Father Sofian Boghiu - Inner Purification (We are always miffed, poisoned, nervous, very sensitive)

Father Sofian of Antim Monastery, Romania, sentenced to 15 years of hard labor in 1958 by the communists

Pappa (av Florin Caragiu)

seismograf


så snart någon hemma pratade högt
kom pappa och bad oss att inte bråka längre
förgäves förklarade vi att så gick det till när man var oenig,
lidelsefullt och häftigt, att han inte fattade någonting-
han registrerade spänningarna med seismografens exakthet

friden var pappas ögonsten
han tyckte om att ge oss presenter och gjorde oss glada
han tog brödet ur sin egen mun för att vi skulle få det vi behövde
han var den minst sedde i familien
fastän han ständigt skapade harmoni omkring, för allt han gjorde
var så självklart att ingenting var iögonfallande

han levde för de andra, klagade inte, läste inte sofistikerade böcker
han kämpade inte för att befordras
utan arbetade för oss, gladde sig över våra framgångar
och nöjde sig med att göra gott för de andra runtom
jag brukade prata med honom i telefon och han frågade när jag skulle komma hem
rörd men ändå sansad som han inte ville störa mig

jag svarade att jag hade något viktigt att göra
och dröjde ofta...när han såg mig gladde han sig som ett barn
han kramade mig med ett leende som kändes
hjärtslitande, det var som han hade sett mig då för sista gången..
först när han dog insåg jag att han levde livet som jag
förgäves ansträngde mig att förstå ur högar av böcker

den dagen förmörkades världen
jag irrade springande på gatorna som jag hade burit hans själ
som en osynlig drake med ett snöre av bön
vid en korsning stötte jag på en blind yngling som frågade efter honom
han sade att pappa alltid gav honom inte bara pengar
utan även ett gott ord

han frågade mig vad som hänt med honom
varför han inte sett honom på ett tag
men jag hittade inga ord att säga
jag satte mig bara bredvid tiggaren och var tyst tills kvällen kom
 
(översättning från rumänska av Monica Lassarén; originalpoesin, vars titel är "Tata" kan läsas här: http://agonia.ro/index.php/poetry/236853/Tata)

Nedstigandet i djupet

Det hade redan gått några dagar utan att se Fadern. Vi hade försökt förstå lite av det han hade lärt oss. Men vi kunde inte påstå att vi verkligen förstod. Bara bokstavligen, ytligt, en aning bortom det mentala skalet...Det är ju inte heller möjligt att verkligen förstå det tills man inte själv går vägen till djupet inom sig. Men så småningom, kanske ett steg framåt och två steg bakåt, måste vi målmedvetet börja med en viss praktik, utan att förvänta oss under. Vi hade nu en MÄNNISKA som kunde staka ut vår okunskap, lyfta oss, ge oss den rätta impulsen, eftersom han av egen erfarenhet kände kampen med den mänskliga svagheten, dess steg och mysterier. Detta desto mer ju denna underbara människa kände mycket väl den hesychastika mystikens utövande, särskilt den sorts mystik som han ville lyfta upp, nämligen den Ikoniska Gesten i sin karpatinska karakteristik.



Vi gick igen till munkcellen bland bikupor. Det var tidig morgon. Fadern syntes inte till någonstans. Vi knackade på dörren som vi brukade göra.



”Jaaa, vem är det?”

”Vi, Fader.”

”Vänta lite, jag kommer. ”

Han kom ut efter några minuter. Han brukade inte komma ut på en gång. Åtminstone med oss gjorde han så. Han var lika glad och munter i ansiktet som varje gång vi såg honom. Man såg inte några tecken på trötthet, även om vi visste att han inte vilade som alla andra...

”Välsigna och förlåt oss, Fader”, säger jag och bugar mig i en metania.

”Herre och Gud...Nå, säg, hur har ni vilat?”

”Bra, Fader, det finns här en slags ro...ett slags energier  som är väldigt välgörande.”

”Låt de här energierna vara, dem ska man inte bry sig om.”

”Om vi gör fel, rätta oss.”

”Det skulle vara bättre om ni inte längre gör fel...”

”Detta är vår önskan också...”

”Nå, säg, har ni lyssnat på inspelningen?”

”Flera gånger - och nu har vi kommit för att få er välsignelse för att praktisera hjärtats bön.”

”För att förstå det ni vill uppleva, måste man lyfta upp några väldigt viktiga hållpunkter.”

”Ett ögonblick, jag ska sätta igång inspelningen...” Han flyttade sin blick från oss till en fix punkt lite åt sidan. Jag undrar varför något ändrades när han talade under inspelning. För annars brukade han för det mesta titta i våra ögon eller åtminstone åt vårt håll...

”Om vi vill utöva en kristen mystik – en hesychatisk, filokalisk mystik - är det väldigt viktigt att vi identifierar oss som den verklighet vi är. Som jag redan sade, måste vi tydligt identifiera oss som en Unik Verklighet i en dubbel ”öppning”: Själen och energidelen, d v s kroppen. Och något som är ett mysterium som man endast känner inom kristendomen: själens förening med dessa energier i något som betyder den förandligade Kroppen. Vi gör en stor skillnad mellan kropp och den förandligade Kroppen. Liksom i Bibeln säger man att Gud har skapat Himlen och Jorden, så kan man säga att föreningen mellan Himmel och Jord är Paradiset. Vår Frälsare Kristus säger i Fader vår: ”såsom i Himmelen så ock på Jorden...” eller vi kan också säga: såsom på Jorden så ock i Himmelen, som betyder den förandligade Kroppen, som betyder Paradiset. Detta har en stor betydelse, eftersom vi måste leva kristet på ett konkret sätt genom Själens förening med Kroppen i något som är den förandligade Kroppen. Många sorters mystik som inte är kristna blandar ihop saker och ting och denna blandning stödjes inte på den uppenbarade Verkligheten och därför faller i en sjuklig form av mystik och i ett felaktigt utövande."

”Ska vi förstå av detta att farorna lurar överallt? Att vi kan slå in på en väg som inte är till någon nytta? Men hur är det med alla som kommer från Österlandet och presenterar den sorts mystik som de utövar som något som leder till mötet med Gud...till befrielse från smärta...”

”För den hesychastiska upplevelsen är det av stor vikt att vi först och främst identifierar oss med vår Verklighet i sig som är Själen. Nå, ur Själens liv utgår alla så-kallade energierna som sedan gestaltas som kropp. För att känna detta verkliga liv måste vi komma till att vi lever väsentligt, med vårt väsens Verklighet. Vi måste leva med Själen.”



Fadern gjorde fler och fler pauser när han uttalade vissa ord som endast han visste varför han nästan bokstaverade. När han sade att vi måste leva med Själen, gjorde han en större paus och verkade vänta på något betydelsefullt från oss. Något som skulle avgöra på vilket sätt han skulle forsätta. Kommunicerade han med någon?



”Vad är Själen, Fader? Kan vi vara medvetna om dess existens med våra synliga delar: ögon, öron, händer...”

”För att leva med Själen, enligt den kristna Uppenbarelsen, har vi våra hållpunkter om vad Själen är. Som kristna måste vi vara övertygade att vi utgår från en Verklighet som är sann, inför vilken vi måste bete oss på ett tillbörligt sätt. Annars faller vi verkligen i en illusion. Själen är alltså denna Verklighet... Vår Själs Bild är att vi är skapade efter GUDS Bild och Likhet. Energierna är skapade efter vår Själs bild och likhet. Detta är ingen teori. Ni måste förstå hur verkligheten ter sig, annars kan ni inte uppleva Verkligheten. Vår Själ är skapad efter Guds Bild och Likhet, medan vår kropp är skapad efter vår Själs bild och likhet. Som Själens liv har den en viss egen bild (eller ett visst eget ansikte – översättarens not). Detta är den skarpa distinktionen mellan den kristna mystiken och de andra typer av mystik. I allmänhet betraktar alla andra slags mystik Själen som något bortom alla definitioner och livet i sin helhet spelar de som ett spel på energiernas scen, energi som de delar upp på olika planer och man kommer till en verklig magi. Alla faller i energiernas mystik där den huvudsakliga rollen spelas av det mentala. Det mentala klär sig ut i andlighet och genom att ersätta Anden skapas en slags illusion. Så sett har även de andra sorters mystik rätt när de säger att naturens mentala nivå blir en slags rörlig spegel, en falsk ande, ett falskt ego som de kallar för illusion. De andra sorters mystik talar inte om Själens liv utan endast om ett liv på energins nivå, där den så kallade själen går in i en slags illusorisk rörelse, en slags relativitet. De säger att själen manifesteras inte, att den är den totala vilan där du kan gå in och slut, du har då vunnit befrielsen, den utsläckning som kallas för Nirvana.

Vår själ är olik den som andra slags mystik antar. Vår skapade själ har en trefaldig Bild (eller ett trefaldigt Ansikte – översättarens not) i sig själv och som själsligt Väsen har det ett eget Liv som kan ses som det egna själsliga Medvetandet, själens egna Ande (Den som blåstes in i oss, översättarens not) och det egna Språket. Detta Själsliga Liv reflekteras senare i form av energier på följande sätt: Själens rena Medvetande blir till det mentala, Anden blir till förnimmelse och energetisk rörelse och, det som är väldigt paradoxalt, Själens Språk blir till organ och organiska funktioner. Det är just Språket -som verkar det mest abstrakta - som blir på energiernas nivå det mest konkreta, grova. I denna mening kan vi dechiffrera det vi (upp)lever. Ibland har de andra slags mystik också rätt eftersom praktiken uppenbarar verkligheten, men tolkningarna är olika. Även andra sorters mystik talar om så kallade funktioner, upplevelser som man kan ha i organen som ett språk som ger själsliga tillstånd. Men deras fel är ett annat. De stannar vid dessa organiska funktioner och ger dem en oäkta andlig glans som ur kristen synvinkel är falsk eftersom upplevelsen aldrig ska stanna vid energierna. Upplevelsen ska endast stanna i Själen. Det är en stor skillnad! Det är därför vi måste överträffa vårt energetiska språk och uppnå detta själsliga Språk. I kristen mening, på grund av synden, är vår Själ stum. Det själsliga livet verkar för oss ouppnåeligt och då är vi frestade att ständigt leva på en plan som ändå förblir energetisk och som vi vill transcendera och säga att vi förandligar den. På detta sätt måste saken betraktas och i denna mening har de andra sorters mystik rätt. Men ur den kristna mystikens synvinkel är det falskt! Energierna kan aldrig bli förandligade, de förblir ständigt energier. Men från energierna som utgångspunkt kan man gå in i det själsliga livet och detta är det verkliga förandligandet: genom att övervinna energierna, d v s att gå över från energiernas upplevelse till den konkreta upplevelsen av själen. Och denna övergång ska inte vara som ett mentalt tillstånd utan som ett reellt tillstånd bortom det mentala. De andra slags mystik strävar efter förfinandet av mentala upplevelser, efter transcendering av fysiologiska, organiska upplevelser i subtilare och subtilare tillstånd som de betraktar som en slags spiritualitet tills de når till Nirvana, till intet. Ur kristen synpunkt blandar vi aldrig den andliga upplevelsen på energiernas nivå med den verkliga upplevelsen av Själen bortom energierna. Så länge man befinner sig på energiernas nivå kan man inte praktisera spiritualitet, dessa kan aldrig gå över i det andliga, de kan inte förvandlas. Men vi måste lyckas övervinna energierna (genom att ”hoppa över dem” översättarens not), dechiffrera det energetiska språket på själens språk och sedan endast leva på Själens språks nivå. Vi har energiernas logik och vi låter oss alldeles för mycket övertygade av den, något som resulterar i att det är svårt för oss att uppfatta att det finns en verklighet bortom det mentala. En Verklighet som för de andra sorters mystik inte existerar och som vi kristna gör till en Verklighet som är konkretare än detta konkreta. Detta är den sanna Verkligheten som inte är tom på sig själv, utan tvärtom, är av en utomordentlig fullhet och inte liknar den mentala verkligheten.

Vi kristna dödar aldrig den energetiska verkligheten som vissa icke-kristna typer av mystik gör. Eftersom vi vet att dessa inte kan förvandlas försöker vi inte förstöra de energetiska bilderna, vi gör inte heller förfinanden av mentala tillstånd på energiernas nivå (meditation, koncentration etc), utan vi betraktar alla slags energetiska rörelser likvärdiga. Men vi delar upp dem i syndfulla och helgade energetiska rörelser. Dessa bekännelser är inte teorier utan verkligheter och om vi inte tar hänsyn till dem kan vi hamna i falska mystiska upplevelser. Det är därför vi måste förstå att vi inte kan göra något annat än att gå över till upplevelsen av Själens livs Verklighet, som de andra sorters mystik inte kan definiera. Det är det som är specifikt för den kristna mystiken, [att leva, övers. not] i den sanna upplevelsen och den sanna Verkligheten. Den kristna mystikens hela intensitet och fullhet är på Själens nivå. Det är ett Själens liv och om vi inte upptäcker det kommer vi aldrig att uppleva fullheten. På grund av detta måste vi säga tydligt att den verkliga upplevelsen är på Själens nivå.”

”Hur kan vi då verkligen uppnå upplevelsen på Själens nivå, Fader? sade jag utan att kunna uppfatta en enda glimt av det Fader sagt oss hittills. Men jag var fast besluten att inte längre tro på allt som andra självkallade kännare viftar med framför mina mina mentala fönster. Inom mig var jag upprörd på dem som på olika sätt, medvetet eller omedvetet, döljer de sanna andliga vägarna och i stället visar oss andra möjligheter för att komma fram till något varifrån vi tyvärr måste börja igen från noll...”

”För att ha detta Själens liv måste vi återupptäcka vår Själs Bild som är Bilden av den Trefaldige GUD. Och detta sökande är inte förgäves. Vi kristna talar om att Själens Bild är ett trefaldigt Väsen som består av: det rena Själens medvetande (som är bortom allt som är mentalt och kan inte blandas med ett annat tillstånd av mentalt medvetande), som vi inte längre har i dess [fullständiga, övers. not] mening men som vi känner, anar och endast i den mån vi har en mystisk upplevelse börjar vi upptäcka det. Det rena Själens Medvetande definierar vi i det mystiska språkets termer som Själens Ögon. När det rena Själens medvetande öppnas kommer vi att se med själen och allt kommer att synas precis lika verkligt som med fysiska ögon. Man säger att ”Själens Ögon” är det rena Medvetandet, ”Själens armar och ben”är Anden och ”Själens Hjärta” är Språket. Språket är GUDS Sons Bild, Ordets Bild och därför är hjärtats bön i den hesychastiska mystiken efter GUDS Sons Bild, efter Ordets Bild. Efter Evangeliets uppenbarelse är Ordet GUDS Son, Kristus. Därför säger man att den kristna mystiken är Kristi mystik. Om man inte gör en distinktion mellan Själens liv, som är bortom alla slags mentala tillstånd och energiernas liv som betyder ett mentalt tillstånd kan vi inte tala om en upplevelse av den kristna mystiken och vår upplevelse kan inte konkretiseras.”

”Fader, hur kan vi vara säkra på att vi är på den rätta vägen när det gäller den mystiska upplevelsen? Vi söker under nästan hela vårt livs tid mentala, konkreta, handgripliga tillstånd. Men dessa har, enligt Er Helighet, ingenting att göra med det mystiska livet på själslig nivå.”

”Ni kanske såg att inom ikonografin är Den helige Johannes Döparen representerad med halshugget huvud som han håller på hjärtats höjd. Hesychasmens första ikon är huvudets halshuggning, d v s det mentala går ur det falska energetiska tillståndet, ur alla energetiska informationer och blir Hjärtats tjänare, hjärtat som är talandets, Ordets, Kristi motsvarighet...Det energetiska som verklighet måste komma tillbaka till dess källa som är Själens Hjärta - Språket! Eftersom Språkets Bild är GUDS Sons Bild tvingar vi det energetiska mentala komma tillbaka till Själens Språk, komma i kontakt med Själens Språk som är GUDS Sons Bilds framträdande och så tvingar vi det mentala i oss att samtala med GUD. ”Ett visst ord av Dina ord skapade en viss Själ som är min Själ. Du skapade mig genom att tala med mig och jag föddes genom att tala med Dig.” I denna mening är den kristna mystiska upplevelsen en annan Verklighet i jämförelse med de andra sorters mystik. När Gud skapade oss skedde detta som Bibeln säger: ”Han sade och det blev till”. Gud uttalade ett Ord. Detta Ord är GUDS Bild som Han präglade mig med när han skapade mig. Detta GUDS Ord skapade en viss Själ som är min Själ. Så blev ett Ord på GUDS språk min Själ. På så sätt är jag genom detta ord som blev min Själ i direkt kontakt med en Bild av GUDS Sons Ord. Varje Själ har en Bild av ett ord. (har ett ords Ansikte, övers. not)!”

”Vilket under! Min själ, alla medmänniskors själar är skapade efter Bilden av ett ord av GUDS Son. Varje av oss separat, med en specifik tyngd, med en liknande livsuppgift (Kristus-lik livsuppgift, d v s en uppgift av att frälsa vår folks och släkts synder), men på ett specifikt sätt...Unika och eviga själar och inte som man säger i de österländska typerna av mystik att de vandrar från en individ till en annan, till och med till djur och andra former i naturen...”

”Det är väldigt synd att tro på sådan galenskap. Själarna är unika och eviga. Vi kommer att prata om detta. Den hesychastiska mystiken och upplevelsen består i att du kommer ihåg Ordet som GUD uttalade när Han skapade dig som Själ och i att man har förmågan att uttala, höra och uppfatta detta skapande Ord. Då uppstår även möjligheten att vi uppfattar oss som språk...”

”Varför börjar människans liv inte direkt med detta mål ? Varför förlorar människorna sin tid med olika slags falska aktiviteter? Vi kommer fram alldeles för sent eller de flesta människorna kommer aldrig att få sådan vägledning. Det finns även sådana som även om de får vägledning praktiserar de inte den och skyller på en massa förklaringar...Andra vet inte [sanningen, övers. not] men de låtsas att de förstår.”

”Hittills ja, på grund av synden. Vi har ett språk, men vi kan inte längre tala. Vi måste lära oss igen Själens Språk. Efter att vi lär oss det kommer vi att upptäcka att vi kan tala med GUD. Han talar ständigt men vi uppfattar Honom inte eftersom vi inte längre kan Språket. Det är därför av stor betydelse att vi öppnar Själens Språk och då kommer vi att kunna tala med GUD. Detta är mysteriet. Vägen dit! Vi gör inga meditationer baserade på energetiska och mentala tillstånd. Dessa utövas av andra typer av mystik. Vi, hesychastiska mystiker, bemödar oss med all kraft för att återupptäcka vår Själs Språk, Själens Talande. I det ögonblick själen börjar tala, kommer den att tala GUDS språk. Apostlarna, när Den Helige Ande nedsteg började tala utan att ha någon tvekan längre. Eftersom det öppnades Själens Språk för dem, det som är GUDS Sons Bild, kände de GUDS Son direkt och såg Honom i verkligheten. De såg Honom inte bara med kroppsliga ögon utan även med själen och då hade de ingen tvivel längre. Samma sak måste hända även med oss. Som hesychastisk mystisk upplevelse, i det ögonblick då själens språk kommer att öppnas för oss kommer vi att på det sublimaste sättet få direkt kontakt med det Gudomliga Språket och då kommer vi att se Frälsaren, GUDS Son och genom att se Honom kommer vi att se GUD.”

”Kommer endast de som definitivt har lämnat världen att uppnå detta sublima förverkligande? Endast de som bor i kloster?”

”Om ni vill leva i ett kloster och föra ett liv som underlättar den hesychastiska upplevelsen kommer ni att stöta på samma hinder: livet på energiernas nivå. I klostret, om ni stannar vid energiernas grova del (fantasier, självsuggestion, självnöjdhet) kommer ni att vara falska. I klostret lever den som arbetar jorden, den som vistas eller inte vistas i Kyrkan, den som är uppsatt att arbeta i köket, lever alla klosterlivet som betyder det hesychastiska livet. Var och en som lever i klostret måste anstränga sig för att övervinna energierna. Många som inte har kunskap och inte uppfattar den kristna mystikens mysterium blir förlorade och det kommer ett ögonblick när de faller i en illusorisk önskan att helga energierna, i tro på att genom energier kan man helga Själen. Chansen är lika stor för människorna i världen. Men precis som i klostret ska man arbeta med energierna endast på ytan, medan man i verkligheten ska ”hoppa över” dem. Alltså man kan leva på samma sätt i världen, i samhället [som i klostret, övers. not]: genom att ”hoppa över” energierna. Så praktiserar man hesychasmen.”

”På vilket sätt, Fader? Kan vi säga så enkelt, att vi hoppat över energierna och slut?”



”För att detta ska hända måste ni framförallt hitta er fasta grund i medvetandet att livet först måste inriktas på upplevelsen på den rena själsliga nivån. Endast i den mån man lever på den själsliga planen ska man stanna vid energierna. Så genom tron håller man fast vid [detta, övers. not] medvetande[t] i strävan av att ständigt hoppa över energierna, inte splittra dem, inte destrukturera dem, utan betrakta dem som de är, i sin grovhet och aldrig stanna vid dem [om man inte först och främst upplever den själsliga planen, övers. not]. Dem kan man inte förandliga. Energierna förblir permanent energier. Vi kristna förandligar inte energierna utan vi hoppar över dem och vi har ständigt i åsyn den Bild som är bortom energierna. Genom denna Bild kan vi gå tillbaka till energierna och ge dem en helgad bild som i kristen betydelse kallas för Dygd. Men akta er, denna Dygd betyder inte vanlig moral. D v s denna dygd ska inte uppfattas i den mening av att inte äta kött, att inte begå onda gärningar, inte hata eller döda....utan vi upplever den dygd som ger oss kraft. Den kraft som inte kan döda längre! Den är en överkraft, varigenom allt man gör sker för dig som något självklart. De andra slags mystik begränsar dig inom vissa moraliska och etiska lagars ramar. Också vi kristna har som sätt att leva vissa krav som måste uppfyllas men de är ett slags ”barndom” för människor som inte upplever mystiken. När du nått upp till den mystiska upplevelsens tillstånd går du över dem, du går över i Själens tillstånd som är bortom moralen. Och när du kommer tillbaka till energierna blir moralen till dygd. Denna dygd upplever du som en övermoral där lagarna läggs åt sidan medan det onda inte kan ske längre. Åtminstone du kan inte hitta i dig själv motivationen att begå det...Dygden är högre än den kristna moralen. Man säger att när man blir helgon kan man inte längre göra något ont.”

”Just det, för man vill inte förlora heligheten...”

”Inte bara att man inte vill. Man tänker inte ens det onda. Kraft har man, som vilja [man har viljan kvar att välja mellan gott och ont, övers. not], men man kan inte längre göra det onda. De fallna änglarnas – demonernas - tillstånd är den kraftiga längtan av att uppnå negativismens apogeum som betyder döden. De kräver från GUD: ”Herre, vi vill dö. Döda oss.” Men GUD svarar dem: ”JAG kan inte döda”. GUD är Allsmäktig men kan inte döda. Så även den som lever ett kristet liv. När du kommer till det tillstånd där du inte längre kan göra ont, kommer du till perfektion. I det ögonblick du inte längre kan göra det onda kan det onda inte heller beröra dig, eftersom du har blivit det oantastliga livet självt. Och med detta medvetande att du inte längre kan göra ont kan allt som är ont komma över dig, allt ont kan träffa dig, medan du tittar passivt och inte kan reagera på det onda som sker dig.”

”De spontana reaktionerna då, som en följd av det som är kvar...?”

”Hur? Ska du reagera med motvilja mot det onda? Det ligger inte längre i din natur och det kommer ett ögonblick där det uppstår en paradox, ett drama där Dygden går igenom svåra prov, genom mer och mer misshandel men ju fruktansvärd misshandeln är desto vanmäktig visar den sig att vara och den kan inte skada Dygden. Till och med det onda kommer man slutligen att förvandla till något gott.”

”Tillintetgör man det?”

”Inte i den mening att man kämpar mot och tillintetgör det onda, utan att man förvandlar det onda i något gott. Om du börjar leva så då har du kommit till den verkliga mystiska upplevelsen. Och det betyder inte att vi upplever vissa mentala tillstånd eller abstraktioner, utan vi kommer att verkligen leva. När du når upp till att leva ett sådant ögonblick upplever du en fullbordan, en verkligen kristen konkret mystik.”

”Kan överhuvudtaget någon närma sig den djupa innebörden i Er Helighets ord? Hur ska vi uppfatta mystiskt denna fullbordan, denna konkreta mystik?”

”Som mystiskt språk och mystisk verklighet är den mystiska upplevelsen samma upplevelse Frälsaren åstadkommer i den Liturgiska Bilden. D v s på samma sätt som Frälsaren genom det liturgiska Brödet och Vinet tar på Sig all vår synd och ondska, [bröd och vin] som i kontakt med GUDS Sons Överdygd förvandlas i det goda, uppstår vi till ett nytt liv i Kristus. Samma sak måste vi också åstadkomma! Liksom brödet och vinet som representerar oss är ett uttryck för våra synder som Kristus tar på sig, på samma sätt går Kristus in i denna grova, syndfulla och fylld av lidande kropp som i en slags återupplevelse av samma korsfästelse, samma upplevelse som Han tidigare gått igenom. Genom att gå in i oss tar Kristus på sig synden, korset och genom GUDS Kärlek som inte kan döda oss kommer vi i kontakt med GUDS Son och förbannelsen förvandlas till välsignelse. Den underbara följden därav är att vi får livet i stället för förbannelsen.”

”Men jag kan knappast tro att vi kan åstadkomma detta! Det tycks vara alltför vågat att kunna tro att jag...”

”På samma sätt låter vi det negativa gå igenom vår Själ och med Själens kraft som inte längre kan göra det onda, genom att vi accepterar allt som är ont som tillfaller på vår lott, kommer då GUD att förvandla allt det onda till det goda. Och då märker vi att vi förvandlas utan att veta. Förvandlingen kommer från sig själv. Vi gör inget medvetandegörande och vi stannar inte vid energierna. Vi försöker inte splittra denna förvandling genom att undersöka den. Detta klyveri är en energiernas magi som verkar ha ett inflytande på oss men det är inte detta den mystiska förvandlingen i sig åstadkommer. Denna förvandling är den varefter energierna kommer till ett tillstånd där de inte längre kan göra något ont...”



Fadern stannade till och tittade genom ögonfransarna än till mig, än åt ett annat håll. Men inte åt flera håll. Väntade han kanske på att se hur mycket jag kunnat uppfatta av det sagda? Jag var så förkrossad och utestängd från säkerheten av att veta att jag inte vågade säga något. Allt det jag hade vågat säga föreföll opassande. Fader hade lyft mig till en upplevelsens höjd som jag inte uppnått och inte någonsin kunde uppnå. Jag stängde ögonen och sade till mig själv: Herre, jag tackar Dig att Du gjorde möjligt för mig att träffas en sådan människa, en sådan helig man. Jag märkte inom mig en tomhet som denne verkligen helige man gjorde så otroligt lätt. Han hade inte gjort någon våld på mig, han hade inte krävt det ifrån mig, han hade inte förvarnat mig. Allt hade skett i en ritual bortom min mentala nivå, bortom den rationella förmågan av att förstå. Nu kunde jag bara vänta och se vad han ville sätta i stället för denna tomhet...



Marius Ciulică, Brașov



(Detta är en översättning från rumänska av en artikel signerat Marius Ciulică, „ Coborârea în adânc”, publicerad i tidskriften Sinapsa nr. 2/2008, Förlaget Platytera. Översättare: Monica Lassarén)

Förnuft.Tro. Samverkan (del 5) (av Costea Munteanu)

6.Dagens vetenskaps ”nya inriktning”




När vi i början av vårt studium satte igång med att utveckla det hystoriska argumentet vi använde för att försvara den epistemologiska legitimiteten av samverkan mellan kunskapen som man kan vinna genom vetenskapligt förnuft och den som uppnås genom religiös tro, bedömde vi att under historiens gång visade denna relation mellan vetenskap och religion en extremt slingrande kurva och kunde karakteriseras i termerna av en sui generis parabel, parabeln av ”Den förlorade dotterns återkomst”.



Hittills har vi bara diskuterat om den första delen av parabeln, nämligen den västerländsk-europeiska vetenskapen som -efter att den fick sitt arv från den grekisk-arabiska vetenskapen (d v s det ostabila associationsmönstret mellan förnuft och tro som grundades på det naturliga rationella tänkandet)- inte valde att mångfaldiga det erhållna arvet ( d v s det naturliga rationella tänkandets ödmjukhet genom att förbinda sig med den övernaturliga revelationen och som följd därav utvecklingen av ett stabilt assoociationsmönster baserat på ett förandligat förnuft), utan valde i stället att slösa bort arvet, genom att den föll i det överdrivna förnuftets frestelse till nackdel för tron och på så sätt riktade samverkan mellan förnuft och tro mot ett urartat asociationsmönster, grundat på ett överdrivet förnuft. Genom att den valde att slösa bort det tilldelade arvet, engagerade den västerländska vetenskapen sig i sekulariseringens äventyr – som en långsam, gradvis och fortskridande urartningsprocess av associationen mellan förnuft och tro, dess slutgiltiga ”frukt” var det helomfattande härskandet av den moderna vetenskapliga skepticismen, som proklamerade ”Guds död” och slog fast trons avvisning och dess ersättning med en uppsättning av ateistiska sekulariserade trosuppfattningar, baserade på scientistiska, materialistiska och redutionistiska ideologier.



Nu har vi kommit fram till att även diskutera om den andra delen av parabeln, nämligen Återkomstens del. Egentligen handlar det om att i de sista två decennierna är vi vittnen till en överraskande utveckling, den ”förlorade” vetenskapens ”ansiktets vändning” till den ursprungliga källan. Det är tiden under vilken den nutida vetenskapens ”nya inriktning” - som befinner sig i en pågående process av gestaltande och etablering och omfattande skiljer sig från den moderna skepticismen – ser emot och närmar sig på nytt den teologiska reflektionen (den religiösa tron) och på detta sätt åter-legitimerar en del gemensam problematik.



Det är därför vi tror oss berättigade att uppskatta att den mest synliga skilsmässan från den moderna skepticismen, som absolut förnekar faktumet att det är legitimt med kunskap genom tro, kommer från de nya vetenskaperna som undersöker komplexiteten (teorin av de disipativa systemen, den synergetiska teorin, teorin om den strukturala stabiliteten och morfogenesen, kaosteorin, teorin om självorganiserande system, den fraktala modeleringen, de datorexperimentella teknikerna, teorin om den växande effekten o s v ).



Tonvikten som dessa ”nya vetenskaper” sätter på kaos och komplexitet gör att en viss bild av naturen som ignorerades av den sekulariserade vetenskapen blir ett vetenskapligt undersökningsmål. Faktum är att dessa ”nya vetenskaper” riktar sin uppmärksamhet på modellernas genomgripande karaktär på ett nytt sätt. De handlar om en problematik som är lika grundläggande som existensen: kan man verkligen skilja den djupa frågeställningen om ”ett tings” existens eller ”väsen” från sättet på vilken denna existens gestaltas (modelleras)? För att någonting ska existera, undrar ”de nya vetenskapsmännen”, måste inte det ha en struktur som är organiserad i viss grad? Kan det överhuvudtaget finnas ett verkligt ting om det inte funnits en viss inneboende ordning av dess komponenter? Anhängarnas position till komplexitetens paradigm – som A. N. Whitehead suggestivt utryckte redan under 1970-talet – är att ting helt enkelt inte kan existera utan att ordnas på ett visst sätt. (Whitehead/1967, s.94). För dessa vetenskapsmän är det som inte kan definieras lika med nonexistensen, ”ingen ordning” betyder ”inget ting”, d v s det som vanligen kallas ”ingenting”. Frågan som de ”nya vetenskapsmännen” ställer sig idag, nämligen varför det finns komplexitet i universum skiljs genom en ganska tunn gräns från den teologiska frågan om syftet och meningen till existensen av alla ting.



Den vetenskapliga skepticismens anhängare, som bekvämt stödjer sig på scientism, materialism och reduktionism har förklarat alla idéer om Gud för ogiltiga på ett oförsonligt sätt och betraktat dem som illusioner. Trots detta finns det i dagsläget många frågetecken som komplexitetens vetenskaper ställer om den vetenskapliga skepticismens intellektuella trovärdighet. Faktum är att den nya vetenskapliga inriktningen allvarligt motsäger och kanske till och med fullständigt bryter ned de grundläggande uppfattningarna varur den vetenskapliga skepticismen med sin kritik mot Guds idé föddes i den moderna tiden. Nuförtiden analyserar vetenskapen sin gamla fastlåsning utan de linjära abstraktionerna som utgjorde den intellektuella kärnan i den moderna materialistiska ateismen. Den nya vetenskapliga uppfattningen som stödjer sig på dominansen av olinjära system i naturen ifragasätter den vetenskapliga trovärdigheten av den vetenskapliga materialismen och reduktionismen, som i allmänhet baserats på en naiv tro på de naturliga processernas linjära karaktär.



På ett mer dramatiskt sätt undergräver kaosens teori fullständigt den scientistiska epistemologiska ideologin som varit utgångspunkten för både materialism och reduktionism. Detta händer eftersom alla ”kaosteoretiker” på ett kraftfullt sätt tillbakavisar möjligheten av att vetenskapsmän någonsin varit kapabla att fullständigt specifiera de ursprungliga villkoren av många naturliga processer, något som skulle möjliggöra en komplett vetenskaplig kontroll över dem och över deras framtidna tillstånd. Således tillbakavisar kaosteorien även perspektivet – representerat av ”toppskeptiker” som Steven Weinberg eller Stephen Hawking – som påstår att om man hittar en övertygande förklaring över de ”grundläggande” nivåerna, kommer en viss ”slutgiltig fysisk teori” att resultera i att vetenskapen fullständigt kommer att triumfera. Dessutom, om de obestämda kvanteffekterna kan förvandlas till de ursprungliga villkoren, som de dynamiska systemen tycks vara så känsliga för, kommer vetenskapen att hamna i det ännu mer begränsade tillstånd av att aldrig kunna förstå verkligheten på ett fullständigt sätt.



Vi önskar också tillägga att den nya vetenskapliga inriktningen gör att den vetenskapliga forskningen och trons mysterium och obeskrivlighet står ansikte mot ansikte igen. I stället för att vilja tömma världen på mysterium, något som det reduktionistiska programmet hade som avsikt, öppnar vetenskapen nu en horisont av ett universum som fortsätter vara obestämt i oändligheten och det finns ingen möjlighet för att den vetenskapliga forskningen själv ska kunna föra oss närmare en fullkomlig förklaring av världen. Den vetenskapliga ärligheten själv tvingar oss nu att erkänna att vi kan känna den naturliga världen på ett verkligt konkret sätt endast genom att betrakta och avvakta hur utvecklingen kommer att se ut. (Haught, op.cit). Det moderna anspråket gällande den vetenskapliga kontrollen som har förmågan att fullständigt förutsäga framtiden har nu på ett avgörande sätt blivit sårbart: den kosmiska framtiden verkar vara öppnare än någonsin sedan den moderna sekulariserade vetenskapens genomslag. I ett sådant universum finns plats igen för möjligheten att tingens natur i en slutgiltig analys närmar sig mer och mer en ontologi som baseras på nyckelord som förundran, löfte och hopp. Och detta innebär att i kunskapen som baseras på det vetenskapliga förnuftet existerar en plats igen för kunskap som uppnås genom religiös tro.



7.Slutsatser



Det hystoriska argumentet som vi utvecklade i detta arbete identifierar tre grundläggande egenskaper av samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron, egenskaper som ger denna samverkan en epistemologisk legitimitet.



För det första kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans ursprung. Historien visar att redan från sitt ursprung – genom själva genetiska arvet som det fick vid sin födelse – associerade det vetenskapliga förnuftet sig med den religiösa tron i dess strävan att känna verkligheten. Detta var möjligt eftersom det finns en naturlig förmåga av att känna Gud på ett rationellt sätt (affirmativt och negativt) genom deduktion, i egenskap av världens ursprung, med attributer som liknar världens attributer. Men det behövdes den förstörande kraften av fyra successiva sekulariseringsvågor för att den högfärdiga överdriften av förnuftet till nackdel för tron först skulle leda till trons underodnande under förnuftet och sedan till trons instängning i förnuftets förtryckande ramar, följd av trons uttömning på den gudomliga transcendensens mysterium och obeskrivlighet, för att tron, slutligen, uttömd på den religiösa upplevelsens mysterium, skulle avvisas och Gud skulle proklameras död.



För det andra kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans natur. Som ett resultat av den västerländska vetenskapens långa sekulariseringsprocess, är det aktuella läget - samverkans nedbrytning och den religiösa trons förvisning ur den vetenskapliga forskningens existentiella fält – ett från den ursprungliga och naturliga ordningen avvikande och förvänt tillstånd. Att det verkligen är så bevisas av det faktumet att den långsamma, gradvisa och fortskridande nedbrytningen av samverkan mellan vetenskap och religion, genom det vetenskapliga förnuftets högfärdiga överdrift, har resulterat inte bara i den religiösa trons avvisande, utan även i dess ersättning med ett annat system av trosuppfattningar som är sekulariserade och antireligiösa (scientistiska, materialistiska och reduktionistiska). Ersättningen av ett ursprungligt trosystem (den religiösa tron) med ett annat trosystem (den sekulariserade tron) ställer oss ett ytterst värdefullt bevis till förfogande som handlar om den ontologiska naturliga status som den vetenskapliga forskningen har: kunskapen genom förnuft kan inte umbära kunskapen genom tro. Det ligger i tingens natur att förnuftet associeras med tron i sitt sökande efter kunskapen om verkligheten och sanningens upptäckt. Om samverkans naturliga partner (som är den religiösa tron på Gud) avvisas, blir den ersatt med en ”ersättningspartner”, ett surrogat (den sekulariserade tron).



För det tredje kan man nämna egenskapen som handlar om samverkans oundviklighet. Särskilt i de senaste två decennierna kan vi se den nya vetenskapliga inriktnings intresse för en ompositionering av problematikfältet till ett möte ansikte mot ansikte med teman som är specifika den religiösa reflektionen. Detta markerar – som ett uttryck av en betäcknande distansering från den vetenskapliga skepticismens ateism – faktumet att vetenskapen igen närmar sig kunskapen genom tro. Allt detta berättigar slutsatsen att samverkan mellan religion och tro inte bara är det normala ursprungsläget varifrån den vetenskapliga forskningen beger sig att uppnå kunskap om verkligheten och att upptäcka sanningen, utan även representerar det ofrånkomliga villkoret för ett sådant agerande (d v s den vetenskapliga forskningen, översättaren not).


Costea Munteanu,

Akademin för ekonomiska studier, Bukarest



Litteratur



Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.

Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, Editura/Förlag Platytera, översättning från rumänska av mig)

Förnuft.Tro. Samverkan (del 4) (av Costea Munteanu)

5.Den moderna vetenskapliga skeptiscismen



Att förkunna Guds död representerar som redan sagt slutet på den långa sekulariseringsprocessen av (den västerländska) vetenskapen. I sin kärna visar sig sekulariseringen vara ett långsamt, gradvis och fortskridande förfall av samverkan mellan kunskapen baserad på det vetenskapliga förnuftet och kunskapen genom religiös tro. Det behövdes fyra successiva vågar som karakteriserades av en skarp aggressivitet på det medfödda-ursprungliga associationsmönstret mellan förnuft och tro – associationsmönstret som var centrerat på den naturliga förmågan av att känna Gud på ett rationellt ( affirmativt och negativt) sätt i Hans egenskap av att vara världens orsak – för att den högvärdiga–inflationistiska överdriften av förnuftet till nackdel för tron först skulle leda till trons underordnande under förnuftet (våg 1), sedan till trons fångenskap inom det naturliga förnuftets förtryckande gränser (våg 2), följd av trons ”uttömning” på mysterium och på transcendenses outsäglighet (våg 3), och slutligen till att tron, tömd på den religiösa upplevelsens mysterium, avvisades, Gud proklamerades död och människan – genom vetenskapens härskande i en attityd av absolut förnekelse av religionen – tog plats i världens centrum, i stället för den ”nyss mördade” Gud. (våg 4). Krönet till allt detta var att inom kort – mot slutet av den andra hälften av 1900-talet - kunde den på detta sätt härskande, fullständiga sekulariseringen skörda ”sin dyraste frukt”: den moderna vetenskapliga skepticismen.



Förfallet av samverkan mellan vetenskapligt förnuft och religiös tro och vetenskapens härskande i en position av absolut förnekelse av religionen utgör alltså arvet som en hel rad av sekulariserande tänkare överlämnade till sina nutida efterföljare, anhängare till den vetenskapliga skepticismen, d v s de nutida tänkare som avvisar religionen i vetenskapens namn. Vi måste precisera att vi inte av en slump hävdar att de moderna skeptikerna har som program att avvisa religionen i vetenskapens namn, och inte av vetenskapen. Därmed vill vi uppmärksamma på att, när vi pratar om den anti-religiösa attityden den moderna vetenskapliga skepticismen har, måste vi skilja med ytterst vaksamhet mellan den moderna vetenskapen i sig och antaganden som den antireligiösa skepticismen grundar sig på. Vi vill med detta säga att den moderna vetenskapliga skepticismens anhängare vanligtvis associerar vetenskapen som de utövar med ett eget trosystem. Som naturligvis inte är en religiös tro (en teistisk tro), utan en sekulariserad, en anti-religiös tro, som kallas för scientism.



Scientismen kan definieras som ”den tro som påstår att vetenskapen är den enda beständiga vägledaren till sanning”. (Haught, op.cit., s. 30). Vi måste uttryckligen understryka att scientism inte är samma med vetenskap. Medan vetenskapen är en intellektuell handling som är ärlig, pålitlig och blomstrande och som är inriktad på att förstå viktiga egenskaper av vår världs verklighet, är scientismen ett antagande om att vetenskapen är det enda adekvata sättet att uppnå sanningen. Scientismen är en filosofisk (mer exakt epistemologisk) tro, som upphöjer vetenskapen till att vara den enda metoden, det enda säkra sättet, på vilket det mänskliga förnuftet kan relateras till den ”objektiva ” verkligheten.



Scientismens anhängare sätter all sin tro på den vetenskapliga metoden i sig men kan inte demonstrera sin tros sanning på ett vetenskapligt sätt. De är antagligen fullkomligt övertygade om vetenskapens förmåga av att kunna vinna klarhet i all förvirring omkring världen och den mänskliga existensen men de kan inte vetenskapligt argumentera sin tillit (utom en sluten logisk cirkel), något som gör den ogiltig (invalid) för vetenskapen, men validerar den som en form av sekulariserad tro (av epistemologisk och anti-religiös natur). Detta ger oss, tycker vi, rätten av att konstatera att inom den genetiska koden som är ärvd av den moderna vetenskapliga skepticismen förnekas den religiösa tron inte av den moderna vetenskapen i sig, utan av scientismen som hon associerar sig till, såsom ett trosystem (som utan någon vetenskaplig demonstration förutsätter att vetenskapen är det enda adekvata sättet att närma sig verkligheten).



Och ännu mer än så: om vi betraktar ämnet som vi talar om med ännu större uppmärksamhet, kommer vi att observera att scientismen i sig egentligen är nära relaterad med ett trosystem som kallas för ”vetenskaplig materialism” (uttrycket ”vetenskaplig materialism” tillhör Alfred North Whitehead: ”Science and the Modern World”, New York, the Free Press, 1967, ss. 50-55). Det är ett trosystem baserad på hypotesen att all verklighet, inklusive livet och tänkandet, kan reduceras och fullständigt förklaras med den inerta materiens termer. Den materialistiska tron blev slutligen så intimt sammanflätad med den moderna vetenskapen att idag är det antagligen många vetenskapsmän - och inte bara nödvändigtvis de som uppger att inte tillhöra den moderna skepticismen - som inte längre ens är medvetna om detta. Det är därför de ofta presenterar något för vetenskap som egentligen är en rad obevisade metafysiska antaganden som kombineras med den vetenskapliga metoden på ett slarvigt sätt.



Vi tycker att det är nödvändigt att återigen understryka: den vetenskapliga materialismen är inget annat än ett system av tro eller antaganden som okritiskt associeras med en kunskapsmetod som är hållbar och neutral, nämligen vetenskapen. I den filosofiska terminologin är scientismen den epistemologiska komponenten och materialismen är den metafysiska ingrediensen av en modern och inflytelserik trosbekännelse. Denna trosbekännelse är verkligen ett substitut för den religiösa tron, bildar ett sekulariserat trosystem och har som avsikt att svara på ett systematiskt sätt på många grundfrågor som religionen själv befattar sig med, som: Varifrån kommer vi? Vad är den djupaste naturen av verkligheten? Etc. Enligt den vetenskapliga materialismen kretsar alla dessa frågor omkring begreppet av ”materia”. Och det verkar som enkelheten och tydligheten som karakteriserar idéen av ”materia” har en väldigt starkt lockande förmåga för många vetenskapsmän och filosofer, genom att den tillfredställer en önskan de har, egentligen en ytterst metafysisk sådan, om att hitta en fast och begriplig grund, på vilken de kan bygga sin kunskap och existens.



Vi understrycker en gång till att i vår opinion ifrågasättes den mycket prisade epistemologiska ärligheten som den moderna sekulariserade vetenskapen har vunnit genom att bryta sig loss från sin relation med tron väldigt allvarligt, då skeptiker som Stephan Jay Gould (Gould/1977 som påstår att de skyddar ventenskapens integritet mot dess relation med tron är lika förbundna med denna som de teleologiska perspektiv de så häftigt anklagar att de vore ”ovetenskapliga”. Enligt vår uppfattning pekar denna situation på att det som verkligen skedde med den västerländska vetenskapen på grund av sekulariseringen var inte dess isolering från religionen och trons förnekelse, utan endast den religiösa trons ersättning med ett annat system av sekulariserade, scientististik och materialistisk tro.



Dessutom måste man göra uppmärksam på att, genom att ännu djupare analysera den moderna skepticismens grundteser, visar det sig att dess representanter även stödjer sig på en reduktionistisk metod. Utan tvivel har reduktionismen, åtminstone vid första ögonblicket, en viss övertygelsekraft. Tydligheten och enkelheten som den reduktionistiska förklaringen äger tilltalar den djupt mänskliga önskan att hitta den möjligst enklaste lösningen för de mest komplicerade fenomenen. Men inte desto mindre måste vi med största skärpan visa att den metafysiska reduktionismen som de skeptiska vetenskapsmänen hänvisar till är fundamentalt felaktigt - något som så tydligt demonstreras av vetenskapsmän som Francis Crick (Crick/1994)- och detta trots den imponerande utvecklingen som den metodologiska reduktionen förursakat inom vetenskapen.



Vi ska förklara oss. Enligt vår förståelse (se även Haught, op.cit., ss. 111-114, 116-117), är den metafysiska reduktionismen ett trosystem som associerades med vetenskapen och presenterades för publiken såsom ren vetenskap. Men även om den tas för vetenskap är den inte det. Den metafysiska reduktionismen är en mycket modern typ av tro eller ideologi som slog igenom i den akademisk-universitära världen, mest ej ifrågasatt, hand i hand med scientismen och den vetenskapliga materialismen. Den är en oundviklig följd av den epistemologiska hypotesen att vetenskapen är den privilegierade vägen mot sanning och en ständig följeslagare av den materialistiska övertygelsen att endast materien är real. Därför tillhör den metafysisika reduktionismen hellre i en kategori av trosbekännelser som inte kan förfalskas än i en kategori av kunskaper som kan bevisas genom vetenskapliga metoder. Om vetenskapsmannen tror att vetenskapen är den enda hållbara vägen mot sanning – som påstås som sagt av Crick och de andra materialistiska och reduktionistiska skeptiker – då kommer han även att tro att endast materien är real, eftersom materien är den som vetenskapen har kunskap om. Och om vetenskapsmannen tror att det är endast materien som betyder verklighet, kommer han att vara ännu mer benägen att tro att det enda sättet att förstå verklighetens ting är deras desintegration i komponenter och deras materiella interaktioner.



Som slutsats till ovanstående kan man säga att medan den vetenskapliga reduktionen är en adekvat kunskapsmetod när det gäller naturliga egenskaper, är den metafysiska reduktionismen ett system av upfattningar som tjänar vår mänskliga vilja att kontrollera verkligheten och inte vår vilja att erfara sanningen. Det som just sagts är relaterat, enligt vår uppfattning, till det faktum att när människan inte odlade dygderna (såsom ödmjukhet, tålamod, kärlek), utan lidelserna (såsom högfärd, ilska, fiendlighet), hade hon en suspekt och dunkel benägenhet av att vilja lägga under sig all verklighet med hjälp av sina egna krafter, vare sig i politisk, ekonomisk, militär eller intellektuell mening. Och när det gäller vetenskapsmän verkar det som odlingen av de epistemologiska ”synderna” (såsom förståndets högfärd, den kognitiva urskiljningsförmågans frånvaro, anslutningen till ideologier), till nackdel för de epistemologiska ”dygderna” (förståndets ödmjukhet, den rätta epistemiska sansen eller den undersökande metodens ärlighet) har resulterat i att det är mycket svårt att avvisa frestelsen av att få och acceptera den bedrägliga känsla av intellektuell dominans som vetenskapen bjuder på.

((Detta är den fjärde delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).


Fortsättning följer.


Litteratur


Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

Förnuft.Tro. Samverkan (del 3) (av Costea Munteanu)

4.Den västeuropeiska vetenskapen




Som slutsats till ovanstående kan man säga att både den grekiska och den arabiska vetenskapen karakteriserades - ur den mellan tro och förstånd befintliga relationens perspektiv – av en dominans av associationsmönstret centrerat på den naturliga rationaliteten. De flesta grekiska och arabiska tänkare grundade sina uppfattningar på den naturliga affirmativa och negativa kunskapen genom deduktion om Gud, som världens orsak, en rationell kunskap som inte strävade efter att möta den gudomliga Revelationen.



Å andra sidan såg vi att det fanns i de analyserade epokerna även en minoritet av grekiska och arabiska tänkare, hos vilka det naturliga tänkandet strävade efter att vägledas av ett förstånd som inte avvek från sitt naturliga sätt att användas, nämligen från att syna och känna Gud som uppenbarad i skapelsens varelser och evoluerade mot ett stabiliserat associationsmönster som grundades på en förandligad rationalitet, där den intelletuella kunskapen om Gud i hans manifestation i världen - som Skapare och Härskare över alla öden – förenades med hans rikare, omedelbara kontemplation.



I kontrast med denna utveckling stod följande epok då den grekisk-arabiska vetenskapen togs över av medeltidens Västeuropa med sin gradvis etablering av en annorlunda präglade process: därför att den inte använde sig av den övernaturliga Revelationen i sin helhet, strävade de europeiska tänkarnas och vetenskapsmännens rationella kunskap ( från de som etablerades under den tidiga medeltiden till de som dominerade 1900-talets slut och fortfarande dominerar början på 2000-talet) att uppnå en stabilitet genom att vägledas av ett förnuft som avviker från sitt naturliga användning och deformeras av rationalitetens överdrift. Det är ett tänkande som strävar efter att uppfatta världens rationalitet utan existensen av en person som tänkte världen som rationell. D v s en naturlig rationalitet där betraktandet av de synbara tingen som står under en underbar ordning, som är satta i rörelse och burna på ett orörligt vis (av Gud- översättarens not), ledde inte till att känna – och erkänna – Gud som skapande orsak av och grund för allt som finns. Det ostabila associationsmönstret som baserades på den naturliga rationaliteten – som dominerade under den arabisk-grekiska vetenskapens tid – tenderade nu, i den europeiska vetenskapens epok , att ”falla” i ett urartat associationsmönster centrerat på en överdriven rationalitet, dess slutpunkt slutade med att visa sig i våra dagar som ett förnekande av tron från förnuftets sida.



Det historiska argumentet som vi utvecklar i detta arbete är att denna urartade process under tidens gång är kärnan i den västerländska vetenskapens sekularisering. Det är en långsam process som består av successiva steg och reflekterar inte så mycket en avhängighet av ”den obevekliga tidens gång”, utan mer av vissa personliga intellektuella val och trosbekännelser som de flesta av tänkarna och vetenskapsmännen tog ansvar för i frihet. Vi understryker en gång till denna idé som är väsentlig för vår argumentation: vetenskapens brytning med och dess separation från tron var inte en ursprungsföreteelse, inte heller en historisk fatalitet, utan resultatet av vissa intellektuella och professionella val som man träffade och tog ansvar för i frihet och medvetet under tidens gång, särskilt under de senaste fem-sex århundraden av vetenskaplig forskning.



En första våg av sekularisering registrerades mellan den tidiga medeltidens slut (800-talet och 900-talet) och början av Renaissancen och reformen under 1400- och 1500-talet. Tidens viktigaste tänkare, Thoma d' Aquino och Bonaventura värderade den religiösa erfarenheten som väsentlig. På denna grund tänkte de ut en rad rationella bevis för Guds existens, för att anpassa den religiösa tron till de vetenskapliga studierna och för att relatera den till andra, vanligare erfarenheter. Det var tiden då associationsmönstret som var centrerat på det naturliga förståndet (”Det ligger i människan förmåga att rationellt känna Gud”) och som var ostabilt (”Den naturliga förmågan av att känna Gud svårt kan leva kvar utanför den övernaturliga Revelationen”) började urartas genom manifestationen av de första tecken på förståndets överdrift till trons nackdel. Det var bara de första tecken eftersom den religiösa erfarenheten fortfarande gick före den logiska förståelsen, men kunskapen började baseras på logik och rationellt tänkande mer än på Revelation. Kort sagt innebär sekulariseringens första våg att tron blir underordnad förståndet.



Den andra vågen av sekularisering föddes under 1400- 1500-talet. Det var en tid av en fundamental betydelse särskilt för den kristna Västen, som inte bara lyckades med att hinna ifatt andra kulturer utan var på väg att överträffa dem. Dessa århundraden påverkades av den italienska Renaissancen och reformen som delade den kristna Västen i två fientligt inställda läger - katolikerna och protestanterna - , den ”Nya världens” upptäckt och början på den vetenskapliga revolutionen, som hade väsentliga konsekvenser för resten av världen. Mot slutet av 1500-talet var Västen på väg att skapa en helt annorlunda kultur. Det var alltså en övergångsperiod som karakteriserades av framgångar men även av oroligheter.



Om man betraktar denna tids händelser ur vårt arbetes perspektiv – relationen mellan kunskapen som uppnås genom vetenskapligt tänkande och den som uppnås genom religiös tro – verkar oroligheterna under denna övergångsperiod manifesteras som motsatta tendenser:



-å ena sidan, betraktade en rad humanisitiska tänkare Gud som väldigt avlägsen från människan och helt transcendent och ouppnåelig för det mänskliga förståndet. Det är fallet med tänkare som Coluccio Salutati och Leonardo Bruni.



-å andra sidan trodde andra renaissance-represantanter – som t ex den tyska filosofen och prästen Nicholas Cusanus – mer på den mänskliga förmågan att förstå Gud. Cusanus var väldigt intresserad av den nya Renaissance-vetenskapen som han trodde att den kunde bidra till den Heliga Treenighetens förståelse.



Det är bakgrunden till att associationsmönstrets börjande degeneration som inträffade inom första sekulariserings våg blir nu djupare: tron (och speciellt kristendomen) är uppfattad som ett sammanhängande och rationellt system som är resultatet av silogistiska deduktioner baserade på kända axiomer. Genom att försvara Guds existens med helt rationella argument, gjorde de viktigaste teologorna och klerkerna tron sårbar inför den nya vetenskapen: när de teologiska argumenten var vederlagda av den nya vetenskapen var Guds själva existens som vederlades och tvivlades på. I stället för att se Guds idé som en symbol för en personlig verklighet som inte hade någon existens i det vanliga ordets bemärkelse och som endast kunde upptäckas genom böns och kontemplationens discipliner, hävdades mer och mer att Gud blott var ett varande som vilket varande (liv) som helst, något som reducerade Guds studium till en naturvetenskap. Det skedde alltså Revelationens Guds (den transcendenta Guds) effektiva övergivande och Hans ersättande med rationens gud (en immanent gud). Som övergripande slutsats kan man säga att den andra vågen av sekularisering resulterade i trons rationalisering.



Den tredje vågen av vetenskapens sekularisering ägde rum under upplysningstiden från 1600-talet till första hälften av 1700-talet. Den tekniska utvecklingen och moderniseringsprocessen påverkade Västen genom en rad av djupgående förändringar: de ledde till industrialisering och till en motsvarande förändring av jordbruket, till en intellektuell ”upplysning” och till politiska och sociala revolutioner. Det var en ny, optimistisk vision om mänskligheten som skedde i takt med att härskandet över de naturliga krafterna som förr hade ”förslavat” mänskligheten verkade göra större och större framsteg. Folk började tro att en bättre uppfostran och förbättrade lagar kunde upplysa den mänskliga anden. Detta nya förtroende i den mänskliga varelsens naturliga krafter innebar att människan började tro att hon kunde uppnå upplysningen genom sina egna ansträngningar. För att upptäcka sanningen, kände hon inte längre behovet av att stödjas på tron på Gud och på den ärvda traditionen. Hon tyckte att hennes egen avancerade kunskap och hennes egna effektivitet legitimerade en omprövning av relationen med den absoluta verkligheten och en revidering av de kristna traditionella förklaringarna om omvärldens verklighet, en ”anpassning till dagens tillstånd”.



Den nya vetenskapliga empiriska andan, baserad mer och mer på iakttagelse och experimentering, gjorde att de gamla ”bevisen” av Guds existens inte längre beaktades som helt tillfredställande och naturvetenskapsmännen och filosoferna, begeistrade över den empiriska metoden, tyckte sig vara berättigade att verifiera Guds objektiva verklighet på samma sätt som man undersökte bevisen för andra demonstrerbara fenomen. Det är andan i vilken tänkare som Blaise Pascal, René Descartes, Isaac Newton, Baruch Spinoza, Moses Mendelsohn och Immanuel Kant elaborerade sina vetenskapliga eller filosofiska verk.



Allt detta utgör en utveckling som vi tror att det tillåter oss att uppskatta att under den tredje vågen av vetenskapens sekularisering accelererades och generaliserades degenerationsprocessen av associationsmönstret mellan det vetenskapliga förnuftet och religiösa tron. Nu blir det möjligt och till och med önsvärt att förneka Guds existens. Den empiriska metoden som blir nu förhärskande tydliggör ett bakomliggande tänkesätt som har som mål att avskilja världen ifrån Gud och att göra människan autonom gentemot Gud. Till följd är trons rationalisering som resulterat efter andra vågen av sekularisering nu driven till sin spets , d v s till konsekvensen av att tron blir uttömd på mysterium, genom att Gud helt enkelt uppfattas som en förlängning av den naturliga, fysiska ordningen.



Slutligen kan man tala även om en fjärde och sista våg av sekularisering som sträckte sig under circa två århundraden, mellan den andra hälften av 1700-talet (upplysningsårhundradet) och slutet av den första hälften av det moderna 1900-talet. Det var den långa tiden under vilken de viktigaste av de sekulariserande tänkarna hann driva associationsmönstrets degenerationsprocess till sin spets, med konsekvensen av att: samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron fullständigt splittrades och vetenskapen intog en härskande position av absolut förnekande av religionen, något som utgjorde det yttersta resultatet av sekulariseringens och det moderna vetenskapliga skepticismens ”äventyrsresa”.



Eftersom p g a den föregående sekulariserings vågor upphörde ”Gud” att vara en djupt subjektiv upplevelse kom man i Europa under den andra hälften av 1600-talet slut till empirismens logiska gränser: det var inte längre nödvändigt att uppnå bortom existensens vetenskapliga förklaring. T ex lämnade Jean Meslier, en landpräst som dog 1729 som ateist, efter sig ett memorial där han uttryckte sin avsky inför mänskligheten och inför dess omöjlighet att tro på Gud. Newtons oändliga rum, trodde Meslier, var den enda eviga verkligheten: det fanns ingenting utom materien.



Vid slutet av seklet existerade några filosofer som var stolta över att kallas för ateister, även om de fortfarande var en skör minoritet. Men just detta faktum var bevisen på en helt ny utveckling. Dittills var ordet ”ateist” ett skällsord som man använder för fienderna. Nu började uttrycket användas och visas demonstrativt och med stolthet inför andra. I detta sammanhang drar den skottiska filosofen David Hume de sista logiska konsekvenserna av empirismen och argumenterar att det inte finns en filosofisk rationell anledning för att tro innågot som finns bortom människans den sinnliga erfarenhet.



I slutet av 1700-talet förvisade Pierre-Simon de Laplace redan Gud ur fysiken. I den laplacianska kosmologin blev det planetariska systemet en glödning från solen, som så småningom återställdes. Och när Napoleon frågade honom: ”Vem var skaparen av alla dessa ting?” gav Laplace sitt berömda svar: ”Je n´avais pas besoin de cette hypothèse-la”.



Genom århundradena talade representanterna av alla monoteistiska religioner om att Gud inte blott var ett väsen bland andra. Han existerar inte som ett fenomen som vi kan förnimma. Men i Västen började de kristna telogerna ha en vana att tala om Gud som Han verkligen var ett av de existerande tingen. De anslöt sig till den nya västerländska vetenskapen för att bevisa Guds objektiva verklighet, såsom Gud kunde testas och analyseras som något annat som helst. Nu, inom den fjärde sekulariseringsvågen, den sista vågen som skulle driva sekulariseringen till sitt slut, omvände tänkare som Diderot, Holbach och Laplace detta försök och kom fram till samma slutsats som de mest extremista mystikerna: att det inte fanns något bortom oss. Som vi snart kommer att se gick det inte lång tid tills andra vetenskapsmän och filosofer kom att triumferande deklarera att Gud var död.



Mot slutet av 1800-talet blev ateismen på ett tydligt sätt något ”aktuellt”. Vetenskapens och teknologins framsteg skapade förutsättningarna til en ny anda av autonomi, som gjorde att vissa deklarerade sig oberoende av Gud. Det var århundradet då Lidwig Feuerbach, Karl Marx, Charles Darwin, Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud skapade filosofiska system och vetenskapliga tolkningar av verkligheten som inte hade någon plats för Gud.



Faktum är att under 1800-talet avlösade betydande filosofer varandra i att trotsa det traditionella synsättet på Gud, åtminstone den ”Gud” som dominerar i Västen. De var mest onöjda över begreppet av övernaturlig gudom, ”bortom oss”, med en objektiv existens. Vi har sett att, även om idéen av Gud som det absoluta Väsen segrade i Västen, förespråkade andra monoteistiska traditionen inte en sådan teologi. De ortodoxa kristna, judarna och muslimerna insisterade, varje av dem på sitt sätt, på att den mänskliga idén av Gud inte motsvarade den outsägliga verkligheten som den endast symboliserade. Alla dessa troende antydde vid olika tidpunkter och i olika sammanhang att det var korrektare att beskriva Gud som ”Ingenting”, än det Absoluta Väsendet, eftersom Han inte existerar på något sätt som människorna (naturligt – n. n.) kan uppfatta. Under århundradenas lopp glömde Västen bort denna uppfattning om Gud (den negativa-apofatiska, att Gud är obeskrivbar – översättarens not). Katolikerna och protestanterna slutade med att se på Gud som på ett Väsen som är en annan verklighet, som tillläggs världen människorna känner och som kontrollerar deras gärningar. Det är denna uppfattning om Gud som många av den post-revolutionära världens tänkare under 1800-talet tyckte att den var oacceptabel, eftersom den tycktes – i deras opinion – döma människorna till ett förödmjukande slaveri och till ett ovärdigt beroende, ojämförbar med den mänskliga godheten. (Armstrong, op.cit). Om man lämnar för att börja med ”värdighetens” högfärdiga anda därhän som egentligen drev dessa ateistiska tänkare är det i alla fall uppenbart att deras uppror mot denne Gud inspirerade många samtida att göra likadant.



I vilket fall som helst, vill vi understryka att 1800-talets nya ateister, som väsentligt medverkade till att den västerländska vetenskapen fullständigt sekulariserades under den fjärde vågen, uttryckte sig mot den uppfattning om Gud som härskade i den sena västerländska upplysninstiden och inte mot andra uppfattningar om gudomligheten. Karl Marx fall säger till exempel mycket i detta sammanhang. Marx såg religionen som ”den förtryckta skapade varelsens suck (... ), folkens opium som gjorde detta lidande uthärdligt” (se ”Contribution to the Critique of Hegel's Philosophy of the Right” i Jaroslav Pelikan, förlägare, ”Modern Religious Throught”, Boston, 19990, s. 80; apud Armstrong/2001, s. 295). Trots att Marx förespråkade en messiansk vision över historien, förkastade han Gud som ovidkommande. Eftersom utanför den historiska processen inte fanns någon mening, värde eller mål, kunde idéen om Gud inte hjälpa mänskligheten, detta var slutsatsen som Marx drog, medan ateismen som Gudsförnekelse var även den ett slöseri med tiden.



År 1882, då Friedrich Nietzsche förkunnade att Gud var död, använde han en - under den västerländska sekulariseringens långa historia - makalöst våldsam taktik . Han hade förstått att det skett en radikal förändring i det västerländska medvetenheten, som resulterat i att det blev svårare och svårare att tro på fenomenet som de flesta människorna kallade för ”Gud”. Det var inte bara att den mänskliga vetenskapen hade gjort att sådana synsätt som till exempel baserats på den bokstavliga uppfattningen om skapelsen öftare och öftare kom att deklareras som omöjliga, utan även idéen av en ”Gud-som-uppsynsman” blev mindre och mindre acceptabel, därför att människan (medels vetenskapen – översättarens not) förfogade över större och störrre makt och härskade mer och mer över världens ting. Nietzsche hävdade att ”Guds död” skulle inleda en ny, överlägsen fas i mänsklighetens historia. I Nietzsches upfattning skulle människan, för att vara ”värdig” Guds mördande, bli själv gud. I ”So sprach Zarathustra” (1883), förkunnade filosofen ”övermänniskans” födelse, som skulle ta Guds plats. Den nya upplysta människan skulle deklarera krig mot de gamla kristna värdena, trampa de eländiga sederna och förkunna ankomsten av en ny, mäktig mänsklighet, som inte kommer att ha något av de kristna dygderna, av kärlek och barmhärtighet kvar. På detta sätt kommer mänskligheten att kunna tillbedjas som evig och gudomlig, egenskaper som ditills endast tillskrev den avlägsna och transcendenta Gud.



Under 1950-talet, undrade logiska positivister – som A. J. Ayer – om det var någon mening med att tro på Gud, då naturvetenskapen var en säker källa till kunskap, i och med att denna kunde verifieras empiriskt. Egentligen undrade Ayer inte om Gud existerade eller inte, utan om idéen om Gud hade någon betydelse. Senare, i samma anda, argumenterade språkfilosofer som Antony Flew att det är mer rationellt att hitta en naturlig än en religiös förklaring. De gamla ”bevisen” fungerar inte, eftersom de skulle innebära att man går ut ur systemet för att se om naturfenomen är förorsakade av egna lagar eller av något som finns utanför systemet. Argumentet att vi är ”tillfälliga” eller ”ofullkomliga” varelser bevisar ingenting, eftersom det alltid kan finnas en absolut, men inte övernaturlig förklaring (till allt som finns – översättarens not). På sätt och vis är Flew mer optimistisk än Feuerbach, Marx eller existentialisterna: det handlar inte om en smärtsam, inte heller om en hjältemodig utmaning, utan om en naturlig strävan mot förnuft och vetenskap, som den enda vägen till framsteg.



((Detta är den tredje delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).


Fortsättning följer.


Litteratur



Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.

Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.

Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, Editura/Förlag Platytera, översättning från rumänska av mig)

Nedstigandet i dödsriket (av Florin Caragiu)

fascinerade av intets magi
svalde vi döden
och löstes upp i vår egen skugga

vi kan inte längre fylla med vår kropp
avståndet mellan öga och hjärta

mörkret skälver när vi ser på varandra
genom Jesu genomskinliga sår
som vi ristade utan att veta varför
och vaknade sedan utanför oss själva

med slappa händer väntar vi på
beröringen som inifrån iklär oss
den i ett enda stycke vävda livklädnaden

(översättning från rumänska av Monica Lassarén; originalpoesin, vars titel är: "Pogorârea la iad" kan läsas här:  http://agonia.ro/index.php/poetry/240985/Pogorârea_la_iad)

Om det kontemplativa livet (av Florin Caragiu)

efter Kalistos Katafygioten, Filocalia

Avtrubba inte dina sinnen med förståndet
Täck inte det synligas skönhet
Som gives dig för hjärtats njutnings skull,

Utan mellan förstånd och det levande som pulserar i ting
Sätt ordet, i vilket kärlekens Eukaristi
Föder naturens enhetliga och enkla verk.

Älska Gud och låt dig bäras
På nådens vingar till ljusets altare
Över dimman som lidelsernas lagt
På själens skådande kraft.

Då kommer ditt renade ansikte att befrias
Från motsträvighetens mörka slöja
Vänt på nytt som ett törstande öga mot den gudomliga strålen.

I en gest av tillbedjan fyll mer och mer din blick
Med det aldrig uttömda mysteriet så får du, hänförd av förundran,
Finna vilan i Andens gemenskap.


(översättning från rumänska av Monica Lassarén; original poesin, vars titel är : "Despre viata contemplativă" kan läsas här: http://agonia.ro/index.php/poetry/149256/Despre_viaţa_contemplativă)