Förnuft.Tro. Samverkan (del 5) (av Costea Munteanu)

6.Dagens vetenskaps ”nya inriktning”




När vi i början av vårt studium satte igång med att utveckla det hystoriska argumentet vi använde för att försvara den epistemologiska legitimiteten av samverkan mellan kunskapen som man kan vinna genom vetenskapligt förnuft och den som uppnås genom religiös tro, bedömde vi att under historiens gång visade denna relation mellan vetenskap och religion en extremt slingrande kurva och kunde karakteriseras i termerna av en sui generis parabel, parabeln av ”Den förlorade dotterns återkomst”.



Hittills har vi bara diskuterat om den första delen av parabeln, nämligen den västerländsk-europeiska vetenskapen som -efter att den fick sitt arv från den grekisk-arabiska vetenskapen (d v s det ostabila associationsmönstret mellan förnuft och tro som grundades på det naturliga rationella tänkandet)- inte valde att mångfaldiga det erhållna arvet ( d v s det naturliga rationella tänkandets ödmjukhet genom att förbinda sig med den övernaturliga revelationen och som följd därav utvecklingen av ett stabilt assoociationsmönster baserat på ett förandligat förnuft), utan valde i stället att slösa bort arvet, genom att den föll i det överdrivna förnuftets frestelse till nackdel för tron och på så sätt riktade samverkan mellan förnuft och tro mot ett urartat asociationsmönster, grundat på ett överdrivet förnuft. Genom att den valde att slösa bort det tilldelade arvet, engagerade den västerländska vetenskapen sig i sekulariseringens äventyr – som en långsam, gradvis och fortskridande urartningsprocess av associationen mellan förnuft och tro, dess slutgiltiga ”frukt” var det helomfattande härskandet av den moderna vetenskapliga skepticismen, som proklamerade ”Guds död” och slog fast trons avvisning och dess ersättning med en uppsättning av ateistiska sekulariserade trosuppfattningar, baserade på scientistiska, materialistiska och redutionistiska ideologier.



Nu har vi kommit fram till att även diskutera om den andra delen av parabeln, nämligen Återkomstens del. Egentligen handlar det om att i de sista två decennierna är vi vittnen till en överraskande utveckling, den ”förlorade” vetenskapens ”ansiktets vändning” till den ursprungliga källan. Det är tiden under vilken den nutida vetenskapens ”nya inriktning” - som befinner sig i en pågående process av gestaltande och etablering och omfattande skiljer sig från den moderna skepticismen – ser emot och närmar sig på nytt den teologiska reflektionen (den religiösa tron) och på detta sätt åter-legitimerar en del gemensam problematik.



Det är därför vi tror oss berättigade att uppskatta att den mest synliga skilsmässan från den moderna skepticismen, som absolut förnekar faktumet att det är legitimt med kunskap genom tro, kommer från de nya vetenskaperna som undersöker komplexiteten (teorin av de disipativa systemen, den synergetiska teorin, teorin om den strukturala stabiliteten och morfogenesen, kaosteorin, teorin om självorganiserande system, den fraktala modeleringen, de datorexperimentella teknikerna, teorin om den växande effekten o s v ).



Tonvikten som dessa ”nya vetenskaper” sätter på kaos och komplexitet gör att en viss bild av naturen som ignorerades av den sekulariserade vetenskapen blir ett vetenskapligt undersökningsmål. Faktum är att dessa ”nya vetenskaper” riktar sin uppmärksamhet på modellernas genomgripande karaktär på ett nytt sätt. De handlar om en problematik som är lika grundläggande som existensen: kan man verkligen skilja den djupa frågeställningen om ”ett tings” existens eller ”väsen” från sättet på vilken denna existens gestaltas (modelleras)? För att någonting ska existera, undrar ”de nya vetenskapsmännen”, måste inte det ha en struktur som är organiserad i viss grad? Kan det överhuvudtaget finnas ett verkligt ting om det inte funnits en viss inneboende ordning av dess komponenter? Anhängarnas position till komplexitetens paradigm – som A. N. Whitehead suggestivt utryckte redan under 1970-talet – är att ting helt enkelt inte kan existera utan att ordnas på ett visst sätt. (Whitehead/1967, s.94). För dessa vetenskapsmän är det som inte kan definieras lika med nonexistensen, ”ingen ordning” betyder ”inget ting”, d v s det som vanligen kallas ”ingenting”. Frågan som de ”nya vetenskapsmännen” ställer sig idag, nämligen varför det finns komplexitet i universum skiljs genom en ganska tunn gräns från den teologiska frågan om syftet och meningen till existensen av alla ting.



Den vetenskapliga skepticismens anhängare, som bekvämt stödjer sig på scientism, materialism och reduktionism har förklarat alla idéer om Gud för ogiltiga på ett oförsonligt sätt och betraktat dem som illusioner. Trots detta finns det i dagsläget många frågetecken som komplexitetens vetenskaper ställer om den vetenskapliga skepticismens intellektuella trovärdighet. Faktum är att den nya vetenskapliga inriktningen allvarligt motsäger och kanske till och med fullständigt bryter ned de grundläggande uppfattningarna varur den vetenskapliga skepticismen med sin kritik mot Guds idé föddes i den moderna tiden. Nuförtiden analyserar vetenskapen sin gamla fastlåsning utan de linjära abstraktionerna som utgjorde den intellektuella kärnan i den moderna materialistiska ateismen. Den nya vetenskapliga uppfattningen som stödjer sig på dominansen av olinjära system i naturen ifragasätter den vetenskapliga trovärdigheten av den vetenskapliga materialismen och reduktionismen, som i allmänhet baserats på en naiv tro på de naturliga processernas linjära karaktär.



På ett mer dramatiskt sätt undergräver kaosens teori fullständigt den scientistiska epistemologiska ideologin som varit utgångspunkten för både materialism och reduktionism. Detta händer eftersom alla ”kaosteoretiker” på ett kraftfullt sätt tillbakavisar möjligheten av att vetenskapsmän någonsin varit kapabla att fullständigt specifiera de ursprungliga villkoren av många naturliga processer, något som skulle möjliggöra en komplett vetenskaplig kontroll över dem och över deras framtidna tillstånd. Således tillbakavisar kaosteorien även perspektivet – representerat av ”toppskeptiker” som Steven Weinberg eller Stephen Hawking – som påstår att om man hittar en övertygande förklaring över de ”grundläggande” nivåerna, kommer en viss ”slutgiltig fysisk teori” att resultera i att vetenskapen fullständigt kommer att triumfera. Dessutom, om de obestämda kvanteffekterna kan förvandlas till de ursprungliga villkoren, som de dynamiska systemen tycks vara så känsliga för, kommer vetenskapen att hamna i det ännu mer begränsade tillstånd av att aldrig kunna förstå verkligheten på ett fullständigt sätt.



Vi önskar också tillägga att den nya vetenskapliga inriktningen gör att den vetenskapliga forskningen och trons mysterium och obeskrivlighet står ansikte mot ansikte igen. I stället för att vilja tömma världen på mysterium, något som det reduktionistiska programmet hade som avsikt, öppnar vetenskapen nu en horisont av ett universum som fortsätter vara obestämt i oändligheten och det finns ingen möjlighet för att den vetenskapliga forskningen själv ska kunna föra oss närmare en fullkomlig förklaring av världen. Den vetenskapliga ärligheten själv tvingar oss nu att erkänna att vi kan känna den naturliga världen på ett verkligt konkret sätt endast genom att betrakta och avvakta hur utvecklingen kommer att se ut. (Haught, op.cit). Det moderna anspråket gällande den vetenskapliga kontrollen som har förmågan att fullständigt förutsäga framtiden har nu på ett avgörande sätt blivit sårbart: den kosmiska framtiden verkar vara öppnare än någonsin sedan den moderna sekulariserade vetenskapens genomslag. I ett sådant universum finns plats igen för möjligheten att tingens natur i en slutgiltig analys närmar sig mer och mer en ontologi som baseras på nyckelord som förundran, löfte och hopp. Och detta innebär att i kunskapen som baseras på det vetenskapliga förnuftet existerar en plats igen för kunskap som uppnås genom religiös tro.



7.Slutsatser



Det hystoriska argumentet som vi utvecklade i detta arbete identifierar tre grundläggande egenskaper av samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron, egenskaper som ger denna samverkan en epistemologisk legitimitet.



För det första kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans ursprung. Historien visar att redan från sitt ursprung – genom själva genetiska arvet som det fick vid sin födelse – associerade det vetenskapliga förnuftet sig med den religiösa tron i dess strävan att känna verkligheten. Detta var möjligt eftersom det finns en naturlig förmåga av att känna Gud på ett rationellt sätt (affirmativt och negativt) genom deduktion, i egenskap av världens ursprung, med attributer som liknar världens attributer. Men det behövdes den förstörande kraften av fyra successiva sekulariseringsvågor för att den högfärdiga överdriften av förnuftet till nackdel för tron först skulle leda till trons underodnande under förnuftet och sedan till trons instängning i förnuftets förtryckande ramar, följd av trons uttömning på den gudomliga transcendensens mysterium och obeskrivlighet, för att tron, slutligen, uttömd på den religiösa upplevelsens mysterium, skulle avvisas och Gud skulle proklameras död.



För det andra kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans natur. Som ett resultat av den västerländska vetenskapens långa sekulariseringsprocess, är det aktuella läget - samverkans nedbrytning och den religiösa trons förvisning ur den vetenskapliga forskningens existentiella fält – ett från den ursprungliga och naturliga ordningen avvikande och förvänt tillstånd. Att det verkligen är så bevisas av det faktumet att den långsamma, gradvisa och fortskridande nedbrytningen av samverkan mellan vetenskap och religion, genom det vetenskapliga förnuftets högfärdiga överdrift, har resulterat inte bara i den religiösa trons avvisande, utan även i dess ersättning med ett annat system av trosuppfattningar som är sekulariserade och antireligiösa (scientistiska, materialistiska och reduktionistiska). Ersättningen av ett ursprungligt trosystem (den religiösa tron) med ett annat trosystem (den sekulariserade tron) ställer oss ett ytterst värdefullt bevis till förfogande som handlar om den ontologiska naturliga status som den vetenskapliga forskningen har: kunskapen genom förnuft kan inte umbära kunskapen genom tro. Det ligger i tingens natur att förnuftet associeras med tron i sitt sökande efter kunskapen om verkligheten och sanningens upptäckt. Om samverkans naturliga partner (som är den religiösa tron på Gud) avvisas, blir den ersatt med en ”ersättningspartner”, ett surrogat (den sekulariserade tron).



För det tredje kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans oundviklighet. Särskilt i de senaste två decennierna kan vi se den nya vetenskapliga inriktnings intresse för en ompositionering av problematikfältet till ett möte ansikte mot ansikte med teman som är specifika den religiösa reflektionen. Detta markerar – som ett uttryck av en betäcknande distansering från den vetenskapliga skepticismens ateism – faktumet att vetenskapen igen närmar sig kunskapen genom tro. Allt detta berättigar slutsatsen att samverkan mellan religion och tro inte bara är det normala ursprungsläget varifrån den vetenskapliga forskningen beger sig att uppnå kunskap om verkligheten och att upptäcka sanningen, utan även representerar det ofrånkomliga villkoret för ett sådant agerande (d v s den vetenskapliga forskningen, översättaren not).


Costea Munteanu,

Akademin för ekonomiska studier, Bukarest



Litteratur



Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.

Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, Editura/Förlag Platytera, översättning från rumänska av mig)