Förnuft. Tro. Samverkan (del 2) (av Costea Munteanu)

2. Den grekiska vetenskapen

(senast ändrad 100515)


Under skärningsperioden mellan den sena antiken och den tidiga medeltiden (500-talet före Kristus- 400-talet efter Kristus) utvecklades de olika mönstren av relationen mellan förnuft och tro i de flesta fallen under den grekiska (vetenskapliga och metafysiska) rationalismens påverkan. Undantagna var de heliga ortodoxkristna fäderna och tidens islamiska tänkare som var särkilt medvetna om det rationella, diskursiva och begreppsmässiga tänkandets begränsning av att i sig förklara och nå upp till gudomlighetens kärna.

I varje fall, hos den pre- och post-sokratiska tänkarna associerades den vetenskapliga iakttagelsen - som hade som avsikt att beskriva hur verkligheten är på ett systematiskt och rationellt sätt - redan från början med den metafysiska reflektionen - som hade som avsikt att förklara varför verkligheten är den som den är på samma systematiska och rationella sätt.

”Andens vändning” som resulterade i vetenskapens födelse representerades av ett nytt sätt att tänka, som kunde definieras genom den ordnade och logiska karaktären av de två ovannämnda förfarandena: förfarandet av iakttagande undersökning av hur verkligheten är (världens faktualitet) och förfarandet av filosofisk reflektion om varför verkligheten är som den är (världens kausalitet).

Man kan således dra slutsatsen att under den hellenistiska tiden associerades kunskapen som var grundad på det vetenskapliga förnuftet med kunskapen som grundades på den religiösa tron mest inom ramarna av ett associationsmönster centrerat på det naturliga förnuftet. De stora grekiska post-sokratiska tänkarna (Platon och Aristotel), neo-platonikerna under första och andra seklet, de gnostiskplatonikerna under andra seklet, de hedniska tänkarna som konverterades till kristendom under 200-talet (t ex Clement av Alexandria) och de islamiska mutaziliska tänkarna (t ex Al-Karabisi) var alla övertygade att Gud kunde upptäckas av det mänskliga förnuftet genom det rationella tänkandets kraft och att människan kunde uppnå gudomligheten genom sina egna ansträngningar, på ett rationellt och ordnat sätt.

Men under den hellenistiska tiden, som vi redan påpekade ovan, fanns det även ett annat associationsmönster mellan förnuft och tro, nämligen ett som var centrerat på det förandligade förnuftet. Påverkan som förespråkarna till den sista uppfattningen om relationen mellan den rationella och den uppenbarade kunskapen hade på sin tid var jämförelsevis försumbar. I vilket fall som helst, delade 300-talets heliga kappadokiska fäder (den helige Basilios den Store, den helige Gregorios av Nyssa och den helige Gregorios av Nazianzos) och deras följeslagare, 500-talets helige Pseudo-Dionysios Areopagiten med varandra övertygelsen att Guds väsen inte kan nås på den rationella kunskapens väg, det som kunskapen kan nå till är endast Hans manifestations former, Hans verkan i världen. Därför måste förståndet inta en ödmjuk inställning och känna sina egna begräsningar och på så sätt förhindras förståndets förstelning och instängdhet i sig själv. Människan måste användas sitt förstånd på ett korrekt sätt, för att ära Gud, och inte för att förvandla förståndet till Gud. Ett ödmjukt inställt tänkande möjliggör att förståndet öppnar sig för tron och lämnar inte plats åt anspråket på att tron ska acceptera förståndets gränser. På detta sätt kommer man till en kunskap genom tro (grundad på den övernaturliga Uppenbarelsen) som överträffar den rationella naturliga (affirmativa och negativa) kunskapen, även om den i viss omsträckning använder sig av rationella affirmativa och negativa termer för att utrycka sig). Som redan sagt närmade sig de flesta tänkarna under den hellenistiska tiden inte en sådan ödmjuk inställning av förståndet inför tron som de ortodoxa östfäderna utövade. Undantagna var Philon av Alexandria och några av den sena antinkens islamiska traditionalistiska tänkare (t ex Ibn Hanbal), som visade en viss öppning för det förandligade förnuftets mönster, åtminstone genom sitt avståndtagande gentemot det naturliga förnuftets mönster.

Slutligen, under den hellenistiska vetenskapens tid framträdde de första tecknen på associationsmönstret som var centrerat på det överdrivna förnuftet. Det handlar om uppfattningen som förespråkades av Augustinus.

Man måste precisera att, även om Augustinus ansåg att det väsentliga i samverkan mellan förnuft och tro utgjordes av trons primat, var det ändå han som, genom att han insisterade på vikten av att anpassa tron till förnuftet, gav den ursprungliga impulsen till en rationalisering av tron och sådde på detta sätt frön till vetenskapens sekularisering som utvecklades under följande århundraden.

Vi kommer att kort argumentera detta påstånde. I sin verk ”De vera religione” säger Augustinus att förnuftet gör att vi kan förstå det vi tror på, något som tydligt visar att här hänvisas förnuftet en av de viktigaste ställningarna, eftersom det är förnuftet som förstärker tron. Genom att påstå detta blir Augustinus den förste, åtminstone i den västerländska världen, som kände behovet av att rationalisera sin tro. (Adămuț/2006, s.25). Problemet som intresserade honom var väsentligen, bortom trons dominerande ställning över förnuftet, att anpassa tron till förnuftet. ”Jag förstår för att tro och tror för att förstå” betydde hos den västerländska teologen att, innan människan tror, behöver hon fastställa med hjälp av det diskursiva förståndet trons motiv eller grunder. På samma sätt behöver människans förstånd vara i ständig verkan om han vill nå till de dogmatiska sanningarnas harmoni sinsemellan eller deras samstämmighet med förståndet.


1ˇHär måste jag som översättare av denna artikel precisera följande. Många ser på salige Augustinus på ett nästan uteslutande negativt sätt, som en initiator till en felaktig utveckling i det västerländska tänkandet och på detta vis en medorsak till schisma. Andra som Fader Seraphim Rose och Fader Johannes Maximovitch ser på honom med tydlig kärlek.



Jag själv har inte tillräckligt med kunskap och framförallt lever jag ett alldeles för oandligt liv för att se sanningen. Efter att ha läst denna artikel försökte jag själv läsa Augustinus. I ”Bekännelser” har jag personligen inte -i alla fall hittills- kunnat hitta någon grund för att säga att han hade som intention att underordna tron vetenskapen. Salige Augustinus förefaller här en varm förespråkare av tron före förnuftet, av den Helige Andes uppenbarelse före det mänskliga naturliga förnuftet. Visserligen använder han sig tydligt av förnuftet och han kämpar med förnuftets och retorikens vapen, men han använder sig av dessa vapen för att bekämpa just den ”naturliga” retoriken, det ”naturliga” förnuftet och jag tror mig se att han använder dessa vapen på ett ödmjukt sätt. Inte heller i "De vera religione" har jag personligen hittills kunnat se det som författaren till denna artikel förebrår Augustinus i så stort omfång och med så ödesdigra konsekvenser. Inget av uttrycken som att "anpassa tron till förståndet" eller "Jag tror för att förstå och förstår för att tro" har jag sett och hittills har jag inte kunnat läsa dem mellan raderna heller. Om Augustinus kommer ibland från mitten och hittar en tillfredställelse i enbart själva förståndets manifestation kan jag inte bedöma; det kan vara möjligt på vissa enstaka ställen, men jag med mina oandliga, blott mentala ögon kan inte tydligt se om detta sker. Men här ligger också läsarens ansvar, om detta verkligen händer, att märka det och komma tillbaka till mitten. Det förefaller som vissa läsare efter salige Augustinus tid var själva mycket mer förtjusta i förståndet till nackdel av tron än salige Agustinus själv. Jag tror att han skulle inte ha känt sig igen i en sådan överdrift av förnuftet och förstelnande av tron.


Som alltid gäller det att flytta tyngden av en kritik till sig själv, till en omvändelse av sig själv. Vi måste "praktisera" denna artikel, d v s inte använda förnuftet utom med ödmjukhet, tro, kärlek. Vi ska även dra slutslatsen att ord ibland inte räcker till, eftersom på en djup nivå blir verkligheten ett mysterium som inte går att förstå på ett vanligt sätt, utan endast med andliga ögon.



3. Den arabiska vetenskapen



Arvtagarna och fortsättarna till den grekiska vetenskapen visade sig att vara araberna, eftersom den islamiska kulturen begeistrat brukade tillägna sig den ockuperade ländernas kulturer. (Lonchamp/2003, s.33). De kom i kontakt med den grekiska vetenskapen och filosofin under 800-talet, något som resulterade i en kulturell uppblomstring som i europeiska termer kan betraktas som en kombination av Renaissance och upplysningtid. (Armstrong/2001, s. 141).
När det gäller relationen mellan förnuft och tro, kan man säga att ungefär samma situation som karakteriserade den hellenistiska vetenskapens tid definerade även den arabiska vetenskapsutvecklingen. De flesta av de islamiska filosoferna (faylasufi) - från den som representerade Falsafah-tänkandets höjd, Ibnshina/Avicena, till den senaste av faylasufierna, Ibn Rushd/Averroes – och de flesta av de hebreiska filosoferna (Saadia, Bahya) var förespråkare av en relation mellan tro och vetenskap som baserades på det naturliga förståndets förmåga av att genom sig själv uppnå kunskapen om Gud. Däremot var tänkarna som lutade mer för en ödmjuk inställlning av det naturliga förståndet och för ett accepterande av omöjligheten av att känna Gud på ett rationellt sätt mycket färre och mindre inflytelserika i epoken (t ex islamiska tänkare som Al-Kindi och hebreisk-spanska filosofer som Ibn Saddiq elller Halevi. Här kan man nämna även Al-Ghazzali, som verkar ha varit en verklig topp i det sufistiska islamiska tänkandet och som samtidigt utövade ett bestående inflytande på den islamiska filosofin under de följande århundradena). I denna epok fanns även enstaka isolerade fall av förespråkare till en förståelse baserad på ett utpräglat överdrivet förstånd när det gällde relationen mellan den vetenskapliga kunskapen å ena sidan och Uppenbarelsens kunskap å andra sidan (t ex Ar-Razi).



(Fortsättning följer)


Litteratur

-Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

-Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

-Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

-Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons. -Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

-Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

-Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

-Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române. -Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(Detta är den andra delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).

Förnuft. Tro. Samverkan (del 1) (av Costea Munteanu)

Ett historiskt argument


1. Problemställning


Många nutida vetenskapsmän är absolut säkra på att religionen aldrig kan försonas med vetenskapen. Den främsta orsaken till deras slutsats är att det på ytan förefaller som religionen inte kan demonstrera sanningen i sina idéer på ett direkt sätt, medan vetenskapen är kapabel att göra det. Dessa vetenskapsmän tycker att problemet egentligen ligger i att de religiösa idéerna inte verkar kunna testas experimentellt. Med andra ord: de gör skenet av att undandra sig de stränga kraven av en öppen granskning, medan vetenskapen alltid prövar sina idéer på ett öppet sätt. (se Haught/2002, s.21-23). Om en empirisk undersökning visar att en vetenskaplig hypotes är felaktig, blir den utesluten och man letar efter andra alternativ som i sin tur måste gå igenom samma stränga verifikationsprocess. Dessa skeptiska vetenskapsmän går ofta ännu längre och påstår att religionen baseras på antaganden som är ”a priori” eller ”på tro”, medan vetenskapen inte accepterar något för giltigt innan den blir övertygad om det (genom att granskas experimentellt- översättarens not). Dessutom grundar sig religionen på en gränslös imagination, medan vetenskapen endast befattar sig med iakttagbara fakta. Religionen sätter stort värde på känslor, affektivt engagemang och subjektivitet, medan vetenskapen strävar efter att alltid vara utan egna intressen, realistisk och objektiv.

Men det finns även en del vetenskapsmän idag som påstår att det inte finns någon motsägelse mellan religion och vetenskap. Båda har sin giltighet, men endast inom den egna forskningssfären som har tydliga gränser. Därför ska man inte bedöma religionen efter vetenskapens normer och tvärtom, eftersom frågorna som ställs inom varje område är helt olika och de erhållna svaren är så pass distinkta, att en jämförelse mellan dem är meningslös. I och med att de har helt olika syften, påstår dessa vetenskapsmän, syften som håller dem fast inom var sin separata sfär och hindrar en ömsesidig överträdelse av gränserna, försvinner även ”problemet” med relationen mellan vetenskap och religion automatiskt (Haught, op. cit, s. 25).

Vare sig de är anhängare av konflikten mellan vetenskap och religion eller av kontrasten mellan dem kan man dra slutsaten att de allra flesta nutida vetenskapsmän har en gemensam övertygelse om att det inte finns några argument - i epistemologiska termer- för samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den kunskap som uppnås genom religiös tro.

Till skillnad mot dessa tänkesätt som är dominanta idag framhåller detta arbete följande: samverkan mellan vetenskap och religion har sitt berättigande i det faktum som är historiskt bevisat att redan från början – genom det genetiska arvet det fick vid födelsen – har det vetenskapliga förnuftet samverkat med den religiösa tron i sin strävan efter att känna verkligheten. Detta faktum har varit möjligt eftersom det finns en naturlig rationell (affirmativ och negativ) förmåga av att känna Gud genom deduktion såsom världens orsak, med egenskaper som liknar världens egenskaper. Den affirmativ- och negativrationella kunskapen är alltid relaterad till världen, därför att både affirmationerna och negationerna grundar sig på en erfarenhet av Guds verkan i världen. Genom att vi följer de naturliga bevisen, blir Han som skapade allt, som håller det i rörelse och bevarar det, uppenbar för oss också, även om vi inte helt kan omfatta Honom med vårt rationella naturliga tänkande (förstånd). (Fr. Stăniloaie/ 1978, Vol I, ss. 138, 115, 117).

Problemet är däremot att historiskt sätt har samverkan mellan förnuft och religion haft ett extremt slingrande förlopp och den kan, tycker vi, ganska bra karakteriseras i termer av en sui-generis parabel, parabeln av ”Den förlorade dotterns återkomst”. Född inom naturfilosofin samtidigt med metafysiken (500-talet före Kristus), växte och utvecklades vetenskapen i en nära relation med den religiösa tron under en lång period (mer än tio hundra år, tills början av 400-talet). Efter denna tidspunkt ”utvecklades” de första tecknen på ”arvets förlust” - i form av vetenskapens emancipation och separation från det teologiska tänkandet – så småningom och blev tydligare och tydligare under Renaissancen och Reformen (1400-1500-talet) när det visade sig genom autonomi och självständighet i det rationellt-vetenskapliga förfarandet - för att bli en verklig process av vetenskapens sekularisering under upplysningstiden(1600-1700-talet). Denna process nådde höjden av förnekande och konfliktualitet mot den religiösa tron under 1800-talet och den största delen av 1900-talet, i form av den moderna vetenskapliga skeptisismen (som är både scientistisk, materialistisk och reduktionistisk). De sista två decennierna (slutet på 1900-talet och början på 2000-talet) visar sig däremot vara vittnen till ”Den förlorade dotterns återkomst” till ursprungskällan. I denna sista period blickar vetenskapens ”nya inriktning” igen mot den teologiska reflektionen, närmar sig den och därigenom åter legitimerar en gemensam problematik.

I vår analys termer kan man förklara det extremt slingrande förloppet av samverkan mellan vetenskap och tro genom att den naturliga förmågan att ha en rationell kunskap om Gud genom deduktion svårt kan leva kvar utanför den övernaturliga Uppenbarelsen och nåden. (Fr. Stăniloaie, op. cit. s. 138). Detta resulterar i en viss tvetydighet av den rationella naturliga kunskapen; även om det naturliga tänkandet inte är helt adekvat när det gäller kunskapen om Gud – eftersom den rationella naturliga kunskapen inte baseras på Uppenbarelse - säger det inte heller något som motsätter sig Gud. Faktumet att det inte säger något som motsätter sig Gud visar att det rationella naturliga tänkandet är kallat att fullkomnas genom en upphöjelse till att ha del av den övernaturliga Uppenbarelsen. Och faktumet att det som det rationella naturliga tänkandet säger om Gud inte är helt adekvat visar att detta tänkande samtidigt frestas med att falla i en överdrift av rationalitet.

Historien vittnar om att i de ursprungliga tiderna visade samverkan mellan vetenskap och tro ett naturligt (medfött) mönster av en ostabil association, centrerat på den rationella naturliga kunskapen. Vi kallar den för en ostabil association eftersom i detta mönster känner man igen de två motsatta tendenserna, kallelsen av att upphöjas till den övernaturliga Uppenbarelsen och frestelsen av att falla i rationalitetens överdrift. Möjligheten av att upphöjas till Uppenbarelsens mottagande består inte bara i att den rationella naturliga kunskapen erkänner Guds existens, utan även i att den erkänner att den mänskliga själen kan upphöjas till att känna Gud. Å andra sidan består den samtidiga möjligheten av att falla i rationalitetens överdrift däri att den betraktar människan som lik Gud och tycker att Gud kan upptäckas och förstås med hjälp av det mänskliga förnuftet endast genom den enkla kraften som utgörs av det rationella tänkandet och att människan kan ha tillgång till den gudomliga världen genom sin egen ansträngning, på ett rationellt och ordnat sätt.

Historien vittnar också om att under senare tider har man sett att det ostabila mönstret som karakteriserat associationen tro-vetenskap som varit centrerat på den rationella naturliga kunskapen har kunnat stå emot frestelsen av att falla i en överdrift av rationaliteten genom att det naturliga rationella tänkandet förbundit sig med den övernaturliga Uppenbarelsen. Detta har resulterat i ett nytt stabiliserat mönster som är centrerat på ett förandligat förnuft. Inom detta mönsters ramar blir den naturliga rationella förmågan av att känna Gud ödmjuk: alla ord och mänskliga begrepp om Guds väsen är inadekvata och ska inte tas som en exakt beskrivning av en verklighet som överträffar det mänskliga förståndet. Människan kan bara känna Gud genom Hans verkan (energeai), som inte innebär att hon kan närma sig Guds essens, väsen (ouisia), eftersom Gud inte går att helt omslutas i ett mänskligt tankesystem. Om man önskar förstå Gud, måste man avstå från förnuft till förmån för tron och därigenom vinner man även förnuftet, eftersom först då kan det användas maximalt. (Fr. Petre Comsa/ s. 52). Förnuftet kan på så sätt känna sina egna gränser, något som hindrar det att bli förstelnat och instängt i sig självt. Detta resulterar i sin tur i att förnuftet kan öppnas för det ödmjuka tänkandet, det kan öppnas för tron, det förandligas. Därför är kunskapen man vinner inom den stabiliserade associationen tro-vetenskap som är centrerad på den övernaturliga Uppenbarelsen en kunskap genom tro, en kunskap som överträffar den rationella naturliga (affirmativa och negativa) kunskapen om Gud, men som i viss utsträckning har nytta av rationella (affirmativa och negativa) termer för att uttrycka sig.

Samtidigt vill vi utveckla i denna skrift det historiska argumentet att, när det rationella tänkandet i sin tidsbundna förvandling inte samverkat med den övernaturliga Uppenbarelsens upplevelse, har man kunnat konstatera att det ostabila associationsmönstret mellan förstånd och tro, centrerat på den rationella naturliga kunskapen, inte kunnat motstå frestelsen av att falla i rationalitetens överdrift. Detta faktum har haft tendensen av att rikta samverkan mellan förnuft och tro mot ett annat associations-mönster, nämligen ett urartat (degenerativt) mönster, centrerat på en överdriven rationalitet. Inom detta nya mönsters ramar är den naturliga rationella förmågan av att känna Gud genom deduktion inte ödmjuk - som inom det på Uppenbarelsen centrerade mönstrets ramar – utan tvärtom, den är högfärdig: för förespråkarna av detta associationsmönster förvandlas tron till en argumenterande (logisk) diskurs om Gud och den övernaturliga Uppenbarelsen till ett kognitivt förfarande som inte kan vara irrationellt. Även om man accepterar att tron är källan till sanningen, tycker man att förnuftet leder till en fördjupning av sanningen, i den mening att förnuftet är det som gör att människa förstår det han tror på och förstärker tron. Därför behöver människan, innan hon tror, med hjälp av det diskursiva förståndet faställa trons motiv eller grund, något som innebär behovet av att stämma av tron mot förståndet, d v s behovet av att rationalisera tron. På så sätt kan vi säga att förståndet kom till och med att fängsla tron inom sina referensramar och ur ett hystorisk synsätt har detta betytt en långdragen process av vetenskapens sekularisering, som medfört en urartning av samverkan mellan tro och förnuft, en process som har slutat med att den sekulariserade vetenskapen har blivit herre över tron, medan tron har hamnat i en position av fullständig förnekelse.

I fortsättningen kommer vi att så syntetiskt som möjligt försöka illustrera ovanstående påståenden – i form av en analys av vetenskapens, filosofins och religionens historia – genom att vi kommer att följa den historiska utvecklingen av relationen mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron under några distinkta tidsperioder: vetenskapen i det antika Grekland och den hellenistiska tiden (500-talet före Kristus- 400- talet efter Kristus); den arabiska vetenskapen (600-talet-1100-talet); den västerländska vetenskapen under medeltiden (1100-talet-1300-talet); Renaissancens och reformens tid (1400-talet-1500-talet) och upplysningstiden (1600-talet-1700-talet); den västerländska sekulariserade vetenskapen (1800-talet - den andra hälften av 1900-talet); ”den nya inriktingen” i vetenskapen (slutet av 1900-talet tills nu).

(Fortsättning följer)

Litteratur

-Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).
-Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.
-Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.
-Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.
-Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.
-Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.
-Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic
-Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.
-Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.


(Detta är första delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).