Den Heliga Skriften innehåller två olika sätt att betrakta Sanningen på: ett semitiskt och ett grekiskt, som speglar två olika synsätt på möjligheten att förstå det gudomliga. Den Helige Apostel Paulus säger att grekerna söker visdom, medan hebréerna söker tecken och underverk. Det ena synsättet är konkret, det andra abstrakt.
Eftersom hebréerna är mer intresserade av sin historia, behöver de för att kunna tro på Gud tecken och underverk som uttryck för Guds historiska manifestation. Endast genom dessa tecken och i dem kan de uppfatta Sanningen att Gud är trogen sitt folk. De följer Gud endast när de ser tecken, när Hans ord blir konkret och handgripligt. Gud gav sitt folk ett löfte som Han håller och genom det beskyddar Han det. Men i sin tur måste även folket ge ett svar på Guds löften. Och detta svar reflekterar det judiska sättet att förstå sanningen. Trofastheten och laglydningen är den yttersta Sanningen för dem. Guds löften innefattar en eskatologisk sanning och ett historisk syfte för världen som har fallit i synd.
Guds Ords Sanning är en vägledare som ger historien en riktning. Sanningen kan endast upffatas då den grundar sig på historien, det konkreta, det handgripliga: ”Vilket tecken ger Du oss för att vi ska tro att du är Messias? Jonas tecken.”
Det grekiska synsättet är motsatsen till det judiska, Sannnigen för grekerna är utanför historien. De utgår från världen som kan observeras, de ställer frågor om varandet på ett sätt som är organiskt och och oskiljaktigt förbundet med förståndets förmåga att observera och uppfatta. Det grekiska tänkesättet har alltid betraktat den begripliga världen, det tänkande förståndet och varandet som en enhet. För grekerna är Sanningen, rättvisan, skönheten och godheten ett. För dem ställs Sanningens problem alltid ur ett kosmologiskt perspektiv.
Det grekiska perspektivet ser alltid en oförenlighet mellan Sanning och historiska händelser; medan historien är i oavbruten förändring och likt skapelsen ständigt förfaller, är Sanningen evig och oföränderlig, d v s densamma igår, idag och imorgon. Med andra ord: tiden har ingen verkan på Sanningen, därför att Sanningen transcenderar historien.
Mellan det judiska tänkandet med sina djupa rötter i historien och det grekiska metahistoriska tänkandet finns Kristus som samtidigt är historisk och metahistorisk; historiskt föddes han ur Jungfrun Maria, men som Logos har Han alltid funnits, före tidens början. Den Helige Apostel Paulus säger om Korset att det är ” för judarna en stötesten och för grekerna en dårskap”.
Men Kristus säger ”Jag är Alfa och Omega, Början och Slutet”, Han förkunnar historiens slut och den är redan närvarande i Hans Kropp som är Kyrkan. Kristus är i historien och bortom historien, alltså Sannnigen är samtidigt historisk och metahistorisk. Genom Kristus är Gud samtidigt i historien genom inkarnationen och bortom historien genom det kommande Riket.
Telogerna har oftast betraktat Sanningen inom Logostraditionen, inom den grekiska intellektuella traditionen, ur kunskapens, iakttagelsens och kosmologins perspektiv. Men den Helige Ignatius av Antiokien ser Sanningen inte ur det epistemologiska perspektivet (kunskapens perpektiv), utan som liv. Men vilken relation finns mellan liv och varande? Kan de vara identiska? Inom den grekiska traditionen är livet varandets tillagda egenskap och varandets Sanning är före livet, varandet är det som äger livet.
Evangeliet talar om ”livet i Sanning” som ”det eviga livet”; att leva i Sanning är detsamma som att ha evigt liv, d v s liv utan död.
Slutsaten är att Sanningen om Kristus inte är en mental eller filosofisk sanning, utan varandet som har evigt liv, d v s Kristus som är Sanningen.
(Fr. John Ocana, Sunnyvale, California, U.S. A)
(Denna artikel är tagen ur tidskriften ”Sinapsa”, nr. II/2008, Editura/Förlag Platytera, Bukarest. Där kom den ut på rumänska, översatt från engelska av Adrian Radu; översättningen till svenska är gjord av mig och baseras alltså på den rumänska översättningen och inte på den engelska ursprungsvarianten som jag tyvärr inte haft tillgång till)
