Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 7)

d) Bönens uthållighet, beslutsamheten i att fortsätta vår bön trots alla hinder som uppstår, trots den långa väntan på att vår bön ska uppfyllas, detta är en absolut nödvändighet för effektiviteten av vår bön. Uthålligheten förutsätter vår avsikts och viljas kontinuitet som med ihärdighet håller fast vid samma mål. Detta förvandlar vårt liv till en ständig bön, och av detta skäl skjuter Gud upp vår önskans uppfyllelse, just för att leda oss till den ständiga bönen. "Ni ska ständigt be, utan att någonsin försvagas."

Gud har all rätt att kräva från oss att ständigt be till Hans ära, för vår egen skull, till vårt bästa, för själva vår värdighet, om Hans välgärningar för oss.

Vår bön är ofullkomlig, ovärdig Guds härlighet. Därför låter Gud oss upprepa den ständigt, tills den uppfyller alla fullkomlighetens villkor, ty bönen fullkomnas genom övning.

Vår bön ska liksom vara bönen av ett väsen som har som mål något ädelt och storartat, inte något kortsiktigt, förgängligt, utan andligt värde och det är värdigt av oss att vara ihärdiga i bönen.

Om våra böner genast skulle uppfyllas, skulle vi utsättas för högmod, för (en falsk, översättarens not) tillit till vår personliga förtjänst, eller rättigheter som vi inte äger. Vårt andliga intresse är alltså att Gud - just genom dessa visa fördröjningar - ska förmå oss känna Hans nåds pris och på så sätt förbereda vårt hjärta för den ödmjuka tacksamheten. Ensam uthålligheten kan uppnå detta. Om Gud uppfyller vissa människors bön genast och ej andras, detta är Hans dolda mysterium och Hans plan, som inte är oss given att känna till. Men allt är Hans härlighets verk och till vår fullkomning.

Vem som vill nå sitt mål, ska vara ihärdig och Gud kommer att att bönhöra honom, om även för hans envishetens skull, såsom Jesus lovar oss i parabeln om den som kom på natten för att be sin sovande vän om bröd och denne dröjde med att stiga upp, men till slut, övermåttan besvärad av den som knackade på dörren, steg han upp och gav det honom.

"Guds Rike erövras med våld" och om den som vi ber om verkar inte höra oss, måste vi tvinga honom. En ljuvlig våld som inte förargar Gud, utan tvärtom försonar Honom, som inte sårar vår nästa, utan hjälper honom, förminskar och tillintetgör hans synd.

Den förlamade i Evangeliet hade väntat i 38 år och inte förtvivlat, och vi förtvivlar efter 10 dagar av ouppfylld bön, vi tappar tilliten och blir ljumma i vår tro.

Ihärdigheten förutsätter alltså en obetvinglig och gränslös tillit till Guds godhet, som ingen dröjning kan såra eller svika.

Gud verkar i det fördolda till våra önskningars uppfyllelse till vårt bästa. Den som oavbrutet ber med ett visst syfte blir i alla fall förvandlad utan att bli varse om det. Han helgas så småningom och hans beteende blir till ett exempel för dem som befinner sig runtomkring honom. Detta är uthållighetens första effekt. Den som älskar Gud vet att förr eller senare kommer Gud att bönhöra honom. "Be och ni ska få", ständigt, oavbrutet, tålmodigt.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm )