Integration

Telefonen ringer och jag får veta:
Glädjedag!
Gläd dig, du är utvald att vara
en invandrare i en statistik.
Om du ställer upp får du en ICA-kupong.

Statistiken frågar och jag svarar
men sanningen glider förbi.
Statistiken är intresserad
om jag blivit integrerad
Men jag brister i tusen bitar
Under varje frågans hammarslag.
Jag har ett personnummer
och det måste jag ange
men vilken person jag är -det frågar statistiken aldrig
för den vet att den aldrig förmår ställa denna fråga,
att jag aldrig statistiskt kan besvara den
även om det är den enda frågan
som är värd att ställa och besvara.

Har du blivit kränkt?
Diskriminerad?
Nej, säger min mun
medan min själ smäktar efter ett ord som inte går att hitta
mellan kryss.
Men det vill jag inte säga något  högt om
för då måste jag förklara,
förklara mig själv
och det kan inte jag.
Bättre svarar jag artigt och ljuger.
För ingen kan statistikt förklara
sin okränkbara kärna
under den subtila förnedringens mantel.
Hon kan bara uppleva den
inte som invandrare
men som människa.

Om du aldrig varit en invandrare
då var du säkert någon gång utomstående
någon gång övergiven.
Du kanske trodde att om du inte längre
var du,
skulle de andra sluta såra dig
Men vem kan sluta vara sig själv,
Vem kan sluta vara människa och bli ett nummer,
med vilket pris?
Bara den som säljer sin själ, bara den,
för en kort tid, som ingenting förtjänar…
Det var kanske därför ”statistiken” ville ge mig
En ICA-kupong, som jag inte ens begärt? …
Den visste säkert att den hade ett pris...

Jag förklarade kvinnan som utförde statistiken…
det var ju hennes jobb…
att jag inte trodde på statistik.
Hon i sin tur förklarade mig
Att statistik är den enda vägen att gå
För annars skulle mänskligheten och vi
Gå vilse i den vilda skogen.
Jag blev ledsen för att jag inte trodde på hennes jobb
Jobb är ju livsmening...
Därför svarade jag på statistiken -
Inte för ICA-kupongens skull.
Nej, jag svarade henne.
Nej, jag hade gärna svarat henne
Om hon inte hade statistiken som mask
På sitt ovanligt varma, omärkligt trötta,
Uttrycksfulla ansikte med djupa, blå ögon.

Välkommen hos mig, själfull ansikte
Välkommen, meddelsam röst!
Varför kom du bara gömd under statistiken?

”Ta hand om dig”, sa hon när hon gick.

Hon glömde att ge mig ICA-kupongen,
Påminde mig dagen efter i telefon
Och skickade den genom posten
Jag var för blyg för att säga:
”Vad bra, jag hade också glömt,
Nej, jag vill absolut inte ha den,
Men du, har du läst Gunnar Ekelöfs dikt
Non serviam?Han är ju svensk
Men ändå börjar dikten med :
Jag är en främling i detta land.
Nej, jag sa' inget, sa' bara: ”Tack ska du ha.”
Jag har ju blivit integrerad.

Ingenting blir kvar
Statistik multnar
Jag sitter i gräset
Och regnet faller sakta ner
Med runda, höljande droppar.

Det är värdigt att vara fattig. Språkförbistringen

(Detta är ett fragment av ett brev från min vännina, Josefa Stefan. Eftersom det är en översättning som jag har gjort, finns det säkert fel i språket. Jag är tacksam för rättelser, inte bara i detta inlägg, utan i allmänhet.)

Det finns en värdighet i att vara fattig. Det är inte fattigdomen i sig som är önskvärd eller värdig, utan det är förmågan att skilja mellan verklighet och sken, mellan sanning och lögn, mellan kärlek och tomt bedrägeri. Det är förmågan att hitta sin väg bland fällor som lovar allt möjligt men berövar oss vår själsliga och till slut vår kroppsliga hälsa, vår helhet som person. Om rikedom är kopplad med villkor som medför lidande för oss själva, eller en annan, i närheten eller långt borta, känd eller okänd, då är rikedomen inte längre åtråvärd och värdig, utan raka motsatsen till detta. Att avstå är då det enda värdiga valet.

Det finns en materiell fattigdom, men det finns även en andlig fattigdom. Och jag pratar fortfarande om fattigdomen som ger värdighet och hälsa. Varför har vi blivit så blinda, att vi ser ned på fattigdom, på brist? Att lida på grund av fattigdom är naturligt och mänskligt; men att se ned på personen som lider av fattigdom är en av de största fällorna i vår värld. Det är två helt skilda saker. Varför har man inte klart för sig att det som får oss att lida eller det som får andra att lida är inte samma sak med själva vår persons eller andra personers kärna? Tänk om den person eller den grupp eller det folk som är fattiga medvetet avstod från rikedom, tänk om Gud tillät lidandet för att berika dem inifrån, därför att Han såg i den personen eller i det folket en god vilja, en strävan efter Honom. Detta är en grundläggande fråga som var och en som bor i ett välfärdsland borde befatta sig med och hitta ett personligt svar till. Det är ironiskt, eller bättre sagt tragiskt: vi ser ned på dem som lider bara därför att vi inte vill lida. Vi ser ned på oss själva bara därför att världen idag intalar oss att livet ska vara smärtfritt och om det inte är så då är det något fel med oss som person. I stället för att med hjärtat förstå vårt och andras lidande, i stället för att ha med-lidande bortrationaliserar vi våra känslor och tankar och söker tillfredställelse till varje pris. Men tillfredställelsen varar inte längre, vi kommer in i en spiral där tillfredställelsen kräver mer och mer tillfredställelse och den själsliga ron som är nödvändig för vårt liv, för att hitta vår väg bland snarorna, förstörs i högre och högre grad.

En ytterst djupsinnig biblisk berättelse är den om Babelns torn. Ondskans rot är egentligen högmodet, villfarelsen i att tro att människan med sina egna krafter kan bygga sitt liv högre och högre mot himlen och bli lik Gud, men utan Honom. Vad tillåter Gud då att hända med den stolta mänskligheten? Han tillåter språkförbistringen. Människorna talar inte längre samma språk och förstår inte varann. När man använder till synes samma ord förstår man inte samma sak under detta ord. När jag säger fattigdom, kan jag förstå lidande och brist, men jag kan även förstå värdighet. Jag kan se en människans väsen bakom lidandet, en oavbruten längtans sång, en längtan efter meningen med livet, en längtan efter Gud; men idag förstår vi mer och mer under fattigdom ett tillstånd som går att förneka och se ned på, ett slags stege mot höjder, men inte till ett möte med Guds ansikte, utan in i det tomma, i upphöjelsen av sig själv.

Det finns som sagt även en andlig fattigdom som ger värdighet. Det är inte de vackra orden som är avgörande, utan vårt liv. Det är inte det som syns som räknas. Ingen kan se in i vårt innersta utom Gud. Vi kan vara troende med läpparna, men i det fördolda kan vi vara fulla av hat och stolthet, likgiltighet och girighet. Vi kan ljuga för oss själva, inte bara för de andra. Vi kan lida av språkförbistring i vårt inre.

Eftersom det inte finns någon som verkligen kan se i vårt innersta, utom Gud, eller en helig människa som är upplyst av Gud, finns det inte någon dödlig människa som kan döma en annan dödlig människa. På sätt och vis finns det ingenting som går att ”visa” eller ”bevisa” som kunde ta oss till ljuset på en kortare väg än ett rent hjärtas väg. I det  - för ett högmodigt förstånd - fullständiga mörkret bärs vi av kärleken till ljuset.

Stillheten

Stillheten kommer
efter de vackra orden
och tankarnas rikedom.

Stillheten kommer -
låt den komma -
får den plats i dig?

Låt
de vackra orden som förblindar dig
brinna i Ljusets sjal,
lägg
tankarnas rikedom som lockar bort dig
I Ordets hand,
skänk dem till Vinden.

Stillheten är mycket rikare
stillheten är mycket vackrare
men den behöver plats
när den knackar på dörren

när Han som är större än hela världen
ber och väntar på att komma in
med allting som har blivit till:
ett litet nyfött barn
i Famnen.

Fader Ghelasies psalmer

Dessa psalmer är skrivna av en rumänsk munk, Fader Ghelasie Gheorghe från klostret Frasinei, Rumänien. De är skrivna på rumänska, det som följer är en översättning, som Förlaget Platytera hade vänligheten att ställa till förfogande som ett litet "smakprov". En samling av många dikter som är utspridda i Fader Ghelasies skrifter finns samlade i en bok som heter "Hesychasm", (Förlag Platytera, 2007)




PSALM of the Created Being


Blessed are all those whom You have created, LORD.
1. O, Mystery known only by You, to also Create a Being, that did not exist and that You bring into Existence!
O, “naught” that didst not exist, look how you become Creation! The CREATOR only holds your Mystery.
You, my LORD, indeed Create a Created Being as well, without taking away anything from Your Own BEING, yet in which You pour forth all of Your BEING.
This Creation is beyond Your BEING and not out of Your BEING, for You also bring into Being a Created Being.
Yet how can a second Being exist?
Only if You also truly Create a Created Being, can there be two, a CREATING ONE and a Created one, who do not take over each other.
O, my GOD and CREATOR, Blessed am I, the Created Being, for I can “stand by” You, the absolute BEING, Partaking of Those which are not mine.
You are the MYSTERY beyond Creation and I am the Mystery beyond You.
You have poured forth Your awesome MYSTERY into me, and beyond Nature You hold Yourself within me, not growing less, not suffering any division.
Your MYSTERY as a CREATOR is that beyond NATURE You also create a Being of Creation. And my Mystery as a Created Being is that beyond Nature I can “stand by” Your BEING.
Blessed am I, the Created Being, in whom You descend as GOD, for me to ASCEND into GODLINESS.
Day and night I pray to You and thank You, and I sing the MYSTERY OF YOUR LITURGY, which descending into the Mystery of my Liturgy of Creation, thus becomes the EUCHARIST of Your SUPPER.
Blessed am I, the Created Being, for I can be in the LAND and stand by the RIVERS of the LITURGY of Your HOLY SUPPER.


PSALM of the Created Being’s Prostration


How can I lift up my eyes onto You, my LORD, how can I regard Your GLORY?
You have Created me in Your own IMAGE and LIKENESS.
You call for me – “come and Partake of all that is Mine”.
Your GRACE is pouring forth into me to open up the “borders” of the Created Being, so that You may COME in.
I shudder at how You THE GREATEST can Come into me, the smallest . . .
How can the Created Being hold You, the CREATOR?
You know the MYSTERY of Coming into me, for You are GOD. I cannot even approach You.
You can hold me within You, I cannot even touch You . . .
You Come into me beyond my Created Nature, and I shudder as I cannot hold You.
This MYSTERY is my eternal AWE and Prostration.
It is the MYSTERY of Your IMAGE that is SEALED into me, for it is only Your own IMAGE that can hold You.
You have Created me bestowing upon me Your IMAGE, the only one allows me to stand to Your FACE.
O, THE GREATNESS of Your IMAGE, I am amazed at how my Created Image can hold You.
How can I, the Created one, be a “dwelling place” of Yours? . . .
O MYSTERY! YOU COME INTO me first, to make me Your Own IMAGE and LIKENESS, so that I myself can “RECEIVE” You.
I, the Created one, do not stand “within” You, yet You COME INTO me so that I can MEET you in my turn.
You have Created me out of Your LOVE, and this is the MYSTERY that can do everything.
Without LOVE You could not COME INTO me YOURSELF, and thus I myself could never MEET You.
Without LOVE I would “lose” myself into You, for LOVE is the one that makes me be one at Your side.
You have Created me to be “an Eternal”, like You.
No, You do not transform Yourself into Creation, but endow this Creation with Your Own Image and Likeness.
The Creation can never come into Your Image, for Your IMAGE comes into the Creation. And thus You bestow Your Eternity upon the Creation.
You the ETERNAL ONE can Create only something equally Eternal.
O my LORD and GOD, You have Created me bestowing upon me the LIKENESS of Your IMAGE, which thus makes You akin to me and me akin to You.
Through Your IMAGE which is sealed onto my Being, You have made me the TABLE of Your SUPPER, where You want me to partake of those that are Yours.
You come first with Your LOVE into me, and thus I also become Love.
O, GOD, You are my MYSTERY, in which I find my own Image of Creation.
O, I have fallen into the deception of sin and the DOOR of Your HOLY SUPPER has closed.
My LORD, forgive me, welcome me once more as You have welcomed “the prodigal son”.
O, my LORD, how blessed am I at the TABLE of Your SUPPER.
I bow and pray to You my LORD, and with the Arms of my Image of Beingness
I dare touch the fringes of Your GRACE-COAT.
Blessed am I, the Created one, in whom You have WILLED to make for Yourself a Dwelling Place of Creation.


PSALM


LORD,
Over the Begetting
Out of my Parents
You have BLOWN,
And thus was I Born
One more IMAGE of Man
In whom You have SEALED YOURSELF
With the DIVINE POURING forth
That I myself RECEIVE
As the GIFT of ETERNITY.
My IMAGE of Man
Has a Soul
And a Body
The Image of Heaven
And of Earth
In which I am to be
Paradise – Holy Dwelling Place
Where the LITURGY of LOVE
Yet once more
Be celebrated.
Your Own IMAGE
Can be SEEN
Over me,
Over the Image of my Parents
In my very Being.
Heaven keeps reflecting
In my Soul,
The Earth is moving
In my Body,
And all UNITED
In my IMAGE of Man
Become a PROSTRATION
To YOU, my LORD
And my GOD,
To YOU all the SINGING,
One more ETERNITY
STANDING STILL
In FRONT of YOUR FACE!
HOLY TRINITY
Our GOD,
GLORY to You,
All PROSTRATION to You,
Forgive us.
Forgive our pettiness,
Our inabilities,
Forgive our weaknesses,
Do not consider,
Our sins.
Despite our sins,
In spite of our sins,
We still Pray to You,
HEAVENLY LOVE,
ETERNAL MERCY.
Overlook our pettiness,
Your IMAGE Blown into us
Is stronger,
Sin could not destroy it,
Though it is covered.
Uncover it YOURSELF my LORD,
YOU open our eyes, LORD.
May YOUR MERCY
Be, LORD,
The DROP of GRACE.
GLORY to You,
HOLY TRINITY!
O, the PRAYING,
The PRAYING MOTHER of our CHURCH,
The MOTHER of GOD,
And all Praying Saints of the CHURCH,
Of all Saints’ Glory
Of the UNION between Heaven and Earth!
O, MEETING.
O, COMMUNION OF ETERNITY,
O, SINGING OF THE ETERNITY!


Psalm for the LOVE of GOD


GOD I would like to show
My LOVE for YOU
Yet everything breaks
In PROSTRATION!
All things can be said,
Only LOVE must be SHUT UP,
LOVE must be HIDDEN,
So nobody knows of it,
LOVE – THE MYSTERY PROSTERNATION
LOVE – THE DIVINE ICON.
The SINGING OF LOVE
Is the only SONG,
LOVE that you CALL FOR,
LOVE that you WAIT FOR,
LOVE that you cannot forget,
LOVE that cannot die,
LOVE that cannot be killed,
LOVE that WHEEPS in itself,
LOVE, THE CROSS OF ETERNITY!

Tiden står stilla

(journalfragment)

Det är soligt idag
Och gräset väntar på regn.
Tiden står stilla sedan länge
Sedan jag föddes står den stilla
Och väntar på min förvirrade själ.
Medan jag ligger i gräset som prasslar
Och lyssnar på vindens röst
I björkarnas små gröna hjärtan
Väntar jag och min förvirrade själ
På varandra.
Ingenstans har jag att gå
Utan att träffa mig själv igen
Jag kan inte fly
Från mitt obekanta ansikte.
Tiden står stilla eller tiden går runt
Samma punkt, samma smärta,
Samma fråga genomborrar mitt hjärta
Med sin spiral:
Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag?