”Allt som är yttre är viktigt. Människans inre och yttre har separerats på ett konstgjort sätt...Människan måste bli hel i sin kommunikation och känna behovet av att visa vad hon känner. Religionen involverar kommunikationen. Varför talar Kristus? Varför tog Guds Son mänsklig gestalt? Varför talar Apostlarna? Varför ber vi tillsammans? Vi befinner oss vid individualismens motsatta pol som är fullständigt orealist och inte återspeglar det mänskliga livet. Det mänskliga livet är manifestation. I denna manifestation ser man människan, man ser Gud i hennes ord; i människans gester ser man om människan gör något gott. (...).Hur kunde vi förkunna Guds namn, alltså det Himmelska Riket som vi måste förbereda, om religionen blott är en privat angelägenhet mellan Gud och mig?” Ur Fader Dumitru Stăniloae, Ikonens teologi/O teologie a icoanei, Förlag/Editura Fundației Anastasia, 2006, ss 48-49)
(Samvetet är) ”ingen abstraktion. Samvetet manifesterar sig genom tecken, gester, i alla våra handlingar. Våra gester, våra lemmars rörelser mot naturen, mot de andra är detta samvetes manifestation. En ren inre verklighet intressar sig inte för universum. Människan kan inte låsa in sig i sitt inre. Ända sedan jag var student visste jag varför vi buger oss till marken, varför vi korsar oss: religionen är något inre. Människan är en helhet. Och när hon buger sig till marken har hon känslan av att hon befinner sig framför Gud. Om jag äter någonting, tackar jag Gud för detta. Min kropp måste även den bli helgad. Kroppen är inte skild från själen och själen är inte skild från kroppen.” (Ibidem, s.48)
(översättning från rumänska till svenska av mig)
