Brev till A. (VII)

Kära A.,

Idag kommer ett kort brev, men innehållet hoppas jag når ditt hjärta mer än många ord:

Det är inte Gud och tron och Kyrkan som måste anpassa sig till människans fallna natur, utan den fallna människan måste upplyftas till Gud, till en äkta tro, till den sanna Kyrkan. Detta sade den "vanliga" prästen i den "vanliga" kyrkan i en "vanlig" dag- igår.

Att gå till Kyrkan och att vara närvarande - verkligen närvarande - under gudstjänsterna och särskilt under den Gudomliga Liturgin leder oundvikligt till upptäckten att här är det underbaraste av alla universitet, det fullkomliga. Här får man den bästa och den fullständigaste undervisningen. Här är varje präst som tjänar med uppriktig tro vid altaret visare än alla böcker som finns i världen och hans tjänande och ord djupare än alla jordens hav, även om man befinner sig i en liten träkyrka i en bortglömd by vars namn har man aldrig hört förut.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (VI)

Kära A.,

Innan jag ska närma mig något centralt och högst specifikt i den kristna tron, att Gud är Treenighet, tänkte jag göra en parentes och försöka förklara att även om kristendomen är högst specifik och inte kan blandas med andra religioner, kan detta aldrig betraktas som ett hot för någon människa, kristen eller ej. Kristendomen är aldrig aggressiv, om den är är äkta. Den kan vara vass som kirurgens kniv, men är aldrig hatisk, utan dess drivkraft är alltid kärleken till alla människor. Som min biktfader sade: "Vi människor tycker alltid om vissa människor mer än andra, men Gud har inga favoriter. För Honom är vi alla hans barn som Han älskar. Be därför ständigt så här: "O Herre, Du är min och jag är Din, förbarma Dig över mig."

Jag var väldigt ledsen och upprörd när jag såg för något år sedan hur en ung norsk man sköt ihjäl många liv (i det som en tidning kallade "den värsta attacken på Norges befolkning sedan det andra världskriget"). Denna man kallade sig för "kristen" och såg sina dåd som  "islamkritiska". Jag skulle gärna vilja förklara för honom och för andra som tänker i sådana banor att det han gjorde inte hade något att göra med att vara kristen. Därför ska jag försöka återberätta ett helgons, den helige Johannes Ryssens liv. Jag är säker på att själva berättelsen kommer att tala om saken bättre än någon teoretisk uppläggning.

Som hans namn säger oss, föddes han i Ryssland under 1700-talet, men fångades av tatarer som sålde honom till en turk. Med stor beslutsamhet vägrade han att konverteras till Islam och fick från sin herre uppgiften att arbeta i stallet, där han även bodde. Så småningom, genom hans godhet blev han älskad av ortens invånare och gjorde många under. Även om han alltså var kristen och hans herre muslim, lydde han honom och försökte göra allt så gott han kunde för sin herre. Det fanns en enda sak som han inte ville ändra på och som var grunden till hans godhet: att han var kristen. I allt annat visade han stor kärlek och respekt och lydnad för sin herre. En gång, när hans herre vallfärdade till Mekka, lagade herrens hustru en maträtt av ris (pilaff) som var makens favorit rätt. Man berättar att hon tittade på tallriken och suckade: "Vad synd att min make inte kan smaka på denna doftande pilaff som han tycker så mycket om." Då bad Johannes henne om att få tallriken, något som hon gärna gjorde, eftersom hon tyckte om Johannes och trodde att han ville ha maten för sig själv. Men Johannes bad innerligt till Gud att den ska komma till hans herre som befann sig i Mekka. De andra såg att tallriken försvann, men tänkte att Johannes hade ätit upp maten eller att han hade gett den till någon fattig människa, som han ofta brukade göra. Men efter någon tid, när herren kom tillbaka från Mekka, räckte han en tallrik till sin hustru med orden: "När jag var i Mekka, fick jag denna tallrik fylld med pilaff i handen och den smakade så gott, precis som du brukar laga den."

Detta kristna helgon gjorde ett under för sin muslimska herre och skickade en tallrik med pilaff till honom medan herren vallfärdade till Mekka. (Han skickade den inte därför att herren vallfärdade till Mekka, han uttryckte inte sin sympati för den andra religionen, utan han såg kvinnans kärlek för hennes man och ville uttrycka sin kärlek för sina herrar. Finns det något bättre exempel på en äkta konkret människokärlek som överskrider alla gränser?  Jag säger medvetet människokärlek i stället för tolerans, eftersom tolerans är ett missbrukat ord idag. Tolerans betyder för många idag att gränserna suddas bort, att alla är lika, att alla religioner är likadana. Denna attityd är ytlig och oftast oärlig, fariseisk. Bakom denna mask av "tolerans" och "globalisering" jäser och exploderar hatet, som Breiviks dåd visar. Men människokärlek betyder för en kristen att hans kristna identitet är orubblig, den måste vara orubblig, eftersom att vara kristen är grunden till alla goda och konkreta handlingar, samtidigt som den kristna människokärleken överskrider gränserna som människornas fallna natur har skapat. En sak är att sudda en gräns och en annan är att överskrida den. Man förnekar inte tron på den treenige Gud, på Jesus Kristus, utan bejakar den genom den konkreta kärleken, uttryckt genom konkreta handlingar, för konkreta personer.

Att vara konkret betyder för en kristen att man skiljer mellan synderna som en människa har och hennes inre kärna som är Guds ansikte.  Man visar en människa kärlek inte för att uttrycka sin sympati för hennes synder eller för alla misstag som hon gör, utan för att uttrycka kärleken för hennes inre hemliga bild, Guds ansikte. Att ha denna förmåga i konkreta situationer är svårt, eftersom vårt hjärta och vårt förstånd är förmörkade av våra egna synder och misstag. Att göra det rätta i ett visst ögonblick är en andlig gåva från Gud som är sällsynt och ytterst värdefullt.

Hoppas att du tyckte om Johannes Ryssens historia.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (V)

Kära A.,

Varje människa som jag möter är en gåta. Varje dag upptäcker jag att jag inte har förstått så mycket av livet och av människorna som jag träffat. En människa är så oändligt mycket. Vad hårt och okänsligt det oftast går mellan människor!

På sätt och vis är det likadant med vår relation till Gud, men på ett oändligt större skala. Han har skapat allt som finns, himmel och jord, våra kroppar och själar, och ändå är Han oftast förbisedd och våra tankar och känslor slår Honom genom en oerhörd likgiltighet, vår kropp blir mer och mer ogenomskinlig för det Gudomliga Ljuset, främmande för den Heliga Ande.

Hur ofta går vi ut och andas djupt och tacksamt den friska luften, hur ofta tittar vi på stjärnorna för att beundra deras skönhet och gåtfullhet? Jag minns hur jag gick omkring när jag var barn och tittade på något träd, på den tjocka stammen och tänkte, att det var en stor gåta hur en sådan stam kunde resa upp sig mot himlen. Jag tyckte att det fanns en underbar och ofattbar relation mellan jorden och trädet som liksom föddes ur den. Då tänkte jag inte medvetet på Gud, men vad var denna ofattbara och osynliga kraft som gjorde att något liksom föddes, gick vägen från ingenting till någonting, nerifrån upp, mot himlen?

Det finns människor som kallar sig för materialister, som tror att världen är bara materia, det som är synligt och förnimbart med hjälp av sinnena. Men de kan inte riktigt förklara att det enklaste existerar: den minsta tanken och den minsta känslan, som är osynliga.  De kan inte förklara existensen av medvetandet, samvetet, hjärtats röst. De kan inte förklara kärlekens existens. (Det kan ingen göra, men känna vördnad och förundran inför den. Kärleken är den mest levande verkligheten; om man jämför denna med den för oss "vanliga" tillvaron är den sista endast en skugga av verkligheten.)

Vi befinner oss mitt i en kamp, kampen mellan gott och ont, vare sig vi vet eller inte, vare sig vi vill eller inte. Men Gud skapade världen god. Han skapade ljuset och mörkret, dagen och natten, himlen, jorden och havet, solen och stjärnorna, men han skapade bara goda ting. Ondskan skapade han inte. Han skapade änglar och människor, väsen med en fri vilja. En del av änglarna valde att resa sig mot sin Skapare, att inte längre uppfylla Hans vilja. De föll genom sitt högmod från det goda, det sanna och det sköna, de föll från den gudomliga harmonin och ögonblickligen förmörkades, blev hatiska och ytterst fula.

Man brukar idag blanda skapandet av det fysiska ljuset och mörkret med det goda och det ondas existens. Man säger att Gud skapade ondskan för att till exempel driva världen framåt. Men detta är helt fel. Gud har aldrig skapat något ont. Man ska inte blanda ihop fysiska par - dag och natt, kvinna och man, himmel och jord, jord och vatten etc. - med motsatsparet gott och ont. Ondskan är resultatet av änglarnas och sedan människornas fall. Vissa heliga fäder säger att Gud förutsåg från början att de med fri vilja skapade änglarna och människorna kommer att falla ifrån det goda; därför skapade Han det fysiska mörkret från början, för att människan alltid ska ha en bild av det goda, ljuset, och sträva efter det. Jag tror att samma sak kan sägas om man och kvinna. Eftersom Han förutsåg människans fall, skapade han människan som man och kvinna, för att människan alltid ska ha dialogens, kärlekens bild framför sig, kärleken mellan Gud och hans skapelse och kärleken mellan de skapade varelserna.

Gud har skapat himlen och jorden och allt som är synligt och allt som är osynligt.  Vad är det osynliga? Ögonen ser det inte, men hjärtat ser. Om det inte väljer att vara blint.

Alltså: Allt Gud skapade var gott. Änglarna och människorna, som var skapade varelser med en fri vilja, valde vid vissa tidpunkter att resa sig mot Gud, de valde att själva "skapa" utanför Gud, och detta "utanför Hans vilja” var och är det onda. 

Det onda kommer att upphöra när människorna (och änglarna) slutar med att "skapa" det onda, slutar "skapa" något utanför Hans vilja. Guds vilja är att alla människor av egen fri vilja ska välja göra det goda, alltså sluta "skapa" ondskan. Vid världens eller tidens slut, när Kristus kommer att döma varje skapelses liv för att inte längre tillåta ondskan, kommer de som ändå väljer det onda att bli berövade alla gåvor som de fick från Gud. I detta tillstånd kan de inte längre verka det onda, som utplånas. Att leva utan någon gåva från Gud är förstås helvetet. Man kan inte ens kalla det "att leva"; det är den eviga döden.  När det gäller de fallna änglarna, demonerna, verkar som de inte längre har förmågan att känna ånger, och utan denna förmåga finns ingen räddning. Hjärtat som älskar fullkomligt ber med tårar för att hela skapelsen, människorna och djuren och allt som finns, till och med de fallna änglarna må bli rena och pånyttfödda, säger den Helige Isak Syriern.

Den Helige Apostel Paulus säger att tre ting behövs: tro, hopp och kärlek. Och av dessa tre är kärleken störst, eftersom när det goda kommer att härska behövs inte längre tro och hopp. I en värld där allt är gott, behövs inte längre tro och hopp, men kärleken som är det goda består i all evighet.

Varför är det viktigt att veta att Gud inte har skapat ondskan? Varför är det viktigt att veta att ondskan aldrig kan vara Hans skapelse, även om Han förutsåg att den skulle uppstå? Tänk so ofta man hör idag: "Hur kunde Gud tillåta detta ske? Hur kunde Gud skapa världen på ett sådant sätt? Kanske finns Han inte? Eller är Skaparen kanske grym och hatfylld?" Tänk också att man hör så ofta idag - som en ursäkt för våra svagheter eller bekvämlighet - att ondskan vore nödvändig. På sätt och viss är ondskan nödvändig för att vi ska vakna till. Gud tillåter ondskan för att vi ska vakna till och komma tillbaka till Honom, men Han själv vill aldrig något ont, Han vill aldrig att vi ska lida. Han älskar oss. Det är en enorm skillnad mellan Hans vilja och hans tillåtelse, mellan Hans plan och det vi själva åstadkommer med denna plan.

Gud är människoälskande. Det finns ingen annan som är så människoälskande som Gud. Gud har aldrig skapat hatet. Hatet är de fallna änglarnas "skapelse" - och sedan människornas "skapelse". Gud tillåter dess existens endast för att vi ska få tillbaka hjärtats seende och komma tillbaka till Honom, men Han lider med oss varje gång vi lider.

Tills nästa gång. Må Gudaföderska beskydda dig,

M.