Förnuft.Tro. Samverkan (del 4) (av Costea Munteanu)

5.Den moderna vetenskapliga skeptiscismen



Att förkunna Guds död representerar som redan sagt slutet på den långa sekulariseringsprocessen av (den västerländska) vetenskapen. I sin kärna visar sig sekulariseringen vara ett långsamt, gradvis och fortskridande förfall av samverkan mellan kunskapen baserad på det vetenskapliga förnuftet och kunskapen genom religiös tro. Det behövdes fyra successiva vågar som karakteriserades av en skarp aggressivitet på det medfödda-ursprungliga associationsmönstret mellan förnuft och tro – associationsmönstret som var centrerat på den naturliga förmågan av att känna Gud på ett rationellt ( affirmativt och negativt) sätt i Hans egenskap av att vara världens orsak – för att den högvärdiga–inflationistiska överdriften av förnuftet till nackdel för tron först skulle leda till trons underordnande under förnuftet (våg 1), sedan till trons fångenskap inom det naturliga förnuftets förtryckande gränser (våg 2), följd av trons ”uttömning” på mysterium och på transcendenses outsäglighet (våg 3), och slutligen till att tron, tömd på den religiösa upplevelsens mysterium, avvisades, Gud proklamerades död och människan – genom vetenskapens härskande i en attityd av absolut förnekelse av religionen – tog plats i världens centrum, i stället för den ”nyss mördade” Gud. (våg 4). Krönet till allt detta var att inom kort – mot slutet av den andra hälften av 1900-talet - kunde den på detta sätt härskande, fullständiga sekulariseringen skörda ”sin dyraste frukt”: den moderna vetenskapliga skepticismen.



Förfallet av samverkan mellan vetenskapligt förnuft och religiös tro och vetenskapens härskande i en position av absolut förnekelse av religionen utgör alltså arvet som en hel rad av sekulariserande tänkare överlämnade till sina nutida efterföljare, anhängare till den vetenskapliga skepticismen, d v s de nutida tänkare som avvisar religionen i vetenskapens namn. Vi måste precisera att vi inte av en slump hävdar att de moderna skeptikerna har som program att avvisa religionen i vetenskapens namn, och inte av vetenskapen. Därmed vill vi uppmärksamma på att, när vi pratar om den anti-religiösa attityden den moderna vetenskapliga skepticismen har, måste vi skilja med ytterst vaksamhet mellan den moderna vetenskapen i sig och antaganden som den antireligiösa skepticismen grundar sig på. Vi vill med detta säga att den moderna vetenskapliga skepticismens anhängare vanligtvis associerar vetenskapen som de utövar med ett eget trosystem. Som naturligvis inte är en religiös tro (en teistisk tro), utan en sekulariserad, en anti-religiös tro, som kallas för scientism.



Scientismen kan definieras som ”den tro som påstår att vetenskapen är den enda beständiga vägledaren till sanning”. (Haught, op.cit., s. 30). Vi måste uttryckligen understryka att scientism inte är samma med vetenskap. Medan vetenskapen är en intellektuell handling som är ärlig, pålitlig och blomstrande och som är inriktad på att förstå viktiga egenskaper av vår världs verklighet, är scientismen ett antagande om att vetenskapen är det enda adekvata sättet att uppnå sanningen. Scientismen är en filosofisk (mer exakt epistemologisk) tro, som upphöjer vetenskapen till att vara den enda metoden, det enda säkra sättet, på vilket det mänskliga förnuftet kan relateras till den ”objektiva ” verkligheten.



Scientismens anhängare sätter all sin tro på den vetenskapliga metoden i sig men kan inte demonstrera sin tros sanning på ett vetenskapligt sätt. De är antagligen fullkomligt övertygade om vetenskapens förmåga av att kunna vinna klarhet i all förvirring omkring världen och den mänskliga existensen men de kan inte vetenskapligt argumentera sin tillit (utom en sluten logisk cirkel), något som gör den ogiltig (invalid) för vetenskapen, men validerar den som en form av sekulariserad tro (av epistemologisk och anti-religiös natur). Detta ger oss, tycker vi, rätten av att konstatera att inom den genetiska koden som är ärvd av den moderna vetenskapliga skepticismen förnekas den religiösa tron inte av den moderna vetenskapen i sig, utan av scientismen som hon associerar sig till, såsom ett trosystem (som utan någon vetenskaplig demonstration förutsätter att vetenskapen är det enda adekvata sättet att närma sig verkligheten).



Och ännu mer än så: om vi betraktar ämnet som vi talar om med ännu större uppmärksamhet, kommer vi att observera att scientismen i sig egentligen är nära relaterad med ett trosystem som kallas för ”vetenskaplig materialism” (uttrycket ”vetenskaplig materialism” tillhör Alfred North Whitehead: ”Science and the Modern World”, New York, the Free Press, 1967, ss. 50-55). Det är ett trosystem baserad på hypotesen att all verklighet, inklusive livet och tänkandet, kan reduceras och fullständigt förklaras med den inerta materiens termer. Den materialistiska tron blev slutligen så intimt sammanflätad med den moderna vetenskapen att idag är det antagligen många vetenskapsmän - och inte bara nödvändigtvis de som uppger att inte tillhöra den moderna skepticismen - som inte längre ens är medvetna om detta. Det är därför de ofta presenterar något för vetenskap som egentligen är en rad obevisade metafysiska antaganden som kombineras med den vetenskapliga metoden på ett slarvigt sätt.



Vi tycker att det är nödvändigt att återigen understryka: den vetenskapliga materialismen är inget annat än ett system av tro eller antaganden som okritiskt associeras med en kunskapsmetod som är hållbar och neutral, nämligen vetenskapen. I den filosofiska terminologin är scientismen den epistemologiska komponenten och materialismen är den metafysiska ingrediensen av en modern och inflytelserik trosbekännelse. Denna trosbekännelse är verkligen ett substitut för den religiösa tron, bildar ett sekulariserat trosystem och har som avsikt att svara på ett systematiskt sätt på många grundfrågor som religionen själv befattar sig med, som: Varifrån kommer vi? Vad är den djupaste naturen av verkligheten? Etc. Enligt den vetenskapliga materialismen kretsar alla dessa frågor omkring begreppet av ”materia”. Och det verkar som enkelheten och tydligheten som karakteriserar idéen av ”materia” har en väldigt starkt lockande förmåga för många vetenskapsmän och filosofer, genom att den tillfredställer en önskan de har, egentligen en ytterst metafysisk sådan, om att hitta en fast och begriplig grund, på vilken de kan bygga sin kunskap och existens.



Vi understrycker en gång till att i vår opinion ifrågasättes den mycket prisade epistemologiska ärligheten som den moderna sekulariserade vetenskapen har vunnit genom att bryta sig loss från sin relation med tron väldigt allvarligt, då skeptiker som Stephan Jay Gould (Gould/1977 som påstår att de skyddar ventenskapens integritet mot dess relation med tron är lika förbundna med denna som de teleologiska perspektiv de så häftigt anklagar att de vore ”ovetenskapliga”. Enligt vår uppfattning pekar denna situation på att det som verkligen skedde med den västerländska vetenskapen på grund av sekulariseringen var inte dess isolering från religionen och trons förnekelse, utan endast den religiösa trons ersättning med ett annat system av sekulariserade, scientististik och materialistisk tro.



Dessutom måste man göra uppmärksam på att, genom att ännu djupare analysera den moderna skepticismens grundteser, visar det sig att dess representanter även stödjer sig på en reduktionistisk metod. Utan tvivel har reduktionismen, åtminstone vid första ögonblicket, en viss övertygelsekraft. Tydligheten och enkelheten som den reduktionistiska förklaringen äger tilltalar den djupt mänskliga önskan att hitta den möjligst enklaste lösningen för de mest komplicerade fenomenen. Men inte desto mindre måste vi med största skärpan visa att den metafysiska reduktionismen som de skeptiska vetenskapsmänen hänvisar till är fundamentalt felaktigt - något som så tydligt demonstreras av vetenskapsmän som Francis Crick (Crick/1994)- och detta trots den imponerande utvecklingen som den metodologiska reduktionen förursakat inom vetenskapen.



Vi ska förklara oss. Enligt vår förståelse (se även Haught, op.cit., ss. 111-114, 116-117), är den metafysiska reduktionismen ett trosystem som associerades med vetenskapen och presenterades för publiken såsom ren vetenskap. Men även om den tas för vetenskap är den inte det. Den metafysiska reduktionismen är en mycket modern typ av tro eller ideologi som slog igenom i den akademisk-universitära världen, mest ej ifrågasatt, hand i hand med scientismen och den vetenskapliga materialismen. Den är en oundviklig följd av den epistemologiska hypotesen att vetenskapen är den privilegierade vägen mot sanning och en ständig följeslagare av den materialistiska övertygelsen att endast materien är real. Därför tillhör den metafysisika reduktionismen hellre i en kategori av trosbekännelser som inte kan förfalskas än i en kategori av kunskaper som kan bevisas genom vetenskapliga metoder. Om vetenskapsmannen tror att vetenskapen är den enda hållbara vägen mot sanning – som påstås som sagt av Crick och de andra materialistiska och reduktionistiska skeptiker – då kommer han även att tro att endast materien är real, eftersom materien är den som vetenskapen har kunskap om. Och om vetenskapsmannen tror att det är endast materien som betyder verklighet, kommer han att vara ännu mer benägen att tro att det enda sättet att förstå verklighetens ting är deras desintegration i komponenter och deras materiella interaktioner.



Som slutsats till ovanstående kan man säga att medan den vetenskapliga reduktionen är en adekvat kunskapsmetod när det gäller naturliga egenskaper, är den metafysiska reduktionismen ett system av upfattningar som tjänar vår mänskliga vilja att kontrollera verkligheten och inte vår vilja att erfara sanningen. Det som just sagts är relaterat, enligt vår uppfattning, till det faktum att när människan inte odlade dygderna (såsom ödmjukhet, tålamod, kärlek), utan lidelserna (såsom högfärd, ilska, fiendlighet), hade hon en suspekt och dunkel benägenhet av att vilja lägga under sig all verklighet med hjälp av sina egna krafter, vare sig i politisk, ekonomisk, militär eller intellektuell mening. Och när det gäller vetenskapsmän verkar det som odlingen av de epistemologiska ”synderna” (såsom förståndets högfärd, den kognitiva urskiljningsförmågans frånvaro, anslutningen till ideologier), till nackdel för de epistemologiska ”dygderna” (förståndets ödmjukhet, den rätta epistemiska sansen eller den undersökande metodens ärlighet) har resulterat i att det är mycket svårt att avvisa frestelsen av att få och acceptera den bedrägliga känsla av intellektuell dominans som vetenskapen bjuder på.

((Detta är den fjärde delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).


Fortsättning följer.


Litteratur


Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic