Brev till A, (IV)

Kära A,

Om jag skulle beskriva det viktigaste i vår tro i bara tre ord, då skulle jag säga: ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.

Du kanske tyckte att jag var för modig (eller högmodig) när jag skrev om att vara helig, som något som alla måste sträva efter varje dag. Att det var för mycket att vilja uppnå fullkomligheten. Det är sant att själv kan man inte åstadkomma något sådant! Men ändå är detta vår tros mått: Kristus själv uppmanar oss att vara fullkomliga. Han säger också: " Det som är omöjligt för människor, är möjligt hos Gud". I den Gudomliga Liturgin säger prästen: "Det Heliga till de heliga" (alltså  de som ska ta del av Kristi kropp och blod), och så är svaret: "En är helig, En är Herre: Jesus Kristus, Gudfadern till ära. Amen."  Det betyder att om vi är medelmåttiga, ljumma i vår tro, kommer Kristus inte att känna oss igen. Men om vi strävar efter helighet, så är det inte vår förtjänst, utan Kristi förtjänst. Utan Honom kan vi inte göra någonting.

Nu känns det som jag inte har sagt något av värde i alla mina brev .Till och med satte jag mig ibland i centrum i stället för tron. Jag är säkert inte den rätta person som kan tala om tro. Den ska tala om tro som också kan göra det han talar om.

Gud, var mig nådig efter Din godhet,
utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.
Två mig väl från min missgärning,
och rena mig från synd,
Ty jag känner mina överträdelser,
och min synd är alltid inför mig.

Mot Dig allena har jag syndat
och gjort vad ont i Dina ögon;
på det att Du må finnas rättfärdig i Dina ord
och rättvis i Dina domar.

Se, i synd är jag född,
och i synd har min moder avlat mig.
Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
så lär mig då vishet i mitt innersta.

Skära mig med isop, så att jag varder ren;
två mig, så att jag blir vitare än snö.
Låt mig förnimma fröjd och glädje,
Låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
och utplåna alla mina missgärningar.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från Ditt ansikte,
och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.

Låt mig åter få fröjdas över Din frälsning,
och uppehåll mig med villighetens ande.
Då ska jag lära överträdarna Dina vägar,
och syndarna skola omvända sig till Dig.

Rädda mig undan blodstider, Gud,
Du min frälsnings Gud,
så ska min tunga jubla över Din rättfärdighet.
Herre, upplåt mina läppar,
Så att min mun kan förkunna ditt lov.

Ty Du har icke behag till offer,
eljest skulle jag ge Dig sådana;
till brännoffer har Du icke lust.
Det offer som behagar Gud
är en förkrossad ande;
ett förkrossat och bedrövat hjärta
Skall Du, Gud, icke förakta.

Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
Då skall du undfå rätta offer, som behaga Dig,
brännoffer och heloffer;
då skall man offra tjurar på Ditt altare.

Detta var psalmen 50/51, Den botfärdiges bön. Det finns inte så mycket mer att säga efter denna underbara psalm. Läs den flera gånger och du blir undervisad på ett gåtfullt sätt på den högsta nivån.

Jag tror att jag så småningom kommer att låta den Heliga Skriften, och Helgonens liv och de Heliga fäderna ord tala i stället...Vilken glädje över att veta att du börjar tycka om att läsa dem!

Jag hade en gång ett lugnt samtal om tro med en muslimsk kvinna som jag kände väl och tyckte om att prata med. När jag sade att Gud blev människa i Kristi person, svarade hon spontant: "Det går ju inte att Gud blir människa. "Då sade jag, lika spontan och glad att svaret självt hade kommit till mig : "Men Gud är ju allsmäktig, om Han kan allt, om Han kan skapa hela universum, varför tror Du att Han inte kunde bli människa också?

Gud är allsmäktig. Om vi alltid kunde tänka på det, skulle det vara mycket, mycket enklare. Så mycket kamp, så mycket tid förlorad! Ingenting kan göras om Gud själv inte vill eller om Han inte tillåter. Han själv kan göra allt, efter Sin vilja.

Nu är det dags igen att säga hej då.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (III)

Kära A.,

Idag kommer mitt brev att vara kort. Egentligen kommer det att vara en rättelse av det jag skrev i förra brevet.

Mitt minne kommer långsamt tillbaka. Jag minns att jag läste i Tagores bok, "Sadhana", att han inte tyckte om de europeiska städerna, eftersom de var begränsade med kalla stenmurar. Däremot var Indien de fria, ursprungliga skogarnas land. Han skrev detta av kärlek för sitt land. Han försvarade sitt land för europeernas känslofattigdom. Jag förstår honom, på ett sätt. Men idag vet jag att sanningen är att vi behöver inte kalla murar, men varma gränser. En stads murar är nödvändiga för staden, för människorna som bor i staden. De försvarar och ger en form. Det gjorde Tagore själv med sina ord! Han byggde murar för att försvara sitt land och sin tradition (där religionen ingick), eftersom han såg ofullkomligheten hos engländerna som hade kommit för att behärska Indien.

Det är detta som vi kristna måste vara rädda om. Vi måste jobba hårdast för vår fullkomlighet i Kristus. Annars kommer vi att bli högmodiga varelser som vill behärska andra med kallblodiga, grymma vapen. Och resultatet är att människorna som föds inom andra religioner inte känner igen Guds ansikte inom oss. Vi kan inte övertyga andra, vi kan inte öppna ögonen till andra om vi själva inte är fullkomliga, eller strävar varje dag med hela vårt hjärta efter fullkomlighet. Varje dag är helighetens mått, skrev en helig fader. Alltså från morgonen till kvällen ska en kristen uppnå heligheten. Varje dag på nytt.

Alltså var Tagore i sitt försvar inte kristen. Tvärtom, genom hans skrifter som beskrev hans religion som högre än kristendomen (om han nu gjorde detta) förvirrade han många (redan lite förvirrade) unga kristna. Inklusive mig. Om jag inte hade läst honom och Eliade, hade jag inte haft intresse för österländska religioner. Men han hade ändå en grundläggande intuition att det enda i livet som är värt något är offret av kärlek. Med detta närmade han sig sitt eget Guds ansikte, Korset, kristendomen.

Slutsaten är att hans skrifter var säkert värdefulla för sitt eget folk. Men han hade fel om han ville bekämpa kristendomen. De enskilda kristna människornas ofullkomlighet kunde han bekämpa, han kunde resa sig mot deras brist på kärlek. Men den kristna Kyrkan, den kristna tron i sin fullkomlighet och skönhet kunde han inte bekämpa. Och allt som är vackert i hans dikter är som små ljuspunkter från Kristi Kyrkans fullkomlighet och skönhet som belyste i ett visst mått även det han skrev. Detta eftersom Kyrkan är en bild av den rena människosjälen, som finns som ett frö i alla själar från födelsen. Må Gud belysa alla själar med sanningens ljus!

Jag tror att det var den Helige Basilios den Store som sade att vi kristna ska läsa allt med rena ögon och samla det som är bra från alla människor och folk, som bina samlar sin honung från varje blomma. Men för att ha rena ögon måste vi kämpa varje dag att uppnå heligheten varje dag.

Det är märkvärdigt att vi läser allt möjligt som människor av andra religioner har skrivit, men vår egen religion, vår egen identitet känner vi inte.

Hur många av oss läser de underbara dikterna som Davids psalmer är? Vi borde läsa dem varje dag. Likaså borde vi läsa de Heliga Fädernas skrifter. Vi måste känna vår kristna skönhet för att kunna skilja mellan sanning och syrenernas sång, mellan Guds ansikte i varje människa och hennes fel och brister. Att ha denna förmåga att skilja mellan rätt och fel med kärlek är Guds gåva - och aldrig vår egen förtjänst. Men vi måste ändå försöka vara värda Guds nåd.

Utan offer av kärlek till Gud och till vår nästa, utan Korset, är allt förgäves.

Nu blev mitt brev ändå ganska långt. Och på mig själv väntar denna dag, från morgon till kväll, och jag själv måste akta mig med den hårdaste ansträngningen att inte bara prata och skriva om saker och ting, utan att göra dem också.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (II)

Kära A.,

Jag använde rätt så många ord förra gången och ändå blev det så mycket osagt.

Du kanske tycker att jag var rätt så hård och omodern när jag pratade om behovet av att rannsaka sig själv och att lämna bakom sig felen (eller synderna), som är den ignorerade bakgrunden till mycket naivitet. Idag ska man inte ens uttala ordet "synd". Detta är förstås fel (synd)...Bara den som vet vilka fel han gör, kan göra något mot det. Fast det är inte alls så lätt. Det är det svåraste som finns, att se sina egna fel (synder) och att lämna dem bakom sig. Det kan man inte göra utan Guds hjälp. Därför säger de som inte tror på Gud att synden inte finns; omedvetet förstår de att de själva inte kan kämpa emot den, och de förnekar den, för att inte behöva känna samvetets styng.

Det är märkligt, hur bräcklig en människa kan vara, hur förgängliga hennes krafter är. Vi tror när vi är unga att kraften som är självklar förblir i oss, men ack så fel vi har!

När jag var ung - redan som barn - slukade jag alla böcker som kom i mina händer. Båda mina föräldrar tyckte om att läsa, så vi hade många böcker hemma, särskilt skönlitteratur, som min mamma tyckte om. Min pappa tyckte om mer historiska böcker, men de var de enda som jag hade svårt att läsa. Med 7-8 år kom jag i kontakt med Bibeln för första gången (min pappa skickade oss, mig och min syster, till en ortodox präst, Fader Ioan, för "privata religionlektioner") och jag såg i den en mycket spännande bok, en samling av märkligt gripande sagor. Jag skriver "sagor" inte därför att jag inte trodde att de var sanna, utan därför att i den åldern är hela verkligheten en sann saga. Saga är alltså det underbaraste ordet som man kan använda för verkligheten.

Idén som jag ville komma fram till var att jag har läst så mycket och ändå är ingenting kvar, ingen kunskap eller vetenskap som jag kan stoltsera med...Jag läste allt jag bara kunde om olika religioner mellan 20 och 30 år, men allt känns nu som en handfull sand. Det är kanske meningen med det, att inte ha alla begrepp kvar, men nog det viktigaste: friden som kommer från vetskapen att jag har hittat hem.

Religionerna som har flera gudar har aldrig attraherat mig. Kanske den lektionen har jag ändå lärt mig ordentligt: att Gud är en Enda Gud. Så hinduismen med alla sina gudar, med vilda och grymma ansikten och gestalter, kunde jag inte ha någon aktning för.

Däremot läste jag flera böcker skrivna av Rabindranath Tagore, den stora indiska poeten, och jag blev väldigt tagen. Än idag, så mycket jag har honom i mitt minne, tror jag att han ibland tänkte och kände som en kristen. (* se brev III) Jag ska försöka läsa något av honom igen, innan jag gör sådana påståenden. Häromdagen hörde jag någon tala om Simone Weil. Talaren var en ortodox präst och sade något väldigt fint. Eftersom alla människor har Guds ansikte inom sig, kan man på sätt och viss säga att alla föds med ett ortodoxt ansikte. Att vara orto-dox är att ha den rätta tron. Alla barn föds med den rätta tron i sitt hjärta, som lik ett frö väntar på att växa. Simone Weil kom aldrig i kontakt med den ortodoxa kyrkan, men hon kämpade hela livet för att tron ska segra i hennes själ. Hon tänkte ortodoxt, fast hon döpte sig innan hon dog inom katolska kyrkan, den kristna kyrkan som hon hade till förfogandet.

Det fanns en känd rumänsk lärd man som hette Mircea Eliade. Han skrev ett stort verk i flera volymer om religionshistoria. Men han var också skönlitteraturförfattare. I sina unga år reste han till Indien för att studera religion och språk och förälskade sig i en indisk flicka, som var dotter till hans professor vid universitetet. Flickans föräldrar var emot denna kärlek, så till slut kastades han ut ur professorns hem. Flickan hette Maitreyi Devi och blev senare själv poet och romanförfattare. Hon hyste en stor, kärleksfull beundran för den mycket äldre Tagore, som hon kände personligen, något som Eliade delade med henne, fast han led av svartsjuka. När Mircea Eliade kom tillbaka till Rumänien, skrev han en roman inspirerad av sin kärlek för Maitreyi. Många år senare skrev även Maitreyi en bok om samma ämne, från sitt eget perspektiv; här skällde hon ut Mircea Eliade - trots allt med en generös och fin mildhet - över att ha skrivit osanningar i sin roman. Deras kärlek hade begränsat sig till ord och känslor och allt annat var en lögn, skrev hon.

Allt detta verkar inte ha något att göra med mitt ämne, men det säger något om mig själv när jag var ung - och om alla unga människor som har en romantisk bild om kärleken. Många unga människor har även en romantisk bild av Indien och dess religion och om meditation. Men kärleken som de söker kommer de inte att hitta där, inte heller kommer de att hitta det andliga stödet som de drömmer om. Det gick inte annorlunda för den unge Mircea Eliade: han kastades ut med ett brutet hjärta och behövde flera år för att återhämta sig, om man överhuvudtaget kan säga detta. (Själens sår kan läkas helt och ändå öppnas när som helst, här är allt möjligt och omöjligt på samma gång). Hela livet kom han att läsa och sedan undervisa och skriva om religionshistoria. Han blev världsberömd för sina skrifter om religion. Men när Maitreyi hälsade på honom flera årtionden efteråt (jag tror i 60-års åldern), såg hon ingen vis människa, utan en äldre lärd man med en trött och sorgsen blick under en väldigt hög, men hårt rynkad panna, som inte hade hittat sin själsliga frid. På sätt och vis tänker jag nu att hon inte hade rätt att förvänta sig att hitta en "guru"- personlighet, om hon nu förväntade sig detta. I vår tro finns inga "guru"-s. Det högsta som man kan uppnå är ödmjukheten. Om någon är ödmjuk, hittar Gud honom och tar boning i honom. Men hela livet är en kamp och till sista ögonblicket vet man inte om man är segrare eller inte.

Nu blir det sent igen; tiden går fort när man berättar sådana historier. Jag har ändå hunnit skriva en viktig sak: att Gud är en enda Gud... Det hade de gamla grekerna också svårt att acceptera...Men något om detta hoppas jag nästa gång...

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (I)

Det var en vän som bad mig att skriva om vår ortodoxa kristna tro, så enkelt det går. Det är inga ord för en buddhist, till exempel, inte heller för lärda människor, utan mer för unga ortodoxa kristna som blir intresserade av andra religioner. 

Kära A.,

Du minns kanske att jag berättat för dig många gånger att jag var en sökare. Jag har ”provat på” olika religioner och läst allt möjligt.

Jag provade lite på yoga övningar och åkte till en buddhistisk retreat där jag mediterade och till och med bugade framför en Buddha staty.

Någon gång stötte jag på antroposofin, på Rudolf Steiners böcker. Antroposofi är en blandning av österländska religioner och kristendom. Den tror på Kristus, men även på flera jordeliv eller reinkarnation (något som en kristen inte gör). Idag är jag inte längre en ”antroposofivän”, men Steiner blev då ändå länken mellan buddhism och kristendom, eftersom han pratade om Kristus som centrum i sin ”lära”. Gud kan rädda oss från en farlig situation genom en annan farlig situation, som ändå är närmare räddningen.

Någon gång emellanåt fick jag idén att läsa Bibeln. Och så småningom började jag tro igen på Jesus Kristus. Det var en långdragen process... Jag minns att jag en gång eller några gånger gick in i en kyrka och bad framför Guds Moder för min son - och för mig.

Under tiden jag var intresserad av buddhismen (och antroposofin) ignorerade jag att jag var kristen, att jag var döpt. Jag gick igenom en djup kris och låtsades för mig själv att jag mådde bättre genom att meditera eller liknande. Jag började leva i en värld, som jag inte kunde förklara för andra och inte för mig själv heller. Mina erfarenheter gick inte att dela med andra. Till slut var jag på väg att gå sönder och begå självmord.

Jag var helt utan skydd inför livets svårigheter. Jag var som en trasig båt på ett stormhav.

Det betyder inte att själens smärta inte hade kommit om jag inte hade "sökt på ett annat håll". Inte heller är skyddet som Gud ger oss det som vi själva vill ha i en viss situation. Ändå är tron det enda verkliga skyddet, eftersom den inger mod till och med inför döden och ger livet dess mening.

Kristus kallar människorna till Sig från olika folk, olika religioner, olika åldrar, olika situationer. Han kallar till Sig även sådana som redan har fått det kristna dopet, men som har blivit främlingar i sin egen religion. Sådan var jag också. För dem har denna främlingskap större konsekvenser än för en som aldrig har blivit döpt. Den döpte har ett minne inom sig, en vetskap som den icke döpte inte har. Att strunta i detta minne, i denna erfarenhet är väldigt smärtsamt för själen som inte vet varför den lider så mycket. Den kristna förblir på något sätt en kristen även när han börjar tycka att den andra religionen är intressantare. Det är inte sällan en slags naiv kärlek som gör honom eller henne att vilja ge kärlek till alla och att visa att han eller hon respekterar alla. Men priset på naiviteten är stort. Denna naivitet döljer också ett inre fel, en fläck (eller bättre sagt flera), en fulhet som inte vill komma till ljuset (i teologiskt språk "synd"). Därför betalar man för den: man betalar inte för kärleken, utan för den inre ofullkomligheten, för fulheten som älskar mer mörkret än ljuset. 

Kristendomen tror att Gud finns och att Han är en Person. Alla människor, från Adam tills idag, bär Guds ansikte inom oss. Därför är vi människor personer också. Vi har ett ansikte!

Det spelar ingen roll vem vi är, vilken religion vi har, om vi är kristna, muslimer eller buddhister, om vi är svenskar eller rumäner eller turkar eller kineser eller somalier, om vi är man eller kvinna: vi alla bär Guds ansikte inom oss, eftersom Gud har skapat oss efter Sin Bild, som Sin Avbild. Men vi måste växa från Guds avbild till att i frihet alltmer likna Gud.

Buddhismen tror inte på Gud. För den är Guds ansikte inget begrepp. (En buddhist bär alltså på Guds ansikte, men vet inte detta.) Nu skriver jag inte bara om buddhismen, utan om alla religioner som inte tror på Gud eller på "en personlig Gud". De flesta nutida ”kristna som inte vill vara kristna” säger nämligen att de tror på något, men att de inte tror på en personlig Gud, utan på en slags allmän princip eller universell energi. Men bara den som har ett ansikte kan älska och gråta. ”Herr Princip” eller ”Fru Energi” eller ”Hen Nirvana” kan inte älska och gråta med oss. 

Tänk på det första ansiktet som närmar sig vårt ansikte som bebis, som ler emot oss och mumlar det mildaste ordet som finns för att vi ska vila fridfullt och känna glädje för att vi fick ett liv, där vi blir älskade och kan älska.

Den kristne Gud – som från början är en Person - kom till jorden och tog en mänsklig gestalt och ett mänskligt ansikte. Kristus är både Gud och Människa. 

Däremot tror buddhismen på Nirvana, ett begrepp som handlar om att ”släcka” allt som finns, tills det blir inget kvar. I tomheten som uppstår finns något bortom alla begrepp, där man skulle uppnå friden.

Jämför alltså Ansiktet som ser dig som person, som älskar dig och lider med dig och oftast i ditt ställe, jämför detta Ansikte med något bortom alla begrepp. Med Ansiktet kan du ha en dialog. Däremot kan det inte finnas en dialog mellan dig och något bortom alla begrepp. Här har du skillnaden mellan kristendom och buddhism.

När du har ett bekymmer kan du inte be: ”Herr Princip, kom till mig! Fru Energi, hjälp mig! Goda Nirvana, se mig, jag är ju också en människa, fast det känns som jag inte är någonting, ingen ser mig, allt och alla verkar vara emot mig, allt kämpar emot mig. Jag är i nöd, jag går under, rädda mig, goda Nirvana! Goda Nirvana, hjälp min broder som har bekymmer med kärleken, hjälp min syster som är cancersjuk, förbarma dig om min mormor som är svårt sjuk och inte kan andas längre. Hjälp dem, Goda Tomheten som är någonting bortom alla begrepp, jag älskar dem! ....Man kan ju inte be på sådant sätt. Jag behöver be Någon som har ett ansikte, som verkligen är närmast mig, som är Människa som jag, men samtidigt Gud. Människan-Gud som verkligen kan hjälpa mig.”

Buddhisterna har alltså förstått att det högsta som finns är bortom alla begrepp. De märker nog också att en person är en konkret person, men de ignorerar detta i deras tro. De pratar aldrig om hur viktig detta är, att vara en person, med ett eget (inre och yttre) ansikte. 

Alltså, eftersom det högsta som finns inte bara kan vara någon vanlig person, säger buddhismen att Gud inte finns. Den vet inte att lösningen är enkel för den som tror: en Person som är både Gud bortom alla begrepp och Människa av kött och blod. Men så länge den försöker hitta något annat än Kristus Gud-Människa där bortom alla begrepp, kommer den att stanna kvar vid Nirvana. Kristus kan man inte hitta bortom alla begrepp, vägen är inte en "meditation", utan konkret kärlek och konkreta händelser. En konkret händelse var att Kristus kom till jorden i kött och blod. Nirvana är bara tomhet, därför att utan Kristus finns inget liv. Och tomheten drar till sig döden.

Räddningen kommer inte från den nya religionen som man ville upptäcka och undersöka, utan nyckeln befinner sig inom det egna hjärtat. Räddningen kommer när man får en insikt om det som gick snett i ens liv, de egna felen som inte berodde på den kristna tron, men som man hade sårat Gud, sig själv och de andra omkring med.

Men nu har det blivit lite sent. Vi "möts" i nästa brev...

Må den heliga Jungfru Maria, Gudaföderskan, beskydda dig!

M.