Äktenskapet- en livslång relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Staniloae om Äktenskapet) (del 3, sista delen)

Föreningen mellan man och kvinna inom äktenskapet, deras förening i Kristus är en ”liten kyrka”, som den Helige Johannes Chrysostomos säger, eller en del av Kyrkan. Kyrkan består av sådana äktenskapliga enheter genom den Helige Ande som ger Kyrkan liv. ”Detta mysterium är stort och jag säger i Kristus och i Kyrkan”, säger den Helige Apostel Paulus (Ef 5, 32). Äktenskapet är ett hemligt ansikte av Kyrkan, säger den Helige Johannes Chrysostomos och: ”När mannen och kvinnan förenas genom äktenskap, är de inte längre något jordiskt, utan själva Guds ansikte.” Klemens av Alexandria skriver: ”Vem är de två eller tre som samlas i Kristi namn och i deras mitten är Herren? Är de inte mannen och kvinnan som förenas i Gud?

Fader Stăniloae talar om intimiteten som finns mellan man och kvinna: ”För mannen är kvinnan mänskligheten som har nått den djupaste intimiteten med honom– och ömsesidigt. De är för varandra helt avslöjade i en total ärlighet, var och en är en annan ”jag” för den andra, men samtidigt förblir de en ”du” som man behöver för att upptäcka sig själv. Var och en glömmer sig själv och blir den andras jag. Den Helige Johannes Chrystostomos säger: ”Den älskade är för den som älskar identisk med sig själv. Kärleken beskaffenhet är så att den som älskar och den älskade verkar inte utgöra två olika personer, utan en enda människa.”

Och Fader Stăniloae fortsätter: ”När kvinnan blir en sådan intim och ren (representant av) mänsklighet(en) för sin man, genom att den kroppsliga kärleken överväldigas av den andliga, kan mannen se med rena (lidelsefria) ögon vilken kvinna som helst och kvinnan vilken man som helst. Äktenskapet är på så sätt en väg mot förandligandet av de båda makarna inte bara i relation med varandra, utan i relation med de andra människorna. ”Med andra ord, äktenskapet är en väg till en universell andlig kännedom. Alla kvinnor får ett andligt djup för mannen som har kommit dit i hans kvinnans person och alla män får ett andligt djup för kvinnan i hennes mans person. Men mannen förblir förenad med sin kvinna eftersom han är familjariserad med hennes unikhet, för att hon ska förverkligas som person och för att känna Kristus genom denna unikhet. Det samma gäller för kvinnan. Och här visas äktenskapets sociala vikt på nytt.”

Även om meningen är att det andliga ska vara av största vikt, ”är kristendomen ändå realist”. Den föraktar inte den kroppsliga föreningen mellan man och kvinna, men ser den som ett medel för att främja den själsliga föreningen. För den kristna ”finns det bara två korrekta inställningar gentemot det kroppsliga begäret: antigen total avhållsamhet utanför äktenskapet eller dess användning som ett medel för att åstadkomma och fördjupa den själsliga föreningen.” Dessa två tillsamans utgör den äktenskapliga kyskheten som bröllopets böner pratar om.

Om man tillfredställer sitt begär utanför äktenskapet blir mannen en slav under detta begär och kvinnan blir för honom blott ett medel för detta tillfredställelese. Men detta, poängterar Fader Stăniloae, kan även hända inom äktenskapet där paret inte anstränger sig att förvandla och förandliga sin kroppsliga förening, ”och detta händer nästan alltid där trons nåd fattas.”

Kyrkan är realist, eftersom den vet att de flesta är oförmågna att leva i total avhållsamhet. Det är därför Kyrkan anser att äktenskapets sakrament är så viktigt. Det är det enda sättet att förandliga det kroppsliga begäret genom att den själsliga föreningen genomsyrar begäret och blir starkare än det

När Aposteln Paulus sade att: ”Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl, i att icke komma vid någon kvinna; men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man. ...Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.” (1 Kor7, 1, 2, 9) så förstår han ändå inte äktenskapet som något uteslutande negativt som ”ett tolererat medel att tillfredställa ett syndigt begär”, utan han ser på äktenskapet som ett mysterium med djupa kristna innebörder: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen, eftersom vi äro lemmar av Hans kropp. `Fördenskull ska en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött`...Den hemlighet som ligger häri är stor, jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv, men hustrun å sin sida ska visa sin man vördnad.” (Ef 5, 28-32)

Fader Stăniloae ser inte på äktenskapet som något som endast kan rättfärdigas genom barnafödandet (i likhet med andra ortodoxa teologer, såsom t ex Pavel Evdokimov) . Dessutom tror han att Aposteln Paulus inte bara talar om den utomäktenskapliga tillfredsälelsen av det kroppsliga begäret som en synd för den sociala förstörelsen den provocerar, utan även därför att den inte kan förvandlas och förandligas som den äktenskapliga kärleken gör.

Kyrkan ser alltså på den äktenskapliga relationen som ”en fullständig – både kroppslig och själslig – relation. I det äkta äktenskapet gör mannen och hustrun framsteg i den själsliga föreningen, därför att egentligen endast i detta avseende kan man göra framsteg. Detta framsteg måste de själva bidra till med sin vilja. Det är därför de får detta Mysteriums nåd. De måste vara medvetna att deras relation tenderar att bli syndig och svävar i faran att gå sönder om den reduceras till att tillfredställa det kroppsliga begäret.”

Barnen har en väldigt stor betydelse i äktenskapet, utan att barnafödandet blir den främsta grunden till att ingå äktenskap. Fader Stăniloae citerar den Helige Johannes Chrysostomos´ord: ”Det finns två skäl som ligger till grunden att äktenskapet instiftades: att människan ska nöja sig med en enda kvinna och att få barn. Men den viktigaste grunden är den första. När det gäller fortplantningen, är denna inte ett absolut måste för äktenskapet. Beviset är att det finns många äkta par som inte kan ha barn. Därför är den främsta grunden till att ingå äktenskap att man får ett ordnat sexuellt liv.” Men, som man ser i andra av hans skrifter, delar Johannes Chrysostomos uppfattningen att äktenskapets mening är den andliga föreningen, äktenskapet är för honom enhetens symbol, ”enhetens anlete.” Han tillägger att visserligen kan äktenskapets mening uppnås utan barn, men detta händer endast när barnen fattas utan äkta parets vilja. ”När barnafödandet undviks med avsikt, förfaller relationen mellan makarna till en blott tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som därmed övergår till en syndig akt.”

Barnens viktighet består i att de väsentligt berikar föräldrarnas gemenskap. ”Äktenskapet utan barn blir fattigare i sin inre andliga substans. Makarna blir i sådana fall ofta en självisk förening i två, kanske en större själviskhet än den ensammes själviskhet, eftersom en make har i den andra nästan allt han behöver för att uppnå materiell-kroppslig tillfredställelse och för att lida mindre av ensamhet, jämfört med den som ensam sluter sig i sin egoism. Genom barnen övervinner det äkta paret denna egoism och öppnas mot de andra.” När barnen växer behöver föräldrarna intensifiera sina relationer med samhället. ”Pavel Florenski säger att samhället - alltså även Kyrkan – består av duala enheter, inte av individer, man kan säga, av molekyler, inte av atomer. Men samhället behöver inte en barnalös familj på ett absolut sätt. Familjen - inte individerna - främjar den sociala, kyrkliga sammanhållningen. Familjens cell, samtidigt som den inte löses upp i den kyrkliga eller sociala organismen, måste kommunicera med de andra cellerna genom sitt gemensama ”blod”, barnen.

Allt detta, att föda och uppfostra barn, att tjäna kyrkan och samhället, tillägger fader Stăniloae, betyder att man tyglar sin egoism och detta är ett kors att bära. Det är därför man sjunger en hymn som tillägnas martyrerna vid bröllopets gudstjänst. ”Makarna som inte tyglar sin själviskhet i två blir till slut ogenomskinliga även för sig själva...De blir till en sluten grupp som en borg inom egna murar, endast kapabel av tillgreppsakter och inte av givande akter.”

Att vara kristen innebär för en familj ”att ständigt korsfästa den egna girigheten och självtillräckligheten, att ständigt övervinna sig själv”, säger fader Stăniloae. Han anser att dagens synd när det gäller familjen är inte skilsmässan eller bristen på ”anpassning” utan ”familiens självdyrkan, att man inte vill se äktenskapet som något som är orienterat mot Guds rike”, ”en sakramental ingång i Hans närvaro.” Denna självdyrkan gör att den moderna familjen går sönder så lätt, anser fader Stăniloae, ”denna identifiering av familjen med framgången och att man säger nej till att bära korset. Ett kristet äktenskap ingås av två personer och deras trofasthet gentemot den tredje – Gud – behåller de två i en äkta enhet, dem emellan och med Gud. I själva verket är det Kristus som fullgör äktenskapets Mysterium, men Han gör detta genom att förena de två i Sig och dem emellan. ...Om de skiljer sig från Honom, försvagas även deras förening.”

Källa: http://www.crestinortodox.ro/nunta/casatoria-legatura-naturala-viata-intre-barbat-o-femeie-68990.html

Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 2)

Redan från början grundas äktenskapet på en kärlek som inte reduceras till en tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som snabbt skulle resultera i leda. Kärleken förenar den kroppsliga och den själsliga dragningen med en kärlek som är ett uttryck för att både mannen och kvinnan ser hemligheten-mysteriet i den andras väsen och känner en ”gränslös” önskan att ”respektera den andra som person, att ta på sig alla offer och mödor för den andras skull.” Men denna önskan måste förverkligas genom gärningar. Man visar den andra uppmärksamhet och förståelse, genom att tjäna den andra och offra sig för henne/honom, och allt detta präglas in i ens väsen i ”ett levande andligt minne, som lyfter var och en av de båda som person, lyfter dem genom varandra och gör att deras kroppsliga kärlek genomsyres av mer och mer andlighet och intimitet.”, säger fader Stăniloae. Să blir den andras kropp genomsynlig för hans/hennes andlighet och ”får ett ständigt växande andligt djup, blir en plats där hans/hennes andlighet uppenbarar sig, varje av de båda blir för den andra ett mer och mer känt och samtidigt odefinierbart mysterium.” Men eftersom varje människa är en unik person, ”var och ens mysterium uppenbarar sig helt endast för den andra, förverkligas endast genom och för henne/honom. Var och ens mysterium sammanflätas med den andras i ett unikt mysterium, därför att varje av dem båda bär mer och mer av den andra i sitt väsen. På så sätt är äktenskapet ett äkta levande mysterium av den dualitet eller den duala enhet som redan börjar ge sig till känna och förverkligas i ögonblicket där paret förenats i äktenskapet eller tidigare, men realiserar möjligheterna som öppnas under hela deras liv, utan att känna leda för varandra.”

Som alltid, nådens gudomliga verkan sammanflätas med den mänskliga gärningen, med den mänskliga viljan. Aldrig kan de skiljas åt: den gudomliga nåden verkar endast när människan vill detta, därför att människan framförallt är skapad av Gud som en fri varelse. Guds kärlek är mild och tålmodig, aldrig tvingar Han sig med våld in i människans själ, utan Han kommer när människan själv av fri vilja öppnar dörren av sin själ. Gärningarna som människan utför skulle hon inte kunna utföra utan Hans nåd, men de är nödvändiga som ett äkta uttryck av människans egen vilja och en förberedelse för emottagandet av nåden. Nåden kan komma först utan att de goda gärningarna finns, men om människan inte besvarar Guds kärlek med sina egna gärningar efter nådens besök, når nåden nästa gång inte fram genom molnet som lägger sig omkring människans själ. Gärningarna skrivs in i människans väsen, oändligt sammanflätade med den gudomliga nåden och detta vävnad av ljus blir vår livklädnad, och samtidigt vårt inre, vår sanna kärna av vårt återuppståndna väsen efter Kristi återkomst, vårt andliga hjärta. De är vår ljusstege till himlen och våra bröllopskläder. Detta gäller även för äktenskapet, som fader Stăniloae konstaterar: ”Kärleken växer ur utövandet av det ömsesidiga ansvaret för den andra och ansvaret växer ur kärleken. Kärleken mellan människor som är beroende av så många behov som livet i en [köttslig] kropp förutsätter är inte endast en lycklig åskådning av den andras kroppsliga skönhet och i eferhand en allt intensivare åskådning av hans/hennes själsliga skönhet, även om kärleken är detta också, utan kärleken är även motorn för otaliga ansvarstaganden för den andra. Och detta skrivs in [i vårt väsen] som en viktig faktor som leder till förandligandet av den kroppsliga kärlekens utövning. Detta ansvarstagande manifesteras genom gärningar mitt i samhället, därför att den egna familjen inte kan tjänas utan att fullfölja sina plikter i samhället. Nåden som det äkta paret får [genom äktenskapets sakrament i Kyrkan] verkar sådeles i samhället och i Kyrkan. Så länge vi ser på äktenskapet endast i samband med dem som ingår äktenskapet och inte i hela Kyrkans sammanhang och därigenom i hela världens sammanhang, kommer vi aldrig att förstå äktenskapets sakramentala karaktär, detta stora Mysterium (...). Äktenskapets Mysterium är mer omfattande än familjen. Det är den gudomliga kärlekens mysterium, Mysteriet som omfattar hela tillvaron och därför är äktenskapet av intresse för hela Kyrkan och genom Kyrkan för hela världen. En sund familj är en sund cell i Kyrkans och samhällets kropp.”

I början visades hur fader Stăniloae ser på begreppet ”person” i samband med det äktenskapliga i människans väsen. Enligt honom blir mannen en person först genom sin unika kvinna som ett lika unikt uttryck för den andra hälften av mänskligheten och tvärtom. Men detta är inte allt, som fader Stăniloae observerar. Genom att utöva sina plikter i familjen som lever mitt i samhället blir människan först en äkta människa, en ”människa för de andra” och detta ansvar formar honom/henne till en person. Man blir en person för och genom den andra, men, eftersom man lever tillsammans med de andra i samhället på ett ansvarsfullt sätt, blir man samtidigt en person för de andra i samhället, den lilla gemenskapen tjänar den större gemenskapen och formar den aktivt.

Både mannen och kvinnan får genom att offra sig själva en egen fördjupad unikhet och samtidigt fördjupas de ömsesidigt. Deras förening får mer och mer en personlig karaktär och var och en av de två personerna växer mer och mer andligt - i den omfattning att de blir till en enhet. Utan detta ansvar gentemot den andre förblir människan i ett fattigare, ”inkonsistentare” tillstånd, ”som endast skiljer sig från barn(domen) genom bristen på oskuld.”

Genom utövandet av detta ansvar blir den personliga Guds närvaro mer och mer synlig och ”ger oändligt värde till den äktenskapliga partnern. (...) Je mer den andre upptäcker sitt djup, desto mer blir den genomskinligare för Kristus, som garanterar hans/hennes eviga värde som människa, därför att Han själv blev människa. Var och en ingår genom den andra i en direkt relation med Kristus, utan att hans/hennes värde och konsistens därigenom förminskas. (...) Kristus lever i båda som Den som blir synlig genom den andra - som genom en genomskinlig och unik miljö av Hans fullständiga uppenbarelse. De upplever Honom även som Den som kräver speciella ansvarstaganden i samband med detta. Kristus lever i båda som Den som gav dem varandra, som en speciell miljö av uppenbarelse och utveckling av både gemenskapen och [var och en av de två] personerna, genom ömsesidigt tjänande.” Ingen annan man eller kvinna skulle uppenbaras i samma utsträckning i sin djupaste mänsklighet, relationen skulle aldrig nå mysteriets djup av det första, brutna äktenskapet. Den oupplösliga föreningens mysterium, som blir en djupare och djupare kommunion, är Kristi Mysterium.

(fortsättning följer)

Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 1)

Det som följer nedan är inte en ordagrann översättning av en längre artikel av fader Stăniloae om äktenskapet, (utom det som finns inom citattecken) utan det är en resumé som fick bli väldigt lång..nästan som originaltexten , p g a att fader Stăniloae formulerar sina idéer på ett koncentriskt sätt, eller som en dyrbar sten med många facetter som inte går att släta ut utan att tappa innehåll. Denna text har alltså inga pretentioner alls, eftersom den är nästan inte bearbetad av mig på något sätt och det som översatts är en amatöröversättning, men jag skriver ändå detta inlägg för att dela med mig fader Stăniloaes (och slutligen Kyrkans) kloka och vackra ord, för trons skull och för att glädjas med den som läser.

Äktenskapet - en livslång relation mellan en man och en kvinna - Äktenskapet i fader Dumitru Stăniloaes vision (del 1)

Den fullständiga människan är inte en avskild individ, utan en äktenskaplig varelse. Gud skapade Eva därför att Han såg att det inte var bra att människan (Adam) var ensam. (Gen. 2, 18). Adam behövde en hjälpare, men framförallt behövde han någon för att inte vara ensam. ”Det är ett enda lidande att vara ensam”. Egentligen utgör mannen och kvinnan endast tillsammans den fullständiga [enheten av] mänskligheten, säger fader Dumitru Stăniloae. Han drar här en parallel till Gud Själv, som inte är en enda person, utan tre personer förenade i en enhet. Om Gud vore en enda person, eller om människan inte vore man och kvinna som endast tillsamans är en enhet, skulle kärleken inte existera, och personen skulle inte finnas överallt, alltså Gud skulle inte finnas överallt. ”Människan vore inte Guds avbild, om han bara vore en sluten monad.”

Mannen och kvinnan är en enhet och endast genom att vara denna enhet är människan Guds avbild .”Och Gud gjorde människan, som Guds avbild gjorden Han honom, man och kvinna gjorde Han dem.” (Genesis 1, 27). Den Helige Johannes Chrysostomos noterar att när Gud talar om två, talar Han samtidigt om en enda människa (en liknande situation är när den Heliga Skriften talar om Gud och samtidigt om Treenigheten eller om Dess tre Personer). Och den Helige Kiryllus av Alexandria säger: Gud skapade tillvaron som samvaro.

Att Eva kom till ur Adams revben innebär att Eva potentiellt redan omfattades av Adam i hans skapelsens ögonblick, alltså innan hon skapades synligt. Adam var från början en ”bipolär person i sig själv”. Hon utgör en enhet tillsammans med mannen, men hon är inte identisk med honom, utan de två kompletterar varandra. Människan är en ”dialogisk varelse”, konstaterar fader Stăniloae.

”Adam var från begynnelsen Adam-Eva. Man kan säga att dessa två aspekter (manlig och kvinnlig) som människan har är i så hög grad oupplösliga i Guds kärlek, att en mänsklig varelse, tagen separat och bara i sig själv, inte är en fullständig människa. Han är så att säga bara en halv människa, i en existens som är isolerad från sitt komplement.” Det finns en skillnad på den kroppsliga nivån mellan man och kvinna som återspeglas i en skillnad på den själsliga nivån. Denna existerande skillnad innebär inte att mannen är mindre människa än kvinnan eller tvärtom, utan att vara människa för både man och kvinna upplevs på ett specifikt sätt, som kompletteras ömsesidigt, säger fader Stăniloae.

Äktenskapets grundegenskaper är oupplösligheten-enheten och oförgängligheten, betonar han. ”Var fullkomliga, som er Fader i himlen är fullkomlig”, säger Kristus till oss. För att vara en fullkomlig förening, måste äktenskapet grundas på en fullkomlig kärlek. ”Äktenskapet hade från början enhetens och oupplöslighetens egenskaper. Mannen hade i sin förening med en enda kvinna på ett fullständigt sätt allt som kompletterade honom väsentligt, och likaså var det för kvinnan. Att gå från en relation med en kvinna till en relation med en annan kvinna gav inte någon av dem den fullständiga, ömsesidigt kompletterande helhet [som nås] genom en fullkomlig förening. Det kvinnliga söks ständigt utan att hittas fullständigt, i dess fullkomliga hängivning för hela livet; och likaså det manliga. Varje hälft förblir mer eller mindre en som människa ofullständig individ, mer eller mindre ensam. Den fullständiga föreningen mellan en man och en kvinna, motsvarande en fullkomlig kärlek, är oförgänglig. Ty i den andra har varje av dem inte hittat ett objekt, dess möjligheter att tillfredställa är begränsade, och som döljs som person när han/hon blir behandlad som ett objekt, utan en outtömlig och evigt ny person i hennes hängivelseförmåga. De två älskar varandra därför att de kompletterar varandra, därför att de är inte lika. Kärleken föds inte mellan två själar som ljuder lika, utan som klingar ”harmoniskt”, säger Schiller. Kärleken är ett byte på väsens nivå, ett ömsesidigt kompletterande [till en helhet]. Kärleken berikar var och en, därför att den får och ger i det oändliga, medan hatet gör fattig, därför att det varken ger eller får något.”

Personens begrepp är centralt hos fader Stăniloae. Allt i människans väsen kretsar omkring det att vara en person. Samtidigt är människan, säger fader Stăniloae, som vi såg i början, skapad som en ”äktenskaplig varelse”. Därför drar han även slutsatsen ”att mannen som byter en kvinna mot en annan och en annan förverkligas inte längre som person, som definieras genom samvaron med en enda kvinnlig person. Hans personliga drag blir obeständiga och otydliga, odefinierade, en så att säga art-individ. ”Mannen blir hel genom kvinnan, därför att hon är (representerar) den andra arthälften. (...) Om mannen inte kompletterar kvinnan och inte kompletteras av henne, förverkligas han inte som man och inte heller kvinnan som sådan. På så sätt har mannen i sin fru hela den andra hälften av arten och tvärtom, så att ingen av dem behöver en annan man eller en annan kvinna.”

Men mannen och kvinnan är inte bara likartade exemplar av den ena arthälften, utan de har unika personliga egenskaper. Genom att leva tillsammans, att älska varandra, att behövas, att glädjas åt varandra och att hjälpa varandra, att bära den andras bördor, formas de två personerna, mannen och kvinnan, ömsesidigt och blir till en ko-person, till en ko-enhet. Och fader Stăniloae tillägger att, när barnen kommer i familjen, blir de också formade genom uppfostran av föräldrarnas personliga drag och samtidigt blir så småningom även föräldrarna påverkade av barnens egna personliga drag. ”Så förbereds människorna för att bli en universell gemenskap av personer (ko-personlig gemenskap) i himmelriket.”

Äktenskapets enhet och oupplöslighet har existerat från skapelsens början och aldrig gått helt förlorade, men när Jesus Kristus kommer som människa till jorden, hittar han att dessa egenskaper ignoreras och ej längre respekteras av många människor, av hela folk. Men längtan och samvetets varning har fortsatt att existera i människan, annars hade fariséerna inte frågat Kristus: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?” (Mt, 19, 4).

Kristus är Den som med sin ankomst på jorden stärker äktenskapets band på nytt och ”lyfter upp det från den naturliga ordningen till nådens ordning, genom att kläda det, då Han är nårvarande vid bröllopet i Kana, i nådens energi som utstrålas av Hans Person. Genom att göra Sitt första under med Sin övernaturliga kraft och ge det äkta paret att dricka ur den entusiastiska kärlekens vin, som Han skänker genom Sin nåd, vill Han visa att Han börjar upphöja det mänskliga livet i nådens ordning, med utgångspunkt från äktenskapets stärkning och upphöjning.”

Kristus talar direkt om att äktenskapet måste återvinna dess ursprungliga enhet och oupplöslighet. Det är därför Han svarar på fariséernas fråga om varför Moses tillät att mannen skilde sig från kvinnan: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.” (Mt 19, 8-9).

Skälet till att Jesus kallar mannen som låter sig skiljas från kvinnan eller som gifter sig med en kvinna som är skild från en annan man för en äktenskapsbrytare är det äkta parets enhet och oupplöslighet. Äktenskapet upphör inte genom att mannen skriver ett skilsmässobrev. ” Gud själv har förenat dem genom att Han skapade dem som man och kvinna, alltså genom att var och en blir en hel människa i föreningen med den andra, och denna enhet som båda har hittat [med den andra] kan inte upplösas och skapas på nytt med en annan partner. Genom att inte längre respektera varandra som person, utan behandla den andra som ett objekt av tillfredställelse som inte varar länge, faller de ur den mänskliga värdigheten som de fick i gåva genom skapelsen”, säger fader Stăniloae och citerar vidare ur Evangeliet efter Matteus: ”Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna? Och han fortsatte: Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett. De är inte längre två, utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.”(Mt 19, 1-6)

På grund av detta skiljer den Ortodoxa Kyrkan inte de som är gifta, utom när äktenskapet bröts av någon av dem*, men den gifter inte någon mer än totalt tre gånger, preciserar fader Stăniloae. När Kyrkan gifter om någon, måste denna genomgå en period av ånger och avstå från den Heliga Kommunionen (två år vid andra och fem år vid den tredje äktenskapet). Endast när en av makarna har gått bort behövs inte längre en kyrklig skilsmässa, eftersom äktenskapet har upplösts genom döden. (se Rom 7,2).

Det är väsentligt att äktenskapets oupplösliga enhet handlar inte så mycket om en organisk, fysiologisk enhet, utan en enhet genom kärlek och därför får äktenskapet en speciell nåd i Kyrkan. För att utveckla aktivt denna nådegåva behövs bådas egna vilja. ”Oupplösligheten som finns i [de bådas] natur[en] och återskapas [på ett högre plan] genom nåd är de två viljornas verk.”

(fortsättning följer)

*genom otrohet

Fader Dumitru Stăniloae om det inre och det yttre, om kropp och själ

”Allt som är yttre är viktigt. Människans inre och yttre har separerats på ett konstgjort sätt...Människan måste bli hel i sin kommunikation och känna behovet av att visa vad hon känner. Religionen involverar kommunikationen. Varför talar Kristus? Varför tog Guds Son mänsklig gestalt? Varför talar Apostlarna? Varför ber vi tillsammans? Vi befinner oss vid individualismens motsatta pol som är fullständigt orealist och inte återspeglar det mänskliga livet. Det mänskliga livet är manifestation. I denna manifestation ser man människan, man ser Gud i hennes ord; i människans gester ser man om människan gör något gott. (...).Hur kunde vi förkunna Guds namn, alltså det Himmelska Riket som vi måste förbereda, om religionen blott är en privat angelägenhet mellan Gud och mig?” Ur Fader Dumitru Stăniloae, Ikonens teologi/O teologie a icoanei, Förlag/Editura Fundației Anastasia, 2006, ss 48-49)

(Samvetet är) ”ingen abstraktion. Samvetet manifesterar sig genom tecken, gester, i alla våra handlingar. Våra gester, våra lemmars rörelser mot naturen, mot de andra är detta samvetes manifestation. En ren inre verklighet intressar sig inte för universum. Människan kan inte låsa in sig i sitt inre. Ända sedan jag var student visste jag varför vi buger oss till marken, varför vi korsar oss: religionen är något inre. Människan är en helhet. Och när hon buger sig till marken har hon känslan av att hon befinner sig framför Gud. Om jag äter någonting, tackar jag Gud för detta. Min kropp måste även den bli helgad. Kroppen är inte skild från själen och själen är inte skild från kroppen.” (Ibidem, s.48)

(översättning från rumänska till svenska av mig)

Fader Dumitru Stăniloae: Essence of Christianity

källa: http://www.youtube.com/watch?v=u13y__BCI60&feature=related