 |
| Fragment av hans målning i Draganescu |
Villkoren som måste uppfyllas när vi ber
Vi kan inte be, vi vet inte vad vi ska be om. För att vår bön ska vara verksam måste den upfylla två sorters villkor:
1. De "negativa" villkoren (genom vilka hindren som kunde motverka vår böns effektivitet undanröjs)
Det finns två stora hinder: synden och andens förströddhet.
Det är alltså nödvändigt att vi endast ber i ett tillstånd av nåd och inre samling.
a) Att vara i ett tillstånd av nåd betyder att ha ett rent, ett obekymrat, ett fullständigt ärligt hjärta. En bön ska inte förrättas av en giftig tunga, full av otacksamhet och avund. Det ärliga, oförfalskade utbytet mellan människa och Gud åstadkomms endast när människan ger sitt hjärta åt Gud i utbyte mot sina önskningar. Gud är inte skyldig något alls den syndige, den som har gett sitt liv åt sina lidelser, åt det materiella livet, denne ber alltså förgäves. Endast i utbyte mot människans hjärta förbarmar sig Gud om den oskyldiges bön. Jesus säger tydligt att tills vi inte blir renhjärtade kommer vi inte att se Gud.
Barnens bön besvaras eftersom de är rena och oskyldiga och Guds Rike tillhör sådana hjärtan. Himmelen kommer att vara deras. Vi ska alltså bli barn i vårt hjärta och vår bön kommer att besvaras.
b) Den inre samlingen är en annan egenskap som vår bön behöver ha. Med ett rent hjärta, utan dolda eller själviska tankar ska vi koncentrera oss på bönen som inför en mycket viktig angelägenhet. Vi ska fördriva varje främmande tanke, varje sysselsättning med dessa tankar, vi ska betvinga vår ande, vårt minne, vår fantasi, vår syn- och hörselsinne. Vi ska frambringa allt till Gud. Ingenting som hör vårt väsen ska vara utanför Gud. Vi måste bli herrar över oss själva, uppge allt som lockar oss, vi måste göra en akt av total hängivenhet, och inte vara som det judiska folket om vilket Jesus många gånger sade: "Detta folk ärar mig endast med sina läppar, medan deras hjärta är långtifrån mig."
Varför förbereder vi oss inte inför bönen så som vi förbereder oss inför en audiens hos en stor personlighet? Därför at vi är omedvetna om vad vi gör och till vem vi riktar våra böner. Våra jordiska intressen är viktigare än de andliga. En själ som samlar sig inför bönen är en själ som betvingar sig själv ett offer, en ansträngningsfull uppmärksamhet för att ständigt kontrollera sig och denna självförsakelse är Gud behaglig. Denna själ som stänger sina öron för att inte längre höra blodets och köttets röst och som stänger sina ögon för att inte längre se det onda på jorden, denna själ når till Gud, den förmår upphöja sig til Honom. Den skådar Honom i Hans glorias sanna ljus. Han skådar Honom med andens ögon och för honom har människornas fåfänga och deras intriger inte längre någon vikt.
Hur kan en förströdd själ be, som önskar se och höra allt som händer omkrig honom, som ger sitt hjärta hän åt varje yttre intryck, oförmögen att respektera en inre ordning! Bara den som kan betvinga sig själv en inre tillbakadragning, ett inre liv, en ensamhet med sig själv och ett sällskap endast med Gud för att fritt kunna tillbe och åkalla Honom, bara denna människa kan verkligen be.
2. De positiva villkoren som måste uppfyllas för att vår bön ska vara verksam
Dessa villkor är:
a) Ödmjukheten när vi, likt den förlorade sonen, är medvetna om vår intighet och om faktumet att vi inte förjänar något annat än Guds och människornas förakt, och vi ber som ödmjuka tiggare som bara har hoppet kvar, att Gud kanske ändå förbarmar sig över oss, när vi är medvetna om att vi är oförmögna att åstadkomma något utan Guds förbarmande.
I tullindrivarens och fariseens parabel visar Jesus oss hur vi ska be och den Helige Augustinus säger: "Vi är alla tiggare inför den himmelske Fadern. Vi har blivit fördrivna ur Paradiset och fråntagna oskuldens klädnad, vi har blivit berövade all vår förmögenhet av djävulen och synden. Vi måste alltså be med en stor och djup ödmjukhet".
b) Ivern och den intensiva önskan med vilken vi ber till Gud för att behaga Honom. Med andra ord ska vi be med kärlek, vi ska inte önska annat än Han önskar, vi ska fullständigt glömma oss själva. Gud älskar inte de ljumma, därför att oaktsamheten, likgiltigheten och försumligheten misshagar Gud, allt detta som bevisar att vårt hjärta inte tillhör Honom.
Bönen är mer hjärtats rop än tungans ljud. Den Helige Augustinus säger: "Kärlekens eld är hjärtats rop. Eftersom Gud själv är en förtärande eld så måste vi älska Honom i ett brinnande språk för att Han ska besvara vår bön."
Bönen är inte bara läpparnas mummel, utan även hjärtats kärlek, som inte hörs men som omedelbart lyfts till Gud. Bönen glöd är alltså inte en känslomässig, synlig hängivelse, som många gånger är temperamentets effekt. Den sanna bönen, även om den är enformig och utan starka utrop, är hjärtats kärlek för Gud.
"Den som älskar lite, ber lite, den som älskar mycket, ber mycket."
Den sanna bönen är alltså hjärtats bön och hjärtat önskar inget annat än det som det älskar; den som älskar Gud önskar det som Han önskar. Att be betyder alltså inte att bli överväldigad av en inre tröst och att söka denna tröst, med andra ord är bönen inte till för våra känslors och sinnens tillfredställelse.
Den sanna bönen är att önska det Gud önskar och att uppfylla Hans vilja i alla våra handlingar. Den känslomässiga glädjen som ibland uppstår ur vår viljans generositet är något sekundärt som Gud ger de rättfärdiga. Jesus själv hade under den fruktansvärda bönen i Getsemanes trägård ett hjärta fullt av sorg och avsky, som önskade avlägsna ifrån sig lidandens bägare som var förberedd för Honom. Alla Hans mänskliga instinkter vägrade att gå denna lidandesväg, men Han fogade sig ändå och önskade det som Fader önskade: "Ske Din vilja."
Själen som känner sig tömt på sin iver måste följaktligen just då uppfylla Guds vilja, bönen som han brukade förrätta, även om han inte känner den tidigare känslomässiga, tillfredställande trösten. Genom en sådan bön växer själens förjänst omfattande, därför att själen anstränger sig, kroppen försakar sig själv och anden blir starkare och får en ny kraft.
c) Tron och förlitan gör också att bönen blir verksam. Själen måste vara helt övertygad över att Gud kan och vill besvara vår bön. Gud kan inte svika oss och förtröstan på Honom måste vara total. Jesus upprepade gång på gång att om vi hade tro, kommer vi att få allt vi ber om, ty allt är möjligt för den som tror. Alla under som Jesus gjorde baserades på deras tro, som bad om Hans barmhärtighet: "Tror du att jag kan göra detta?" eller "Ske efter din tro." Eller när apostlarna frågade Honom varför de inte kunde göra vissa saker, svarade Han: "Därför att ni inte tror." Även om de bara hade haft ett korn av tro, hade de kunnat flytta berg. Ingenting är omöjligt för dem som tror.
Förtröstan på Jesus som förblivit den samme som i kristendomens första århundrade, denna förtröstan gör att vår bön uppfylls.
Men vi, dagens människor, har ingen tillit längre, därför att vi inte ser under som sker överallt. De är inte nödvändiga nu, eftersom den kristna religionen har konsoliderats definitivt och den som verkligen lever och älskar Jesus , den ser under varje dag i det som händer med sig själv. Jesus sade egentligen redan då: "Saliga är de som inte ser och ändå tror" och till sina lärjungar sade Han: "Det är många som kommer att önska se vad ni ser och de kommer inte att kunna se det."
I alla helgonens liv skedde under med helgonens själva. Vår böns misslyckande bottnar i otron, i tviveln. "Om ni kan tro", svarar Jesus den som frågar om Han kan göra ett under med sin son.
Guds kraft är lika med människans tro. Om allt är möjligt för den som tror, beror allt på honom. Den som önskar mycket ska tro mycket. Den som tvekar och tvivlar är som havets våg: han lyfts upp och drivs för vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar