Inledning
Fader Ghelasie Gheorghe lärde jag först känna genom en bok som hamnade i mina händer vid ett vägskäl i mitt eget liv. Jag menar ”Den hesychastiska medicinen”. Där, bland idéer och principer som jag delvis kunde tillägga till min begreppsvärld, som hade vuxit i den postkommunistiska, ”andliga litteraturens” (teologiskt sett så tveksamma) skola, kände jag hur ett ord kom till mig med den kyliga bergluftens friskhet. I mitt inre kände jag saven som öppnade mig för Den som skulle bli min existens centrum: Kristus.
Senare upptäckte jag Fadern ansikte mot ansikte som en människa som satsade på att leva. Jag lät mig instinktivt bäras av den ström av teologiskt ”savoir-vivre” som han odlade, först av alla hos sina andliga lärjungar. Hans författarskap var inget annat än hans ”förlängning” mot oss, andliga söner, som samlades -av de frön som han sådde med vinden från Ovan - omkring honom för ”förklaringar”. Omärkligt gick vi in i atmosfären av en människa som levde i Kristus med enkelhet men med så mycket övertygelse, att han fridfullt kunde besvara våra tvivel och tvekande med den monolitiska säkerhet som endast karakteriserar en människa som struktureras genom ett liv i Gud. För Fadern var den första rörelsen den ”att vara”. Att veta eller att tala kom efteråt, som en manifestation av hans sätt att leva. En Fader utstrålar ljus genom övertygelsens kraft i det mått han lever hur han talar. Fadern levde och medan han levde talade han och skrev. Det tycktes mig som han visste så mycket och framförallt att han hade fördjupat sig i så mycket, att jag kände att jag hade framför mig ett berg med sådana höjder, att jag kanske aldrig kunde närma mig dem.
Därför bemödade mig att åtminstone långsamt gå stigar som, även om de bara befann sig i dalen, öppnade framtida möjligheter till att växa på ett teologiskt sätt. Utan den minsta antydan av fåfänga eller anspråk av att vara lärd, Fadern delade med oss av det som han förstått, upplevt, gått igenom, av hans erfarenhet...Då han såg min inre storm när jag kom till klostret och besökte honom, hjälpte han mig att läkas genom att odramatisera, förenkla och inge mig förtroende. Nu, när jag har avslutat mitt teologistudium, inser jan hur mycket jag behövde Faders närvaro: hans sätt att dela med sig av hans sökande och erfarenhet hade ingenting gemensamt med det pretentiösa sättet, på vilket man brukar förmedla oss den teologiska kunskapen, som en slags vetenskap, där alla ting är uppdelade [i kategorier, översättarens not] och redan solklara. Man kunde möta Fadern som en forskare, han bjöd dig att smaka fördjupningar och höjder som hjälpte dig på vägen, som kom från någon som gav dig råd med förstånd och erfarenhetsbaserat, som förstod din verklighet...Samtalen med honom minskade aldrig rysningen som jag kände inför det teologiska universums mysterium, tvärtom, min horisont utvidgade sig samtidigt med en känsla av att mysteriets djup aldrig kunde uttömmas. Och det var som han delade med oss det som under tiden studerades i det liturgiska laboratoriet...
Med inre glädje kände jag att Fader ledde mig till den verklighet, som eremiten Neofit, hans andliga föregångare, hade talat om när han profeterat spridningen av den hesychastiska bönen ( ”hjärtats verk” i Kristus) inte bara i jordens hålor och klyftor, utan även bland de unga människorna i de stora städerna, de, som i likhet med mig, till sin existentiella överraskning, upptäckte den inre friheten som finns i våra hjärtan, där förut endast saknad härskade. Detta hjärtats verk, som hos Fadern uttryckte sig naturligt, genom hans sätt att vara, smittsamt och hemlighetsfullt, det var detta, kände jag, som leder människan till att nå ett djupare plan, att sträva efter återställning, efter pånyttfödelse. Samtalen med honom väckte alltid sökandets entusiasm, inbjudan att forska i detta laboratorium som var blivandet i Kristus, där var och en uttrycker sin unikhet och gåvan han eller hon fått från Gud. Fadern väckte längtan efter mysterium, efter mystik, efter det sanna...och detta gjorde han först och främst genom hans sätt att vara, forskande, lidelsefull, engagerad med hela sitt väsen, asket, lärare av kärlek, full av medkänsla och helande förståelse för det ofta gömda sättet, på vilket människorna sårade sig själva och ännu värre, de fann ett nöje i att stanna kvar i detta beteende. Fader tog emot oss som kom från städerna, på ett sätt som visade respekt för vår handling, för våra studier, men samtidigt drog oss ut ur vår självnöjdhet, som annars hade förvandlat oss i kunskapens sklaver. Studierna var endast ett medel för att kunna samtala med dagens människor, medan man hade sin ryggrad i det äkta livet i Kristus.
Senare upptäckte jag Fadern ansikte mot ansikte som en människa som satsade på att leva. Jag lät mig instinktivt bäras av den ström av teologiskt ”savoir-vivre” som han odlade, först av alla hos sina andliga lärjungar. Hans författarskap var inget annat än hans ”förlängning” mot oss, andliga söner, som samlades -av de frön som han sådde med vinden från Ovan - omkring honom för ”förklaringar”. Omärkligt gick vi in i atmosfären av en människa som levde i Kristus med enkelhet men med så mycket övertygelse, att han fridfullt kunde besvara våra tvivel och tvekande med den monolitiska säkerhet som endast karakteriserar en människa som struktureras genom ett liv i Gud. För Fadern var den första rörelsen den ”att vara”. Att veta eller att tala kom efteråt, som en manifestation av hans sätt att leva. En Fader utstrålar ljus genom övertygelsens kraft i det mått han lever hur han talar. Fadern levde och medan han levde talade han och skrev. Det tycktes mig som han visste så mycket och framförallt att han hade fördjupat sig i så mycket, att jag kände att jag hade framför mig ett berg med sådana höjder, att jag kanske aldrig kunde närma mig dem.
Därför bemödade mig att åtminstone långsamt gå stigar som, även om de bara befann sig i dalen, öppnade framtida möjligheter till att växa på ett teologiskt sätt. Utan den minsta antydan av fåfänga eller anspråk av att vara lärd, Fadern delade med oss av det som han förstått, upplevt, gått igenom, av hans erfarenhet...Då han såg min inre storm när jag kom till klostret och besökte honom, hjälpte han mig att läkas genom att odramatisera, förenkla och inge mig förtroende. Nu, när jag har avslutat mitt teologistudium, inser jan hur mycket jag behövde Faders närvaro: hans sätt att dela med sig av hans sökande och erfarenhet hade ingenting gemensamt med det pretentiösa sättet, på vilket man brukar förmedla oss den teologiska kunskapen, som en slags vetenskap, där alla ting är uppdelade [i kategorier, översättarens not] och redan solklara. Man kunde möta Fadern som en forskare, han bjöd dig att smaka fördjupningar och höjder som hjälpte dig på vägen, som kom från någon som gav dig råd med förstånd och erfarenhetsbaserat, som förstod din verklighet...Samtalen med honom minskade aldrig rysningen som jag kände inför det teologiska universums mysterium, tvärtom, min horisont utvidgade sig samtidigt med en känsla av att mysteriets djup aldrig kunde uttömmas. Och det var som han delade med oss det som under tiden studerades i det liturgiska laboratoriet...
Med inre glädje kände jag att Fader ledde mig till den verklighet, som eremiten Neofit, hans andliga föregångare, hade talat om när han profeterat spridningen av den hesychastiska bönen ( ”hjärtats verk” i Kristus) inte bara i jordens hålor och klyftor, utan även bland de unga människorna i de stora städerna, de, som i likhet med mig, till sin existentiella överraskning, upptäckte den inre friheten som finns i våra hjärtan, där förut endast saknad härskade. Detta hjärtats verk, som hos Fadern uttryckte sig naturligt, genom hans sätt att vara, smittsamt och hemlighetsfullt, det var detta, kände jag, som leder människan till att nå ett djupare plan, att sträva efter återställning, efter pånyttfödelse. Samtalen med honom väckte alltid sökandets entusiasm, inbjudan att forska i detta laboratorium som var blivandet i Kristus, där var och en uttrycker sin unikhet och gåvan han eller hon fått från Gud. Fadern väckte längtan efter mysterium, efter mystik, efter det sanna...och detta gjorde han först och främst genom hans sätt att vara, forskande, lidelsefull, engagerad med hela sitt väsen, asket, lärare av kärlek, full av medkänsla och helande förståelse för det ofta gömda sättet, på vilket människorna sårade sig själva och ännu värre, de fann ett nöje i att stanna kvar i detta beteende. Fader tog emot oss som kom från städerna, på ett sätt som visade respekt för vår handling, för våra studier, men samtidigt drog oss ut ur vår självnöjdhet, som annars hade förvandlat oss i kunskapens sklaver. Studierna var endast ett medel för att kunna samtala med dagens människor, medan man hade sin ryggrad i det äkta livet i Kristus.
(Denna uppsats finns på: http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html , och är översatt från rumänska till svenska av mig). Se även Fader Razvan Ionescus sida på franska, http://www.science-et-religion.com/)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar