Kommunion,
Var och en absorberas inte i sitt eget Hjärta,
Som skulle betydda själva Eukaristins-Sonens mördande.

Adam är Prästen som har Kraften-Eukaristins Frö
Och Eva är Kyrkan-Kalken, den Eukaristiska Sonens Hjärta- Altar
Och Adam och Eva tjänar tillsammans den Eukaristiska Sonens Människoblivande.

Adam är inte ”Evas man”, utan Prästen- den omedelbara Bilden av Gud -
Och Eva är inte ”Adams fru”, utan är Kyrka till Guds Människoblivande
Och båda för inte ett otyglat liv, utan de håller Sonens-Eukaristins Liturgi.

Därför faller Adam ur Prästerskapet efer syndafallet
Och Eva faller ur Ikonens-Kyrkans Bild
Och Deras Tjänande blir ett gudlöst spel utan den bortglömda Eukaristiska Sonen.
Olycklige Adam, från en Präst blir han en skådespelare
Och Eva blir en häxa som stjäl Adams Prästerskap
och gör sig själv till prästinna av en magi som sticker ned det Eukaristiska Barnet.

Förfärlig omvandling av den Gudomliga Liturgin till Sonens mördande!...
När Eva är prästinna blir själva Adams Liv offrat,
Och Adams Son dödas och blodet hälls ut i soporna...

Därför Kommer den Stora Prästen Kristus efter syndafallet
Och återställer det sanna Prästerskap som är Sonens Tecken,
Och samtidigt återställer Han den sanna Kyrkan, Guds Moders Ikon.

I samma ögonblick då Kyrkan Återställs som Gudaföderskans Ikon
Löses prästinnans-magins häxeri upp i intet
Och den sanna Eukaristiska Liturgin fullbordas genom den Återuppståndne Kristus.

Kristi Liturgi är inte längre det Blodiga Offret,
Eva dödar inte längre Guds Son,
Utan Guds Son Väcker Själva Modern Kyrkan från döden.
Om Evas Kall är att Föda Guds Son
Och syndafallet förvandlar henne till detta Kalls mörderska,
Kommer Guds Son själv för att på nytt föda Eva som Guds Moder.
”Guds Moder, genom Dig blir Skapelsen Återställd,
Genom Kristi Människoblivande blev du åter den Himmelska Modern- Kyrkan,
Som föder Skapelsen på nytt till det Eviga Livet!”

”Guds Moder, Du födde den förstörda Ikonen-Bilden på nytt,
Du återfödde Guds Sons Kyrka,
Jag tillber Din Ikon, ty du Bär sannerligen Gud i dina Armar.”

Kvinna, du är Adams Prästerskaps Kyrka,
Kallad till Guds Sons Människoblivande genom Adam,
Var inte den egna Kyrkans och Guds och Adams mörderska,
Kvinna, döda inte Adams Prästerskap genom din häxeri,
Adam, döda inte Evas Kyrka genom din gudlöshet,
Var i stället Kyrka och Prästerskap till Sonens Människoblivande!

Fullbordan av Kvinnans Kärlek är inte mannen, utan Sonen
Och även Uppfyllelsen av Mannens Kärlek är Sonen.
I Sonens avsaknad blir blott mord och ett otyglat liv kvar.

Skapelsens Fullbordan är Kärleken till Gud
Och i avsaknaden av Kärleken till Gud uppstår hatet-förnekandet,
I avsaknaden av Gud förstör Skapelsen sig själv.

Fader Ghelasies psalmer

Dessa psalmer är skrivna av en rumänsk munk, Fader Ghelasie Gheorghe från klostret Frasinei, Rumänien. De är skrivna på rumänska, det som följer är en översättning, som Förlaget Platytera hade vänligheten att ställa till förfogande som ett litet "smakprov". En samling av många dikter som är utspridda i Fader Ghelasies skrifter finns samlade i en bok som heter "Hesychasm", (Förlag Platytera, 2007)




PSALM of the Created Being


Blessed are all those whom You have created, LORD.
1. O, Mystery known only by You, to also Create a Being, that did not exist and that You bring into Existence!
O, “naught” that didst not exist, look how you become Creation! The CREATOR only holds your Mystery.
You, my LORD, indeed Create a Created Being as well, without taking away anything from Your Own BEING, yet in which You pour forth all of Your BEING.
This Creation is beyond Your BEING and not out of Your BEING, for You also bring into Being a Created Being.
Yet how can a second Being exist?
Only if You also truly Create a Created Being, can there be two, a CREATING ONE and a Created one, who do not take over each other.
O, my GOD and CREATOR, Blessed am I, the Created Being, for I can “stand by” You, the absolute BEING, Partaking of Those which are not mine.
You are the MYSTERY beyond Creation and I am the Mystery beyond You.
You have poured forth Your awesome MYSTERY into me, and beyond Nature You hold Yourself within me, not growing less, not suffering any division.
Your MYSTERY as a CREATOR is that beyond NATURE You also create a Being of Creation. And my Mystery as a Created Being is that beyond Nature I can “stand by” Your BEING.
Blessed am I, the Created Being, in whom You descend as GOD, for me to ASCEND into GODLINESS.
Day and night I pray to You and thank You, and I sing the MYSTERY OF YOUR LITURGY, which descending into the Mystery of my Liturgy of Creation, thus becomes the EUCHARIST of Your SUPPER.
Blessed am I, the Created Being, for I can be in the LAND and stand by the RIVERS of the LITURGY of Your HOLY SUPPER.


PSALM of the Created Being’s Prostration


How can I lift up my eyes onto You, my LORD, how can I regard Your GLORY?
You have Created me in Your own IMAGE and LIKENESS.
You call for me – “come and Partake of all that is Mine”.
Your GRACE is pouring forth into me to open up the “borders” of the Created Being, so that You may COME in.
I shudder at how You THE GREATEST can Come into me, the smallest . . .
How can the Created Being hold You, the CREATOR?
You know the MYSTERY of Coming into me, for You are GOD. I cannot even approach You.
You can hold me within You, I cannot even touch You . . .
You Come into me beyond my Created Nature, and I shudder as I cannot hold You.
This MYSTERY is my eternal AWE and Prostration.
It is the MYSTERY of Your IMAGE that is SEALED into me, for it is only Your own IMAGE that can hold You.
You have Created me bestowing upon me Your IMAGE, the only one allows me to stand to Your FACE.
O, THE GREATNESS of Your IMAGE, I am amazed at how my Created Image can hold You.
How can I, the Created one, be a “dwelling place” of Yours? . . .
O MYSTERY! YOU COME INTO me first, to make me Your Own IMAGE and LIKENESS, so that I myself can “RECEIVE” You.
I, the Created one, do not stand “within” You, yet You COME INTO me so that I can MEET you in my turn.
You have Created me out of Your LOVE, and this is the MYSTERY that can do everything.
Without LOVE You could not COME INTO me YOURSELF, and thus I myself could never MEET You.
Without LOVE I would “lose” myself into You, for LOVE is the one that makes me be one at Your side.
You have Created me to be “an Eternal”, like You.
No, You do not transform Yourself into Creation, but endow this Creation with Your Own Image and Likeness.
The Creation can never come into Your Image, for Your IMAGE comes into the Creation. And thus You bestow Your Eternity upon the Creation.
You the ETERNAL ONE can Create only something equally Eternal.
O my LORD and GOD, You have Created me bestowing upon me the LIKENESS of Your IMAGE, which thus makes You akin to me and me akin to You.
Through Your IMAGE which is sealed onto my Being, You have made me the TABLE of Your SUPPER, where You want me to partake of those that are Yours.
You come first with Your LOVE into me, and thus I also become Love.
O, GOD, You are my MYSTERY, in which I find my own Image of Creation.
O, I have fallen into the deception of sin and the DOOR of Your HOLY SUPPER has closed.
My LORD, forgive me, welcome me once more as You have welcomed “the prodigal son”.
O, my LORD, how blessed am I at the TABLE of Your SUPPER.
I bow and pray to You my LORD, and with the Arms of my Image of Beingness
I dare touch the fringes of Your GRACE-COAT.
Blessed am I, the Created one, in whom You have WILLED to make for Yourself a Dwelling Place of Creation.


PSALM


LORD,
Over the Begetting
Out of my Parents
You have BLOWN,
And thus was I Born
One more IMAGE of Man
In whom You have SEALED YOURSELF
With the DIVINE POURING forth
That I myself RECEIVE
As the GIFT of ETERNITY.
My IMAGE of Man
Has a Soul
And a Body
The Image of Heaven
And of Earth
In which I am to be
Paradise – Holy Dwelling Place
Where the LITURGY of LOVE
Yet once more
Be celebrated.
Your Own IMAGE
Can be SEEN
Over me,
Over the Image of my Parents
In my very Being.
Heaven keeps reflecting
In my Soul,
The Earth is moving
In my Body,
And all UNITED
In my IMAGE of Man
Become a PROSTRATION
To YOU, my LORD
And my GOD,
To YOU all the SINGING,
One more ETERNITY
STANDING STILL
In FRONT of YOUR FACE!
HOLY TRINITY
Our GOD,
GLORY to You,
All PROSTRATION to You,
Forgive us.
Forgive our pettiness,
Our inabilities,
Forgive our weaknesses,
Do not consider,
Our sins.
Despite our sins,
In spite of our sins,
We still Pray to You,
HEAVENLY LOVE,
ETERNAL MERCY.
Overlook our pettiness,
Your IMAGE Blown into us
Is stronger,
Sin could not destroy it,
Though it is covered.
Uncover it YOURSELF my LORD,
YOU open our eyes, LORD.
May YOUR MERCY
Be, LORD,
The DROP of GRACE.
GLORY to You,
HOLY TRINITY!
O, the PRAYING,
The PRAYING MOTHER of our CHURCH,
The MOTHER of GOD,
And all Praying Saints of the CHURCH,
Of all Saints’ Glory
Of the UNION between Heaven and Earth!
O, MEETING.
O, COMMUNION OF ETERNITY,
O, SINGING OF THE ETERNITY!


Psalm for the LOVE of GOD


GOD I would like to show
My LOVE for YOU
Yet everything breaks
In PROSTRATION!
All things can be said,
Only LOVE must be SHUT UP,
LOVE must be HIDDEN,
So nobody knows of it,
LOVE – THE MYSTERY PROSTERNATION
LOVE – THE DIVINE ICON.
The SINGING OF LOVE
Is the only SONG,
LOVE that you CALL FOR,
LOVE that you WAIT FOR,
LOVE that you cannot forget,
LOVE that cannot die,
LOVE that cannot be killed,
LOVE that WHEEPS in itself,
LOVE, THE CROSS OF ETERNITY!