Gud låter oss upptäcka Honom i Hans Skapelsens bok, där vi kan läsa Hans outsägliga ord. Ändå kan speglarna bedra oss och deras grumliga vatten kan - genom illusionens spel - vanställa bildernas sanning, ända tills denna sanning blir svårigenkännlig. Men mörkret kommer aldrig att få makten över ljuset.Den gudomliga intentionen beträffande den axiologiska positionen som människan har i relationen med naturen är att människan ska bli skapelsens krona. Därifrån uppstår tillvarons antropotropi, d v s naturens orientering till människan, naturen som "under suckar" väntar på sitt eget "förandligande och förmänskligande". Å andra sidan har människan, som den liturgiska Kristi-bärande varelsen hon är, uppgiften att växa mot gudomliggörandets övernaturliga horisont.
Kyrkofädernas teologi är centrerad på Faderns Filantropi eller människokärlek. Gud Fadern är Den Allsmäktige. "Guds Faderskap bestämmer på ett väsentligt sätt sin relation med människan, Sitt barn", så kommenterade Paul Evdokimov denna sanning i sin bok "Kärlekens hemlighet (Den äktenskapliga föreningens helighet i den ortodoxa traditionens ljus)". För att bekräfta sina påståenden citerar han en gammal liturgisk text med ett dogmatiskt innehåll, där man preciserar att Jungfruns moderskap ska ses i ljuset av det gudomliga faderskapet. "Du har fött Sonen utan någon fader, Sonen som föddes av Fadern utan någon moder före all tid. " Här ser man en tydligt uttryckt analogi: Jungfruns moderskap representerar det mänskliga uttrycket för det gudomliga faderskapet. Slutsatsen är självklar, nämligen att moderskapet representerar "det mänskliga livets religiösa kategori" i högsta grad.
I denna djupaste mening blir moderskapets begrepp till en sfär av oändlig omfattning. Jungfru eller äkta maka - varje kvinna är en moder för evigt. Med Evdokimos ord: "meningen med det kristna livet är att förvandla varje mänskligt väsen till en moder, som har som livsuppgift att föda 'tills Kristus förkroppsligas i oss'." Denna mystiska födelse betyder egentligen "att föda Gud i de söndertrasade själarna." Å andra sidan är den aktiva återhållsamheten en dygd som i kristendomen har meningen att fullfölja renandet från varje blott biologiskt ägandebegär.
Människans livsuppgift är att vara en växande omfamning av tillvaron. Av jordens alla varelser är det endast givet människan att tänka och vaka över alla andra slags existens, synlig eller osynlig, som har korsat eller ännu inte korsat hennes väg. Allt som människan rör vid med tanken blir hon herde till, hon gör det till en dikt, hon blir förälder till det, som Constantin Noica (betydande rumänsk filosof, översättarens not) skulle uttrycka det.
Denna gränslösa mottaglighet, med hjärta och tanke, för den andre och hans värld - som kan vara närvarande eller frånvarande, verkliga eller blott möjliga - definierar människan som Gud har skapat som Sin avbild och i likhet med Sig. "Den gode Herden", Jesus, när Han såg Sin moder och, bredvid henne, Sin älskade lärjunge, sade till henne: "Kvinna, detta är din son." Här har vi det grundläggande ordet om det eviga moderskapet, som är universellt och fullkomligt och själens väsentliga egenskap, som till exempel var orsaken till att den Helige Aposteln Paulus uttryckte sitt andliga faderskap genom att använda en moderlig bild: "Jag lider födslovåndor."
Efter långa och grundliga studier på livet hos djur, har forskarna kommit fram till att acceptera att t o m djuren - i en primitiv form, förstås - känner medkänsla. Detta kan man särskilt iaktta hos de intelligentare exemplaren. Vi känner till rörande exempel av schimpanser som visar kärlek t o m för nyfödda hos andra arter, som de ibland adopterar, vi hör berättelser om den utomordentliga själsliga solidariteten som elefanterna eller delfinerna visar, oavhängigt om dessa historiers protagonister känner varandra eller ej, vi får kännedom om fall som blivit till legender om ungar som gråter, vägrar äta och inte vill skiljas från den dödade föräldern eller t o m från platsen där denne hittades död.
Dessa förmänskligade drag hos djuren, alltid utomordentliga pedagogiska för de yngre generationerna, stöder idéen att det finns en inre logos-isk enhet av den gudomliga skapelsen, som, även om den struktureras på ett differentierat sätt och har en värdehierarki, inte kan vara ond i sig själv eller motsäga sig själv genom någon enda av sina beståndsdelar, som omfattas i en levande och harmonisk helhet.
Källa: http://florincaragiu.blogspot.com/2011/01/maternitatea-de-pururi.html
Översättning till svenska av mig.
Den rumänska ursprungstexten har publicerats în tidskriften "Lumina" ("Ljuset"), Nr. 20 (1824), Anul VII (År VII), Miercuri (onsdag), 26 Ianuarie 2011, rubrica "Omul şi Natura" ("Människan och naturen"), p. 10, (s. 10)).
