Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 2)

Redan från början grundas äktenskapet på en kärlek som inte reduceras till en tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som snabbt skulle resultera i leda. Kärleken förenar den kroppsliga och den själsliga dragningen med en kärlek som är ett uttryck för att både mannen och kvinnan ser hemligheten-mysteriet i den andras väsen och känner en ”gränslös” önskan att ”respektera den andra som person, att ta på sig alla offer och mödor för den andras skull.” Men denna önskan måste förverkligas genom gärningar. Man visar den andra uppmärksamhet och förståelse, genom att tjäna den andra och offra sig för henne/honom, och allt detta präglas in i ens väsen i ”ett levande andligt minne, som lyfter var och en av de båda som person, lyfter dem genom varandra och gör att deras kroppsliga kärlek genomsyres av mer och mer andlighet och intimitet.”, säger fader Stăniloae. Să blir den andras kropp genomsynlig för hans/hennes andlighet och ”får ett ständigt växande andligt djup, blir en plats där hans/hennes andlighet uppenbarar sig, varje av de båda blir för den andra ett mer och mer känt och samtidigt odefinierbart mysterium.” Men eftersom varje människa är en unik person, ”var och ens mysterium uppenbarar sig helt endast för den andra, förverkligas endast genom och för henne/honom. Var och ens mysterium sammanflätas med den andras i ett unikt mysterium, därför att varje av dem båda bär mer och mer av den andra i sitt väsen. På så sätt är äktenskapet ett äkta levande mysterium av den dualitet eller den duala enhet som redan börjar ge sig till känna och förverkligas i ögonblicket där paret förenats i äktenskapet eller tidigare, men realiserar möjligheterna som öppnas under hela deras liv, utan att känna leda för varandra.”

Som alltid, nådens gudomliga verkan sammanflätas med den mänskliga gärningen, med den mänskliga viljan. Aldrig kan de skiljas åt: den gudomliga nåden verkar endast när människan vill detta, därför att människan framförallt är skapad av Gud som en fri varelse. Guds kärlek är mild och tålmodig, aldrig tvingar Han sig med våld in i människans själ, utan Han kommer när människan själv av fri vilja öppnar dörren av sin själ. Gärningarna som människan utför skulle hon inte kunna utföra utan Hans nåd, men de är nödvändiga som ett äkta uttryck av människans egen vilja och en förberedelse för emottagandet av nåden. Nåden kan komma först utan att de goda gärningarna finns, men om människan inte besvarar Guds kärlek med sina egna gärningar efter nådens besök, når nåden nästa gång inte fram genom molnet som lägger sig omkring människans själ. Gärningarna skrivs in i människans väsen, oändligt sammanflätade med den gudomliga nåden och detta vävnad av ljus blir vår livklädnad, och samtidigt vårt inre, vår sanna kärna av vårt återuppståndna väsen efter Kristi återkomst, vårt andliga hjärta. De är vår ljusstege till himlen och våra bröllopskläder. Detta gäller även för äktenskapet, som fader Stăniloae konstaterar: ”Kärleken växer ur utövandet av det ömsesidiga ansvaret för den andra och ansvaret växer ur kärleken. Kärleken mellan människor som är beroende av så många behov som livet i en [köttslig] kropp förutsätter är inte endast en lycklig åskådning av den andras kroppsliga skönhet och i eferhand en allt intensivare åskådning av hans/hennes själsliga skönhet, även om kärleken är detta också, utan kärleken är även motorn för otaliga ansvarstaganden för den andra. Och detta skrivs in [i vårt väsen] som en viktig faktor som leder till förandligandet av den kroppsliga kärlekens utövning. Detta ansvarstagande manifesteras genom gärningar mitt i samhället, därför att den egna familjen inte kan tjänas utan att fullfölja sina plikter i samhället. Nåden som det äkta paret får [genom äktenskapets sakrament i Kyrkan] verkar sådeles i samhället och i Kyrkan. Så länge vi ser på äktenskapet endast i samband med dem som ingår äktenskapet och inte i hela Kyrkans sammanhang och därigenom i hela världens sammanhang, kommer vi aldrig att förstå äktenskapets sakramentala karaktär, detta stora Mysterium (...). Äktenskapets Mysterium är mer omfattande än familjen. Det är den gudomliga kärlekens mysterium, Mysteriet som omfattar hela tillvaron och därför är äktenskapet av intresse för hela Kyrkan och genom Kyrkan för hela världen. En sund familj är en sund cell i Kyrkans och samhällets kropp.”

I början visades hur fader Stăniloae ser på begreppet ”person” i samband med det äktenskapliga i människans väsen. Enligt honom blir mannen en person först genom sin unika kvinna som ett lika unikt uttryck för den andra hälften av mänskligheten och tvärtom. Men detta är inte allt, som fader Stăniloae observerar. Genom att utöva sina plikter i familjen som lever mitt i samhället blir människan först en äkta människa, en ”människa för de andra” och detta ansvar formar honom/henne till en person. Man blir en person för och genom den andra, men, eftersom man lever tillsammans med de andra i samhället på ett ansvarsfullt sätt, blir man samtidigt en person för de andra i samhället, den lilla gemenskapen tjänar den större gemenskapen och formar den aktivt.

Både mannen och kvinnan får genom att offra sig själva en egen fördjupad unikhet och samtidigt fördjupas de ömsesidigt. Deras förening får mer och mer en personlig karaktär och var och en av de två personerna växer mer och mer andligt - i den omfattning att de blir till en enhet. Utan detta ansvar gentemot den andre förblir människan i ett fattigare, ”inkonsistentare” tillstånd, ”som endast skiljer sig från barn(domen) genom bristen på oskuld.”

Genom utövandet av detta ansvar blir den personliga Guds närvaro mer och mer synlig och ”ger oändligt värde till den äktenskapliga partnern. (...) Je mer den andre upptäcker sitt djup, desto mer blir den genomskinligare för Kristus, som garanterar hans/hennes eviga värde som människa, därför att Han själv blev människa. Var och en ingår genom den andra i en direkt relation med Kristus, utan att hans/hennes värde och konsistens därigenom förminskas. (...) Kristus lever i båda som Den som blir synlig genom den andra - som genom en genomskinlig och unik miljö av Hans fullständiga uppenbarelse. De upplever Honom även som Den som kräver speciella ansvarstaganden i samband med detta. Kristus lever i båda som Den som gav dem varandra, som en speciell miljö av uppenbarelse och utveckling av både gemenskapen och [var och en av de två] personerna, genom ömsesidigt tjänande.” Ingen annan man eller kvinna skulle uppenbaras i samma utsträckning i sin djupaste mänsklighet, relationen skulle aldrig nå mysteriets djup av det första, brutna äktenskapet. Den oupplösliga föreningens mysterium, som blir en djupare och djupare kommunion, är Kristi Mysterium.

(fortsättning följer)