Constantin Noica är en betydande rumänsk filosof. Denna artikel är skriven av en rumänsk poet och teolog, Florin Caragiu, och när titeln lyder : "Om språket och om oss" handlar det om det rumänska språket och om rumäner och är skriven för personer som talar rumänska som sitt eget språk. Men det händer något ytterst märkligt när man börjar läsa och fundera över texten, kanske översätta det (som i mitt fall). Det händer att det som är specifikt öppnas till det universella, med ett villkor, att det universella inte missuppfattas som något som ska göra våld på det specifika och sudda bort det, utan tvärtom, om man låter det universella födas ur det specifika.
En "teknisk" detalj: alla paranteser som är mina kommentarer, noter, förklaringar är markerade genom [ ...], för att skilja mellan författarens (...) och översättarens (mina) [...] paranteser.
Om språket och om oss
 |
| Constantin Noica |
”Endast i ditt språks ord händer det att du minns saker som du aldrig har lärt dig ” sade Constantin Noica, en tanke som vi borde rädda ur glömskan, åtminstone alltid när vi reflekterar över vår rumänsk identitet. Människans språk är samtidigt hennes väsen, det är som en skattkammare av bortglömda innebörder, sade den rumänske filosofen. Det kan ”uppfriska och berika tanken när vi öser från innebördernas överraskande, ibland förunderliga djup.” Och mer än så : den oöverträffade analisten av det rumänska språket (i ”Ett samman-ord om det rumänska språket”) var benägen - inte slumpfälligt, utan genom att tolka sin strävan genom en kristen syn – att tro att det är av värde att framträda med vårt språk vid historiens dom, därför att därigenom kan vi som folk svara på hur och i vilket omfång det specifika har förkroppsligat det universella. Detta universella, som det historiska språket öppnar sig till och som Noica, på sitt unika sätt, kunde fånga upp, gjorde egentligen möjligt för oss att möta naturens ansikte som har en kristen universalitet.
När restauratorn öppnar det rumänska språkets bok, som ligger försjunket i sömnen under tidens insegel, och där skriften verkar ha suddats bort under oaktsamhetens avlagringar, ser han sig själv i rollen av en prins, nedstigande ur en saga som ”Törnrosen eller Prinsessan i den sovande skogen”. Man behöver gå en lång väg, som är fullspäckad av äventyr, men framförallt behövs det kommunionen [nattvarden], den lyckliga händelsen med ”kyssen” för att träffa och sedan väcka språkets väsen ur dödens sömn.
Ytterst handlar det om en träff med oss själva. Även den moderne Borges talade om detta när han brukade påstå att det nationella språket är en utlösande kraft som verkar personlighetsskapande och möjliggör den kärleksfulla kommunionen. I denna mening åberopade Borges ett poetiskt argument, när han ofta citerade de minnesvärda verserna om en förälskade flicka som är fascinerad av att hennes utvalde ”såg på henne på tyska” och ”talade till henne på tyska”.
Ordet ”kommunion”[”cuminecare” på rumänska som används uteslutande med innebörden av ”nattvard”; det finns ytterliggare en form på rumänska, ”comuniune”, som betyder vanligvis ”gemenskap”, ”kommunion” i ickesakrala sammanhang, eller används framförallt av den katolska kyrkan för ”nattvarden”, "eukaristin"], visade Noica, kommer från det latinska ordet ”communicare”. Genom det kyrkliga latinet erhöll detta ord den specifika teologiska innebörden i alla romanska språk. Men rumänskan, med sin specifika glöd, tog över ordet för användning i det vanliga språket och extraherade ur detta ord en annan, särskild innebörd, helt enkelt ”kommunikationen” [på rumänska "comunicare"] och på så sätt förmedlade oss följande budskap: ur djupet av sitt hjärta längtar människan efter det kristnade tillståndet av kommunikationen som är
"kommunionen” [”cuminecarea”, d v s ”nattvarden”]. Hon längtar efter relationen, hon längtar efter att denna relation framförallt betraktas som kärlekens dialog, även över kommunikationens innehåll. Vi ser oss uppmanade av själva språkets ande - för allt som betyder mänsklig livsmening och mänskligt förverkligande- till att lägga största vikten vid tillståndet av kommunion [som deltagande i den andres värld], av själslig ömsesidighet. Detta är egentligen även den optimala horisonten under vilken man kan förverkliga själva kommunikationen, utan att såga av informationen från roten av ”sin outsagda rest”, från sin levande och intensivt kapilläriserade förbindelse med helheten.
Ett annat ord, ”gränsen” [”hotar” på rumänska], har en alldelles särskild ödeshistoria i rumänskan. Med hjälp av ”gränsen” säger Noica ”kan vi försöka skilja [mellan gott och ont], vi kan bestämma oss [”bestämma” heter på rumänska ”a hotărî”] mellan djävulens och människans del i de olika tingen.” Att begränsa, att sätta gränser [på rumänska syftar man inte till att göra detta för de andra, utan i lika grad för sig själv och för de andra, och det är inte uteslutande min verkan utan det är likaså något som redan finns utan min verkan: ord med ord säger man här på rumänska ”att ha gränser”], att besluta sig, att besluta, att ”rätt[sinnigt] besluta" [a drept hotărî], att ”välbesluta” [a bine hotărî] - så kan man tänka på vårt språk. Mannen ”bestämmer” sina livsdagar "åt" sin älskade kvinna (han skänker dem henne och samtidigt offrar dem åt henne). Någon är byggd och bestämd [ägnad] åt" en annan värld. Det finns en gräns till de hemlighetsfulla synerna, som står öppen lik horisonten.
Här ser Noica ”gränsernas och beslutens” positivitet, som inte har den stela begränsningens innebörd. När är djävulen besegrad? undrade Noica när han nådde fram till denna slutsats. ”När gränsen kommer inifrån, och inte utifrån, när man har gränslösheten inuti och inte utanför gränserna.” Vi möter här samma livskoncept som även Eminescu [den störste rumänske diktaren] prisade i sin dikt ”Det tredje Brevet”, när han lade följande ord i Mircea den Gamles [en av de mest betydande rumänska vojvodernas] mun: ”Jag försvarar min fattigdom och nöd och mitt eget folk...” Detta verkar extremt paradoxalt...Hur kan någon ”försvara” sin fattigdom? Framkommen till denna punkt förvandlas patriotismen, kärleken för sitt eget land, till ett kristet vittnesmål – med oanat djupa innebörder– om livets och historiens andemening.
Florin Caragiu
Översättning till svenska av mig.
Källa:
http://florincaragiu.blogspot.com/2010/12/numai-in-cuvintele-limbii-tale-se.html
(Texten publicerades även i dagstidningen "Lumina ("Ljuset"), Duminică (Onsdag), 12 Decembrie 2010, rubrica "Invitatul săptămânii", (under titeln "Veckans gäst"))
Ett efterord av mig, översättaren:
Medan jag översatte använde jag flera gånger ordet "bestämma" för att översätta det rumänska "a hotărî" som är besläktad med "gräns" ("hotar"), men så dök det upp det svenska ordet "att besluta"! Vilken glädje, vilken överraskning, vilken universalitet i det specifika i båda språken! Att besluta, be-sluta, "slut" är ju - just det! - en gräns!
En annan intressant upptäckt var följande: "Bestämma", "be-stämma", kommer från "stämma" som på svenska även betyder "röst". På rumänska så säger Noica många gånger egentligen inte "språk", utan "rostire", som närmast kunde man översätta genom tal, talande...Rostire-röst...Hur vackert sammanflätas våra språk, rumänska och svenska, i sina djupaste innebörder, men vi ska inte sammanblanda dem eller samanblanda dem med andra språk genom att kärlekslöst och av oaktsamhet sudda bort något, genom att glömma något, genom att försumma något, utan genom att forska och minnas och kultivera och beundra allt, genom att förundras över allt, över all skönhet som ligger inneslutet i våra ack så försummade dagliga språk...
Fader vår som är i himmelen...ge oss vårt dagliga språk...ge oss det språk som leder oss till vårt djupaste väsen!
Visserligen kan jag minnas saker som jag har inte lärt mig någonsin även på ett annat språk, men varje enskilt språk är en unik skattkammare som sammanflätas i sina rikedomar-innebörder- i sitt djupaste väsen med det andra språket. Om jag inte hade funderat över ord på mitt eget språk, om mitt eget språk inte hade lärt mig att förstå språkets djupaste väsen, då hade jag inte haft förmågan av att fundera över ord i andra språk, att se i ett annat språk dess djupaste väsen. Men detta är inte hela sanningen: om någon inte kommunicerar (få emottaga nattvard) kan han eller hon inte kommunicera på det sättet som Guds nåd gör det möjligt för oss - även om vi är ovärdiga . Om det mest hemlighetsfulla inte händer, om "händelsen med kyssen" inte äger rum, är ordet mysterium ett mer eller mindre tomt ord och alla innebörder blir blekare och avsågade från roten. Längtan kan ingen ta ifrån någon enda mänsklig själ på jorden...alla har Guds anletes insegel inpräntade i sina sjup - och ändå, någon kan det...det är vi själva....vi kan förneka, förtränga och låta den förgås under de intetsägande och intetverkande avlagringarna...
Men om du suddas bort av glömska, om ditt språk blir fattigare och lider våld, då är jag och mitt språk också i fara att bli fattigare, att försumma en del av sin egen rikedom; världens orkester kommer att förlora några av sina instrument, universums kör kommer att förlora några av sina röster, det universella tenderar att bli en abstraktion som förlorar sitt djupaste väsen, sin djupaste längtan.
Det är därför vi ska försvara vår fattigdom, ty saliga är de som är fattiga, som vet vad saknaden och längtan är. Det är därför som vi ska försvara allt vi saknar, allt vi hungrar och törstar efter, ty saliga är de som hungrar och törstar efter sanningen, efter skönheten, efter godheten. Fattigdomen, saknaden är ett mått av vår kärlek till det sanna, vackra goda, den är vår högre identitet och vårt djupaste minne, den är vår lovsång, vår tacksamhetshymn till Gud. Vår själens saknad är också vår kropps brist, längtan som svämmar över till vår kropp och förtär oss: vi lider intill på kroppen, eftersom vi längtar efter Gud: inte abstraktionernas Gud, inte den tomma, falska universalitetens Gud, utan den förkroppsligade Gud, Logos, som har den mest specifiska och personaliserade Kroppen och Själen, den sanna Gud, Kristus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar