Förnuft.Tro. Samverkan (del 3) (av Costea Munteanu)

4.Den västeuropeiska vetenskapen




Som slutsats till ovanstående kan man säga att både den grekiska och den arabiska vetenskapen karakteriserades - ur den mellan tro och förstånd befintliga relationens perspektiv – av en dominans av associationsmönstret centrerat på den naturliga rationaliteten. De flesta grekiska och arabiska tänkare grundade sina uppfattningar på den naturliga affirmativa och negativa kunskapen genom deduktion om Gud, som världens orsak, en rationell kunskap som inte strävade efter att möta den gudomliga Revelationen.



Å andra sidan såg vi att det fanns i de analyserade epokerna även en minoritet av grekiska och arabiska tänkare, hos vilka det naturliga tänkandet strävade efter att vägledas av ett förstånd som inte avvek från sitt naturliga sätt att användas, nämligen från att syna och känna Gud som uppenbarad i skapelsens varelser och evoluerade mot ett stabiliserat associationsmönster som grundades på en förandligad rationalitet, där den intelletuella kunskapen om Gud i hans manifestation i världen - som Skapare och Härskare över alla öden – förenades med hans rikare, omedelbara kontemplation.



I kontrast med denna utveckling stod följande epok då den grekisk-arabiska vetenskapen togs över av medeltidens Västeuropa med sin gradvis etablering av en annorlunda präglade process: därför att den inte använde sig av den övernaturliga Revelationen i sin helhet, strävade de europeiska tänkarnas och vetenskapsmännens rationella kunskap ( från de som etablerades under den tidiga medeltiden till de som dominerade 1900-talets slut och fortfarande dominerar början på 2000-talet) att uppnå en stabilitet genom att vägledas av ett förnuft som avviker från sitt naturliga användning och deformeras av rationalitetens överdrift. Det är ett tänkande som strävar efter att uppfatta världens rationalitet utan existensen av en person som tänkte världen som rationell. D v s en naturlig rationalitet där betraktandet av de synbara tingen som står under en underbar ordning, som är satta i rörelse och burna på ett orörligt vis (av Gud- översättarens not), ledde inte till att känna – och erkänna – Gud som skapande orsak av och grund för allt som finns. Det ostabila associationsmönstret som baserades på den naturliga rationaliteten – som dominerade under den arabisk-grekiska vetenskapens tid – tenderade nu, i den europeiska vetenskapens epok , att ”falla” i ett urartat associationsmönster centrerat på en överdriven rationalitet, dess slutpunkt slutade med att visa sig i våra dagar som ett förnekande av tron från förnuftets sida.



Det historiska argumentet som vi utvecklar i detta arbete är att denna urartade process under tidens gång är kärnan i den västerländska vetenskapens sekularisering. Det är en långsam process som består av successiva steg och reflekterar inte så mycket en avhängighet av ”den obevekliga tidens gång”, utan mer av vissa personliga intellektuella val och trosbekännelser som de flesta av tänkarna och vetenskapsmännen tog ansvar för i frihet. Vi understryker en gång till denna idé som är väsentlig för vår argumentation: vetenskapens brytning med och dess separation från tron var inte en ursprungsföreteelse, inte heller en historisk fatalitet, utan resultatet av vissa intellektuella och professionella val som man träffade och tog ansvar för i frihet och medvetet under tidens gång, särskilt under de senaste fem-sex århundraden av vetenskaplig forskning.



En första våg av sekularisering registrerades mellan den tidiga medeltidens slut (800-talet och 900-talet) och början av Renaissancen och reformen under 1400- och 1500-talet. Tidens viktigaste tänkare, Thoma d' Aquino och Bonaventura värderade den religiösa erfarenheten som väsentlig. På denna grund tänkte de ut en rad rationella bevis för Guds existens, för att anpassa den religiösa tron till de vetenskapliga studierna och för att relatera den till andra, vanligare erfarenheter. Det var tiden då associationsmönstret som var centrerat på det naturliga förståndet (”Det ligger i människan förmåga att rationellt känna Gud”) och som var ostabilt (”Den naturliga förmågan av att känna Gud svårt kan leva kvar utanför den övernaturliga Revelationen”) började urartas genom manifestationen av de första tecken på förståndets överdrift till trons nackdel. Det var bara de första tecken eftersom den religiösa erfarenheten fortfarande gick före den logiska förståelsen, men kunskapen började baseras på logik och rationellt tänkande mer än på Revelation. Kort sagt innebär sekulariseringens första våg att tron blir underordnad förståndet.



Den andra vågen av sekularisering föddes under 1400- 1500-talet. Det var en tid av en fundamental betydelse särskilt för den kristna Västen, som inte bara lyckades med att hinna ifatt andra kulturer utan var på väg att överträffa dem. Dessa århundraden påverkades av den italienska Renaissancen och reformen som delade den kristna Västen i två fientligt inställda läger - katolikerna och protestanterna - , den ”Nya världens” upptäckt och början på den vetenskapliga revolutionen, som hade väsentliga konsekvenser för resten av världen. Mot slutet av 1500-talet var Västen på väg att skapa en helt annorlunda kultur. Det var alltså en övergångsperiod som karakteriserades av framgångar men även av oroligheter.



Om man betraktar denna tids händelser ur vårt arbetes perspektiv – relationen mellan kunskapen som uppnås genom vetenskapligt tänkande och den som uppnås genom religiös tro – verkar oroligheterna under denna övergångsperiod manifesteras som motsatta tendenser:



-å ena sidan, betraktade en rad humanisitiska tänkare Gud som väldigt avlägsen från människan och helt transcendent och ouppnåelig för det mänskliga förståndet. Det är fallet med tänkare som Coluccio Salutati och Leonardo Bruni.



-å andra sidan trodde andra renaissance-represantanter – som t ex den tyska filosofen och prästen Nicholas Cusanus – mer på den mänskliga förmågan att förstå Gud. Cusanus var väldigt intresserad av den nya Renaissance-vetenskapen som han trodde att den kunde bidra till den Heliga Treenighetens förståelse.



Det är bakgrunden till att associationsmönstrets börjande degeneration som inträffade inom första sekulariserings våg blir nu djupare: tron (och speciellt kristendomen) är uppfattad som ett sammanhängande och rationellt system som är resultatet av silogistiska deduktioner baserade på kända axiomer. Genom att försvara Guds existens med helt rationella argument, gjorde de viktigaste teologorna och klerkerna tron sårbar inför den nya vetenskapen: när de teologiska argumenten var vederlagda av den nya vetenskapen var Guds själva existens som vederlades och tvivlades på. I stället för att se Guds idé som en symbol för en personlig verklighet som inte hade någon existens i det vanliga ordets bemärkelse och som endast kunde upptäckas genom böns och kontemplationens discipliner, hävdades mer och mer att Gud blott var ett varande som vilket varande (liv) som helst, något som reducerade Guds studium till en naturvetenskap. Det skedde alltså Revelationens Guds (den transcendenta Guds) effektiva övergivande och Hans ersättande med rationens gud (en immanent gud). Som övergripande slutsats kan man säga att den andra vågen av sekularisering resulterade i trons rationalisering.



Den tredje vågen av vetenskapens sekularisering ägde rum under upplysningstiden från 1600-talet till första hälften av 1700-talet. Den tekniska utvecklingen och moderniseringsprocessen påverkade Västen genom en rad av djupgående förändringar: de ledde till industrialisering och till en motsvarande förändring av jordbruket, till en intellektuell ”upplysning” och till politiska och sociala revolutioner. Det var en ny, optimistisk vision om mänskligheten som skedde i takt med att härskandet över de naturliga krafterna som förr hade ”förslavat” mänskligheten verkade göra större och större framsteg. Folk började tro att en bättre uppfostran och förbättrade lagar kunde upplysa den mänskliga anden. Detta nya förtroende i den mänskliga varelsens naturliga krafter innebar att människan började tro att hon kunde uppnå upplysningen genom sina egna ansträngningar. För att upptäcka sanningen, kände hon inte längre behovet av att stödjas på tron på Gud och på den ärvda traditionen. Hon tyckte att hennes egen avancerade kunskap och hennes egna effektivitet legitimerade en omprövning av relationen med den absoluta verkligheten och en revidering av de kristna traditionella förklaringarna om omvärldens verklighet, en ”anpassning till dagens tillstånd”.



Den nya vetenskapliga empiriska andan, baserad mer och mer på iakttagelse och experimentering, gjorde att de gamla ”bevisen” av Guds existens inte längre beaktades som helt tillfredställande och naturvetenskapsmännen och filosoferna, begeistrade över den empiriska metoden, tyckte sig vara berättigade att verifiera Guds objektiva verklighet på samma sätt som man undersökte bevisen för andra demonstrerbara fenomen. Det är andan i vilken tänkare som Blaise Pascal, René Descartes, Isaac Newton, Baruch Spinoza, Moses Mendelsohn och Immanuel Kant elaborerade sina vetenskapliga eller filosofiska verk.



Allt detta utgör en utveckling som vi tror att det tillåter oss att uppskatta att under den tredje vågen av vetenskapens sekularisering accelererades och generaliserades degenerationsprocessen av associationsmönstret mellan det vetenskapliga förnuftet och religiösa tron. Nu blir det möjligt och till och med önsvärt att förneka Guds existens. Den empiriska metoden som blir nu förhärskande tydliggör ett bakomliggande tänkesätt som har som mål att avskilja världen ifrån Gud och att göra människan autonom gentemot Gud. Till följd är trons rationalisering som resulterat efter andra vågen av sekularisering nu driven till sin spets , d v s till konsekvensen av att tron blir uttömd på mysterium, genom att Gud helt enkelt uppfattas som en förlängning av den naturliga, fysiska ordningen.



Slutligen kan man tala även om en fjärde och sista våg av sekularisering som sträckte sig under circa två århundraden, mellan den andra hälften av 1700-talet (upplysningsårhundradet) och slutet av den första hälften av det moderna 1900-talet. Det var den långa tiden under vilken de viktigaste av de sekulariserande tänkarna hann driva associationsmönstrets degenerationsprocess till sin spets, med konsekvensen av att: samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron fullständigt splittrades och vetenskapen intog en härskande position av absolut förnekande av religionen, något som utgjorde det yttersta resultatet av sekulariseringens och det moderna vetenskapliga skepticismens ”äventyrsresa”.



Eftersom p g a den föregående sekulariserings vågor upphörde ”Gud” att vara en djupt subjektiv upplevelse kom man i Europa under den andra hälften av 1600-talet slut till empirismens logiska gränser: det var inte längre nödvändigt att uppnå bortom existensens vetenskapliga förklaring. T ex lämnade Jean Meslier, en landpräst som dog 1729 som ateist, efter sig ett memorial där han uttryckte sin avsky inför mänskligheten och inför dess omöjlighet att tro på Gud. Newtons oändliga rum, trodde Meslier, var den enda eviga verkligheten: det fanns ingenting utom materien.



Vid slutet av seklet existerade några filosofer som var stolta över att kallas för ateister, även om de fortfarande var en skör minoritet. Men just detta faktum var bevisen på en helt ny utveckling. Dittills var ordet ”ateist” ett skällsord som man använder för fienderna. Nu började uttrycket användas och visas demonstrativt och med stolthet inför andra. I detta sammanhang drar den skottiska filosofen David Hume de sista logiska konsekvenserna av empirismen och argumenterar att det inte finns en filosofisk rationell anledning för att tro innågot som finns bortom människans den sinnliga erfarenhet.



I slutet av 1700-talet förvisade Pierre-Simon de Laplace redan Gud ur fysiken. I den laplacianska kosmologin blev det planetariska systemet en glödning från solen, som så småningom återställdes. Och när Napoleon frågade honom: ”Vem var skaparen av alla dessa ting?” gav Laplace sitt berömda svar: ”Je n´avais pas besoin de cette hypothèse-la”.



Genom århundradena talade representanterna av alla monoteistiska religioner om att Gud inte blott var ett väsen bland andra. Han existerar inte som ett fenomen som vi kan förnimma. Men i Västen började de kristna telogerna ha en vana att tala om Gud som Han verkligen var ett av de existerande tingen. De anslöt sig till den nya västerländska vetenskapen för att bevisa Guds objektiva verklighet, såsom Gud kunde testas och analyseras som något annat som helst. Nu, inom den fjärde sekulariseringsvågen, den sista vågen som skulle driva sekulariseringen till sitt slut, omvände tänkare som Diderot, Holbach och Laplace detta försök och kom fram till samma slutsats som de mest extremista mystikerna: att det inte fanns något bortom oss. Som vi snart kommer att se gick det inte lång tid tills andra vetenskapsmän och filosofer kom att triumferande deklarera att Gud var död.



Mot slutet av 1800-talet blev ateismen på ett tydligt sätt något ”aktuellt”. Vetenskapens och teknologins framsteg skapade förutsättningarna til en ny anda av autonomi, som gjorde att vissa deklarerade sig oberoende av Gud. Det var århundradet då Lidwig Feuerbach, Karl Marx, Charles Darwin, Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud skapade filosofiska system och vetenskapliga tolkningar av verkligheten som inte hade någon plats för Gud.



Faktum är att under 1800-talet avlösade betydande filosofer varandra i att trotsa det traditionella synsättet på Gud, åtminstone den ”Gud” som dominerar i Västen. De var mest onöjda över begreppet av övernaturlig gudom, ”bortom oss”, med en objektiv existens. Vi har sett att, även om idéen av Gud som det absoluta Väsen segrade i Västen, förespråkade andra monoteistiska traditionen inte en sådan teologi. De ortodoxa kristna, judarna och muslimerna insisterade, varje av dem på sitt sätt, på att den mänskliga idén av Gud inte motsvarade den outsägliga verkligheten som den endast symboliserade. Alla dessa troende antydde vid olika tidpunkter och i olika sammanhang att det var korrektare att beskriva Gud som ”Ingenting”, än det Absoluta Väsendet, eftersom Han inte existerar på något sätt som människorna (naturligt – n. n.) kan uppfatta. Under århundradenas lopp glömde Västen bort denna uppfattning om Gud (den negativa-apofatiska, att Gud är obeskrivbar – översättarens not). Katolikerna och protestanterna slutade med att se på Gud som på ett Väsen som är en annan verklighet, som tillläggs världen människorna känner och som kontrollerar deras gärningar. Det är denna uppfattning om Gud som många av den post-revolutionära världens tänkare under 1800-talet tyckte att den var oacceptabel, eftersom den tycktes – i deras opinion – döma människorna till ett förödmjukande slaveri och till ett ovärdigt beroende, ojämförbar med den mänskliga godheten. (Armstrong, op.cit). Om man lämnar för att börja med ”värdighetens” högfärdiga anda därhän som egentligen drev dessa ateistiska tänkare är det i alla fall uppenbart att deras uppror mot denne Gud inspirerade många samtida att göra likadant.



I vilket fall som helst, vill vi understryka att 1800-talets nya ateister, som väsentligt medverkade till att den västerländska vetenskapen fullständigt sekulariserades under den fjärde vågen, uttryckte sig mot den uppfattning om Gud som härskade i den sena västerländska upplysninstiden och inte mot andra uppfattningar om gudomligheten. Karl Marx fall säger till exempel mycket i detta sammanhang. Marx såg religionen som ”den förtryckta skapade varelsens suck (... ), folkens opium som gjorde detta lidande uthärdligt” (se ”Contribution to the Critique of Hegel's Philosophy of the Right” i Jaroslav Pelikan, förlägare, ”Modern Religious Throught”, Boston, 19990, s. 80; apud Armstrong/2001, s. 295). Trots att Marx förespråkade en messiansk vision över historien, förkastade han Gud som ovidkommande. Eftersom utanför den historiska processen inte fanns någon mening, värde eller mål, kunde idéen om Gud inte hjälpa mänskligheten, detta var slutsatsen som Marx drog, medan ateismen som Gudsförnekelse var även den ett slöseri med tiden.



År 1882, då Friedrich Nietzsche förkunnade att Gud var död, använde han en - under den västerländska sekulariseringens långa historia - makalöst våldsam taktik . Han hade förstått att det skett en radikal förändring i det västerländska medvetenheten, som resulterat i att det blev svårare och svårare att tro på fenomenet som de flesta människorna kallade för ”Gud”. Det var inte bara att den mänskliga vetenskapen hade gjort att sådana synsätt som till exempel baserats på den bokstavliga uppfattningen om skapelsen öftare och öftare kom att deklareras som omöjliga, utan även idéen av en ”Gud-som-uppsynsman” blev mindre och mindre acceptabel, därför att människan (medels vetenskapen – översättarens not) förfogade över större och störrre makt och härskade mer och mer över världens ting. Nietzsche hävdade att ”Guds död” skulle inleda en ny, överlägsen fas i mänsklighetens historia. I Nietzsches upfattning skulle människan, för att vara ”värdig” Guds mördande, bli själv gud. I ”So sprach Zarathustra” (1883), förkunnade filosofen ”övermänniskans” födelse, som skulle ta Guds plats. Den nya upplysta människan skulle deklarera krig mot de gamla kristna värdena, trampa de eländiga sederna och förkunna ankomsten av en ny, mäktig mänsklighet, som inte kommer att ha något av de kristna dygderna, av kärlek och barmhärtighet kvar. På detta sätt kommer mänskligheten att kunna tillbedjas som evig och gudomlig, egenskaper som ditills endast tillskrev den avlägsna och transcendenta Gud.



Under 1950-talet, undrade logiska positivister – som A. J. Ayer – om det var någon mening med att tro på Gud, då naturvetenskapen var en säker källa till kunskap, i och med att denna kunde verifieras empiriskt. Egentligen undrade Ayer inte om Gud existerade eller inte, utan om idéen om Gud hade någon betydelse. Senare, i samma anda, argumenterade språkfilosofer som Antony Flew att det är mer rationellt att hitta en naturlig än en religiös förklaring. De gamla ”bevisen” fungerar inte, eftersom de skulle innebära att man går ut ur systemet för att se om naturfenomen är förorsakade av egna lagar eller av något som finns utanför systemet. Argumentet att vi är ”tillfälliga” eller ”ofullkomliga” varelser bevisar ingenting, eftersom det alltid kan finnas en absolut, men inte övernaturlig förklaring (till allt som finns – översättarens not). På sätt och vis är Flew mer optimistisk än Feuerbach, Marx eller existentialisterna: det handlar inte om en smärtsam, inte heller om en hjältemodig utmaning, utan om en naturlig strävan mot förnuft och vetenskap, som den enda vägen till framsteg.



((Detta är den tredje delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).


Fortsättning följer.


Litteratur



Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.

Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, Editura/Förlag Platytera, översättning från rumänska av mig)