Förnuft. Tro. Samverkan (del 2) (av Costea Munteanu)

2. Den grekiska vetenskapen

(senast ändrad 100515)


Under skärningsperioden mellan den sena antiken och den tidiga medeltiden (500-talet före Kristus- 400-talet efter Kristus) utvecklades de olika mönstren av relationen mellan förnuft och tro i de flesta fallen under den grekiska (vetenskapliga och metafysiska) rationalismens påverkan. Undantagna var de heliga ortodoxkristna fäderna och tidens islamiska tänkare som var särkilt medvetna om det rationella, diskursiva och begreppsmässiga tänkandets begränsning av att i sig förklara och nå upp till gudomlighetens kärna.

I varje fall, hos den pre- och post-sokratiska tänkarna associerades den vetenskapliga iakttagelsen - som hade som avsikt att beskriva hur verkligheten är på ett systematiskt och rationellt sätt - redan från början med den metafysiska reflektionen - som hade som avsikt att förklara varför verkligheten är den som den är på samma systematiska och rationella sätt.

”Andens vändning” som resulterade i vetenskapens födelse representerades av ett nytt sätt att tänka, som kunde definieras genom den ordnade och logiska karaktären av de två ovannämnda förfarandena: förfarandet av iakttagande undersökning av hur verkligheten är (världens faktualitet) och förfarandet av filosofisk reflektion om varför verkligheten är som den är (världens kausalitet).

Man kan således dra slutsatsen att under den hellenistiska tiden associerades kunskapen som var grundad på det vetenskapliga förnuftet med kunskapen som grundades på den religiösa tron mest inom ramarna av ett associationsmönster centrerat på det naturliga förnuftet. De stora grekiska post-sokratiska tänkarna (Platon och Aristotel), neo-platonikerna under första och andra seklet, de gnostiskplatonikerna under andra seklet, de hedniska tänkarna som konverterades till kristendom under 200-talet (t ex Clement av Alexandria) och de islamiska mutaziliska tänkarna (t ex Al-Karabisi) var alla övertygade att Gud kunde upptäckas av det mänskliga förnuftet genom det rationella tänkandets kraft och att människan kunde uppnå gudomligheten genom sina egna ansträngningar, på ett rationellt och ordnat sätt.

Men under den hellenistiska tiden, som vi redan påpekade ovan, fanns det även ett annat associationsmönster mellan förnuft och tro, nämligen ett som var centrerat på det förandligade förnuftet. Påverkan som förespråkarna till den sista uppfattningen om relationen mellan den rationella och den uppenbarade kunskapen hade på sin tid var jämförelsevis försumbar. I vilket fall som helst, delade 300-talets heliga kappadokiska fäder (den helige Basilios den Store, den helige Gregorios av Nyssa och den helige Gregorios av Nazianzos) och deras följeslagare, 500-talets helige Pseudo-Dionysios Areopagiten med varandra övertygelsen att Guds väsen inte kan nås på den rationella kunskapens väg, det som kunskapen kan nå till är endast Hans manifestations former, Hans verkan i världen. Därför måste förståndet inta en ödmjuk inställning och känna sina egna begräsningar och på så sätt förhindras förståndets förstelning och instängdhet i sig själv. Människan måste användas sitt förstånd på ett korrekt sätt, för att ära Gud, och inte för att förvandla förståndet till Gud. Ett ödmjukt inställt tänkande möjliggör att förståndet öppnar sig för tron och lämnar inte plats åt anspråket på att tron ska acceptera förståndets gränser. På detta sätt kommer man till en kunskap genom tro (grundad på den övernaturliga Uppenbarelsen) som överträffar den rationella naturliga (affirmativa och negativa) kunskapen, även om den i viss omsträckning använder sig av rationella affirmativa och negativa termer för att utrycka sig). Som redan sagt närmade sig de flesta tänkarna under den hellenistiska tiden inte en sådan ödmjuk inställning av förståndet inför tron som de ortodoxa östfäderna utövade. Undantagna var Philon av Alexandria och några av den sena antinkens islamiska traditionalistiska tänkare (t ex Ibn Hanbal), som visade en viss öppning för det förandligade förnuftets mönster, åtminstone genom sitt avståndtagande gentemot det naturliga förnuftets mönster.

Slutligen, under den hellenistiska vetenskapens tid framträdde de första tecknen på associationsmönstret som var centrerat på det överdrivna förnuftet. Det handlar om uppfattningen som förespråkades av Augustinus.

Man måste precisera att, även om Augustinus ansåg att det väsentliga i samverkan mellan förnuft och tro utgjordes av trons primat, var det ändå han som, genom att han insisterade på vikten av att anpassa tron till förnuftet, gav den ursprungliga impulsen till en rationalisering av tron och sådde på detta sätt frön till vetenskapens sekularisering som utvecklades under följande århundraden.

Vi kommer att kort argumentera detta påstånde. I sin verk ”De vera religione” säger Augustinus att förnuftet gör att vi kan förstå det vi tror på, något som tydligt visar att här hänvisas förnuftet en av de viktigaste ställningarna, eftersom det är förnuftet som förstärker tron. Genom att påstå detta blir Augustinus den förste, åtminstone i den västerländska världen, som kände behovet av att rationalisera sin tro. (Adămuț/2006, s.25). Problemet som intresserade honom var väsentligen, bortom trons dominerande ställning över förnuftet, att anpassa tron till förnuftet. ”Jag förstår för att tro och tror för att förstå” betydde hos den västerländska teologen att, innan människan tror, behöver hon fastställa med hjälp av det diskursiva förståndet trons motiv eller grunder. På samma sätt behöver människans förstånd vara i ständig verkan om han vill nå till de dogmatiska sanningarnas harmoni sinsemellan eller deras samstämmighet med förståndet.


1ˇHär måste jag som översättare av denna artikel precisera följande. Många ser på salige Augustinus på ett nästan uteslutande negativt sätt, som en initiator till en felaktig utveckling i det västerländska tänkandet och på detta vis en medorsak till schisma. Andra som Fader Seraphim Rose och Fader Johannes Maximovitch ser på honom med tydlig kärlek.



Jag själv har inte tillräckligt med kunskap och framförallt lever jag ett alldeles för oandligt liv för att se sanningen. Efter att ha läst denna artikel försökte jag själv läsa Augustinus. I ”Bekännelser” har jag personligen inte -i alla fall hittills- kunnat hitta någon grund för att säga att han hade som intention att underordna tron vetenskapen. Salige Augustinus förefaller här en varm förespråkare av tron före förnuftet, av den Helige Andes uppenbarelse före det mänskliga naturliga förnuftet. Visserligen använder han sig tydligt av förnuftet och han kämpar med förnuftets och retorikens vapen, men han använder sig av dessa vapen för att bekämpa just den ”naturliga” retoriken, det ”naturliga” förnuftet och jag tror mig se att han använder dessa vapen på ett ödmjukt sätt. Inte heller i "De vera religione" har jag personligen hittills kunnat se det som författaren till denna artikel förebrår Augustinus i så stort omfång och med så ödesdigra konsekvenser. Inget av uttrycken som att "anpassa tron till förståndet" eller "Jag tror för att förstå och förstår för att tro" har jag sett och hittills har jag inte kunnat läsa dem mellan raderna heller. Om Augustinus kommer ibland från mitten och hittar en tillfredställelse i enbart själva förståndets manifestation kan jag inte bedöma; det kan vara möjligt på vissa enstaka ställen, men jag med mina oandliga, blott mentala ögon kan inte tydligt se om detta sker. Men här ligger också läsarens ansvar, om detta verkligen händer, att märka det och komma tillbaka till mitten. Det förefaller som vissa läsare efter salige Augustinus tid var själva mycket mer förtjusta i förståndet till nackdel av tron än salige Agustinus själv. Jag tror att han skulle inte ha känt sig igen i en sådan överdrift av förnuftet och förstelnande av tron.


Som alltid gäller det att flytta tyngden av en kritik till sig själv, till en omvändelse av sig själv. Vi måste "praktisera" denna artikel, d v s inte använda förnuftet utom med ödmjukhet, tro, kärlek. Vi ska även dra slutslatsen att ord ibland inte räcker till, eftersom på en djup nivå blir verkligheten ett mysterium som inte går att förstå på ett vanligt sätt, utan endast med andliga ögon.



3. Den arabiska vetenskapen



Arvtagarna och fortsättarna till den grekiska vetenskapen visade sig att vara araberna, eftersom den islamiska kulturen begeistrat brukade tillägna sig den ockuperade ländernas kulturer. (Lonchamp/2003, s.33). De kom i kontakt med den grekiska vetenskapen och filosofin under 800-talet, något som resulterade i en kulturell uppblomstring som i europeiska termer kan betraktas som en kombination av Renaissance och upplysningtid. (Armstrong/2001, s. 141).
När det gäller relationen mellan förnuft och tro, kan man säga att ungefär samma situation som karakteriserade den hellenistiska vetenskapens tid definerade även den arabiska vetenskapsutvecklingen. De flesta av de islamiska filosoferna (faylasufi) - från den som representerade Falsafah-tänkandets höjd, Ibnshina/Avicena, till den senaste av faylasufierna, Ibn Rushd/Averroes – och de flesta av de hebreiska filosoferna (Saadia, Bahya) var förespråkare av en relation mellan tro och vetenskap som baserades på det naturliga förståndets förmåga av att genom sig själv uppnå kunskapen om Gud. Däremot var tänkarna som lutade mer för en ödmjuk inställlning av det naturliga förståndet och för ett accepterande av omöjligheten av att känna Gud på ett rationellt sätt mycket färre och mindre inflytelserika i epoken (t ex islamiska tänkare som Al-Kindi och hebreisk-spanska filosofer som Ibn Saddiq elller Halevi. Här kan man nämna även Al-Ghazzali, som verkar ha varit en verklig topp i det sufistiska islamiska tänkandet och som samtidigt utövade ett bestående inflytande på den islamiska filosofin under de följande århundradena). I denna epok fanns även enstaka isolerade fall av förespråkare till en förståelse baserad på ett utpräglat överdrivet förstånd när det gällde relationen mellan den vetenskapliga kunskapen å ena sidan och Uppenbarelsens kunskap å andra sidan (t ex Ar-Razi).



(Fortsättning följer)


Litteratur

-Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

-Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

-Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

-Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons. -Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

-Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

-Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

-Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române. -Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(Detta är den andra delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).