De Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara (1800-1900-talet)

Storhertiginnan Elisabeta Fjodorovna av Ryssland (1 november 1864-18 juli 1918), född prinsessa av Hessen och Rhein, var hustru till Storhertigen Sergej Alexandrovich av Ryssland, den femte sonen till Tsar Alexander II av Ryssland och Maria Alexandrovna, född princessa av Hessen-Darmstadt.



Elizabeth, kallad Ella av familjen, var det andra barnet av Storhertigen Ludwig IV av Hessen och Prinsessan Alice av Storbritanien. Även om familjen var rik, levde de inte i onödig lyx. Elizabeths mamma, Princessan Alice, tog hand om det vanliga hushållet och engagerade sig i välgörenhet, hon deltog i omvårdnaden av skadade soldater i det österrikisk-preussiska kriget. Elizabeths yngre syster, Alexandra Fjodorovna, skulle senare bli den sista Tsarinnan.

Sitt namn hade Elizabeth fått av sin djupt troende mor efter den Heliga Elizabeth av Ungern, som tillhört deras släkt och för vilken Prinsessan Alice hade en stor kärlek och vördnad. De första 14 åren levde Elizabeth i Tyskland, men efter hennes mors och den yngsta systers död i en difteriepidemi var drottning Victoria som tog hand om sin föräldralösa dottersdotter. Elizabeth i sin tur tog mycket ansvar för Alexandras uppfostran, sin yngre syster. Detta drag av kärleksfullt ansvar blev den röda tråden i hennes liv, när hon senare med hela sin själ skulle ägna sig åt sin familj och sitt nya land och folk. Allt detta var en skuggbild av kärleken, det levande heloffret åt Kristus som skulle kröna hennes livs slut.

Den unga Elizabeth var en vacker kvinna som attraherade många friare. Drottning Maria av Rumänien som var hennes kusin beskrev Elizabeth i sina memoarer som en ”sagolik skönhet och ljuvlighet”. En av de talrika friarna var den framtide tyske kejsaren, Wilhelm den II:e, som uppvaktade henne flitigt och tillägnade henne kärleksdikter. En annan friare var Frederik den II:e, den framtide Storhertige av Baden. Men Elizabeth avvisade dem hövligt. Avvisad blev även hennes framtide make första gången, fast Elizabeth hade upptäckt att de hade mycket gemensamt. Båda var religiösa, allvarliga och konstälskande. Sergej var son till Tsarinnan Maria Alexandrovna, Elizabeths släkting. När Sergej förlorade båda föräldrarna, kände Elizabeth sig igen i hans sorgkänslor och detta förde dem slutligen samman. Vid 20 års ålder gifte hon sig med den ryske Storhertigen och följde honom i hans land, som skulle bli hennes nya hemland för resten av livet. Paret förblev barnlöst men adopterade Storhertigen Dmitri Pavlovitch och hans syster Storhertiginnan Maria Pavlovna efter deras moders död.

Elizabeths nya familj, omgivning och folk blev genast erövrade av hennes skönhet, mildhet och ädelhet. Elizabeth i sin tur omfamnade kärleksfullt sitt nya folk och trängte in så småningom till dess djupaste sträng, dess andlighet. Upplyst av denna andlighet begåvades hon med en förnyad, renad och djupare förståelse för Gud, liv och människor som ledde henne år 1891 till ett avgörande beslut: att gå över från sin protestantiska tro till den ortodoxa kyrkan.



Elizabeths beslut emottogs på olika sätt av hennes ryska familj och det ryska folket å ena sidan och hennes tidigare släkt å andra sidan. Hennes man Sergej rördes, som en vittne berättade, till tårar. Tsaren Alexander III själv blev gripen. Vid hennes upptagning i den ortodoxa kyrkan genom oljesmörelsen på Lazarus lördagen skänktes Storhertigen Elizabeth en dyrbar ikon som var en kopia av ”Den icke för hand målade Kristus”, ikonen som vår Herre Jesus Kristus lämnat som avtryck på Veronicas tyg på Golgota. Denna ikon bevarade Elizabeth med stor vördnad i hela sitt liv. Hennes beslut att konvertera till ortodoxin var inte framtvingat, utan det var ett fritt val som Elizabeth träffade, trots att hon visste att hennes tidigare familj skulle reagera med bestörtning, sorg och missuppfattning.



Det var verkligen allt utom enkelt att meddela det till dem. Vid den tiden skrev hon i ett brev att hon ”är intensivt lycklig, men att det smärtar henne att förorsaka sorg” till dem, medan hennes beslut var taget ”med en brinnande tro och med känslan att hon nu blir en bättre kristen”; hon var säker att Gud välsignade hennes val som skulle föra henne närmare Honom. Elizabeth avvisade tanken att det var den yttre glansen som dragit henne till den ortodoxa kyrkan: ”Du säger att det var kyrkans yttre glans som förtrollade mig...men detta har du fel i - inget av de yttre tecknen attraherade mig – nej – gudstjänsten, de yttre tecknen är endast till för att leda oss till de inre tingen.” (Ludmila Koehler, Saint Elisabeth the New Martyr, (New York: The Orthodox Palestine Society, USA, 1988), p. 25)



Wilhelm den II-e påstod till och med att Tsaren hade övertalat Elizabeths make att tvinga henne konvertera, men Elizabeth tillbakavisade bestämt detta. Hon förklarade att det var hennes egen vilja och att hon skulle ljuga inför Gud om hon trots hennes övertygelse skulle förbli protestant utåt.

Elisabeta Fjodorovna tillbringade sju år i Sankt-Petersburg som då var Rysslands huvudstad. För att uppfylla sina plikter som Storhertiginna deltog hon i det mondäna sällskapslivet med alla offentliga receptioner och hon var omtyckt av alla. Men detta livs konstnärliga och intellektuella glans tillfredställde henne inte, hon insåg så småningom att det var fjärran folkets verkliga liv. Det enda som egentligen intresserade henne var att med hjälp av sina relationer förverkliga sina filantropiska och kyrkliga aktiviteter.

När Storhertigen blev Moskvas guvernör flyttade de till Moskva. Även där tillägnade hon sig välgörenheten och blev ordförande i många filantropiska föreningar. Under kriget mellan Ryssland och Japan (1904-1905) var hon engagerad med kropp och själ i omhändertagandet av skadade soldater, tillsammans med hela ryska folket. Hon tog hand om deras kroppsliga sår men hon glömde inte deras själsliga behov. Till exempel såg hon till att ställa de skadade soldater till förfogande kapell på hjul där de kunde delta i de heliga gudstjänsterna.



En av de viktigaste verken som Elizabeth förverkligade under den tiden var Kvinnoarbetets Organisation, som förde samman kvinnor från alla samhällsskikt, från arbetare till de högst adliga . De förenades genom sina händers verk i välgörande syfte i Kremlins salar; endast tronsalen var inte upptagen av deras flitiga aktivitet. Här utplånades alla sociala klyftor i en enda gemenskap som brann av önskan av att lindra lidandet och trösta de fattiga, sjuka, skadade och nödställda.



Den 18 februari 1905 inträffade en tragedi som helt skulle förändra Elizabeths liv: Storhertigen Sergei Alexandrovich som hade varit sedan 1891 Moskas generalguvernör och blivit en måltavla för revolutionärer blev mördad av en bomb som en medlem av Socialist-Revolutionära partiet, Ivan Kaljajev, kastade på honom från nära håll. Storhertiginnan var på väg att lämna sin verkstad när hon hörde explosionen. Häftigt gripen vid anblicken av hennes mans styckade kropp vars bitar låg spridda på trottoaren behöll hon ändå fattningen och, fallande på knä, hjälpte till att samla och täcka dem med en mantel. Hon hittade även kraften att ordna så att hennes makes kusk som var allvarlig skadad fördes till sjukhuset. När hon lite senare besökte den döende mannen på sjukhuset och han frågade efter sin herres tillstånd lugnade hon honom med att enkelt säga att det var Storhertigen som hade skickat henne dit. Så kunde kusken få ro och dö fridfullt.



Elizabeth hittade till och med den moraliska styrkan och framförallt kärleken för att besöka mördaren i fängelset, i hoppet om att beveka hans förstenade hjärta med sin förlåtelse och förmå honom att uppriktigt ångra sin gärning.



”Vem är du?” frågade han när de möttes. ”Jag är hans änka”, svarade hon, ”varför har du mördat honom?” ”Jag ville inte döda dig”, sade han.”Några gånger när jag träffade honom hade jag redan bomben med mig, men du var med honom och jag kunde inte förmå mig själv att röra vid honom.” ”Du förstod inte att genom att döda honom dödade du mig”, sade hon. Då började hon tala om hur förskräcklig denna gärning var inför Gud. Hon tog Evangeliet i sina händer och bad honom att läsa det och lämnade det kvar i cellen. Sedan bad hon sin sväger, tsaren Nikolaj den II:e att benåda honom, men mördaren avvisade förlåtelsen och beskyllde henne av att ha missuppfattat deras samtal. Han blev avrättad genom hängning den 23 maj 1905. Elizabeth tog emot detta med sorg, men hon uttryckte sitt hopp att han ändå ångrade sin synd inför Gud i sista minuten innan han dog. På korset som upprestes till den Storhertigen Sergejs minne lät hon graveras Kristi ord över dem som korsfäste Honom: ”Förlåt dem, Fader, för de vet inte vad de gör.”



Efter mordet på hennes man beslöt Elizabeth att fullständigt lämna bakom sig sitt gamla sätt att leva. Hon gav upp sitt ytliga sociala liv och skänkte sin omfattande smycksamling, dels till Kejserliga Skattkammaren, dels till sin familj och den större delen till välgörande syften. Hennes kost bestod av bröd, grönsaker och mjölk. Det centrala i hennes liv blev organisationen av ett konvent där bön och gudstjänst var förenade med välgörenhet. Konventet fick namnet ”De Heliga Marta och Maria” för att visa dess likhet med Lazarus hem. Vid sidan av konventet byggdes ett sjukhus, ett apotek, ett kapell och ett barnhem. Konventets systrar levde som i ett kloster, men utåt var de aktiva genom att ta hand om sjuka, söka upp och hjälpa fattiga och även föräldralösa och övergivna barn, som annars brukade gå under i den stora staden. Bostäder anordnades för unga kvinnor, studenter, arbetare; ambulatoriska mottagningar, kostnadsfria matställen, skolor för Röda Korsets systrar öppnades. Fattiga fick hembesök av systrarna, som tog hand om de sjuka och gamla familjemedlemmarna, hjälpte barnen med läxorna och framförallt spred glädje, frid och förtröstan i Gud.



Elizabeth förde ett liv som för oss verkar på gränsen för det omöjliga. Under dagen tog hon inte bara hand om de sysselsättningar som de andra systrarna också hade utan även om räkningar, otaliga petitioner och anhållan som kom från olika platser i Ryssland. Ofta sov hon bara 3-4 timmar per natt. Nätterna vaknade hon vid midnattstiden för att be och sedan ofta vaka vid en sjukbädd då hon försökte trösta och lindra patientens fysiska lidande och bad om dennes själsliga frid. Hon sågs till exempel ta hand om ett för läkarna hopplöst fall, en kvinna med omfattande infekterade brännsår, som hon bytte bindorna i flera timmar några gånger om dagen utan att bry sig om den svåra lukten och att det tog lång tid. Kvinnan tillfrisknade till allas bestörtning. Hennes sjukhus erhöll med tiden ett mycket gott rykte, de svåraste fallen skickades dit.



Elizabeth brydde sig inte endast om det fysiska tillfrisknandet eller det kroppsliga lidandets lindring, utan även om själens frid och läkande. Hon satte stor vikt på att konventets systrar skulle förberedas för att ge stöd och vägledning och inge mod och frid till dem som befann sig på tröskeln till döden, så att de kunde dö på ett värdigt kristet sätt. Hon tyckte att de döende hade rätt att veta om sitt allvarliga tillstånd för att kunna förbereda sig inför döden; att dölja verkligheten för dem var upprörande och orättvist. Att förbereda sig inför döden betydde inte att påskynda den. All makt var i Guds händer, som i sin barmhärtighet kunde även förlänga patientens liv.



Vid de dödas säng lästes enligt den ortodoka kyrkans fromma tradition oavbrutet psalmer tills kroppen begravades. Det var systrarna som gjorde detta verk av barmhärtighet i det lilla sjukhuskapellet och ibland kunde man höra Elizabeths röst läsa Psaltaren i sin tur.



Ett speciell verk som uppstod tack vare Storhertiginnans insats var ett sanatorium för fattiga kvinnor som var allvarligt sjuka i tuberkulos. Hon älskade mycket sanatoriet och besökte det två gånger i veckan. Full av värme och kärlek spred hon glädje och tröst bland sina patienter, som hon kramade utan rädsla av att bli smittad. Ofta anförtrodde de henne sina barn på dödsbädden med orden: ”Jag har ingen annan utom er i denna värld.”

Elizabeth engagerade sig inte bara i sitt konvent, utan hon stödde även andra kloster och byggandet av kloster och kyrkor, inte minst i samband med ”Ryska Missionen”, en förening vars grundare och ordförande hade varit hennes man Storhertigen Sergej. Efter hennes mans död blev hon ordförande för föreningen. ”Ryska Missionen” stödde och beskyddade de ryska klostren i Jerusalem och organiserade pilgrimsresor till det Heliga Landet som möjliggjorde även för de meddellösa att en gång i sitt liv åka och vörda den Heliga Graven. Hon tyckte mycket om den ortodoxa kyrkans gudstjänsters skönhet, som påminde om att Gud inte bara är kärlekens Gud utan även skönhetens. Hon föredrog gamla traditioner och den gamla ikonografiska stilen som var renare, andligare, mer mystisk än hennes egna tidens verk och hon lät byggas flera kyrkor i en sådan stil.

Hennes egen bostad var liten och enkel, utan några bekvämligheter eller dyrbarheter och ikoner prydde dess vägar. All hennes förmögenhet gick till välgörenhet och till stöd av konventet och andra kloster. Utåt försökte hon dölja sina ansträngningar och hennes ansikte var leende. Hon var redan under sitt liv vördad av folk på grund av hennes godhet och outtrötliga välgörenhet. Hennes anseende var så högt att överallt hon gick strömmade folkmassor dit för att se henne och visa henne vördnad. När hon tillsammans med trettio av hennes systrar blev nunna i april 1910 hade hon alltså redan sedan några år levt på ett monastiskt sätt.



Under första världskriget ägnade sig Storhertiginnan med alla sina krafter åt att ta hand om sjuka och skadade soldater. Hon åkte ofta tillsammans med sin syster, Tsarinnan Alexandra till fronten. Under denna aktivitet blev de beskyllda för att ha ägnat sig med stor uppmärksamhet åt att ta hand om de skadade tyska soldaterna också. Särskilt i dessa krigstider kunde man se hennes organisatoriska begåvning men framförallt hennes fullständiga, kärleksfulla offerinsats, då hon bad och arbetade dag och natt för att dra alla slags människor till denna aktivitet: män och kvinnor, rika och fattiga, adligt och enkelt folk, arbetare, tjänstemän, ämbetsmän. Alla insatser var värdefulla. Hon använde sin goda relation med sin syster och Tsaren i sitt arbete med att få och besvara talrika petitioner och försökte hjälpa alla utom dem som uppenbarligen drevs av politiska orsaker. Den enda situationen där Tsarinnan inte lyssnade på hennes råd och önskan var den beträffande Rasputins onda inflytande, som Tsarinnan betraktade som helig, trots Storhertiginnans motbevis.



Revolutionen förmådde inte ändra på Elizabeths liv; hennes vilja att å ena sidan fördjupa sig i bön, å andra sidan ägna sig åt sina lidande medmänniskor blev bara mer brinnande. Hon kände nu mer kärlek till det ryska folket, som hon jämförde med ett barn, som bedrogs av Rysslans fiender: ”Ryssland och hennes barn vet inte vad de gör i dessa tider. De är som ett sjukt barn vilket man älskar hundra gånger mer i sin sjukdom än när hon är frisk och lycklig. Man längtar efter att lindra hennes lidande, hjälpa henne och lära henne att ha tålamod. Det känner jag mer och mer varje dag som går.” Hon litade på Gud, för som psalmisten säger, ”vad kan människorna mig göra?”



Först tillät kommunisterna konventets systrar att fortsätta verka på samma sätt som tidigare, utan att inskränka dem. Till allas stora förundran hjälpte de till och med att skaffa mat till systrarnas välgörande syften. Men snart skickades en grupp till konventet som anklagade dem för att spionera för tyskarna och ville arrestera Elizabeth. Hon reagerade med stort inre lugn och bad dem att först komma in i kyrkan och delta i gudstjänsten. När bönen var slut, bjöd hon dem att tillsammans med alla närvarande kyssa korset. Sedan lät hon dem leta efter det de önskade i konventet. Männen hittade förstås inget och snart kom de ut och ropade till dem som hade väntat utanför att denna plats var inte något farligt, att det endast var ett vanligt kloster. En av dem, antagligen en student, blev gripen av friden och enkelheten i konventet och blev kvar för att diskutera med Elizabeth om skillnaden mellan det socialistiska idealet och det kristna. Han menade slutligen: ”Vi kanske siktar på samma mål, men med olika medel”, utan att förstå den väldiga skillnaden. Alla gratulerade Elizabeth för hennes lugn och klokhet, men hon svarade enkelt och kort, på ett sätt som vittnade om hennes andlighet: ”Uppenbarligen är vi inte än värdiga martyriet för Kristi skull.” Sedan kunde de återgå till det vanliga livet.

Men detta tog abrupt slut på påskens dag 1918, efter vespern, när kommunisterna kom och tvingade Elizabeth att utan förvarning lämna sina systrar. Följd av hennes andliga dotter, systern Varvara (Barbara) Yakovleva, och bevakad av soldater åkte hon till Ekaterinburg, där resten av tsarfamiljen befann sig.



Elizabeths och Barbaras martyrium var ett medvetet val. Elizabeth hade kunnat undvika det om hon hade accepterat den svenske ministerns inbjudan - genom den tyske kejsarens intervention - att lämna sitt land. Elizabeth ville dock inte fly, utan dela samma öde med sitt folk, fastän hon var helt medveten om att detta skulle innebära hennes dödsdom. Även Barbara kunde ha valt att inte följa med sin andliga moder, men hon bestämde sig att göra det. Hon valde kärlekens väg för Kristi skull som i hennes fall var att följa sin andliga mor intill döden.

Från Ekaterinenburg sparades två brev som Elizabeth skrev till sin andlige fader, Fader Mitrofan. I första brevet berättade hon hur de litauiska soldaterna som vaktade henne var väldigt grova i början, men blev milda sedan, något som resulterade i att de ersattes med ännu grövre ryska soldater. I det andra brevet bad hon genom honom Patriark Tichon förmedla att hon skulle få mat utan kött.



Trots att man hade lovat henne träffa sin familj gavs hon inte möjlighet att göra det, inte ens sin syster, Tsarinnan Alexandra. Men hennes själsliga smärta fick lindring och tröst genom att man tillät henne leva i ett kloster där hon blev varmt mottagen av nunnorna och kunde delta i alla gudstjänster.



På våren 1918 hämtade man även en del av tsarens familj, Storhertigen Sergei Mikailovich med hans tjänare R. Remez och hans tre bröder, Storhertigarna Ivan, Konstantin och Igor Konstantinovich Romanov samt den 20-årige greven Vladimir Paely till Ekaterinenburg. De placerades alla i ett enda smutsigt hotellrum, där de behandlades dåligt och fick inte tillräckligt med mat. Men de tilläts ibland att gå ut, träffa folk och besöka gamla bekanta.



Vid slutet av maj transporterades alla tillsammans med Storhertiginnan Elizabeth och med nunnan Barbara till Alopajevsk, i närheten av Ekaterinenburg. Där placerades de i en skollokal och bevakades alltjämt av soldater. Men Elizabeth som i ett under var tillåten att gå till kyrkan och arbeta i trädgården, där hon tog hand om blomster- och grönsakrabatterna. Hon kunde också måla och be och hade sitt eget rum där hon separat serverades mat.



Under tiden hon befann sig i Alopajevsk hade hon också möjlighet att några gånger skicka uppmuntrande ord till sina systrar i Moska som sörjde djupt över skilsmässan ifrån henne. Hon hade också kontakter med vanligt folk i Alopajevsk: efter hennes död hittade man bland hennes ägodelar en handduk vävd på ett enkelt sätt som bönder från Alopajevsk hade givit henne. Den var broderad med blommor och med en inskrift: ”Älskade Moder Storhertiginna Elizabeth Fjodorovna, vi ber Dig att enligt vår gamla ryska tradition inte tacka nej till bröd och salt från Tsarens och Fosterlandets trogna tjänare. Bönderna i Nievo-Alopajevsks kommun, byn Verkotursk”.



Men den 18 juli 1918 fick även detta liv sitt slut. På natten väckte en grupp mördare fångarna. Man tog först deras pengar och band deras ögon och händer och sedan fördes dem till en övergiven min, kallad för ”Nishnaja Selimskaja” i närhet av Alopajevsk. Endast Storhertigen Sergei Mikailovich som var den ende som gjorde motstånd blev först skjuten; de andra slogs och kastades levande i minen som var nästan 60 meter djup. Ett tag hördes fortfarande röster och en hymn, ”Fräls, o Herre, ditt folk” började stiga upp ur avgrunden. Då kastade man även handgranater och upptänd ved i minen tills det blev fullständigt tyst.



Elizabeths kropp hittade man senare på en avsats vid 16 meters djup, tillsammans med Storhertigen Ivan Konstantinovichs kvarlevor. Hennes kropp var inte förstörd av döden och på hennes bröst vilade Guds Moders ikon. Man kunde konstatera att hon inte dog omedelbart, utan hennes agoni tog längre tid, antagligen hela natten. Innan hon dog hann hon improvisera en binda åt Ivans sår av en bit från sin egna klänning. Inte långt från deras kroppar, på samma avsats hittades två oexploderade granater. Vittnen som gick förbi den natten berättade att man åter kunde höra vesperhymner som steg ur avgrunden och de fortsatte tills nästa dag när en bonde som körde förbi med sin kärra förnam dem också. Förskräckt åkte han och hämtade soldater från Vita Armén, som bara hittade döda kroppar när de efter ett tag lyckats stiga ner i minen. Storhertiginnan Elizabeth hade under sina sista timmar sjungit hymner för sig själv och för de andra, tacksamhetshymner till den Gudomliga Brudgummen och fortsatt tills hennes hymner sjöngs tillsammans med änglarna i det Eviga Himmelriket. Det var säkert inte någon tillfällighet (tillfälligheter finns inte för den troende), utan Guds hand att Storhertigen Ivan kastades och låg nära henne; han hade alltid älskat den kyrkliga sången och var dirigent för Pavloska Palatsens kyrkokör och sjöng i en kyrkokör även under sin exil i Perm. I sin sista stund kunde han sjunga med Elizabeth eller tröstas och stärkas av hennes sång.



Den vita Armén överhuvud, Amiral Koshak, gav order att Elizabeths och de andras kroppar skulle högtidligt bäras till Alopajev Domkyrka. Men när de vita tvingades dra sig tillbaka i juli 1919, togs deras kvarlevor till Irkutsk och sedan till Kina (28 februari 1920). Nära den kinesiska gränsen attakerade kommunisterna konvojen, men de kinesiska soldaterna kom i rätt tid för att stoppa vanhelgandet. Den 3:e april bars kropparna till den Helige Serafim av Sarovs kyrka i Ryska missionens kyrkogård i Beijing. Storhertiginnan Elizabeth och syster Barbaras kroppar fördes senare till Jerusalem, där de högtidligt mottogs av den engelska regeringens representanter, grekiska och ryska präster, otaliga ryska immigranter och lokal befolkning den 15 december 1920.



Elizabeths sista viloplats blev inte heller någon tillfälighet. Den Heliga Maria Magdalena av Getsemanes kyrka där den största delen av Storhertiginnans reliker befinner sig än idag byggdes till minne av Tsarinnan Maria, hustru till Tsar Alexander II, av hennes barn. Storhertiginnan och hennes man bidrog till byggandet och var närvarande vid invigningen år 1888 . Elizabeth tyckte då så mycket om kyrkan att hon uttryckte önskan att leva nära denna kyrka de sista dagarna i hennes liv.



Storhertiginnan Elizabeth blev helgonförklarad under namnet den Heliga Nymartyren Elizabeth av den Ryska Ortodoxa Kyrkan utanför Ryssland 1981 och ett år senare även av den Ryska Ortodoxa Kyrkan, tillsammans med sin trogna följeslagare, den Heliga Nymartyren Barbara. Ett relikskrin innehållande delar av Elizabeths reliker fördes till Ryssland och sedan runt i landet och andra länder i Unionen när de kunde vördas av otaliga människor. En del av dessa reliker gavs till De Heliga Maria och Martas konvent. Även i England på Westminter Abey finns en staty av Elizabeth bland andra tio martyrer av olika konfessioner som levde på 2000-talet.



Den Ortodoxa Kyrkan minns de Heliga Nymartyrerna Elizabeth och Barbara den 18 juli, dagen när de blev martyriserade.



De Heliga Marta och Marias konvent existerar än idag och omsluter cirka 90 nunnor som vigt sitt liv åt Kristus och bär vidare Heliga Elizabeth och Heliga Barbaras kärleks-, tros- och offerarv. Storhertiginnan Elizabeth var en adlig kvinna, som förfogade över en stor rikedom, en omfattande bildning, en ljuvlig skönhet, men alla dessa gåvor skänkte hon i sin heliga och brinnande kärlek och mildhet till Jesus Kristus och genom Honom till alla lidande och hjälpbehövande medmänniskor. Hon gav upp allt för att följa Kristus och lydde Honom intill martyrdöden. Heliga Barbara träffade samma val som sin andliga moder och delade allt med henne, livet och döden i Kristus. Båda visade oss tillsammans att ödmjukheten, lydnaden, den modiga, självförnekande kärleken till Kristus är de äkta vägvisarna för varje av oss som vill gå korsets väg, den enda vägen som till fullo är livs- och gemenskapsbejakande.

Här följer en väldigt fin kanon till De Heliga Elizabeth och Barbara, källa se nedan nr (7):

Canon to the Holy and Righteous Nun-Martyrs

Elizabeth and Barbara
New Martyrs of Russia
By Reader James Jenkins
Compiled by Archimandrite Nektarios Serfes
October 14, 2003



(for chanting)

ODE 1
Hiermos

Having passed over the water as on dry land and escaped Egypt's evils, the Israelites cried aloud: "Unto God our Deliverer let us sing."

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Open my lips, O Savior, and give me grace to hymn and laud Elizabeth and Barbara, righteous handmaidens of God and healers of the sick.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

I hymn thee, most holy mothers; martyrs for Christ, who didst embrace the Cross of spiritual and earthly martyrdom, and by that Cross wast raised to Paradise.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Direct my mind by thy holy prayers to gaze always on things above, and to forsake all things beneath, that I may become an heir of the Kingdom of the Just.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O Lady, who hast given birth to Jesus our God, pray for us worthless slaves, that by thine intercessions, O immaculate one, we who are defiled may be delivered from torment, O spotless one, and may enjoy everlasting glory.

ODE 3
Hiermos

Thou art the strong support of those that run to Thee, O Lord; Thou art the light of those in darkness, and my spirit sings of Thee.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

From thy childhood thou didst pursue beauty, O righteous Elizabeth, and refusing to be sated with worldly charms, thou didst diligently search out Christ, the Fountain of all loveliness.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The artist's brush fell silent, O mother, when he sought to portray the comeliness of thine earthly tabernacle. And we, who look to thee in prayer, fall speechless before the radiance of thy Godliness.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Small in stature wast thou, O Barbara, but large in heart. Thou didst cast thy lot with thy royal mistress, and was faithful even unto death. Wherefore wast thou glorified with her in the heavenly mansions.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Heal the most painful wounds of my soul, O most pure one, and drive away the enemies that ever wage war with me.

Lord, have mercy (thrice)

SESSIONAL HYMN

Afflicted by sorrow, I cry out to thee, O righteous Elizabeth and Barbara: Pray unto God for me, a sinner, and heal me of all my infirmities through thine intercessions, both of body and the spirit.

Glory... Both Now...

O Mother of God, unwedded and most pure, who without seed gavest birth to the Master of all, do thou together with the Holy Elizabeth and Barbara beseech Him to deliver me from all perplexity, and to give my soul sweetness and light, and purification from offenses; for thou alone art a quick defender.

ODE 4
Hiermos

I have heard, O Lord, the mystery of Thy dispensation; I have beheld Thy works and glorified Thy divinity.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the death of thy mother left thee an orphan, O righteous Elizabeth, thou didst earnestly care for all thy family; especially thine August sister, the holy passion-bearer Tsaritsa-Martyr Alexandra. Thou who standest with her in the courts of the Heavenly Tsar, pray with Barbara for us all.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Taking no thought for thyself, thou didst lay down thy youth for thine earthly kinsmen. Verily wast this a shadow of that which was to come, for thou didst take up thy cross for Christ, and laid down thy life for His sake.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Like righteous Ruth of old, O Barbara, thou didst cleave to thy Naomi, and truly her people became thy people, and her God thy God. Now is her exaltation become thine exaltation, and thy name is honored with hers forever.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

I received God's gift of mind and will and reason, so that coming to know the Master, I might honor Him with good works. But I, dishonoring that gift by my passions, have insulted the Giver. Save me, O Lady.

ODE 5
Hiermos

Grant me a bright robe, O Thou Who coverest Thyself with light as with a garment, Christ our God, plenteous in mercy.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thou camest to the Russian land, O Elizabeth, thy comely soul was inflamed with love for her peoples; from thy noble heart didst thou pour forth abundant charity for all. Do thou take us also into thy heart, O righteous mother.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy earthly eyes beheld the beauty of the Holy Orthodox Faith, O Elizabeth, thy spiritual eyes were opened to the beauty of Him Whom thou desired. Of thine own free will didst thou embrace Christ, who was thy heart's true love.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Orpah turned back to Moab, O Barbara; but thou, like Ruth, accompanied thy spiritual mother to the Promised Land. Crucified with Elizabeth on the tree of martyrdom, thou shalt rise with her to everlasting glory.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

O thou who didst conceive my Jesus Christ, O only undefiled and immaculate Virgin: even now, by the hyssop of thine intercessions, cleanse me, the defiled one.

ODE 6
Hiermos

When we wake at early morn we cry to Thee: O Lord, save us; beside Thee we know none other.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Cut down by godless assassins, O mother, thy husband Sergei was taken suddenly, like the children of Job. Yet like Job, thou didst not murmur, but said with all thine heart: Blessed be the Name of the Lord.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Emulating the Mother of God, thou didst beseech the Tsar to pardon the murderer of thy spouse; and thereby didst reveal thy tender heart to all. With our most Holy Lady, O woman of Love, beseech the Heavenly King to pardon our transgressions.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

O holy Barbara, who can worthily sing of thy devotion to thy Heavenly Bridegroom? For denying thyself, thou didst follow Christ even unto death. Pray for us, O mother, that we may become emulators of thee.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Bewilderment confronteth me from the evils surrounding me, O most pure one, but deliver me from them speedily, for to thee alone do I flee.



KONTAKION.
TONE 3.

In the midst of worldliness, thy mournful heart dwelt in heaven; in barbaric godlessness, thy valiant soul was not troubled. Thou didst long to meet thy Bridegroom as a confessor, and He found thee worthy of thy martyric purpose. O Elizabeth, with Barbara thy brave companion, pray to thy Bridegroom for us.

OIKOS

Grant my soul, humiliated by many temptations and beset by grievous infirmities, thy healing power, O righteous Elizabeth and Barbara; stretch forth thy hands through prayer, O thou who didst stretch forth thy hands to the sick. Thou didst not disdain any upon earth that beseeched thine assistance; do not disdain me in my unworthiness, but speedily grant me healing.



ODE 7
Hiermos

Of old the youths would not adore the golden idol with Persian worship, but the three of them sang amidst the flames of the furnace: O God of our fathers, blessed art Thou.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Not desiring another earthly consort, thou didst earnestly court the Heavenly Bridegroom. And when He came unto thee, thou didst run joyfully to Him, taking up thy monastic cross.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

Verily, O mother, thou didst exchange thine earthly palace for a mansion in the Heavens. For heeding thy Bridegroom's call, thou didst sell all that thou hadst and give abundantly to the poor. Thou didst feed the hungry, clothe the naked, heal the sick, and visit the prisoner. The Hitrovka children didst thou deliver from captivity to the devil. Deliver us now from the evils that beset us.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

Thou, O Barbara, was first among the spiritual children of the holy Elizabeth; yet wast thou the servant of all. By thy humility toward thy sisters thou didst emulate Him who verily said: I came not to be served, but to serve.

Both Now and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

In truth the Lord reigneth over a kingdom that never faileth; and, in the words of the psalms, He hath clothed Himself with most fair majesty: even that holy flesh from thee, O Mother of God, whereby He slew death and annihilated its kingdom.

ODE 8
Hiermos

The Chaldean tyrant ravingly heated the furnace sevenfold for the three righteous youths. But seeing them saved by a higher Power, he cried out: Ye children, bless; ye priests, sing hymns; ye people, supremely exalt Him unto the ages.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When the pall of Bolshevism fell over the land of Russia, O mother, thou didst not lose thy faith, nor did thy labors go slack; but rather, didst thou cry: The Bridegroom cometh; let us go forth to meet Him! And, being found with thy lamp full of oil, thou didst hasten with Barbara to the Bridal Chamber.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

The godless tyrant tore thee from thy sisterhood, O righteous Elizabeth, and being not moved by the entreaties of thy children, didst cast thee into prison. And knowing that thou wast to die, thou didst not entrust thyself to human help, but rather said: Blessed be the Name of the Lord for Evermore.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.

When the godless ones sought to separate thee from thy mother, O Barbara, thou didst boldly rebuke them, offering thine own blood as a guarantor of thy devotion. And now thy blood waters the tree of Orthodoxy, bringing forth much spiritual fruit.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

All the assaultings of the temptations dost thou quell, and the onslaughts of the passions dost thou banish; wherefore do we hymn thee to all ages, O Virgin.

ODE 9
Hiermos

On Mount Sinai Moses saw thee in the bush unconsumed, for thou didst conceive in thy womb the divine Fire. And Daniel saw thee, a mountain unhewn. Isaiah exclaimed of thee: There shall come forth a rod out of the root of Jesse.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

When thy Bridegroom called thee to follow Him to Golgotha, O Elizabeth, thou didst joyfully hasten to the Cross, and grasping it firmly with both hands, thou was raised by it to Paradise. Raise us up, who are fallen sinners all, by thy most holy intercessions.

Holy Saints Elizabeth and Barbara, Pray to God for us!

In thine hour of death, O mother, thou didst not forget thy loving kindness: thou didst pray for them that martyred thee, and didst bind the wounds of thy companion with thine own garments. Bind up the wounds of our souls by thine intercessions, O thou who hast been clothed with the garment of righteousness.

Glory to the Father and to the Son, and to the Holy Spirit.

O most Holy Martyrs and brides of Christ, Elizabeth and Barbara, accept this our unworthy supplication. Pray for the peace of the world, and for all pious and Orthodox Christians. Beseech thy heavenly Bridegroom that our souls may be saved.

Both Now, and Ever, and Unto the Ages of Ages, AMEN.

Exalt the horn of the faithful and suppress the raging of barbarians, O Mary, Mother of God. Invincibly preserve this thy city, in which thy great and most glorious name is magnified by all in faith, O most pure Lady.



A Prayer to Saints Elizabeth and Barbara

O holy Saints, Elizabeth and Barbara, even as thou didst not turn away from the vilest of wretches during thy earthly sojourn, so do not turn away from our unworthiness. Pray unto the Lord that He may grant to us healing of soul and body, and great mercy. Help us, encumbered as we are with the pleasures and ease of life, to emulate thy martyrdom to the things of this world. Pray unto God for us, that we may join thee in the Heavenly Kingdom.

AMEN.


Holy Saint Elizabeth
Pray Unto God For Us!


Holy Saint Barbara
Pray For Us!


Glory Be To God For All Things!





Heliga Nymartyrer Elizabeth och Barbara, be till Gud för oss!






Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!




Ikonen i början av artikeln är målad av Michal Hällzon och tagen från hans blog:

http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-nymartyrerna-elisabet-och.html


Källor och länkar om De Heliga Elizabeth och Barbara:

1.http://paulslayer.blogspot.com/2009/10/printesa-martira-elisabeta-feodorovna.html

2. http://orthodoxwiki.org/Elizabeth_the_New_Martyr

3. http://en.wikipedia.org/wiki/Princess_Elisabeth_of_Hesse_and_by_Rhine_(1864%E2%80%931918)

4. http://www.serfes.org/lives/grandduchess/index.htm

5. http://orthodoxinfo.com/general/duchess.aspx

6. http://life.orthomed.ru/st-elizabeth/pics/efs_e.htm

7. http://www.serfes.org/royal/canontoelizabethandbarbara.htm

8. http://www.serfes.org/royal/akathisttoelizabeth.htm

Den Heliga Matrona av Moskva (1881-1952), levnad och Akathistos

Den heliga Matrona av Moskva (Matrona Dimitrievna Nikonova) föddes 1881 i den ryska byn Sebino i Tula provins, 20 km ifrån den kända Kulikova Hed. (Här segrade Dmitri Donskoy över mongoltatarerna efter välsignelse från den Helige Sergej av Radonezh år 1324).



Matronas föräldrar, Dmitri och Natalia, var troende bönder som tjänade sitt levebröd genom hårt arbete. Matrona var det fjärde och sista barnet i familjen. Innan Matrona föddes planerade föräldrarna att lämna bort henne till ett föräldrahem. De var så fattiga att det tycktes vara omöjligt för dem att ta hand om ett barn till. (Att abortera var inget möjligt val i en troende rysk bondfamilj. För barn från fattiga familjer eller för oäkta barn fanns på den tiden talrika föräldrahem, som antingen drevs av staten eller av andra rika välgörare.) Men efter att modern hade bestämt sig för att lämna barnet till prinsen Golitzyns föräldrahem i nästa by, drömde hon i en natt en vit fågel med mänskligt ansikte och stängda ögonlock som flög upp och satte sig på hennes arm. Denna dröm tolkade hon som ett tecken från Gud att hon borde behålla barnet.



Som i drömmen föddes Matrona blind. Men desto mer älskade modern sitt barn, henne som blev utvald innan hon föddes, som profeten Jeremia säger: ”Förrän jag danade dig i moderlivet utvalde jag dig och förrän du utgick ur moderskötet helgade jag dig...” Samtidigt som hon fick ett tungt kors att bära, fick hon också särskilda, andliga gåvor, genom vilka hon senare i livet skulle hjälpa alla som behövde hjälp och i sin nöd vände sig till henne med uppriktig tro på Gud i sitt hjärta. Korset som Matrona fick, hennes blindhet och senare hennes oförmåga att gå, bar hon med tålamod, ödmjukhet och värdighet hela livet igenom.



Hon uppkallades Matrona efter den Saliga Matrona av Konstantinopel, en grekisk asket från 600-talet, som den ortodoxa kyrkan minns den 9/22 november. Att hon blev utvald av Gud blev synligt för första gången vid hennes dop. När prästen sänkte ned henne i dopvatnet, såg de närvarande en rökmoln som doftade ljuvligt och ett starkt ljus övanför dopfonten. Prästen som var mycket from sade: ”Jag har döpt många barn, men detta har jag aldrig sett. Barnet kommer att bli heligt.” Han sade också att Matrona skulle komma att stå på hans plats och även förutse hans död, något som verkligen inträffade senare. I en natt talade Matrona oförväntat om för föräldrarna att Fader Vasilj nyss hade dött. Förskräkta sprang de till prästens hem, där de fick veta att det var sant: Fader Vasilj hade just insomnat.



Matrona hade ett födelsemärke på sitt bröst i form av ett litet kors. När hon var sex år gammal förmanade hennes mamma en gång: ”Varför tog du av dig ditt dopkors?” Men Matrona svarade: ”Mamma, jag har ju redan ett kors på mitt bröst.” Då bad hennes mamma om förlåtelse för att hon skällde på henne.



En vännina till Natalia berättar att hon kom ibland och klagade när Matrona fortfarande ammade att det inte gick att ge henne bröstet på onsdagar och fredagar: hon sov djupt och ingen kunde väcka henne.



Matrona föddes inte bara blind, utan hon hade inte ens ögon. Hennes ögonlock var igenstängda som på vita fågeln i hennes mors dröm. Men hon hade en andlig syn som gåva från Gud. När hon var barn, på natten, när hennes föräldrar sov, stod hon upp, gick till ikonhörnet, tog ner ikonerna från hyllan och lekte med dem – eller bättre sagt bad framför dem i nattens tystnad.



Som barn blev Matrona - inte oförväntat - utskrattad av de andra barnen i byn; de stack henne med nässlor eller lurade henne i diket för att sedan nyfiket titta på hur hon till slut lyckades krypa upp och trevande gå hem. På grund av dessa elakheter slutade Matrona tidigt att leka med de andra barnen och hellre stannade själv hemma.



Familjen bodde nära byns kyrka, den vackra Guds Moders Avsomnandes kyrka, den enda kyrkan som fanns i omkretsen av 7-8 byar. Hennes föräldrar som var fromma gick ofta tillsammans till gudstjänsten. Matrona följde efter och när hon blev äldre gick hon själv dit så ofta hon kunde. På så sätt kan man säga att hon växte upp i kyrkan. När hon inte var hemma, visste hennes mamma att hon med största sannolikhet kunde hitta henne i kyrkan, på hennes vanliga ställe, strax innanför porten, på vänster sida. Matrona lyssnade uppmärksamt till böner och sånger som hon lärde sig väl och började sjunga med i kören. Troligen fick Matrona redan som barn den ständiga bönens gåva.



Andligt liv är förenat med glädje, frid och vissheten av Guds tillvaro. Matrona var alltså trots sitt handikapp inget olyckligt barn, ja i själva verket var hon lyckligare än andra barn. Hennes mamma brukade ofta tycka synd om henne, men en gång fick hon förvånad höra Matrona svara: ”Är det verkligen synd om mig? Det är mer synd om Vanja och Misha.” (hennes bröder).



Redan med 7-8 år började det synas att Matrona hade helandets och förutseendets gåva. Nu började folk i olika nödsituationer och med alla slags sjukdomar komma till henne för att få hjälp. Hon bad för dem och många blev hjälpta eller helade. Innan detta hände för första gången, sade Matrona till hennes mamma: ”Mamma, förbered dig, jag ska gifta mig. ” Mamma som inte visste vad detta skulle betyda kallade prästen som gav henne kommunion. Sedan började folk strömma från alla håll och kanter till Matrona. När mamma såg detta frågade hon: ”Min lilla Matrona, vad är detta?” Då svarade flickan: ”Jag sade ju att jag skulle ha bröllop.” Matrona hade blivit Kristi brud och deras bröllopsgäster tvekade inte att skynda komma till det heliga bröllopet. Det var de behövande, sjuka, förlamade, sörjande, utsatta människorna som var de värdigaste och varmast välkomna gästerna.



Matrona kunde känna av människornas synder och agg och deras tankar. Hon förutsåg faror, naturkatastrofer och samhällsoroligheter. Genom hennes förböner blev många sjuka botade, många förlamade kunde stå upp på fötterna igen och många sörjande fick tröst. Av tacksamhet lämnade många gåvor och mat till föräldrarna. Så förvandlades Matrona från en börda till familjens försörjare.



Den blinda Matronas blick kunde inte fästa sig vid tingens materiella yta. Ständigt var den inriktad inåt och förde människornas inre till dagens ljus. En händelse som illustrerade detta var när hennes föräldrar en helgdag skulle gå till kyrkan. Pappan bestämde sig för att inte följa med, utan han läste och sjöng bönerna hemma. Mamma gick till kyrkan, men oroade sig hela gudstjänsten om att hennes man inte följde med. När hon kom hem ropade Matrona, som också hade stannat hemma, till henne: ”Mamma! Du gick inte till kyrkan!” Natalia protesterade förvånad, men Matrona tillade: ”Pappa var i kyrkan, men inte du.” Hon hade sett med sin andliga syn att hennes mor endast kroppsligen hade varit i kyrkan, medan pappan innerligt hade bett hemma.



När Matrona var 14 år reste hon i sällskap av en vännina till Kronstadt, där hon mötte den rätt- färdige Johannes av Kronstadt i Andreevski Katedralen. Vid slutet av gudstjänsten bad han församlingen att göra plats så att den 14-åriga flickan kunde komma fram. Han sade inför hela församlingen: ”Lilla Matrona, kom till mig. Se, här är min ersättare, Rysslands åttonde pelare.” Med dessa ord förutsåg han att Matrona skulle tjänstgöra åt ryska folket under den svåra tiden av kyrkans förföljelse som bröt ut efter den kommunistiska revolutionen.



En dag när hon var 17 år förlorade hon plötsligt förmågan att gå och sedan dess blev hon sittande livet ut. Hon visste innan dess att detta skulle inträffa, att - så beskrev hon det - på en viss dag, efter att hon tog emot den heliga kommunionen, skulle en kvinna komma och ta bort hennes förmåga att gå. Hon såg i detta Guds vilja. Förlamningen var inget hinder för hennes andliga liv, utan tvärtom, tjänade till att förhärliga Gud med att hans tjänare levde i ett sådant tålamod.



En gång bad Matrona om att en viss ikon av Guds Moder skulle målas för byns kyrka, Gudaföderskans Avsomnandes kyrka. Eftersom hon redan var känd för sina andliga gåvor, betraktade byinvånarna detta som en välsignelse. Bilden som skulle målas på ikonen hänvisade hon själv till genom att be prästen att leta efter den i en viss bok på en viss hylla. Till sin förvåning hittade prästen boken med bilden som såg ut precis som Matrona hade beskrivit den. Ikonen fick namnet ”Hon som letar efter de förlorade”. Hon sade bestämt till sin mor att hon ville ha en sådan ikon, men modern blev tveksam, eftersom de var alldeles för fattiga för att någonsin ha råd med en sådan ikon. Men Matrona gav inte upp och berättade att hon ofta drömde att ”Guds Moder har bett oss att ta emot henne i vår kyrka”. Till slut började byns kvinnor göra en penginsamling för ikonen, som en konstnär som hette Epifani skulle måla. När hon träffade honom, frågade hon om han tyckte att han kunde måla ikonen och han svarade att det var ett vanligt uppdrag för honom. Men hon upprepade: ”Vet du säkert att du kan måla ikonen?” Konstnären svarade återigen ja och började måla. Men arbetet fortskred inte och efter en tid tvingades han komma tillbaka till henne och berätta om att han inte fick den som han ville. Matrona som från början hade sett att det fanns en synd som han inte berättat om i bikten, uppmanade honom: ”Ångra dina synder”. Förundrad återvände konstnären till prästen, biktade sig på nytt och fick nattvard. Sedan kunde han äntligen måla ikonen av Guds Moder.



Ikonen blev färdig 1915 och efter revolutionen (1917) behöll Matrona ikonen och bar den med sig i sin vandring från den ena bostaden till den andra i hela livet. Idag hänger ikonen nära hennes reliker i Gudaföderskans Beskydds kloster i Taganskaja utanför Moskva.



Matrona gav även välsignelse för en annan penginsamling. Samma ikon skulle målas för en granby som heter Bogoroditske. Ikonen blev en vördnadsobjekt för hela byn och många under skedde genom den. När det inte regnade på länge, tog folk ut ikonen på ängen och höll molebengudstjänst (kort gudstjänst för att vörda ikoner eller reliker). Innan byborna hann hem började det regna.



Fastän hon var blind, hade Matrona alltid ikoner omkring sig. En gång sade hon till en kvinna som arbetade i kyrkan att hon kände till alla ikoner och deras plats i kyrkan. Hon ägde en visuell uppfattning om världen, precis som de med normal syn. Hon berättade en gång för någon att: ”En gång öppnade Gud mina ögon och visade mig sin skapelse. Jag såg solen och stjärnorna i skyn och allting på jorden. Jag såg hur vackert allting var med berg, flod, grönt gräs, blommor, fåglar...”



Hon var analfabet, men samtidigt kunde hon allt. En nära vännina berättade hur Matrona hjälpte henne med sitt arkitektexamen. Vänninan var i en svår ekonomisk situation, hennes far satt i fängelse och hennes mor var beroende av dotterns hjälp. Hennes examen betydde alltså familjens enda chans att överleva. Men handledaren på universitetet tyckte inte om henne. Han ville inte träffa henne på fem månader och hade redan i förväg bestämt sig för att underkänna henne. Två veckor före disputationen informerade han henne att examinationspanelen kommer att mötas en dag senare och att de säkert inte kommer att ge henne tillstånd att disputera eftersom arbetet var så ”uselt”.



Men Matrona tröstade sin oroliga och bedrövade vännina och bjöd henne på te samma kväll. Då började hon berätta om Florens och Rom och de stora mästernas arbete, om alla gator och byggnader. Hon berättade in i den minsta detaljen om deras arkitektur; hennes på universitetet studerande vänninan blev chockad över hur mycket Matrona kunde i ämnet. På morgonen rättade hon sina ritningar efter Matronas råd och anvisningar. Det hela slutade med att examinationspanelen tyckte att arbetet blev utmärkt och att hon gärna kunde disputera.



Matronas hjälp var inte den tomma, falska ”trösten” som endast gör människan som tar emot den svagare. Ibland kunde hennes hjälp rentav vara en förmaning. Man berättar att en gång under den ljusa veckan tog hon emot tre kvinnor. Varje kvinna fick en liten gåva: första en prosfora (helgat bröd), den andra helgat vatten och den tredje ett rött ägg som hon skulle äta på baksidan av huset. Kvinnan följde hennes anvisningar och öppnade sitt ägg där, men till hennes stora förfäran hoppade en mus ut ur skalet. Men Matrona visste precis vad som hänt: ”Vaddå? Duger det inte att äta en mus?” ”Men Matrona! Hur kan man äta en mus?” Det visade sig att denna kvinna hade hittat en mus i mjölken och bara plockat ur den och ändå sålt den förorenade mjölken till fattiga människor.



Matrona var en förebedjerska inför Gud och botade och hjälpte många som led av sjukdomar eller var i olika nödsituationer. I själva verket – och det var Matrona noga med att alltid understryka – var det Gud som hjälpte och botade dem genom hennes förböner.



Hjälpen som Matrona gav var ingen häxkraft, hon kallade inte på olika andar, övernaturliga krafter, (”energier ”som man skulle kalla dem idag), hon sysslade inte med trollkonst eller magi. Hennes helande var helt och hållet kristet. Hon ogillade alla spåmän och ockultister. Matrona bad till Gud för himmelsk räddning från sjukdomar och hon fick dessa andliga gåvor som hjälp.



Matrona förutsåg i sin ungdom 1917-års revolution i Ryssland, med dess oerhörda lidande, med plundringen och förstöringen som skulle drabbas även kyrkorna, och att många kommer att bli förföljda. Hon beskrev på förhand hur jordbruken skulle förstöras genom landredistributionsprogrammet, en förstörelse som skulle leda till att marken till slut skulle bli oanvändbar för någon.



År 1925 flyttade hon till Moskva, där hon i fortsättningen gav andligt stöd och hjälp till folk i den svåra situationen då kristna blev förföljda och kyrkorna förstörda. Hela hennes liv var emot kommunisternas mål och värderingar. Hon blev verkligen ”Rysslands och kyrkans åttonde pelare. ” Men kommunisterna förstod detta och försökte sätta henne i fängelse. Men de lyckades inte med det. Hon förutsåg varje gång när milisen skulle komma för att hämta henne och lämnade alltid huset eller lägenheten där hon befann sig en dag innan det skulle hända. Hon hade inget eget hem, utan bodde i olika bostäder, hos olika människor som tog emot henne för en period. I desa svåra tider var folk rädda för att folkbokföra henne i sina hem. Men genom hennes andliga syn kunde både hon och hennes hyresvärdar räddas.



En gång kom en militär och ville ta fast Matrona, men hon sade till honom: ”Gå, gå fort hem, det har hänt en olycka där. Och den blinda kvinnan går inte någonvart, jag ligger kvar i sängen, går ingenstans.” Han lyssnade på henne och gick hem. Där hittade han sin fru som just hade bränt sig med gaslampan och han hann precis skjutsa henne och komma till sjukhuset i rätt tid. När han gick tillbaka till jobbet blev han frågad om han hade tagit fast den blinda kvinnan, men han svarade att han aldrig någonsin skulle göra detta.



Den heliga Matrona gav folk många goda råd. Hon brukade inte prata mycket, utan svarade kortfattat på frågorna. Hon betonade alltid att man inte skulle döma sin nästa. Hon sade: ”Varför ska du döma en annan? Tänk oftare på dig själv. Varje får kommer att hängas upp vid sin egen svans. Vad har du att göra med den andras svans?” Hon lärde oss att vi skulle lita på Gud och överlämna oss Hans heliga vilja, att vi skulle leva ett liv i bön.



Det var inte någon vidskepelse det handlade om när Matrona rådde oss att göra korstecknet så ofta så möjligt över oss och alla saker omkring oss. På detta sätt hänvisade hon oss till att vi skulle leva hela vårt liv under korsets tecken - det kärleksfulla inre fasthållandet vid det sanna och goda - och detta skulle genomsyra relationen med allt som finns omkring oss och med oss själva. Därigenom skulle det onda i vårt liv övervinnas och vi själva bli beskyddade. Hon lärde oss att vi skulle ta nattvarden så ofta som möjligt. Ty den som med värdighet äter Kristi kropp och dricker Hans blod förblir i Honom och Kristus förblir i honom för alltid. ”Beskydd er med korset, med bön, med helgat vatten, med nattvard så ofta som möjligt. Framför ikonerna ska oljelampor brinna.” Varför talade Matrona om oljelampor för oss? Vår tro ska inte vara den kalla, från det jordiska helt avskurna ”upphöjelsen”, utan den brinnande kärleken - oljan i oljelampan som är vår själ - som förvandlar det jordiska-kroppsliga till det förklarade ljuset, som ger sig själv utan förbehåll och utan gränser för Guds och den andres skull. Den brinnande tron, den flammande kärleken förvandlar kroppen, materian och gör den helig. Det handlar alltså inte om metaforer, om symboler som förblir endast metaforer och symboler, utan om sådana metaforer och symboler som i själva verket är Ordets gärningar, gärningar av Ordet ”i köttet”, förverkligade, verksamma, förklarande metaforer som upphäver klyftan mellan symbol och verklighet. Genom Ordets välsignelse, som svar på människans bön, är de verksamma in i den minsta delen av skapelsen och helgar den.



Hon lärde oss att förlåta och älska alla människor som vi möter i vårt liv, vare sig vänner, släkt eller fiender, älska och bry oss om de ensamma och övergivna, de gamla och de svaga. Hon lärde oss också att vi inte skulle hysa den blinda, magiska tilltron till drömmar, att vi inte skulle ”jaga” andliga fäder och byta de ofta för att hitta dem med ”speciella gåvor”. Genom att ständigt söka upp nya och nya präster, kan man förlora sin andliga kraft och den rätta vägen i livet. Den sanna tron har inget att göra med magi, vidskepelse eller inre slaveri, utan det är att i frihet välja fasthållandet vid det goda, i frihet välja kärleken som inte kan uppstå utan korsets mysterium.



Den heliga Matronas liv, den blinda, analfabeta bondkvinnans historia har, förutom alla under som gjorts och görs genom henne, ett dyrbart budskap som blir synligt för alla. Det är inte den materiella, synliga världen som är viktigast, det är inte människorna som litar på sina egna synliga förmågor som är starkaste och mest begåvade. Ingenting som man bara ser med kroppsliga ögon, ingenting man endast förstår med vanligt förstånd är av betydelse: ingen kropslig skönhet eller hälsa, ingen värdslig lärdom. Allt detta sviker en dag och ingenting blir kvar. Det viktigaste och det enda bestående är det inre livet, den hemliga insidan av bägaren, den inre altaren där endast Översteprästen Jesus Kristus kan komma och helga, återuppställa och ständigt skänka sant, av kärlek överflödande liv åt vårt innersta ansikte som är Guds avbild och därigenom åt hela synliga och osynliga skapelsen. De tryggaste människorna, de som verkligen lyckas i livet är (kan tyckas paradoxalt) de som helt överlämnar sin vilja till Gud. Guds helgon är oftast ytligt sett sårbara och av livet sargade människor; de verkar inte bli särskilt skyddade av Gud, utan deras liv är ofta prytt av svårigheter, hån och skenbara misslyckanden eller förluster. Trots allt eller bättre sagt på grund av det lyser deras inre liv igenom, kanske för fullt först efter döden inför hela världen och deras ljus som kommer från Gud - liksom solen speglar sig i ett rent spegel - sprider sig till alla som med tro och kärlek vänder sig till dem, för att med deras hjälp kunna få känna Guds nåd och barmärtighet.









Akathistos till den Heliga Matrona



Kontakion 1



Från födseln av Guds Helige Ande utvald, saliga Moder Matrona, fick Du förutseendets och undergörandets gåva, genom att av Gud ta emot blindheten och den kroppsliga svagheten för den andliga renhetens skull. För detta frambär vi en segerkrans till Dig, med tacksamhet sjungande: Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Ikos 1



Ängel i mänsklig gestalt visade Du Dig, saliga Matrona, på jorden, eftersom Du fullföljde Guds vilja. Ty från födseln var Du kroppsligen blind, men Gud som skänker vishet till de blinda och älskar de gudfruktiga, öppnade dina andliga ögon, för att Du skulle tjäna människorna och Guds verk skulle uppenbaras genom Dig. Ock vi med kärlek sjunger till dig:



Fröjda Dig, Du som från moderns sköte blev utvald av Gud,

Fröjda Dig, Du som födseln förseglades med den Helige Andes gåvor;

Fröjda Dig, Du som från barndomen fick undergörandets gåva;

Fröjda Dig, Du som gladdes åt gudomlig vishet;

Fröjda Dig, Du som med din tanke hittade Guds vilja;

Fröjda Dig, att Du skämde ut tidens lärda som var blinda i anden,

Fröjda Dig, att Du återförde de förlorade själarna till Gud;

Fröjda Dig, att Du tröstar i nöd och bedrövelse;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!









Kontakion 2



De som närvarade vid ditt dop och prästen som döpte dig, saliga, såg en rökpelare resas övanför ditt huvud och kände en väldoft. De förundrades över det och undrade vad detta barn skulle bli och sjöng till Gud: Halleluja!



Ikos 2



Med sinnet upplyst av Gud förstod Hans tjänare Vasilj att det döpta barnet var ett av Gud utvalt käril och kallade Dig helig, ärevördiga Matrona. Och vi lovprisar Dig med hela vår själ sålunda:



Fröjda Dig, Du som fick den Helige Andes gåva i dopfunten;

Fröjda Dig, Du som föddes med ett kors på bröstet;

Fröjda Dig, förebedjerska, gåva från Gud till människorna;

Fröjda Dig, brinnande ljus som lyser framför Guds ansikte:

Fröjda Dig, Du som av Gud med undergörandets gåva förhärligades på jorden;

Fröjda Dig, Du som med en aldrig vissnande krans smyckades i himlen;

Fröjda Dig, att Du genom Guds barmhärtighet upprättade syndarna;

Fröjda Dig, att Du gav att dricka åt de törstande ur det levande vattnets källa;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 3



Med den Helige Andes kraft från födseln välsignad, saliga Moder Matrona, gick Du fram till de heliga ikonerna och med rent hjärta och oskyldiga barnläppar frambar Du pris till Gud, sjungande: Halelluja!



Ikos 3



Från födseln med förutseendets gåva välsignad, saliga Moder, kände Du hjärtats dolda sidor deras som kom till dig och Du kunde tala om framtiden som den skulle vara nutiden. Så ledde Du många på frälsningens väg. Därför prisar vi Gud som gjorde de blinda visa och sjunger till Dig sålunda:



Fröjda Dig, Guds sierska;

Fröjda Dig, de dolda syndernas upptäckare;

Fröjda Dig, upplyst lärare för de som lider själsligt;

Fröjda Dig, barmhärtig ledsagare för de förlorade;

Fröjda Dig, stjärna som visar vägen för de troende;

Fröjda Dig, ljus som lyser i denna världens mörker;

Fröjda Dig, tjänarinna till den ende Gud;

Fröjda Dig, djävulens intrigers förstörare genom den Helige Andes gåva;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 4



Ryktet om dina under började som en storm sprida sig bland människor som undrade över hur detta var möjligt, saliga Moder Matrona, men alla hänvisade Du till den bland sina heliga Underbare Gud. Då prisade och lovade de Dig och sjöng till Gud med tacksamhet: Halleluja!



Ikos 4



Folk hörde, Moder Matrona, att Du förmådde hjälpa dem som lider av själsliga och kroppsliga sjukdomar. Hoppandes kom de till Dig och fick goda råd och bot och tackade Gud för detta, sjungande till Dig:



Fröjda Dig, att Du tar emot de sjuka och lidande;

Fröjda Dig, att Du ger frid åt de sorgsna själarna;

Fröjda Dig, Du som visar den rätta vägen för de förlorade;

Fröjda Dig, fromhetens lärarinna;

Fröjda Dig, Du som lindrar vårt nöd;

Fröjda Dig, Du som tröstar oss i trångmål;

Fröjda Dig, läkare utan pengar;

Fröjda Dig, Du som botar alla slags svagheter;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 5



Som en gudomlig stjärna gick Du upp, saliga Moder Matrona, i vårt Fosterlands (Rysslands) svåra tider, ty som de nya tidernas vittne bar Du Kristi ok med mod och tapperhet i hela livet. Den Helige Ande gav Dig kraft att ge råd till de undrande, bot till svaga och sjuka, alla som med tacksamhet sjunger till Gud: Halleluja!



Ikos 5



Många ryssar såg de under och helande Gud gjorde genom Dig: de lytesdrabbade fick förmågan att gå, de svaga och förlamade botades, de besatta av djävulen fick befrielse från de onda andarna; även vi som ser allt detta kommer till Dig, Moder, som till en outsinlig källa, ur vilken vi dricker med outsläcklig törst, ropande till Dig:



Fröjda Dig, Du som från födseln kallades på frälsningens väg;

Fröjda Dig, saliga Moder, Guds gåva till oss;

Fröjda Dig, Du som botar våra sjukdomar;

Fröjda Dig, snar hjälpare i nöd;

Fröjda Dig, Du som ger oss nyttiga råd för själen;

Fröjda Dig, Du som skyndsamt förklarar det vi undrar över;

Fröjda Dig, Du som fördriver de orena andarna från människan;

Fröjda Dig, Du som skyddar oss med dina böner mot all ondska;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 6



Den helige och ärevördige Fader Johannes från Kronstadt visade sig vara ditt livs helighets och fromhets förkunnare, saliga Moder, när han såg dig i kyrkan och nämnde dig hans ersättare och Rysslands åttonde pelare. Och alla som hörde dessa ord lovprisade Gud och sjöng till Honom: Halleluja!



Ikos 6



Tänd med dina förböner, Moder Matrona, Guds Helige Ande i de hjärtan som inte hittat Gud och bedrövat Honom med många synder. Ty jag ser undren som gjordes genom Dig och återvänder till Gud, sjungande till Dig:



Fröjda Dig, Du som förhärligade Gud med dina gärningar;

Fröjda Dig, Du som visade oss Guds härlighet;

Fröjda Dig, Du som återförde de otrogna på den rätta vägen;

Fröjda Dig, Du som renade oss från synd med dina förböner;

Fröjda Dig, att Du uppmanade oss att ångra våra synder;

Fröjda Dig, Du som rådde oss att tacka Gud för allting;

Fröjda Dig, Du som lärde oss att älska Guds kyrka;

Fröjda Dig, Du som samlade de förlorade fåren i kyrkans hägnad;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 7



Eftersom Du ville visa din kärlek för vår allraheligaste Härskarinna, Gudaföderskan, o Moder Matrona, gav Du uppdrag till människorna att måla Hennes högtprisade anlete under namnet ”Hon som hittar de förlorade” och att ställa det i Guds kyrka. Så kan alla som betraktar den Allrarenastes upplysta ansikte ödmjukt lovprisa Henne och sjunga till Gud: Halleluja!



Ikos 7



En ny beskyddare, förebedjerska och förmedlare till Gud gav Han oss genom Dig i de svåra tider som drabbade hela ryska folket, ty många vände sig bort från den Heliga Kyrkan, men Du, Moder, undervisade de trolösa och vilsegångna med gärning och ord och visade dem Guds underverk. Därför sjunger vi Dig sålunda:



Fröjda Dig, outtröttlig kämpare för vårt ryska land;

Fröjda Dig, förmedlare för vår frälsning;

Fröjda Dig, Guds, den rättvise Domarens förbarmande;

Fröjda Dig, de sjukas och förödmjukades beskydd;

Fröjda Dig, de svaga och hopplösas hjälpare;

Fröjda Dig, outttröttlig kämpare mot de onda andarna;

Fröjda Dig, ty djävularna fruktar dig;

Fröjda Dig, ty änglarna och människorna gläder sig för din skull;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 8



De med svag tro och de omdömeslösa förundrades över Dig som var blind från födseln och ändå kunde se och ha kännedom om både nuet och framtiden, ty de var oförmågna att se Guds kraft som verkar genom människornas bräcklighet. På detta ock vi, seende Guds visdom verka i Dig, saliga Moder Matrona, sjunger till Gud: Halleluja!



Ikos 8



Du tålde alla slags trångmål och förödmjukelser, förföljelser och beskyllningar, saliga Moder, men Du klagade inte, utan Du tackade Gud för allting. Så undervisade Du oss i att bära vårt kors med tålamod, vi som lovsjunger Dig sålunda:



Fröjda Dig, Du som bad ständigt;

Fröjda Dig, Du som som fördrev de onda andarna med fasta och bön;

Fröjda Dig, Du som fick den välsignade friden;

Fröjda Dig, Du som frälsade många genom din kärlek;

Fröjda Dig, Du som tjänade människorna genom ditt liv;

Fröjda Dig, Du som även efter döden ständigt hjälper människorna;

Fröjda Dig, Du som nu hör våra böner;

Fröjda Dig, att Du inte överger dem som sätter sin tilltro till Dig;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förbedjerska inför Gud!



Kontakion 9



Alla slags trångmål och bedrövelser tålde Du, Moder Matrona, och kämpade oavbrutet mot mörkrets krafter, Du fördrev de onda andarna ur de besatta och förde till ljus deras intriger och listighet, Du hjälpte de sorgsna, sjuka och bedrövade i hela ditt liv, ständigt sjungande till Gud: Halleluja!



Ikos 9



De mångordiga sköntalarna kommer inte att värdigt kunna lovprisa ditt heliga liv och de under som skedde med Guds kraft genom Dig, heliga Moder. Men vi som med psalmer önskar lovsjunga Gud och sporras av ren kärlek dristar oss sjunga sålunda:



Fröjda Dig, Du som valde den smala vägen och den trånga porten;

Fröjda Dig, Du som upplystes av dina många goda gärningar;

Fröjda Dig, Du som lämnade allt som var förgängligt i livet;

Fröjda Dig, Du som krönades med ödmjukhetens krans;

Fröjda Dig, Du som, efter Evangeliets ord, bodde på jorden som himmelens fåglar;

Fröjda Dig, Du som efterföljde Sonen som inte hade något ställe att lägga sitt huvud på;

Fröjda Dig, Du som nu njuter av paradisets boningar;

Fröjda Dig, Du som inte överger oss syndare som ber till dig;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 10



Eftersom Du ville rädda många från kroppsliga och själsliga sjukdomar, Guds ärevördiga, tillbringade Du hela nätterna med att be till vår Gud Jesus Kristus att hjälpa och stärka dem och sjöng till Honom: Halleluja!



Ikos 10



Skyddsmur och beskydd var Du när Du levde, saliga Moder, för alla som skyndade till Dig och efter döden fortsätter Du att förmedla inför Gud för alla som med tro kommer till din grav. Därför ber vi Dig, hör oss, syndare som lider av många bedrövelser och sorger, men som alla hoppas på dina böners hjälp, sjungande till Dig:



Fröjda Dig, snar beskyddare av de förödmjukade;

Fröjda Dig, de fattigas tröstare:

Fröjda Dig, äktenskapets renhjärtade beskydd;

Fröjda Dig, fiendernas försoning,

Fröjda Dig, de orättvist fördömdas beskyddare;

Fröjda Dig, barmhärtig förmedlare för dem är skyldiga inför världens dom;

Fröjda Dig, de hemlösas härbärge;

Fröjda Dig, beskyddare för alla som ropar till Dig om hjälp;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 11



Änglarnas sång hörde Du, ärade Moder Matrona, redan när Du levde på jorden. Undervisa även oss ovärdiga i hur vi ska prisa Gud, Den som förhärligas i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, till Den de himmelska skarorna med en enda röst sjunger: Halleluja!



Ikos 11



Strålande lyser ditt liv, saliga Matrona, och fördriver denna fåfänga världens mörker och upplyfter våra själar till att även vi må upplysas av Guds nåds strålar och gå igenom detta förgängliga liv för att nå till Himmelens Rike, där Du, Moder, nu gläder Dig och hör vår röst, ropande:



Fröjda Dig, Guds evigt brinnade ljus;

Fröjda Dig, dyrbar pärla, som upplyser oss med din helighets ljus;

Fröjda Dig, välluktande blomma, som sprider den Helige Andes väldoft;

Fröjda Dig, trons sten, som stärker de svaga i fromhet;

Fröjda Dig, högtstrålande stjärna, som visar oss den rätta vägen;

Fröjda Dig, Kristi modiga kämpare, du som med bönens svärd förskräcker demonernas arméer;

Fröjda Dig, ty Du hade ett heligt och rent liv;

Fröjda Dig, ty Du hade en ärorik död inför Gud;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 12



Guds ymniga nåd fick Du redan från födseln, saliga Moder och den var med Dig i hela livet. Vår orubbliga tro är att även efter din död förblir den med dig. Därför faller vi ned inför Dig och ber: lämna inte oss, vi som fortfarande vandrar på jorden, utan din hjälp och ditt beskydd och be Gud att förbarma sig över oss alla som sjunger: Halleluja!



Ikos 12



Vi lovsjunger dina många under, Moder Matrona, och prisar Gud som gav Dig som gåva till Moskva och till vårt ryska Fosterland under de svåra tiderna av förföljelse, Dig, fromhetens och trons orubbliga pelare. Och nu sjunger vi med tacksamt hjärta till Dig, saliga Moder, sålunda:



Fröjda Dig, Du som fick Kristi frid i själen;

Fröjda Dig, Du som gav Dig själv till Gud som offer för världen;

Fröjda Dig, Du som uppenbarade Guds nåds kraft i den bräckliga kroppen;

Fröjda Dig, Du som visade oss Guds barmhärtighet när dina ärevördiga reliker upptäcktes;

Fröjda Dig, underbar blomma i de moskoviterna helgonens skara;

Fröjda Dig, Moskvas högtärade smycke;

Fröjda Dig, ständiga förebedjerska för vårt Hemland inför Gud;

Fröjda Dig, uppmaning till ånger och bön för Ryssland;

Fröjda Dig, ärevördiga Moder Matrona, vår varma förebedjerska inför Gud!



Kontakion 13



O saliga Moder, hör denna lovprisning som vi frambär till Dig och be vår Herre Jesus Kristus om våra synders förlåtelse, att ge oss ett bra kristet slut på vårt liv och ett gott försvar vid Hans förskräckande dom, för att även vi ska bli värdiga att i paradisets boningar lovprisa den Heliga Trenigheten, sjungande: Halleluja!



(Detta Kontakion läser man tre gånger, sedan läser man Ikos 1 och Kontakion 1).



Bön



O saliga Moder Matrona, Du som är med själen i himmelen inför Guds tron och vilar med kroppen på jorden och med Guds välsignelse gör många underverk. Sänk din barmhärtiga blick till oss syndare som i nöd, sorg och synd tillbringar vårt liv, trösta oss, de hopplösa, bota våra fruktansvärda sjukdomar som vi får från Gud för våra synders skull; rädda oss från varje trångmål och fara, be till vår Herre Jesus Kristus att förlåta oss våra synder och företrädelser som vi gjorde sedan vår ungdom tills nu, för att genom dina förböner få välsignelse och stor barmhärtighet och för att prisa den Ende Gud i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.



Vi prisar Dig, heliga ärevördiga Moder Matrona, och prisar ditt heliga minne, ty Du ber för oss till Kristus vår Gud.







Källor:



1.Boken ”Den Heliga Matrona av Moskva: liv, underverk och Akathistos”, originaltiteln: ”Sjisni i tjiudesa blasjenoi staritse Matrony Moskovskoy”, översättning från ryska till rumänska av Lucia Ciornea, Förlag Sophia, 2007.



2.http://ortodoxakyrkan.blogspot.com/2009/03/saliga-matrona-av-moskva-helgon-och.html



3. en recension av Ciprian Voicilă, tagen från www.crestinortodox.ro





Akathistoshymnen är tagen från ovanstående bok och översatt till svenska av mig (baserad på den rumänska översättningen).



Ikonen är målad av Michael Hällzon, se http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-matrona.html.

Den Heliga Makrina (300-talet), levnad och Akathistos

Den Heliga Makrina var den Helige Basilios den Stores och den Helige Gregorios av Nyssas syster. Hennes livskildring som följer här baseras på den Helige Gregorios av Nyssas skrifter, Vita Sanctae Macrinae, Den Heliga Makrinas liv och Om själen och uppståndelsen. Alla nedanföljande citat är framtagna ur Den heliga Makrinas liv, Artos, 1999.

Ikonen är målad av Michael Hällzon och bilden är tagen från hans blogg, iconpainter:
http://michael-iconpainter.blogspot.com/2009/02/heliga-makrina.html).

Akathistoshymnen är tagen från en rumänsk ortodox sida, http://www.crestinortodox.ro/ och översatt till svenska av mig.



Den Heliga Makrina var det första barnet i en syskonskara på nio i en framstående familj i Kappadokien, mindre Asien. Familjen hade varit kristen i flera generationer. Farföräldrarna hade förlorat all sin egendom och morfadern hade dödats därför att de bekänt sig till Kristus under förföljernas tid. Farmor Makrina som hon var uppkallad efter är känd än idag som den Heliga Makrina den Äldre för sin kamp för Kristi skull. Makrina var alltså namnet som alla kände till, men hon hade även ett dolt namn, Thekla, uppenbarat för hennes moder genom en dröm. Thekla var den första kvinnliga martyren och en helig förebild för alla kristna kvinnor. Strax innan Makrina skulle födas, somnade hennes mor Emilia och såg en majestetisk gestalt i drömmen som kallade hennes dotter för Thekla, något som upprepades tre gånger. Detta hände, som den Helige Gregorios av Nyssa sade, inte för att det var förutbestämt att dottern måste kallas vid detta namn, utan för att visa likheten mellan hennes framtida heliga liv och Theklas.



Modern Emilia uppfostrade sin första dotter omsorgsfullt. På den tiden brukade man utbilda barnen genom dikter, men Emilia tyckte inte att tragödierna eller komedierna med deras lidelser eller grova, oanständiga anspelningar var ett passande läroämne för en späd, formbar barnasjäl. Därför undervisades Makrina i stället genom de lättillgängligare delarna i den Heliga Skriften, som Salomos vishet och psalmerna. De sista blev hennes ständiga följeslagare - dag och natt, under arbete eller vila. På detta sätt lärde hon sig be oavbrutet. Samtidigt blev hon skicklig i handarbete och lärde sig med lätthet allt modern undervisade henne i.



Åren gick och så småningom började hennes skönhet uppenbaras, även om varken hon själv eller familjen ville visa det för världen. Enligt hennes bror den Helige Gregorios var hon så vacker att inte ens konstnärerna kunde måla av henne, därför att målarkonsten var otillräcklig för att återge den underbara harmonin som kännetecknade hennes gestalt. Eftersom hon var både rik och vacker blev hon snart omringad av friare. Då bestämde sig fadern för en ung man i släkten som var känd för sin god livsföring. Han skulle trolova sig med Makrina när hon kom till ålder. Men detta hann ändå aldrig hända, på grund av den unge mannens plötsliga död.



Och nu började Makrina visa sig vara den person hon var i sanning: hon bestämde sig att aldrig gifta sig, trots alla påtryckningar från omvärlden. Hon ansåg att hennes äktenskap redan hade förverkligats genom hennes löfte. Hon menade att äktenskapet är ” ett enda, liksom det finns en födelse och en död.” Hennes trolovade var inte död, hans själ levde i Guds rike, var evig och hon betraktade honom som ”stadd på en resa”. Med dessa argument avvisade hon bestämt allt frieri och stannade kvar vid sin moders sida.



Relationen med hennes mor var ingen vanlig moder-barn relation. Hennes mor Emilia brukade själv ”säga till sin dotter att hon hade burit sina andra barn den vanliga tiden, men att hon alltid bar Makrina i sig, så att säga inneslutande henne i sitt sköte. ” Modern undervisade dottern i dygden, hon bemödade sig om att hennes unga själ skulle blomma upp till en fulländad livsföring, medan dottern tog hand om sin gamla moders kropp, hon bakade till exempel hennes dagliga bröd, tog hand om hela skaran av syskon och hjälpte till efter att fadern gått bort med att förvalta familjens omfattande egendom som var spridd över flera provinser. Men Makrina nöjde sig inte med det. Hon levde efter modellen som hennes moder hade undervisat henne i men höjde sig genom sin livsfilosofi högre och högre upp och till slut drog hon sin moder mot ett liv som den Helige Gregorios av Nyssa kommer att beskriva som överträffande den mänskliga förmågan, d v s änglalikt. Det var Makrina som övertygade sin mor att lämna alla bekvämligheter och all lyx bakom sig, att nöja sig med det ytterst nödvändiga och att börja behandla tjänstefolket som likar: slavinnorna och tjännarinorna blev nu till deras systrar, som åt vid samma bord och sov i samma säng. Så småningom förvandlades deras hus i ett andligt hem, ”ett filosofins tänkehus”, där de förde ett liv som helt tillägnades Gud. Deras hem blev ett ”dubbelt” kloster, där kvinnor och män levde i avskilda delar. Kvinnornas del ledde hon, medan hennes bror Petros ledde männens. Så beskriver den Helige Gregorios av Nyssa deras liv : ”Deras liv var så ordnat, deras filosofi så upphöjd och deras livsföring både under dagen och under natten så vörnadsbjudande, att den överträffade varje beskrivning. Ty liksom de själar som genom döden har blivit skilda från sina kroppar är befriade från denna världens bekymmer, så var deras liv skilt och fjärmat från all jordisk tomhet och ordnat till att efterlikna änglarnas livsföring. Bland dem såg man ingen vrede, ingen avund, inget hat, inget högmod, inget annat sådant. Överdådet bestod i avhållsamhet och äran i att inte vara kända, rikedom i att inte äga något och att ha skakat av sig all jordisk egendom såsom stoft från kroppen. Vardagligt arbete befattade de sig inte med annat än som en bisak. De ägnade sig endast åt att begrunda de gudomliga tingen, att bedja ständigt och att utan uppehåll sjunga hymner, jämnt fördelade över tiden, hela dagen och natten. Detta var både deras arbete och deras vila från arbetet. Vilka mänskliga ord skulle kunna skildra ett sådant levnadssätt, där livet låg vid gränsen för den mänskliga naturen och den okroppsliga naturen? Ty att deras natur hade befriats från mänskliga lidelser var något som var ovanför det mänskliga, men att de syntes med en kropp, var begränsade av en form och levde med sinnesorganen, däri låg de under denna änglalika och okroppsliga natur. Någon skulle kanske vilja säga att skillnaden var liten, ty fastän de levde i köttet tyngdes de i likhet med de okroppsliga krafterna inte ner av kroppens barlast utan deras liv strävade uppåt, var upphöjt och färdades mot himlen tillsammans med de överjordiska makterna.” (Den Heliga Makrinas liv, s.25-26)



Den Heliga Makrina hade alltså en central roll i sin familj och sitt hem som med åren förvandlades i ett kloster. Hon var sin familjs och sitt tjänstefolks förebild och lärare.



Hon mottog den Helige Basilios den Store när han återvände från sitt studium och var överdrivet stolt över sina retoriska kunskaper och förmågor. Då undervisade hon honom i ödmjukhet och så lades grunden till hans senare heliga liv.



Hon stödde sin moder i den oerhört smärtsamma händelsen som var brodern Naukratios plötsliga död. Naukratios, den andre av de fyra bröderna, som föddes efter Basilios var en utomordentligt begåvad man som i sina unga år hade imponerat många med sin kroppslig skönhet och styrka. Men liksom de andra i denna heliga familj älskade han Gud mer än allt annat i världen. Så lämnade han världsligheten bakom sig och började föra ett liv i avskildhet, där han delvis levde som en eremit, delvis tog hand om några gamla männsikor som tillbringade sina sista år tillsammans på grund av sin fattigdom. Detta var kanske det första hemmet för (fattiga) äldre människor i historian. Men så hände en dödlig olycka när han var på jakt för att skaffa mat åt de gamla. Fast Makrina kände samma väldiga sorg som sin moder inför den älskade broders död, lyckades hon genom sin starka tro, genom sin själsliga befattning bli herre över sorgen och förvandla den till ett tillstånd som förde henne ännu närmare Gud. Hon hade tillräcklig styrka att ta hand om sin mor som led svårt av förlusten och upphöja även henne ur den djupaste sorgen till nya andliga insikter.



Den Helige Gregorios av Nyssa kom hon att undervisa, inspirera och stödja under olika moment i hans liv. Denne broder skulle tillägna henne en biografi, Den Heliga Makrinas liv, som berör oss läsare inte bara genom inlevelsekraft och varm kärlek, utan framförallt genom den stora vördnaden och den inre bävan som den Helige Gregorios kände för denna kvinna, som var mer än en kvinna och mer än en syster (”om hon nu kan kallas kvinna, ty jag vet inte om det passar sig att med en term från skapelsen benämna det som är över naturen”). Makrina skulle även inta huvudplatsen i en annan av hans böcker, Om själen och uppståndelsen, ett verk i dialogform, där Makrina hade lärarrollen och undervisade honom, en undervisning som var mer vördnasbjudande och verksammare än någon annan möjlig undervisning, eftersom den inte härrörde från en skriftlärd utan från en döende som fört ett heligt liv och salig och segrande kommit fram till sitt livsmål.



Den siste i syskonskaran var Petros, som föddes samtidigt som familjens far avled. Makrina uppfostrade honom från början i den heliga läran, hon blev, som den Helige Gregorios av Nyssa säger ”allt för barnet: far, lärare, handledare, mor, rådgivare till allt gott.” Samtidigt som han blev undervisad och fördjupade sig i den heliga läran övade han också olika slags hantverk på ett skickligt sätt. Hans syster Makrina var hans förebild i allt gott och hans livsföring var inte mindre värd än den Store Basilios. Petros och Makrina var de syskon som stannade kvar till sist vid sidan av sin mor och tog hand om henne och om hushållet. Det var därför mor Emilia tilldelade dem en särskild välsignelse vid sin dödsäng: ”Åt dig, Herre, offrar jag det första och ger tionde av mina smärtor. Förstlingsoffret är denna min förstfödda och tiondet är denne, det sista barnet. Åt dig är de båda enligt lagen vigda och de är dina offergåvor. Må alltså din välsignelse komma över både mitt förstlingsoffer och mitt tionde”.



En gång när det blev en svår hungersnöd kunde han och den Heliga Makrina ”ordna med så mycket mat att den öde platsen såg ut som en stad på grund av de skaror som kom dit”. Petros hade visserligen en utomordentlig gåva att planera, men det hela var inte ett vanligt människoverk, utan ett uttryck för Guds nåd och barmhärtighet tack vare de heliga förbönerna av de två syskonen, Makrina och Petros. De delade mat till det hungriga folket utan att den tycktes minska i mängd.



Vid den Store Basilios död kände även Makrina en stor sorg, men denna prövning lyckades höja hennes själ ännu högre och visade henne som ”en obesegrad atlet”. ”Man säger att guld prövas i olika deglar. Om något undgår den första reningen urskils det i den andra, och i den sista borttages slutligen all renhet som är uppblandad i metallen”, säger den Helige Gregorios.



Men det skulle dröja mindre än ett år tills Makrina själv skulle lämna det jordiska livet och nå sitt slutgiltiga, saliga mål, det djupt och ständigt längtade mötet med Kristus, den osynlige Brudgummen, den som hon hade framburit sitt liv till som ett heloffer till altaret.



Den Helige Gregorios av Nyssas beskrivning av den Heliga Makrinas död är av en stor skönhet. För det första beskriver han ett helgons död, för det andra är författaren själv en helig man: alltså är både förebilden och spegeln som återger denna förebild klara och rena och låter det gudomliga ljuset lysa fram även för oss läsare. Vi berörs djupt av majestäten, enkelheten och styrkan som kännetecknar den Heliga Makrinas sista stunder. Hennes kropp var svag, men ändå tycktes den ”vederkvickas av en okroppslig dagg”, därför att hon höjde sig genom sina ord - som in i sista stunden undervisade, spred glädje, tröst, uppmuntran till de andra - och genom sina böner till den älskade Gud som hon redan då hade framför sina andliga ögon. Hon lyckades rycka bort sin bror Gregorios från den jordiska sorgen och det världsliga mörkret till himmelsk klarhet genom sina vackra och brinnande ord. När hon såg att han var bedrövad och utmattad skickade hon honom vila i trägården med några förfriskningar och uppmuntrande ord. ”Det vägde över till det bättre” lät hon hälsa honom och det var sanning. Det bättre var inte hennes kroppsliga befattning som förankring i denna värld utan det att hon redan såg och kände att hon hade besegrat livets svårigheter och inget kunde skilja henne längre från sin älskade Kristus, från sin älskade Gud. Det tycktes som hennes kropp inte längre var en vanlig, jordisk kropp, utan det jordiska hade förvandlats i något med änglalika egenskaper. Dessa egenskaper förlänade henne kraften att ända in i sista sekunden förrätta sina böner, först med hög röst, som tackade och prisade Gud för allt, sedan bara genom att röra läppar och händer. Detta änglalika tillstånd lyste också igenom när efter hennes död blev hon svept i en mörk mantel som var tänkt att täcka varje jordisk prydnad. (Under den mörka manteln var hon prydd med ljusa linnkläder som den Helige Gregorios tagit fram från sina kläder som var ämnade till hans egen begravning. Den Heliga Makrina hade ingenting i sina förråd som kunde pryda hennes kropp: allt hade skänkts, delats till andra, ingenting behöll hon för sig själv.)



”När vårt uppdrag var slutfört och kroppen prydd med det som stod till förfogande, sade diakonissan till mig att det inte passade att de unga kvinnorna (i klostret) såg Makrina när hon var klädd som en brud. ´Men jag har sparat en mantel med mörka färger från er mor. Jag tror det vore bra att lägga den över henne, för att denna Heliga skönhet inte ska lysas upp av den prydnad som härrör från utifrån kommande kläder.´Denna åsikt vann gehör och man lade på manteln. Men också i denna mörka klädsel lyste hon av en, som jag tror, gudomlig kraft som meddelade sin nåd åt kroppen, så att några strålar tycktes lysa fram ur dess skönhet som i den syn jag hade haft i en dröm.”( Den Heliga Makrinas liv, s.39)



Han hade nämligen drömt på vägen till Makrina, då han ännu inte visste att hon var sjuk, att han höll reliker av martyrer i händerna, varifrån det utgick en glans som var lik den som utgår från en klar spegel riktad mot solen.



Det finns ett vittnesbörd i Den Heliga Makrinas liv som berättar om ett under som skedde genom den Heliga Makrinas bön, ett botande av en ögonsjudom på en liten flicka; den Helige Gregorios talar även om andra under som folk som bodde i hennes närhet berättat om, men han vill själv inte skriva om de största undren, som utdelande av säd som inte förminskade, botande av sjukdomar, utdrivande av demoner och sanna förutsägelser, ty han vet att det är många som genom otro eller tvivel kommer att misstänka att det är osanning och lögn.



Hur kommer det sig att Makrinas liv jämfördes med Thekla som var martyr? Hur kommer det sig att den Helige Gregorios av Nyssa hade drömt på vägen till Makrina, då han ännu inte visste om att hon var sjuk, att han höll reliker av martyrer i händerna, varifrån det utgick en glans som var lik den som utgår från en klar spegel riktad mot solen?



Man kan svara på denna fråga genom en annan: Är det inte en form av martyrskap att tillägna hela sitt liv åt Gud och korsfästa alla kroppsliga böjelser till synd, att genom återhållsamhet inte endast vara en förebild för de andra och för kommande generationer, utan bli en verklig bro mellan Gud och människor, en källa av barmhärtighet och böner som inte upphör med döden, utan bevaras av Guds nåd för alla människor som med tro, hopp och kärlek vänder sig till den heliga människan?



Helgonet har genom Guds nåd blivit själv en förevigad källa varigenom Guds kärlek strömmar in i världen, en outsinlig källa till omvändelse, helande, barmärtighet och styrka i kampen mot det onda.



Det som kännetecknar den Heliga Makrinas liv är att det vackra och upphöjda förverkligas genom ödmjukhet och tålamod och hittar sitt högst konkreta uttryck i världen: familjen och hemmet blir styrkta och skyddade och uppenbaras som den kristna undervisningens centrum; den sociala hierarkin med sina klyftor förvandlas i kärleksfull ömsesidig tjänande mellan systrar och bröder; den sociala utsattheten av gamla, svaga och fattiga blir en anledning till gemenskap och andlig undervisning, tröst och glädje; sjukdomarna blir en förgänglig verklighet som ger vika för helande för att Guds obegränsade nåd och makt ska uppenbaras och prisas bland människor; hungers katastrof blir ymnighetens fest där Guds osynliga Ord sänker sig bland människor och förvandlas till synligt bröd som verkligen mättar både själ och kropp; dödens sorg och yttersta saknad och ensamhet förvandlas till den renaste, fullkomligaste glädjen och gemenskapen som varar för evigt. I dödens ögonblick förstår vi på det djupaste och mest oåterkalleliga sättet att det bara är kärleken som gör oss till människorna vi är ämnade att bli, som ger oss ett sant ansikte, ett verkligt namn, att det bara är kärleken som varar och förbinder människorna. Och kärleken är Guds gåva. Utan Gud, utan Kristi oändliga kärlek som tog sitt yttersta uttrycket genom döden på korset existerar ingen kärlek, ingen sanning, ingen skönhet och allt i världen söndras och dör.



Överhuvudtaget allting som vi idag har värdefullt och gott i världen och som man ofta av glömska tillskriver till exempel ”humanismen” eller andra olika slags ”ismer” och sociala ”framsteg”, som bara är skyltar, allting tar sin osynliga kraft från Kristus och genom helgonens Kristuslika liv och gärningar, som ett träd tar sin kraft från jorden genom den stigande osynliga saven.




Akathistos till den Heliga Makrina





Kontakion 1



Till Dig, Du som blev utvald av Gud i de rättfärdigas släkt för att fullända den utsmyckade kransen, frambringar vi tacksamhetssånger och lovprisningar, vi som i denna världen befinner oss mitt i bekymmer och bedrövelser och ber och väntar på att Guds barmhärtighet ska överstråla oss genom Dina heliga förböner och förmedling och ropar sålunda: Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Ikos 1



De änglaskarorna behagades av din vandel på jorden, ärevördiga Moder, ty medan Du hade en mänsklig kropp levde Du som en ängel och besegrande kroppsliga lidelser och begär gick Du in i det himmelska hemlandet. För allt detta lovar vi Dig sägande:



Fröjda Dig, din moders första frukt med egen rik skörd;

Fröjda Dig, manlig styrka i kvinnlig natur;

Fröjda Dig, änglalikt väsen i jordisk kropp;

Fröjda Dig, att Du korsfäste dina naturliga kroppsliga lidelser;

Fröjda Dig, av levande kärlek till Gud upptända flamma;

Fröjda Dig, att Du betvingade draken med det Heliga Korsets vapen;

Fröjda Dig, att Du genom trons kraft besegrade till och med dödsångesten;

Fröjda Dig, att Du upplyser vårt förstånd med den goda tanken;

Fröjda Dig, att Du genom ditt livs exempel ger oss helig undervisning;

Fröjda Dig, att Du nådde till den kristna lärans och upplevelsens djup;

Fröjda Dig, till Gud upphöjda väldoftande rökelse av ständig bön;

Fröjda Dig, rökelsekar uppfyllt med den evigt brinnande vishetens olja;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 2



Eftersom Du älskade Kristus-Guds Ord, bar Du psalmsångernas ord med Dig som ständiga följeslagare vid varje tid. För detta ber vi Dig om att även vi må styrkas för att fläta kransar av lovord för de goda gärningars skörd som vi frambär till Gud, sjungande tillsammans med Dig: Halleluja!



Ikos 2



Hundrafaltigt återgivande sådd visade Du Dig, när Du kom upp ur dina förfädernas välsignade jord och genom att Du benådades av Gud med den himmelska visheten valde Du det rena livet här på jorden och förberedde det eviga livet med ständiga böner och återhållsamhet. För allt detta besjunger vi Dig sålunda:



Fröjda Dig, vacker knopp, ur den rätta trons skott utsprungen;

Fröjda Dig, att Du kom upp ur en välsignad rot;

Fröjda Dig, att Du drack ur den Heliga Skriftens ljuvliga källa som en törstande jord;

Fröjda Dig, att din moder redan från vaggan ammade Dig med den rätta trons mjölk;

Fröjda Dig, att dina barndomsår blev smyckade med fulländad vishet;

Fröjda Dig, saktmodigt lamm, att Du bar Kristi ok med glädje;

Fröjda Dig, Du, som klädde Dig i god kunskap;

Fröjda Dig, att Du smyckades med anletets skönhet;

Fröjda Dig, att Du förvärvade den Helige Andes rikedom;

Fröjda Dig, att Du valde den Himmelske Brudgummens kärlek;

Fröjda Dig, att dina brinnande böner medlar mellan oss och Gud för vår räddning;

Fröjda Dig, att Kristus själv från början utvalde Dig som Sin Brud;

Fröjda Dig, Heliga Ärovärdiga Makrina!



Kontakion 3



Redan före din födelse förkunnade en ängel för din moder Emilia tre gånger att Du skulle kallas Thekla, förutsägande med detta att din kamp och dina mödor skulle likna den första kvinnliga martyrens, men Du uppkallades efter din farmor Makrina, för att under förföljernas tid lik henne bekänna Kristus, ständigt sjungande: Halleluja!



Ikos 3



Lik de visa jungfrurna bevarade Du din själs ikonlampa brinnande, Du smyckade den med dygdens ljus och närde den med Guds kärleks olja, redo att träda in i den Himmelske Brudgummens Bröllopsgemak. Till Honom bönfaller vi Dig nu att bedja för våra synders förlåtelse och förbarmande på domens dag, vi som sjunger till Dig sålunda:



Fröjda Dig, till Kristus ständigt upphöjande sångens sötma;

Fröjda Dig, med gudomligt tänkande utsmyckat hjärta;

Fröjda Dig, att Du bevarade den Helige Andes flamma levande och gjorde den rikligt bördig;

Fröjda Dig, att Du i allt visade Dig vara återhållsam;

Fröjda Dig, att Du levde vid din moders sida ända till hennes jordiska livs slut;

Fröjda Dig, att Ni tillsammans fyllde stora andliga mått;

Fröjda Dig, att Du lik dina förfäder lämnade de jordiska skatterna;

Fröjda Dig, för att genom detta benådades Du med de himmelska;

Fröjda Dig, att Du lämnade allt och förvandlade ditt hem till ett kloster;

Fröjda Dig, honungssamlade bi, som inte förskonade din kropp från några mödor;

Fröjda Dig, att Du ofta skådade den Himmelske Konungen med det andliga ögat;

Fröjda Dig, att Du nu tillsammans med de visa jungfrurnas skaror befinner Dig i himmelsk salighet;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 4



De himmelska skatterna, som ögat inte sett, örat inte hört och människans hjärta inte uppnått, har Du nu vunnit för oss och Du gläds i himlarna över gudomlighetens osägliga skönhet, drickande Brudgummens sötma tillsammans med de Ärevördigas och Rättfärdigas skaror, vid vars sida bedja, Moder, för oss, att vi må befrias från smärta och nöd, och sjunga till Gud: Halleluja!



Ikos 4



En gränslös iver att värdigas de heliga dygdernas gåva hade Du och därför gjorde Du inte slut på dina mödor och stärkte Dig genom en sträng askes för att förmå kroppen tjäna anden, lämna den världsliga förgängligheten bakom Dig och fullborda heligheten genom kontemplation. Ditt liv skådande dristar vi oss att lovprisa Dig med denna sång:



Fröjda Dig, att Du visade Dig vara ett utvalt käril av himmelsk vishet;

Fröjda Dig, att Du hade din lust i återhållsamheten;

Fröjda Dig, att Du förhärligades genom att vara ödmjuk;

Fröjda Dig, att Du blev rik genom givmildhet;

Fröjda Dig, brinnande förebedjerska inför Gud;

Fröjda Dig, styrka och stöd för de som är omringade av frestelser;

Fröjda Dig, glädjens överflöd för de sorgsna;

Fröjda Dig, snara tröstare för de bedrövade;

Fröjda Dig, stilla hamn för de som befinner sig i krig;

Fröjda Dig, kärlekens överflödande bägare som uttöms för Gud;

Fröjda Dig, påsklilja som doftar av de goda gärningarnas vällukt;

Fröjda Dig, med mildhetens krans smyckade vita duva;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 5



Lik en erfaren atlet avslutade Du ditt goda lopp och med manlig iver besegrade banans hinder. Därför värdigades Du i det Himmelska Riket att av Herren Kristus mottaga segerkransen; skänk även oss brinande kärlek och ånger och föröka ivern i våra hjärtan för att sjunga till Gud: Halleluja!



Ikos 5



Vi förundras över dina goda gärningarnas mångfald och vi lovar din ständiga mödan som Du inte undandrog Dig för att kärleksfullt offra för Härlighetens Herre. Du som mottog även gåvan att göra under, varmed Du hjälpte de nödställda, be nu även för de själsliga lidelsernas helande av de som sjunger till Dig:



Fröjda Dig, evigt brinnande längtan till Gud;

Fröjda Dig, ständigt närvarande hjälp för de hjälplösa;

Fröjda Dig, medlare för de troende till Gud;

Fröjda Dig, som stärker hoppet för syndarna;

Fröjda Dig, ljusstake som tänds av den gudomliga vishetens strålar;

Fröjda Dig, ledsagare till Himmelrikets ljus;

Fröjda Dig, milda beskydd åt de bedrövade;

Fröjda Dig, renhetens ljuvligt doftande balsam;

Fröjda Dig, eld som förtär lidelserna;

Fröjda Dig, Du som helar den själsliga smärtan;

Fröjda Dig, Du som botar de kroppsliga sjukdomarna ;

Fröjda Dig, att vi genom din bön erhåller själens frid;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 6



Eftersom du älskade fattigdomen, från ungdomen följde Du den monastiska vägen och lämnade vid sidan av den jordiska egendomen även de värdsliga vanorna. Så drog Du även din moder Emilia till det omateriella livet genom ditt livs exempel. Lyft ock oss ur lidelsernas djup till det öförgängliga ljuset och lär oss att sjunga tillsamman med Dig till Gud: Halleluja!







Ikos 6



Ditt hem blev ett kloster, tjänarinnorna dina systrar och din egendom skänktes till Kyrkan för att hjälpa de fattiga. Den världsliga njutningen lämnade Du bakom Dig som avfall och eftersom Du ringaktade den jordiska äran närmade Du Dig kärleksfullt den himmelska filosofin, ty Du längtade över att se ditt namn skrivet i Livets Bok. Medla detta även för oss, vi som lovsjunger Dig sålunda:



Fröjda Dig, munkarnas vackra blomma;

Fröjda Dig, myrra som förlänade väldoft åt den asketiska vägen;

Fröjda Dig, god herde till fåren som Kristus överlämnade Dig att valla;

Fröjda Dig, brinnande bön som upplyste vägen för dina efterföljare;

Fröjda Dig, kloka hushållerska, som genom att skänka bort dina egendomar, samlade skatter i himmelen;

Fröjda Dig, att Du lämnade allt och följde dygdens väg utan hinder;

Fröjda Dig, vishetens djup, Du som kärleksfullt ledde ditt konvent;

Fröjda Dig, ödmjukhetens sten, varur de monastiska blommorna spirade upp;

Fröjda Dig, att över alla dina dygder strålade ödmjukheten;

Fröjda Dig, eremiternas vägledare;

Fröjda Dig, svärdet som hugger lidelserna;

Fröjda Dig, att dina goda gärningar nu har förvandlats till en vacker himmelsk krans;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 7



Vem kan med värdighet prisa dina goda gärningar eller vem förundras inte över din tapperhet, ärevördiga moder! Ty Du närde din själ i den himmelska vishetens paradis och nådde det underbara tältet där Du hör änglaskarornas stämma fylld av vällust och sjunger tillsammans med dem: Halelluja!



Ikos 7



Du visade Dig bära mångfaldig frukt på jorden och var den första bland alla i dygdernas förvärv, fastän Du verkade i fullkomlig ödmjukhet och sökte inte den förgängliga äran, utan det eviga prisandet i himmelen; drista Dig att be även för oss inför den Heliga Treenigheten om en droppe av den gudomliga ödmjukheten för att smälta våra förstenade hjärtan som sjunger till Dig sålunda:



Fröjda Dig, att Du drogs till Gud;

Fröjda Dig, att Du prisade gudomligheten genom ett gott verk;

Fröjda Dig, att Du ansträngde Dig i orubbligt hopp;

Fröjda Dig, örn som höjde sig till himmelska höjder;

Fröjda Dig, att Du drack ur paradisets källa;

Fröjda Dig, att Du visade Dig den Helige Andes boning;

Fröjda Dig, att Du strålade med dina goda gärningar på jorden;

Fröjda Dig, att genom din duglighet blev Du änglalik;

Fröjda Dig, av Herren Jesus utvalda käril;

Fröjda Dig, ljuvligt sjungande näktergal;

Fröjda Dig, Du som öppnar ångerns portar;

Fröjda Dig, Du som tar del av den gudomliga glansen;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 8



Liksom det rena guldet renas i deglarnas eld, renades även Du i prövningarnas och smärtornas eld, vilken Gud gav Dig genom sin försyn, Han som stärker dem som bemödar sig för Guds skull . Vid livets slut gav Han Dig ett strålande ansikte och visade din gudomliga avbild, för att även vi skulle se hur tålamodet glänser i prövningarnas eld. För detta lovprisar vi Dig, ropande till Gud: Halleluja!



Ikos 8



Ditt liv var ett levande exempel även för den Store Basilios, ty efter att Du såg honom återvända hem från högskolorna, full av vishet och överträffande de mest framstående domarna, ledde Du honom till den gudomliga kärlekens ideal, så att han överträffade många som glänste i dygden. På detta prisar vi Dig salig, sägande:



Fröjda Dig, Du som uppfyllde Herrens bud;

Fröjda Dig, lysande mast, vägledande på livets hav;

Fröjda Dig, ljuvligt klingande luta;

Fröjda Dig, eremiternas ljusa gemenskap;

Fröjda Dig, de frommas ärade smycke;

Fröjda Dig, att Du öppnade de asketiska ansträngningarnas väg som en strålande fackla;

Fröjda Dig, att Du vägledde den Store Basilios;

Fröjda Dig, att Du upplyste Gregorios själ genom hemlig undervisning;

Fröjda Dig, Navkratios ledsagare;

Fröjda Dig, att Du förberedde dygdens väg för Petros;

Fröjda Dig, tålamodets pelare i föräldrarnas hem;

Fröjda Dig, att Du var din moders ålderdoms glädje och ro;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 9



Barmhärtighetens smycke bärande, hjälpte Du oförtröttligt de svaga . Be även nu, tillsammans med dina bröder hierarker, för oss syndare, som lätt felar, skingra frestelsernas omringning och för bort demonernas pilar, för att vi som blir räddade ska sjunga till Gud: Halleluja!



Ikos 9



Underbart belönade Gud dina mödor genom helandets gåva, ty Du räddade Dig själv från krankheten. Hela även vårt samvetes sår, höj oss ur syndernas mörker och giv oss ett rent hjärta och en orubblig vilja för att även vi med glädje ska kunna bära Kristi goda ok och sjunga till Dig:



Fröjda Dig, att Du med tro bad Gud om helande;

Fröjda Dig, att Du inte sökte tröst hos de jordiska läkarna;

Fröjda Dig, att jord blandad med bönens tår var din läkedom;

Fröjda dig, att det Heliga Korsets tecken helade Dig fullkomligt;

Fröjda Dig, att din rättrogna moders hand gjorde ett tecken på ditt sjuka bröst;

Fröjda Dig, att Du botade den sjuka flickan genom din bön;

Fröjda Dig, att Du mättade de hungriga, genom att föröka säden;

Fröjda Dig, att Du visade Dig vara en sann profet;

Fröjda Dig, stödjande stav för syndare;

Fröjda Dig, pansar mot de osynliga fienderna;

Fröjda Dig, tår av ånger som öppnar oss Paradisets port;

Fröjda Dig, att Du räddar oss med dina tårar från bedrövelsen;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 10



Då Du höjdes över naturen, dog Du från världen och de världsliga tingen och strävade efter den gudomliga kärleken, ty Kristus var din starka och orubbliga tröst i kampen mot lidelserna. Mottagande gåvornas krans tog Du boning i de himmelska rummen tillsammans med de visa jungfrurna. För detta lovprisar vi Dig, sjungande till Gud: Halleluja!



Ikos 10



Med glädje lyfte Du korset på dina axlar och efterföljde Herren. Genom att stärka kroppens svaghet med andens iver och behärska lidelsernas storm med din ande (nous) vittnade Du om det eviga livet. Ge även oss dödens åminnelse och ett gott försvar vid Guds förskräckliga dom, vi som sjunger till Dig:



Fröjda Dig, att Du mottog lidelsernas slocknandes gåva;

Fröjda Dig, att Du brinnande längtade efter fullkomnighetens blomma;

Fröjda Dig, Du som inte lät Dig luras av njutningarnas sötma;

Fröjda Dig, att Du inte fruktade prövningarnas eld;

Fröjda Dig, att Du frambar tro, hopp och kärlek som Gudi välbehagliga offer på Hans altare;

Fröjda dig, att Du klädde Dig i himmelsk makt;

Fröjda Dig, djup skatt av andligt tänkande;

Fröjda Dig, brinnande längtan efter Herren Jesus Kristus;

Fröjda Dig, renhetens väldoftande blomma;

Fröjda Dig, högtärade bland jungfrur;

Fröjda Dig, att Du värdigades änglarnas prisande;

Fröjda Dig, deras glädje, som skyndar att ära Dig;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 11



Lik Moses som förde sitt folk genom havet och ledde det genom öknen, fördes Du genom det förgängliga livets prövningar och blev benådad med en vägvisande ängel genom himmelens tullhus tills Du nådde den himmelska saligheten. Underlätta med dina böner även vår väg genom lidelsernas hav och livets frestelser, för att även vi renade ska nå den himmelske Jerusalem och tillsammans med Dig sjunga till Gud: Halleluja!



Ikos 11



Två plankor i form av ett kors blev dina sista prövningars bädd i fullkomlig fattigdom, din broder Gregorios mantel blev din begravnings smycke och från himmelen benådades Du, som en sista belöning, med ett överflöd av den trefaldigt lysande himmelska glansen, som upplyste ditt ansikte på ett underbart sätt i dödens stund, då din själ med glädje skyndade i Herrens händer. För allt detta lovar vi Dig sägande:



Fröjda Dig, Du som övervinner våra själsliga våndor med ditt hopp;

Fröjda Dig, Du som upplyser vårt sinne för att kunna fullgöra den gudomliga viljan;

Fröjda Dig, de fallnas upprättelse;

Fröjda Dig, de fördrivnas hamn;

Fröjda Dig, de plågades tröst;

Fröjda Dig, att Du räddar dem som befinner sig i smärtornas bojor;

Fröjda Dig, att Du renar oss från syndernas smuts med din rena gråt;

Fröjda Dig, att Du upplyste ditt sinne med långa vakor;

Fröjda Dig, att Du närde din själ med upprepade fasta;

Fröjda Dig, att Du botar de förlorades blindhet;

Fröjda Dig, att Du fördriver de förföljda själarnas bedrövelse med din bön;

Fröjda Dig, att Du förlöser våra förstenade hjärtan som inte förmår känna ånger;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 12



Din övergång från detta jordiska liv till det himmelska tycktes inte vara en mänsklig, utan en änglalik företeelse, eftersom Du bevarade tanken opåverkad av kroppens lidande, kontemplerade din livsväg från början till slut och väntade på den djupt efterlängtade Brudgummen med himmelsk och ren kärlek, medan Du sjöng till Honom med tro: Halleluja!



Ikos 12



Inget jordiskt kunde hindra Dig längre från den Ljuvlige Jesu kontemplation, på Vilken Du fästade din blick och tanke och till Vilken Du upplyfte din sista bön, när Du bad Gud om en ängel som skulle visa dig vägen till det himmelska Riket. Var nu en vägvisare för oss i dödens stund, vi som ärar din åminnelse och sjunger till Dig:



Fröjda Dig, Du som brann av iver för den gudomliga helgelsen;

Fröjda Dig, träd med himmelsk skrud;

Fröjda Dig, att Du sprang ifrån djävulens bedrägeri;

Fröjda Dig, det oberövade offrets hyllning till Gud;

Fröjda Dig, att Du speglade Faderns härlighet;

Fröjda Dig, att Du längtade efter Sonens kärlek;

Fröjda Dig, att Du bevärdigades bli den Helige Andes boning;

Fröjda Dig, att Du hade ett vackert slut på ditt livs jordiska resa;

Fröjda Dig, nyckel som öppnar det himmelska Rikets portar;

Fröjda dig, att ditt ansikte upplystes av himmelskt ljus;

Fröjda dig, att Du fick en rikt smyckad krans;

Fröjda Dig, att Du nu dansar med de himmelska skarorna;

Fröjda Dig, Heliga Ärevördiga Moder Makrina!



Kontakion 13



O mycket visa och högt prisade Heliga Makrina, vår tunga förlamas när vi talar om ondskans djup som vi nedstörtade i och vårt sinne förmörkar när vi tänker på svagheterna i vår natur; men Du som en barmhärtig ta emot denna ringa bön och medla för oss att vi må benådas med ett rent hjärta, orubblig tro och brinnande kärlek för att fullfölja Guds vilja och upplyfta och räddade från syndernas träldom sjunga: Halleluja!



(upprepas tre gånger)



sedan Ikos 1 och Kontakios 1

Vi prisar Dig, heliga ärevördiga Moder Makrina, och prisar ditt heliga minne, ty Du ber för oss till Kristus vår Gud.