Brev till A. (I)

Det var en vän som bad mig att skriva om vår ortodoxa kristna tro, så enkelt det går. Det är inga ord för en buddhist, till exempel, inte heller för lärda människor, utan mer för unga ortodoxa kristna som blir intresserade av andra religioner. 

Kära A.,

Du minns kanske att jag berättat för dig många gånger att jag var en sökare. Jag har ”provat på” olika religioner och läst allt möjligt.

Jag provade lite på yoga övningar och åkte till en buddhistisk retreat där jag mediterade och till och med bugade framför en Buddha staty.

Någon gång stötte jag på antroposofin, på Rudolf Steiners böcker. Antroposofi är en blandning av österländska religioner och kristendom. Den tror på Kristus, men även på flera jordeliv eller reinkarnation (något som en kristen inte gör). Idag är jag inte längre en ”antroposofivän”, men Steiner blev då ändå länken mellan buddhism och kristendom, eftersom han pratade om Kristus som centrum i sin ”lära”. Gud kan rädda oss från en farlig situation genom en annan farlig situation, som ändå är närmare räddningen.

Någon gång emellanåt fick jag idén att läsa Bibeln. Och så småningom började jag tro igen på Jesus Kristus. Det var en långdragen process... Jag minns att jag en gång eller några gånger gick in i en kyrka och bad framför Guds Moder för min son - och för mig.

Under tiden jag var intresserad av buddhismen (och antroposofin) ignorerade jag att jag var kristen, att jag var döpt. Jag gick igenom en djup kris och låtsades för mig själv att jag mådde bättre genom att meditera eller liknande. Jag började leva i en värld, som jag inte kunde förklara för andra och inte för mig själv heller. Mina erfarenheter gick inte att dela med andra. Till slut var jag på väg att gå sönder och begå självmord.

Jag var helt utan skydd inför livets svårigheter. Jag var som en trasig båt på ett stormhav.

Det betyder inte att själens smärta inte hade kommit om jag inte hade "sökt på ett annat håll". Inte heller är skyddet som Gud ger oss det som vi själva vill ha i en viss situation. Ändå är tron det enda verkliga skyddet, eftersom den inger mod till och med inför döden och ger livet dess mening.

Kristus kallar människorna till Sig från olika folk, olika religioner, olika åldrar, olika situationer. Han kallar till Sig även sådana som redan har fått det kristna dopet, men som har blivit främlingar i sin egen religion. Sådan var jag också. För dem har denna främlingskap större konsekvenser än för en som aldrig har blivit döpt. Den döpte har ett minne inom sig, en vetskap som den icke döpte inte har. Att strunta i detta minne, i denna erfarenhet är väldigt smärtsamt för själen som inte vet varför den lider så mycket. Den kristna förblir på något sätt en kristen även när han börjar tycka att den andra religionen är intressantare. Det är inte sällan en slags naiv kärlek som gör honom eller henne att vilja ge kärlek till alla och att visa att han eller hon respekterar alla. Men priset på naiviteten är stort. Denna naivitet döljer också ett inre fel, en fläck (eller bättre sagt flera), en fulhet som inte vill komma till ljuset (i teologiskt språk "synd"). Därför betalar man för den: man betalar inte för kärleken, utan för den inre ofullkomligheten, för fulheten som älskar mer mörkret än ljuset. 

Kristendomen tror att Gud finns och att Han är en Person. Alla människor, från Adam tills idag, bär Guds ansikte inom oss. Därför är vi människor personer också. Vi har ett ansikte!

Det spelar ingen roll vem vi är, vilken religion vi har, om vi är kristna, muslimer eller buddhister, om vi är svenskar eller rumäner eller turkar eller kineser eller somalier, om vi är man eller kvinna: vi alla bär Guds ansikte inom oss, eftersom Gud har skapat oss efter Sin Bild, som Sin Avbild. Men vi måste växa från Guds avbild till att i frihet alltmer likna Gud.

Buddhismen tror inte på Gud. För den är Guds ansikte inget begrepp. (En buddhist bär alltså på Guds ansikte, men vet inte detta.) Nu skriver jag inte bara om buddhismen, utan om alla religioner som inte tror på Gud eller på "en personlig Gud". De flesta nutida ”kristna som inte vill vara kristna” säger nämligen att de tror på något, men att de inte tror på en personlig Gud, utan på en slags allmän princip eller universell energi. Men bara den som har ett ansikte kan älska och gråta. ”Herr Princip” eller ”Fru Energi” eller ”Hen Nirvana” kan inte älska och gråta med oss. 

Tänk på det första ansiktet som närmar sig vårt ansikte som bebis, som ler emot oss och mumlar det mildaste ordet som finns för att vi ska vila fridfullt och känna glädje för att vi fick ett liv, där vi blir älskade och kan älska.

Den kristne Gud – som från början är en Person - kom till jorden och tog en mänsklig gestalt och ett mänskligt ansikte. Kristus är både Gud och Människa. 

Däremot tror buddhismen på Nirvana, ett begrepp som handlar om att ”släcka” allt som finns, tills det blir inget kvar. I tomheten som uppstår finns något bortom alla begrepp, där man skulle uppnå friden.

Jämför alltså Ansiktet som ser dig som person, som älskar dig och lider med dig och oftast i ditt ställe, jämför detta Ansikte med något bortom alla begrepp. Med Ansiktet kan du ha en dialog. Däremot kan det inte finnas en dialog mellan dig och något bortom alla begrepp. Här har du skillnaden mellan kristendom och buddhism.

När du har ett bekymmer kan du inte be: ”Herr Princip, kom till mig! Fru Energi, hjälp mig! Goda Nirvana, se mig, jag är ju också en människa, fast det känns som jag inte är någonting, ingen ser mig, allt och alla verkar vara emot mig, allt kämpar emot mig. Jag är i nöd, jag går under, rädda mig, goda Nirvana! Goda Nirvana, hjälp min broder som har bekymmer med kärleken, hjälp min syster som är cancersjuk, förbarma dig om min mormor som är svårt sjuk och inte kan andas längre. Hjälp dem, Goda Tomheten som är någonting bortom alla begrepp, jag älskar dem! ....Man kan ju inte be på sådant sätt. Jag behöver be Någon som har ett ansikte, som verkligen är närmast mig, som är Människa som jag, men samtidigt Gud. Människan-Gud som verkligen kan hjälpa mig.”

Buddhisterna har alltså förstått att det högsta som finns är bortom alla begrepp. De märker nog också att en person är en konkret person, men de ignorerar detta i deras tro. De pratar aldrig om hur viktig detta är, att vara en person, med ett eget (inre och yttre) ansikte. 

Alltså, eftersom det högsta som finns inte bara kan vara någon vanlig person, säger buddhismen att Gud inte finns. Den vet inte att lösningen är enkel för den som tror: en Person som är både Gud bortom alla begrepp och Människa av kött och blod. Men så länge den försöker hitta något annat än Kristus Gud-Människa där bortom alla begrepp, kommer den att stanna kvar vid Nirvana. Kristus kan man inte hitta bortom alla begrepp, vägen är inte en "meditation", utan konkret kärlek och konkreta händelser. En konkret händelse var att Kristus kom till jorden i kött och blod. Nirvana är bara tomhet, därför att utan Kristus finns inget liv. Och tomheten drar till sig döden.

Räddningen kommer inte från den nya religionen som man ville upptäcka och undersöka, utan nyckeln befinner sig inom det egna hjärtat. Räddningen kommer när man får en insikt om det som gick snett i ens liv, de egna felen som inte berodde på den kristna tron, men som man hade sårat Gud, sig själv och de andra omkring med.

Men nu har det blivit lite sent. Vi "möts" i nästa brev...

Må den heliga Jungfru Maria, Gudaföderskan, beskydda dig!

M.