Pappa (av Florin Caragiu)

seismograf


så snart någon hemma pratade högt
kom pappa och bad oss att inte bråka längre
förgäves förklarade vi att så gick det till när man var oenig,
lidelsefullt och häftigt, att han inte fattade någonting-
han registrerade spänningarna med seismografens exakthet

friden var pappas ögonsten
han tyckte om att ge oss presenter och gjorde oss glada
han tog brödet ur sin egen mun för att vi skulle få det vi behövde
han var den minst sedde i familien
fastän han ständigt skapade harmoni omkring, för allt han gjorde
var så självklart att ingenting var iögonfallande

han levde för de andra, klagade inte, läste inte sofistikerade böcker
han kämpade inte för att befordras
utan arbetade för oss, gladde sig över våra framgångar
och nöjde sig med att göra gott för de andra runtom
jag brukade prata med honom i telefon och han frågade när jag skulle komma hem
rörd men ändå sansad som han inte ville störa mig

jag svarade att jag hade något viktigt att göra
och dröjde ofta...när han såg mig gladde han sig som ett barn
han kramade mig med ett leende som kändes
hjärtslitande, det var som han hade sett mig då för sista gången..
först när han dog insåg jag att han levde livet som jag
förgäves ansträngde mig att förstå ur högar av böcker

den dagen förmörkades världen
jag irrade springande på gatorna som jag hade burit hans själ
som en osynlig drake med ett snöre av bön
vid en korsning stötte jag på en blind yngling som frågade efter honom
han sade att pappa alltid gav honom inte bara pengar
utan även ett gott ord

han frågade mig vad som hänt med honom
varför han inte sett honom på ett tag
men jag hittade inga ord att säga
jag satte mig bara bredvid tiggaren och var tyst tills kvällen kom
 
(översättning från rumänska av Monica Lassarén; originalpoesin, vars titel är "Tata" kan läsas här: http://agonia.ro/index.php/poetry/236853/Tata)