Äktenskapet- en livslång relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Staniloae om Äktenskapet) (del 3, sista delen)

Föreningen mellan man och kvinna inom äktenskapet, deras förening i Kristus är en ”liten kyrka”, som den Helige Johannes Chrysostomos säger, eller en del av Kyrkan. Kyrkan består av sådana äktenskapliga enheter genom den Helige Ande som ger Kyrkan liv. ”Detta mysterium är stort och jag säger i Kristus och i Kyrkan”, säger den Helige Apostel Paulus (Ef 5, 32). Äktenskapet är ett hemligt ansikte av Kyrkan, säger den Helige Johannes Chrysostomos och: ”När mannen och kvinnan förenas genom äktenskap, är de inte längre något jordiskt, utan själva Guds ansikte.” Klemens av Alexandria skriver: ”Vem är de två eller tre som samlas i Kristi namn och i deras mitten är Herren? Är de inte mannen och kvinnan som förenas i Gud?

Fader Stăniloae talar om intimiteten som finns mellan man och kvinna: ”För mannen är kvinnan mänskligheten som har nått den djupaste intimiteten med honom– och ömsesidigt. De är för varandra helt avslöjade i en total ärlighet, var och en är en annan ”jag” för den andra, men samtidigt förblir de en ”du” som man behöver för att upptäcka sig själv. Var och en glömmer sig själv och blir den andras jag. Den Helige Johannes Chrystostomos säger: ”Den älskade är för den som älskar identisk med sig själv. Kärleken beskaffenhet är så att den som älskar och den älskade verkar inte utgöra två olika personer, utan en enda människa.”

Och Fader Stăniloae fortsätter: ”När kvinnan blir en sådan intim och ren (representant av) mänsklighet(en) för sin man, genom att den kroppsliga kärleken överväldigas av den andliga, kan mannen se med rena (lidelsefria) ögon vilken kvinna som helst och kvinnan vilken man som helst. Äktenskapet är på så sätt en väg mot förandligandet av de båda makarna inte bara i relation med varandra, utan i relation med de andra människorna. ”Med andra ord, äktenskapet är en väg till en universell andlig kännedom. Alla kvinnor får ett andligt djup för mannen som har kommit dit i hans kvinnans person och alla män får ett andligt djup för kvinnan i hennes mans person. Men mannen förblir förenad med sin kvinna eftersom han är familjariserad med hennes unikhet, för att hon ska förverkligas som person och för att känna Kristus genom denna unikhet. Det samma gäller för kvinnan. Och här visas äktenskapets sociala vikt på nytt.”

Även om meningen är att det andliga ska vara av största vikt, ”är kristendomen ändå realist”. Den föraktar inte den kroppsliga föreningen mellan man och kvinna, men ser den som ett medel för att främja den själsliga föreningen. För den kristna ”finns det bara två korrekta inställningar gentemot det kroppsliga begäret: antigen total avhållsamhet utanför äktenskapet eller dess användning som ett medel för att åstadkomma och fördjupa den själsliga föreningen.” Dessa två tillsamans utgör den äktenskapliga kyskheten som bröllopets böner pratar om.

Om man tillfredställer sitt begär utanför äktenskapet blir mannen en slav under detta begär och kvinnan blir för honom blott ett medel för detta tillfredställelese. Men detta, poängterar Fader Stăniloae, kan även hända inom äktenskapet där paret inte anstränger sig att förvandla och förandliga sin kroppsliga förening, ”och detta händer nästan alltid där trons nåd fattas.”

Kyrkan är realist, eftersom den vet att de flesta är oförmågna att leva i total avhållsamhet. Det är därför Kyrkan anser att äktenskapets sakrament är så viktigt. Det är det enda sättet att förandliga det kroppsliga begäret genom att den själsliga föreningen genomsyrar begäret och blir starkare än det

När Aposteln Paulus sade att: ”Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl, i att icke komma vid någon kvinna; men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man. ...Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.” (1 Kor7, 1, 2, 9) så förstår han ändå inte äktenskapet som något uteslutande negativt som ”ett tolererat medel att tillfredställa ett syndigt begär”, utan han ser på äktenskapet som ett mysterium med djupa kristna innebörder: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen, eftersom vi äro lemmar av Hans kropp. `Fördenskull ska en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött`...Den hemlighet som ligger häri är stor, jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv, men hustrun å sin sida ska visa sin man vördnad.” (Ef 5, 28-32)

Fader Stăniloae ser inte på äktenskapet som något som endast kan rättfärdigas genom barnafödandet (i likhet med andra ortodoxa teologer, såsom t ex Pavel Evdokimov) . Dessutom tror han att Aposteln Paulus inte bara talar om den utomäktenskapliga tillfredsälelsen av det kroppsliga begäret som en synd för den sociala förstörelsen den provocerar, utan även därför att den inte kan förvandlas och förandligas som den äktenskapliga kärleken gör.

Kyrkan ser alltså på den äktenskapliga relationen som ”en fullständig – både kroppslig och själslig – relation. I det äkta äktenskapet gör mannen och hustrun framsteg i den själsliga föreningen, därför att egentligen endast i detta avseende kan man göra framsteg. Detta framsteg måste de själva bidra till med sin vilja. Det är därför de får detta Mysteriums nåd. De måste vara medvetna att deras relation tenderar att bli syndig och svävar i faran att gå sönder om den reduceras till att tillfredställa det kroppsliga begäret.”

Barnen har en väldigt stor betydelse i äktenskapet, utan att barnafödandet blir den främsta grunden till att ingå äktenskap. Fader Stăniloae citerar den Helige Johannes Chrysostomos´ord: ”Det finns två skäl som ligger till grunden att äktenskapet instiftades: att människan ska nöja sig med en enda kvinna och att få barn. Men den viktigaste grunden är den första. När det gäller fortplantningen, är denna inte ett absolut måste för äktenskapet. Beviset är att det finns många äkta par som inte kan ha barn. Därför är den främsta grunden till att ingå äktenskap att man får ett ordnat sexuellt liv.” Men, som man ser i andra av hans skrifter, delar Johannes Chrysostomos uppfattningen att äktenskapets mening är den andliga föreningen, äktenskapet är för honom enhetens symbol, ”enhetens anlete.” Han tillägger att visserligen kan äktenskapets mening uppnås utan barn, men detta händer endast när barnen fattas utan äkta parets vilja. ”När barnafödandet undviks med avsikt, förfaller relationen mellan makarna till en blott tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som därmed övergår till en syndig akt.”

Barnens viktighet består i att de väsentligt berikar föräldrarnas gemenskap. ”Äktenskapet utan barn blir fattigare i sin inre andliga substans. Makarna blir i sådana fall ofta en självisk förening i två, kanske en större själviskhet än den ensammes själviskhet, eftersom en make har i den andra nästan allt han behöver för att uppnå materiell-kroppslig tillfredställelse och för att lida mindre av ensamhet, jämfört med den som ensam sluter sig i sin egoism. Genom barnen övervinner det äkta paret denna egoism och öppnas mot de andra.” När barnen växer behöver föräldrarna intensifiera sina relationer med samhället. ”Pavel Florenski säger att samhället - alltså även Kyrkan – består av duala enheter, inte av individer, man kan säga, av molekyler, inte av atomer. Men samhället behöver inte en barnalös familj på ett absolut sätt. Familjen - inte individerna - främjar den sociala, kyrkliga sammanhållningen. Familjens cell, samtidigt som den inte löses upp i den kyrkliga eller sociala organismen, måste kommunicera med de andra cellerna genom sitt gemensama ”blod”, barnen.

Allt detta, att föda och uppfostra barn, att tjäna kyrkan och samhället, tillägger fader Stăniloae, betyder att man tyglar sin egoism och detta är ett kors att bära. Det är därför man sjunger en hymn som tillägnas martyrerna vid bröllopets gudstjänst. ”Makarna som inte tyglar sin själviskhet i två blir till slut ogenomskinliga även för sig själva...De blir till en sluten grupp som en borg inom egna murar, endast kapabel av tillgreppsakter och inte av givande akter.”

Att vara kristen innebär för en familj ”att ständigt korsfästa den egna girigheten och självtillräckligheten, att ständigt övervinna sig själv”, säger fader Stăniloae. Han anser att dagens synd när det gäller familjen är inte skilsmässan eller bristen på ”anpassning” utan ”familiens självdyrkan, att man inte vill se äktenskapet som något som är orienterat mot Guds rike”, ”en sakramental ingång i Hans närvaro.” Denna självdyrkan gör att den moderna familjen går sönder så lätt, anser fader Stăniloae, ”denna identifiering av familjen med framgången och att man säger nej till att bära korset. Ett kristet äktenskap ingås av två personer och deras trofasthet gentemot den tredje – Gud – behåller de två i en äkta enhet, dem emellan och med Gud. I själva verket är det Kristus som fullgör äktenskapets Mysterium, men Han gör detta genom att förena de två i Sig och dem emellan. ...Om de skiljer sig från Honom, försvagas även deras förening.”

Källa: http://www.crestinortodox.ro/nunta/casatoria-legatura-naturala-viata-intre-barbat-o-femeie-68990.html