(Detta är ett fragment av ett brev från min vännina, Josefa Stefan. Eftersom det är en översättning som jag har gjort, finns det säkert fel i språket. Jag är tacksam för rättelser, inte bara i detta inlägg, utan i allmänhet.)
Det finns en värdighet i att vara fattig. Det är inte fattigdomen i sig som är önskvärd eller värdig, utan det är förmågan att skilja mellan verklighet och sken, mellan sanning och lögn, mellan kärlek och tomt bedrägeri. Det är förmågan att hitta sin väg bland fällor som lovar allt möjligt men berövar oss vår själsliga och till slut vår kroppsliga hälsa, vår helhet som person. Om rikedom är kopplad med villkor som medför lidande för oss själva, eller en annan, i närheten eller långt borta, känd eller okänd, då är rikedomen inte längre åtråvärd och värdig, utan raka motsatsen till detta. Att avstå är då det enda värdiga valet.
Det finns en materiell fattigdom, men det finns även en andlig fattigdom. Och jag pratar fortfarande om fattigdomen som ger värdighet och hälsa. Varför har vi blivit så blinda, att vi ser ned på fattigdom, på brist? Att lida på grund av fattigdom är naturligt och mänskligt; men att se ned på personen som lider av fattigdom är en av de största fällorna i vår värld. Det är två helt skilda saker. Varför har man inte klart för sig att det som får oss att lida eller det som får andra att lida är inte samma sak med själva vår persons eller andra personers kärna? Tänk om den person eller den grupp eller det folk som är fattiga medvetet avstod från rikedom, tänk om Gud tillät lidandet för att berika dem inifrån, därför att Han såg i den personen eller i det folket en god vilja, en strävan efter Honom. Detta är en grundläggande fråga som var och en som bor i ett välfärdsland borde befatta sig med och hitta ett personligt svar till. Det är ironiskt, eller bättre sagt tragiskt: vi ser ned på dem som lider bara därför att vi inte vill lida. Vi ser ned på oss själva bara därför att världen idag intalar oss att livet ska vara smärtfritt och om det inte är så då är det något fel med oss som person. I stället för att med hjärtat förstå vårt och andras lidande, i stället för att ha med-lidande bortrationaliserar vi våra känslor och tankar och söker tillfredställelse till varje pris. Men tillfredställelsen varar inte längre, vi kommer in i en spiral där tillfredställelsen kräver mer och mer tillfredställelse och den själsliga ron som är nödvändig för vårt liv, för att hitta vår väg bland snarorna, förstörs i högre och högre grad.
En ytterst djupsinnig biblisk berättelse är den om Babelns torn. Ondskans rot är egentligen högmodet, villfarelsen i att tro att människan med sina egna krafter kan bygga sitt liv högre och högre mot himlen och bli lik Gud, men utan Honom. Vad tillåter Gud då att hända med den stolta mänskligheten? Han tillåter språkförbistringen. Människorna talar inte längre samma språk och förstår inte varann. När man använder till synes samma ord förstår man inte samma sak under detta ord. När jag säger fattigdom, kan jag förstå lidande och brist, men jag kan även förstå värdighet. Jag kan se en människans väsen bakom lidandet, en oavbruten längtans sång, en längtan efter meningen med livet, en längtan efter Gud; men idag förstår vi mer och mer under fattigdom ett tillstånd som går att förneka och se ned på, ett slags stege mot höjder, men inte till ett möte med Guds ansikte, utan in i det tomma, i upphöjelsen av sig själv.
Det finns som sagt även en andlig fattigdom som ger värdighet. Det är inte de vackra orden som är avgörande, utan vårt liv. Det är inte det som syns som räknas. Ingen kan se in i vårt innersta utom Gud. Vi kan vara troende med läpparna, men i det fördolda kan vi vara fulla av hat och stolthet, likgiltighet och girighet. Vi kan ljuga för oss själva, inte bara för de andra. Vi kan lida av språkförbistring i vårt inre.
Eftersom det inte finns någon som verkligen kan se i vårt innersta, utom Gud, eller en helig människa som är upplyst av Gud, finns det inte någon dödlig människa som kan döma en annan dödlig människa. På sätt och vis finns det ingenting som går att ”visa” eller ”bevisa” som kunde ta oss till ljuset på en kortare väg än ett rent hjärtas väg. I det - för ett högmodigt förstånd - fullständiga mörkret bärs vi av kärleken till ljuset.
Det finns en värdighet i att vara fattig. Det är inte fattigdomen i sig som är önskvärd eller värdig, utan det är förmågan att skilja mellan verklighet och sken, mellan sanning och lögn, mellan kärlek och tomt bedrägeri. Det är förmågan att hitta sin väg bland fällor som lovar allt möjligt men berövar oss vår själsliga och till slut vår kroppsliga hälsa, vår helhet som person. Om rikedom är kopplad med villkor som medför lidande för oss själva, eller en annan, i närheten eller långt borta, känd eller okänd, då är rikedomen inte längre åtråvärd och värdig, utan raka motsatsen till detta. Att avstå är då det enda värdiga valet.
Det finns en materiell fattigdom, men det finns även en andlig fattigdom. Och jag pratar fortfarande om fattigdomen som ger värdighet och hälsa. Varför har vi blivit så blinda, att vi ser ned på fattigdom, på brist? Att lida på grund av fattigdom är naturligt och mänskligt; men att se ned på personen som lider av fattigdom är en av de största fällorna i vår värld. Det är två helt skilda saker. Varför har man inte klart för sig att det som får oss att lida eller det som får andra att lida är inte samma sak med själva vår persons eller andra personers kärna? Tänk om den person eller den grupp eller det folk som är fattiga medvetet avstod från rikedom, tänk om Gud tillät lidandet för att berika dem inifrån, därför att Han såg i den personen eller i det folket en god vilja, en strävan efter Honom. Detta är en grundläggande fråga som var och en som bor i ett välfärdsland borde befatta sig med och hitta ett personligt svar till. Det är ironiskt, eller bättre sagt tragiskt: vi ser ned på dem som lider bara därför att vi inte vill lida. Vi ser ned på oss själva bara därför att världen idag intalar oss att livet ska vara smärtfritt och om det inte är så då är det något fel med oss som person. I stället för att med hjärtat förstå vårt och andras lidande, i stället för att ha med-lidande bortrationaliserar vi våra känslor och tankar och söker tillfredställelse till varje pris. Men tillfredställelsen varar inte längre, vi kommer in i en spiral där tillfredställelsen kräver mer och mer tillfredställelse och den själsliga ron som är nödvändig för vårt liv, för att hitta vår väg bland snarorna, förstörs i högre och högre grad.
En ytterst djupsinnig biblisk berättelse är den om Babelns torn. Ondskans rot är egentligen högmodet, villfarelsen i att tro att människan med sina egna krafter kan bygga sitt liv högre och högre mot himlen och bli lik Gud, men utan Honom. Vad tillåter Gud då att hända med den stolta mänskligheten? Han tillåter språkförbistringen. Människorna talar inte längre samma språk och förstår inte varann. När man använder till synes samma ord förstår man inte samma sak under detta ord. När jag säger fattigdom, kan jag förstå lidande och brist, men jag kan även förstå värdighet. Jag kan se en människans väsen bakom lidandet, en oavbruten längtans sång, en längtan efter meningen med livet, en längtan efter Gud; men idag förstår vi mer och mer under fattigdom ett tillstånd som går att förneka och se ned på, ett slags stege mot höjder, men inte till ett möte med Guds ansikte, utan in i det tomma, i upphöjelsen av sig själv.
Det finns som sagt även en andlig fattigdom som ger värdighet. Det är inte de vackra orden som är avgörande, utan vårt liv. Det är inte det som syns som räknas. Ingen kan se in i vårt innersta utom Gud. Vi kan vara troende med läpparna, men i det fördolda kan vi vara fulla av hat och stolthet, likgiltighet och girighet. Vi kan ljuga för oss själva, inte bara för de andra. Vi kan lida av språkförbistring i vårt inre.
Eftersom det inte finns någon som verkligen kan se i vårt innersta, utom Gud, eller en helig människa som är upplyst av Gud, finns det inte någon dödlig människa som kan döma en annan dödlig människa. På sätt och vis finns det ingenting som går att ”visa” eller ”bevisa” som kunde ta oss till ljuset på en kortare väg än ett rent hjärtas väg. I det - för ett högmodigt förstånd - fullständiga mörkret bärs vi av kärleken till ljuset.
4 kommentarer:
Hej Monica
Vilket fantastiskt brev. Michael och jag var och såg filmen Mammut, den tar upp detta tema, som jag ser det.
Några rättelser. Det heter får oss att lida inte gör oss...
får andra att lida
det folket
till varje pris
kram Lena
Tack, Lena! Jag tittar sällan på filmer på sistone, så att jag har inte hört om Mamuten, men det skulle vara intressant att se den. Tack så jätte mycket för din hjälp, jag ska försöka rätta till. Ha en fin dag!
en till rättelse på min egen komentar:): "...jag inte har hört om..."
Får jag bjuda på litet läsning från en fattiglapp och bloggare?
På Svenska og på Dansk på Antimodernism
http://danskantimodernism.blogspot.fr/
Skicka en kommentar