En hunds rätt till liv?

En intressant artikel ur New York Times, som ger ett bra svar, tycker jag, till frågan som diskuteras.

...Vi människor måste först tänka om det inte är konstigt att ens ställa denna fråga som den inte skulle vara självklar. Var har vi kommit fram med vårt sätt att tänka, som om vi skulle vara härskarna av allt liv? Visst har Guds skapelser en rätt att leva! Det är viktigt också att tänka lite till och inte att vara oförståndigare än det behövs. Lite vishet behövs för att inte blanda ihop två saker som tycks vara lika men ändå är helt olika...Vi är ju människor med förstånd! En sak är att känna ansvar och medkänsla och en annan sak att tro att med oss, med vår egen död eller med vår egen omsorg slutar eller börjar allt annat liv.

Lite ödmjukhet?

Läs gärna för jämförelsens skull även de andra texterna under etiketterna: hund, djur

Länken till artikeln:

http://www.nytimes.com/2012/01/08/magazine/the-ethicist-dogs-right-to-life.html

Om den Helige Efraim den Nye (Uppenbarelsen om hans martyrskap 29 april 1966)

Detta är en berättelse av en nunna som den Helige Efraim uppenbarade sig för.

"Under hela denna natt kände jag en stor oro och kunde knappt vara liggande. Vid tretiden, när jag låg i min säng, såg jag framför mig, något till vänster, en munk med ett ansikte som var märkt av det asketiska livet. Hans ovårdade hår föll över axlarna. Hans rygg var en aning böjd. Hans munkdräkt var sliten, svart till grön, hans ansikte var blekt och asketiskt och han var smutsig. Så fort jag såg honom försvann min oro: en stor frid och en outsäglig glädje översköljde mig. Knappt såg jag honom framför mig, så var han redan bredvid mig, utan att ha gjort ett enda steg. Han böjde sig ner, väldigt nära mitt öra, och sade med djup tillgivenhet:

-Den Helige Efraim slutade sitt liv dödad av turkar den 5 maj 1426, klockan 9 på morgonen.

Eftersom jag ville skriva upp dessa ord för att inte glömma, upprepade munken dem sju-åtta gånger. Varje enskilt ord upprepade han på en speciell ton.

På morgonen berättade jag för systrarna om den häpnadsväckande uppenbarelsen. Nästa natt såg en av systrarna sig själv i ett rum fyllt med offergåvor och ville ta två av dem till den Helige Efraim. I det ögonblicket såg hon en liten skylt på bordet som var så stor som en ikon och som representerade Helgonet upphängd upp och ned. Man hade stuckit en brinnande träbit i hans navel och hans inälvor brann, medan hans kropp genomborrades av många spikar, av den sort som vår Herre Jesus Kristus hade blivit korsfäst på Korset med. Eld och rök omslöt Helgonet men han bad och Kristi kärleks flamma övervann de otaliga kvalen och den fruktansvärda smärtorna han kände i denna stund. Tyget som man hade bundit runt hans midja var också rött på grund av de otaliga såren som dessa blodiga vargar hade förorsakat honom och de stod en aning längre bort vid sidan om och såg på.

Efter den dag jag erfor genom denna syn när och hur den Helige blev martyriserad, tog jag hans heliga reliker och ställde dem framför hans ikon. Då hände det, bröder, något otroligt, även denna gång under en gudstjänst: den helige Efraims ikon började ge ljud av sig, så starka ljud som flera fönster hade spruckit samtidigt. I samma ögonblick började även hans heliga ben ge sprickande ljud, först de stora, sedan de små och till slut alla på en gång. Samtidigt såg vi Helgonet passera i mitten av oss och han hade på sig sina skor och sin prästdräkt. Den heliga doften som han spred ut omslöt och upplyfte våra själar.

En annan dag vid tolvtiden, eftersom jag var trött, lade jag mig på sängen för att vila. Medan jag var halvvaken hörde jag närmas flera röster som sjöng ljuvliga psalmer. Jag lyssnade och började också sjunga, eftersom jag kunde de troparion som sjöngs. Jag fick intrycket att det var en helig procession som kom allt närmare min cell. Den verkade komma ifrån abbotshuset, från andra sidan av cellsväggen och gick mot byggnadernas insida. Den Helige Efraims kropp bars på axlarna av alla som hade blivit botade av honom och dem som han hade hjälpt på något annat sätt. De sjöng hymner och psalmer och tackade Helgonet för alla hans goda gärningar. De lade den heliga kroppen i mina armar och medan jag höll honom såg jag den utmagrade kroppen genom hans munkdräkt. Jag höll honom så i väntan på att prästerna skulle fira jordfästningens gudstjänst. Sedan befann jag mig i en mycket vacker bysantinsk kyrka som var tillägnad Helgonet. Där slutade drömmen.

Mycket senare såg en annan syster i vår kloster i en syn hur det gick till att den Helige blev begraven på det stället. Hon såg hur en hund från det dåvarande klostret, som var vit med svarta fläckar, och som hade levt på den Helige Efraims tid, höll till i närheten av det ihåliga trädet. Han var väldigt olycklig och tårar rann från sina ögon. Då kom tre bönder in i klostret: hunden började på en gång gå fram och tillbaka mellan bönderna och det ihåliga trädet och skällde. En av männen förstod att något hänt. De närmade sig och såg Helgonets blodiga och styckade kropp. De grävde en grav och lade kroppen in i den. Efter att de tog Helgonets kropp, sprang hunden till trädets hål och tog en bit från kroppen som hade fallit ner p g a de otaliga kvalen som han hade genomlidit. Han höll den ömt mellan tänderna och satte den ihop med Helgonets kropp i graven. Sedan täckte människorna graven och gick."

Källa: http://www.razbointrucuvant.ro/2008/05/05/sfantul-efrem-cel-nou-grabnicul-ajutator-si-marele-facator-de-minuni/  (översatt från rumänska av mig)

Se även den äldre texten om den Helige Efraim den Nye (med samma etikett)