Fader Răzvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 2)

Vad odlade Fader Ghelasie i vårt inre?

Förståelsen av att teologin betyder att leva med hela vårt väsen. Teologin upplever man, den behöver åtbörden, handlingen, att engagera sig helt, och inte bara med delar av oss, i en dynamik som Fadern kallade för ”tillbedjans gest”, den som utgör den stora skillnaden mellan en mänsklig horisontell konstruktion och och den mänskliga handlingen som sker vertikalt, på lodlinjen som är Guds nåd. Han sporrade till ett oavlåtligt liturgitjänande, till att outtröttligt inför Gud frambära allt som kommer till oss, han sporrade till en gest av välsignelse och helgelse av allt vi upplever, genom att oavbrutet anförtro Gud allt som händer oss.


Förståelsen av att teologin uttrycks genom och behöver ett språk som förmår bära dess djup, ett eget språk.Teologin har sin upprinnelse i ett mysterium – människan i sin Gudstillbedjan - och behöver uttryckas som sådant. För Fadern var det uppenbart att det vanliga, ”profana” språket förråder oss, som ett som inte klarar av att uttrycka verklighetens mysterium som längtar efter ett uttryck, som snarare profanerar den teologiska verkligheten. Fadern brukade överraska oss med sina versaler eller understrykningar med tjocka bokstäver...det var ett försök av att åter helga språket, att överföra det till ett annat semantiskt register. Fadern hade förstått att vår återvändning till det sakrala, till tillbedjan, till det levande evangeliska inte kunde ske genom det vanliga språket, utan det behövdes ett annat slags språk.

Förståelsen av att den teologiska upplevelsen måste gå vår tids verklighet till mötes. Faderns mod levandegjorde ett förslag till dialog, med en utgångspunkt så olik det ljuma ställningstagandet av dem som flyr varje diskussion kring trossanningarna och ledde honom till att framförallt gå sökare efter mystik i alla dess former till mötes. För dem var Fadern en äkta samtalspartner: han visade de olika vägarnas otillräcklighet, på ett lugnt, engagerat, förståelsefullt sätt, i ett apologetiskt verk som är likvärdigt de första århundradens vittnesmål, när kristendomen med säkerhet inte tog ett triumfalt uttryck, utan oftast martyriskt. Han föreslog ”öppningar” som utgick från samtalspartners förståelsekoordinater och drog honom genom den egna upptäcktens parfym till ”det djupare” som var den kristna mystiken.

Vi uppfinner inget nytt Språk, förklarade Fadern dem som möjligtvis kunde anklaga honom för jakten efter ett originellt teologiskt uttryck, utan vi försöker skapa ett samband mellan det rent Filokaliska Språket och det allmänna Språket, både när det gäller Filosofin, och vilken okristen mystik som helst. Vi som lever idag kan inte stanna vid ett enda Språk, vi måste, om vi vill eller inte, bli ´flerspråkiga´. Med andra ord, den kristne har friheten att problematisera, men dessa problematiseringar måste betraktas i ett sammanhang, just för att kunna ge ett gott vittnesmål åt den nutida världen. Sökandet efter landmärken, sökandet efter dessa svar behöver ett intensivt arbete, en dimension av forskning, av laboratorium som går dagens människa till mötes, inom ramen av hennes förståelsekoordinater, på hennes ”språk” som ofta är långt ifrån det liturgiska och sakramentala språket. Detta ”översättningsarbete” betraktades av Fadern som vår tids behov.

Förståelsen av att hesychasmen är ortodoxins specifika mystik. Denna mystik är tillgänglig för varje döpt människa som upptäcker sitt hjärtats altare där liturgin firas på ett kristendomens specifikt sätt. Den hesychastiska mystiken, kallad av Fader för ”Det kristna Språkets Logik”, Logiken av Språket- Logos inkarnerat i skapelsen, är nåbar för var och en som söker Kristus i en inre gest av tillbedjan och strävan efter en djupare och djupare stillhet, ut ur den mångfasetterade splittringen. Därför bjöd Fadern alla mystiksökande människor till att upptäcka det som är specifikt kristendomen. I detta sammanhang talade Fadern om upplevelsen av ”det ikoniska”, som var i Faderns teologi en port till att uppleva ikonens mysterium genom allt vi är och gör, andas och lever. Varande i sanning Guds avbild, människan rycks ur den karikaturartiga skammen som den gudomliga bildens vanställande är och upptäcker ädelheten i ett liv i enlighet med Den som sätter sin gudomliga prägel in i vårt väsen redan från vår skapelses ögonblick.

I stället för avslutningen

Fadern var för mig en av de människor som jag måste träffa. Han odlade i mig längtan av att själv bli en forskare av verkligheten som Gud  i hemligheten delar med sig av till alla som söker Honom i Kyrkans livs bild; hans ”varande” var för mig ett levande vittnesmål på vägen till att upptäcka ”Den som är” i evigheten.

Fader Răzvan Ionescu,

Paris

(Artikeln på rumänska finns på: http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html

Översättning från rumänska till svenska av mig)

 

Fader Razvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 1)

"Den andlige Fadern- Författaren Ghelasie Gheorghe: Hans sätt att leva var upphov till hans talande, och ej tvärtom- talandet upphov till hans sätt att leva"




Inledning

Fader Ghelasie Gheorghe lärde jag först känna genom en bok som hamnade i mina händer vid ett vägskäl i mitt eget liv. Jag menar ”Den hesychastiska medicinen”. Där, bland idéer och principer som jag delvis kunde tillägga till min begreppsvärld, som hade vuxit i den postkommunistiska, ”andliga litteraturens” (teologiskt sett så tveksamma) skola, kände jag hur ett ord kom till mig med den kyliga bergluftens friskhet. I mitt inre kände jag saven som öppnade mig för Den som skulle bli min existens centrum: Kristus.


Senare upptäckte jag Fadern ansikte mot ansikte som en människa som satsade på att leva. Jag lät mig instinktivt bäras av den ström av teologiskt ”savoir-vivre” som han odlade, först av alla hos sina andliga lärjungar. Hans författarskap var inget annat än hans ”förlängning” mot oss, andliga söner, som samlades -av de frön som han sådde med vinden från Ovan - omkring honom för ”förklaringar”. Omärkligt gick vi in i atmosfären av en människa som levde i Kristus med enkelhet men med så mycket övertygelse, att han fridfullt kunde besvara våra tvivel och tvekande med den monolitiska säkerhet som endast karakteriserar en människa som struktureras genom ett liv i Gud. För Fadern var den första rörelsen den ”att vara”. Att veta eller att tala kom efteråt, som en manifestation av hans sätt att leva. En Fader utstrålar ljus genom övertygelsens kraft i det mått han lever hur han talar. Fadern levde och medan han levde talade han och skrev. Det tycktes mig som han visste så mycket och framförallt att han hade fördjupat sig i så mycket, att jag kände att jag hade framför mig ett berg med sådana höjder, att jag kanske aldrig kunde  närma mig dem.


Därför bemödade mig att åtminstone långsamt gå stigar som, även om de bara befann sig i dalen, öppnade framtida möjligheter till att växa på ett teologiskt sätt. Utan den minsta antydan av fåfänga eller anspråk av att vara lärd, Fadern delade med oss av det som han förstått, upplevt, gått igenom, av hans erfarenhet...Då han såg min inre storm när jag kom till klostret och besökte honom, hjälpte han mig att läkas genom att odramatisera, förenkla och inge mig förtroende. Nu, när jag har avslutat mitt teologistudium, inser jan hur mycket jag behövde Faders närvaro: hans sätt att dela med sig av hans sökande och erfarenhet hade ingenting gemensamt med det pretentiösa sättet, på vilket man brukar förmedla oss den teologiska kunskapen, som en slags vetenskap, där alla ting är uppdelade [i kategorier, översättarens not] och redan solklara. Man kunde möta Fadern som en forskare, han bjöd dig att smaka fördjupningar och höjder som hjälpte dig på vägen, som kom från någon som gav dig råd med förstånd och erfarenhetsbaserat, som förstod din verklighet...Samtalen med honom minskade aldrig rysningen som jag kände inför det teologiska universums mysterium, tvärtom, min horisont utvidgade sig samtidigt med en känsla av att mysteriets djup aldrig kunde uttömmas. Och det var som han delade med oss det som under tiden studerades i det liturgiska laboratoriet...


Med inre glädje kände jag att Fader ledde mig till den verklighet, som eremiten Neofit, hans andliga föregångare, hade talat om när han profeterat spridningen av den hesychastiska bönen ( ”hjärtats verk” i Kristus) inte bara i jordens hålor och klyftor, utan även bland de unga människorna i de stora städerna, de, som i likhet med mig, till sin existentiella överraskning, upptäckte den inre friheten som finns i våra hjärtan, där förut endast saknad härskade. Detta hjärtats verk, som hos Fadern uttryckte sig naturligt, genom hans sätt att vara, smittsamt och hemlighetsfullt, det var detta, kände jag, som leder människan till att nå ett djupare plan, att sträva efter återställning, efter pånyttfödelse. Samtalen med honom väckte alltid sökandets entusiasm, inbjudan att forska i detta laboratorium som var blivandet i Kristus, där var och en uttrycker sin unikhet och gåvan han eller hon fått från Gud. Fadern väckte längtan efter mysterium, efter mystik, efter det sanna...och detta gjorde han först och främst genom hans sätt att vara, forskande, lidelsefull, engagerad med hela sitt väsen, asket, lärare av kärlek, full av medkänsla och helande förståelse för det ofta gömda sättet, på vilket människorna sårade sig själva och ännu värre, de fann ett nöje i att stanna kvar i detta beteende. Fader tog emot oss som kom från städerna, på ett sätt som visade respekt för vår handling, för våra studier, men samtidigt drog oss ut ur vår självnöjdhet, som annars hade förvandlat oss i kunskapens sklaver. Studierna var endast ett medel för att kunna samtala med dagens människor, medan man hade sin ryggrad i det äkta livet i Kristus.

(Denna uppsats finns på:  http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html , och är översatt från rumänska till svenska av mig). Se även Fader Razvan Ionescus sida på franska, http://www.science-et-religion.com/)

Fader Ghelasie: "En hesychasts dagbok" (2)

Därför presenterar vi en Hesychasts Skildring, som inte betyder den allmänna uppfattningen av Hesychasmen i Sig, utan en Hesychasts som helst Uppfattning. En Hesychasts som helst Dagbok, som har Sett, Känt och Upplevt på detta sätt. Om den kommer att även vara till nytta för andra, Bra, om inte, förblir den en Subjektiv Redogörelse, som förtjänar att kännas till även den, som en egen Framhållning. I denna mening vågar vi publicera detta Arbete som för många kommer att tyckas som något nytt, eller ett Påhitt, eller  -för de mer dogmatiska - till och med en Avvikelse. Hesychasmen har ett Värde i sig själv som har en särskild Betydelse för oss, nutidens människor. Det är beklagligt att man Försummar och Nonchalerar Debatten i detta Ämne, som i sig inte bara är Teori, utan har Praktiska Värden som vi verkligen behöver. Det finns lite Material på detta område. Man kan till och med säga att Världen idag är ganska främmande för den Kristna Mystikens Metafysik, eller att den Kristna Kulturen - p g a en för världslig (lekmanna)Kultur blivit oåtkomlig för världen. Det är därför det behövs Skildringar med möjligst breda Öppnanden, som ska kunna utgöra en mötesplats av dessa Värden även med de Icke-kristna.* Den moderna Mystiken kan inte bli stängd inom en egen realitet som tillintetgör Alla de Andra. Vi försöker göra en Skildring av den Hesychastiska Mystiken som en väg till ett Möte och Vänskap med Alla som ärligt eftertraktar Gudomligheten och Renheten. Många är inte kapabla till Gemenskap, men Mystikens Kärna är just Gemenskapen. Vem som har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa försök kommer inte att vara besviken. Det är en ganska trög text, särskilt i början, men låt er inte hindras av detta, läs vidare till slut och sedan bilda en Uppfattning.
I denna koncisa skildring försöker man egentligen föra samman en slags ”Hesychastisk Ordbok”. Man pratar mycket om Hesychasm, men man hittar inte en tydlig översättning av de hesychastiska termerna, för att kunna tala och kommunicera på ett särskilt hesychastiskt språk. Många kommer att tycka att ”En hesychasts dagbok” är ogenomtränglig och otillgänglig. Men de som är särskilt intresserade av Hesychasmen, kommer att hitta här som i ett lexikon allt som är grundläggande när det gäller Hesychasmen. Det första begreppet och alla andras kärna är begreppet av Personen-Guds Bild och Själens Bild i Skapelsen: om man inte förstår den i hesychastisk mening, kommer man inte att kunna tala om en specifik Hesychastisk mystik. Sedan alla andra begrepp, som Ande-Samvete, Pneuma-Väsen, Sinne (Nous)-Andemeningar– Kropp i sig och fysisk kropp osv, osv. Utan att fastställa dessa termer i hesychastisk mening, kan man inte kommunicera [med varandra  genom ord, översättarens not] ]med Hesychasmen och Hesychasmen kan inte öppnas för ett samtal med någon annan terapeutisk eller mystisk praktik. Hesychasmen kan inte bli instängd inom egna realiteter som är oöversättbara för andra. Det skulle kanske bli mer populärt  med ett lexikon i ordets strikta mening, men vi försöker en dubbel presentation, som lära och samtidigt som en fastställning av termer. På så sätt bedriver vi inte teologi eller filosofi i vanlig mening här, något som för dogmatikerna är en alarmsignal eller en fara. Vi försöker ett öppnande i Hesychast mening av de grundläggande problemen, som även är gemensamma för mystiken [vid sidan av teologi och filosofi, översättarens not]. Vår önskan är att läsaren från början ska gå över vissa motsägelser som är mer antagna än verkliga. Vår intention är inte att göra en ytterliggare teologi eller filosofi, utan vi försöker en presentation av de specifika hesychastiska innebörderna, som en lära och samtidigt som en fastslagning av Hesychastiska termer, som ett eget Hesychastiskt språk. Än har man inte kommit överens med att generellt fastställa det rena Hesychastiska språket. Vi genom detta anspråkslösa arbete gör en början och ett öppnande i denna mening, så att, även om vi fortfarande gör misstag, de är förlåtliga, efterom de är inneboende all början. Vi uttalar ingen dogm, utan vi vill skapa ett uppriktigt öppnande i samtalet om Hesychasmen och mellan Hesychasmen och de andra utövningsformerna av samma ideal. Ett lexikon är trögt och för didaktiskt, det är därför vi väljer en presentation som kombinerar läran med språket. Hesychasmen är mystik och mystiken går bortom så kallade rationella värderingar. Men en sund mystik är inte destruktiv och inte heller motsägelsefull, utan har en dubbel konstruktivitet, genom att den vidgar förnuftet [förnuftet som inneboende andemeningar] och samtidigt överskrider det i över–verkligheten bortom förnuftet. Naturligtvis kan man hitta invändningar överallt, men vi talar till de som verkligen är ärliga och längtansfulla, som inte längtar efter att hitta misstag, utan efter ett öppnande av verklighetens mysterier. De som vill känna livets mysterium ska ta av sina skor som Moses framför den av den Gudomliga Uppenbarelsen brinnande busken. Endast på detta sätt kommer de att få den verkliga invigningen.

Ghelasie Gheorghe

Februari 1991


* Här måste sägas - och detta kommer att märkas mycket tydligt längre fram i boken - att Fader Ghelasie alltid var emot en sammanblandning av religioner, något som ofta betecknas som "nyandlighet", new age, en "soppa" där allt finns huller om buller. Denna soppa eller nyandlighet kallas ibland för ekumenism, och i detta fall kan man säga att han hade en ytterst tydlig antiekumenisk position. Men just eftersom han var väldigt medveten om att till exempel ortodox-kristna troende endast kan be på ett ortodoxt-kristet (och inte på samma sätt som protestanter, katoliker och ännu mycket mindre på samma sätt som buddhister, hinduister etc.), ville han förklara var skillnaden var; han ville "öppna" hesychasmen för ett samtal, men syftet med samtalet  var att tydliggöra skillnader, begrepp och paradigm och sträva efter sanningen, men absolut inte efter en sammanblandning. Men om med"goda ekumeniken" menar man belysande samtal, då var han helt klart  en förespråkare av samtalet. Samtal (dialog) var hos honom ett nyckelord.
Det är viktigt att säga detta, eftersom Fader Ghelasie blev betraktat av vissa som kontroversiell, just av det ytliga skälet, att han var inte rädd för att använda t o m ord som är specifika andra, icke-kristna religioner; men han använde dem endast för att belysa dem från en kristen-ortodox synvinkel. Fader Ghelasie har aldrig betraktat sina skrifter som något nytt, "ett påhitt", utan något som fullständigt kan återfinnas hos Fäderna. Men just med utgående från denna punkt borde dagens ortodoxa kristna öppna sig för ett samtal, studera och gå igenom tidens ord, tendenser, begrepp, paradigm och försöka  belysa dem med hjälp av Saningens Ande, den Helige Ande . Genom att göra detta, kommer de som hittills attraherats av en dimmig "andlighet" känna sig förstådda och tagna på allvar, se att någon av kärlek tar sig mödan och modet att komma emot dem, men samtidigt, om de är ärliga i sitt strävande, kommer de att snart inse att det är nödvändigt att beslutsamt lämna bakom sig "labyrinten", "soppan" eller vad man än kallar denna sammanblandning för som de hittills hade befunnit sig i. 
Fader Ghelasie var inte först och främst en författare; han var, som en av hans andliga lärjungar (Fader Razvan Ionescu) sade, en människa som levde i Kristus och först sedan en som skrev och talade om sin tro. Hans författarskap var inte det slutgiltiga målet, utan endast en effekt av det att han levde, att han var i Kristus.(översättarens not)


Denna text är tagen ur: "En hesychasts dagbok", "Memoriile unui isihast, Ed. Platytera, București, 2006, ss. 8-9.  Översättning från rumänska till svenska av mig.

Fader Ghelasie: Ur "En hesychasts dagbok" (1)

Förord

Hesychasmen, den Mystiska Upplevelsen av Själ och Kropp! Den Ortodoxa Kristna Mystiken. Mystiken är Verklighetens Mysterium. Vi försöker ta upp igen en presentation av detta mysterium. Vem har tålamod att läsa ut detta anspråkslösa verk kommer att hitta vissa uppgifter om denna Speciella Upplevelse. Hesychia-Frid-Stillhet!

Många kommer att tycka att det är för mycket Religion. I allmänhet förbises Religionens verkliga Mening: att vara själva Verklighetens Mysterium. Allt mer dras man till Mysterier och Mirakel tömda på Mysterium-Religion. Man accepterar även Religionen när allt kommer omkring, men utan en Egentlig Gud, utan endast i en Konventionell Gudomlig Mening. Man vill ha en Gudomlighet utan Egentlig Religion. Kristendomen är den mest Levande Religionen, därför att den har en Gud av en Högsta Möjliga Religiositet. Många störs av detta. Religionen blir genom Mystiken även en slags Vetenskap om Själen bortom Förståndet. Hesychasmen är den Kristna Upplevelsen för Dem som vill smaka av den i överflöde. Vi gör här varken Filosofi, eller Teologi, eller Vetenskap, men Mystiken innefattar på ett sätt alla dessa, som Fullständig Verklighet.

ur: En hesychasts dagbok, (Memoriile unui isihast), av Ghelasie Gheorghe, Förlag - Editura Platytera, Colectia Isihasm, București 2006, översättning från rumänska av mig