"Han satt alltså i fängelset mellan 1959 och 1964. Tillräckligt för att denna period av politiskt frihetsberövande skulle förvandla honom helt. Av en ren intellektuell - snarare agnostisk och intresserad av främmande litteratur - blev han en äkta "homo religiosus" och- inte mindre viktigt - upptäckte den rumänska spiritualitetens varaktiga värden, som han senare, befriad ur fängelset, ärade med sitt oförlikneliga, livliga språk.(...) Fängelset var för N. Steinhardt akademi och altar. Det är alltså inte alls förvånande att hans vittnesbörd heter: "Salighetens journal". (Virgil Ierunca)(För Nicolae Steinhardts biografi se : http://nicolaesteinhardt.wordpress.com/in-english/ )
(Det som följer nedan är ett litet fragment ur "Salighetens journal" ("Jurnalul fericirii", på engelska: "Hapinness diary") av Nicolae Steinhardt, min amatöröversättning.)
Eli, Elis problem igen
”Jag föredrar att tro på
Gud än att se honom i hela hans härlighet”
Paul Valéry (Fru Emilie Testes
brev)
Är Gud, som övergav Kristus
på korset, inte helt frånvarande för oss också?
Detta är något som vi inte
vill förstå, något som Herrens samtida inte heller förstod. De som väntade på Messias ankomst i härlighet
och ära. Det som de inte kunde förstå, det som vi
inte heller kan förstå: att Gud, som Kierkegaard säger, inte är en jättelik röd papegoja.
Om det plötsligt och från den klara himlen skulle dyka en jättelik, våldsamt färgad fågel
upp på torget, skulle hela mänskligheten säkert komma
springande för att se den och människorna skulle förstå
att det inte är en vanlig sak.
Tron, ångern skulle i detta fall
vara för lätta. Som man får maten direkt in i munnen, utan den minsta ansträngningen. Som ett banalt byte,
som en valutaväxling.
Men från oss krävs det något
annat: att tro i fullkomlig frihet och - ännu värre - det
är nästan så att scenariot utvecklas som att det
verkar så att vi inte
bara är helt övergivna, utan – salt i såret –
att även ödet avsiktligt gör
allt så att vi inte
tror; det tycks som det skulle gilla att samla på hindrena,
föröka riskerna, anhopa argumenten för att förvandla
den välmenande fromheten till en omöjlighet.
Vägarna
som leder till tro bär alla samma namn: slå vad om,
äventyr, ovisshet, galenskap.
Dostojevskij:
Skälet till att Gud inte steg ned från korset var att Han
inte ville omvända människan genom att tvinga henne med en
yttre, evident mirakel, utan genom friheten att tro och genom att ge
henne anledning att manifestera sitt mod.
När
man sade till Gud på Golgata: rädda dig själv och vi
tror dig, gjorde man egentligen ett språkligt fel, man tänkte
genom att stödja sig på en konfusion av termer. Om Gud
hade stigit ned från korset behövde man inte längre
tro, det hade varit
tillräckligt med att konstatera ett faktum ( i den röda
papegojans fall: nedstigningen från korset hade inneburit en
oemotståndlig röd papegoja).
Det
krävs från oss – en inbjudan till djärvt mod och
spännande äventyr – något mer gåtfullt och
märkvärdigt: att bestrida evidensen och att skänka
förtroende till ett icke-faktum.
Gud
verkar på slingrande
vägar. Ogenomträngliga vägar, säger Fransmännen.
Och Engelskmännen säger ännu exaktare: Han rör
sig på ett gåtfullt sätt.
- Léon
Bloy: ”O Kristus, Du ber för dem som korsfästar dig och
korsfästar dem som älskar dig!”
Källa: N. Steinhardt, Jurnalul Fericirii, Editura Dacia, 1991, s. 62-63
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar