Apostlarnas frivilliga martyrdöd är Uppståndelsens bästa bevis och det mest slående historiska beviset. Det finns två teman som stödjer varandra. Det första: Uppståndelsen gav Apostlarna den starka tron, just efter att deras tron hade avtagit intill sorg. Det andra: Apostlarnas död i Kristi Namn bekräftar Uppståndelsen. Vad hände då som förvandlade Apostlarnas rädsla till entusiasm intill döden? Uppståndelsen. Kristi Uppståndelse är inte bara ett metafysiskt faktum, ett övernaturligt faktum, som beslöjas av osäkerhet, av antaganden, utan den är ett historiskt faktum. [...]
Världen har förändrats därför att några enkla trögtsinnade fiskare från Galileea såg med sina ögon Guds Sons Uppståndelse. De hade kraft att lägga de hedniska filosoferna, dem som behärskade världens kultur, för korsets fot, och även senatorerna, dåtidens alla stora män och de hedniska templens präster. De störtade de tusenåriga gudarna på Olympberget med samma enkla ord: ”Kristus är uppstånden, vi har sett Honom efter Uppståndelsen...” [...] Kristendomens styrka har denna starka grund: Är Kristus uppstånden, så kommer även vi att uppstå till ett evigt liv, alltså måste vi kämpa för att erhålla det och för att Kristi inlösen inte blir förgäves, ty Han sonade för varenda människa.
Vi har inte sett den uppståndne Kristus, men när Apostlarna såg Honom uppstånden och när de fick ett liv av förföljda tiggare och martyrdöden som de just predikade om, för att stödja detta, hur kan vi fortsätta tvivla om Uppståndelsens sanning, hur ska vi inte ropa av hela vårt hjärta: KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar