Rumänsk julsång: Vi på julafton (Noi în sara de Crăciun)

Julsånger är så fina, att jag önskar att varje kväll är en liten julafton, såsom varje söndag är som en påskdag och varje soluppgång är Den Helige Andes utgjutande över jorden.

Vi på julafton
Prisar Den som är den allragodaste
God är Du, Herre, god!

Noi în seara de Crăciun
Lăudăm pe Cel preabun,
Bun ești  Doamne, bun!

Rumänsk nyårssång: Vita blommor (Florile dalbe)

Rumänska julsånger: Klostret Camarzanis kör, Evloghia

Klostret Camarzanis kör: Leru-i ler (oöversättbart, troligen en folklig form av Halleluja)




Gruppen Evloghia: Tre stjärntydar från Österlandet (Trei crai de la răsărit)



Klostret Camarzanis kör: Från den klara himmelen (Din cer senin)


God Jul önskar er alla!

Klostret Camarzanis kör: Rumänska julsånger (Där uppe; Kristne, öppna dörren)

Colo sus (Där uppe)


En välsignad Julfest till alla mina läsare! Må Kristus födas och sprida Sin kärleks outsägliga glädje och ljus  i alla människors hjärta!




Kristne, öppna dörren 

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 6)

Fragment av hans målning  i Draganescu

Villkoren som måste uppfyllas när vi ber

Vi kan inte be, vi vet inte vad vi ska be om. För att vår bön ska vara verksam måste den upfylla två sorters villkor:

1. De "negativa" villkoren (genom vilka hindren som kunde motverka vår böns effektivitet undanröjs)

Det finns två stora hinder: synden och andens förströddhet.
Det är alltså nödvändigt att vi endast ber i ett tillstånd av nåd och inre samling.

a) Att vara i ett tillstånd av nåd betyder att ha ett rent, ett obekymrat, ett fullständigt ärligt hjärta. En bön ska inte förrättas av en giftig tunga, full av otacksamhet och avund. Det ärliga, oförfalskade utbytet mellan människa och Gud åstadkomms endast när människan ger sitt hjärta åt Gud i utbyte mot sina önskningar. Gud är inte skyldig något alls den syndige, den som har gett sitt liv åt sina lidelser, åt det materiella livet, denne ber alltså förgäves. Endast i utbyte mot människans hjärta förbarmar sig Gud om den oskyldiges bön. Jesus säger tydligt att tills vi inte blir renhjärtade kommer vi inte att se Gud.

Barnens bön besvaras eftersom de är rena och oskyldiga och Guds Rike tillhör sådana hjärtan. Himmelen  kommer att vara deras. Vi ska alltså bli barn i vårt hjärta och vår bön kommer att besvaras.

b) Den inre samlingen är en annan egenskap som vår bön behöver ha. Med ett rent hjärta, utan dolda eller själviska tankar ska vi koncentrera oss på bönen som inför en mycket viktig angelägenhet. Vi ska fördriva varje främmande tanke, varje sysselsättning med dessa tankar, vi ska betvinga vår ande, vårt minne, vår fantasi, vår syn- och hörselsinne. Vi ska frambringa allt till Gud. Ingenting som hör vårt väsen ska vara utanför Gud. Vi måste bli herrar över oss själva, uppge allt som lockar oss, vi måste göra en akt av total hängivenhet, och inte vara som det judiska folket om vilket Jesus många gånger sade: "Detta folk ärar mig endast med sina läppar, medan deras hjärta är långtifrån mig."

Varför förbereder vi oss inte inför bönen så som vi förbereder oss inför en audiens hos en stor personlighet? Därför at vi är omedvetna om vad vi gör och till vem vi riktar våra böner. Våra jordiska intressen är viktigare än de andliga. En själ som samlar sig inför bönen är en själ som betvingar sig själv ett offer, en ansträngningsfull uppmärksamhet för att ständigt kontrollera sig och denna självförsakelse är Gud behaglig. Denna själ som stänger sina öron för att inte längre höra blodets och köttets röst och som stänger sina ögon för att inte längre se det onda på jorden, denna själ når till Gud, den förmår upphöja sig til Honom. Den skådar Honom i Hans glorias sanna ljus. Han skådar Honom med andens ögon och för honom har människornas fåfänga och deras intriger inte längre någon vikt.

Hur kan en förströdd själ be, som önskar se och höra allt som händer omkrig honom, som ger sitt hjärta hän åt varje yttre intryck, oförmögen att respektera en inre ordning! Bara den som kan betvinga sig själv en inre tillbakadragning, ett inre liv, en ensamhet med sig själv och ett sällskap endast med Gud för att fritt kunna tillbe och åkalla Honom, bara denna människa kan verkligen be.

2. De positiva villkoren som måste uppfyllas för att vår bön ska vara verksam


Dessa villkor är:

a) Ödmjukheten när vi, likt den förlorade sonen, är medvetna om vår intighet och om faktumet att vi inte förjänar något annat än Guds och människornas förakt, och vi ber som ödmjuka tiggare som bara har hoppet kvar, att Gud kanske ändå  förbarmar sig över oss,  när vi är medvetna om att vi är oförmögna att åstadkomma något utan Guds förbarmande.

I tullindrivarens och fariseens parabel visar Jesus oss hur vi ska be och den Helige Augustinus säger: "Vi är alla tiggare inför den himmelske Fadern. Vi har blivit fördrivna ur Paradiset och fråntagna oskuldens klädnad, vi har blivit berövade all vår förmögenhet av djävulen och synden. Vi måste alltså be med en stor och djup ödmjukhet".

b) Ivern och den intensiva önskan med vilken vi ber till Gud för att behaga Honom. Med andra ord ska vi be med kärlek, vi ska inte önska annat än Han önskar, vi ska fullständigt glömma oss själva. Gud älskar inte de ljumma, därför att oaktsamheten, likgiltigheten och försumligheten misshagar Gud, allt detta som bevisar att vårt hjärta inte tillhör Honom.

Bönen är mer hjärtats rop än tungans ljud. Den Helige Augustinus säger: "Kärlekens eld är hjärtats rop. Eftersom Gud själv är en förtärande eld så måste vi älska Honom i ett brinnande språk för att Han ska besvara vår bön."

Bönen är inte bara läpparnas mummel, utan även hjärtats kärlek, som inte hörs men som omedelbart lyfts till Gud. Bönen glöd är alltså inte en känslomässig, synlig hängivelse, som många gånger är temperamentets effekt. Den sanna bönen, även om den är enformig och utan starka utrop, är hjärtats kärlek för Gud.

"Den som älskar lite, ber lite, den som älskar mycket, ber mycket."

Den sanna bönen är alltså hjärtats bön och hjärtat önskar inget annat än det som det älskar; den som älskar Gud önskar det som Han önskar. Att be betyder alltså inte att bli överväldigad av en inre tröst och att söka denna tröst, med andra ord är bönen inte till för våra känslors och sinnens tillfredställelse.

Den sanna bönen är att önska det Gud önskar och att uppfylla Hans vilja i alla våra handlingar. Den känslomässiga glädjen som ibland uppstår ur vår viljans generositet är något sekundärt som Gud ger de rättfärdiga. Jesus själv hade under den fruktansvärda bönen i Getsemanes trägård ett hjärta fullt av sorg och avsky, som önskade avlägsna ifrån sig lidandens bägare som var förberedd för Honom. Alla Hans mänskliga instinkter vägrade att gå denna lidandesväg, men Han fogade sig ändå och önskade det som Fader önskade: "Ske Din vilja."

Själen som känner sig tömt på sin iver måste följaktligen just då uppfylla Guds vilja, bönen som han brukade förrätta, även om han inte känner den tidigare känslomässiga, tillfredställande trösten. Genom en sådan bön växer själens förjänst omfattande, därför att själen anstränger sig, kroppen försakar sig själv och anden blir starkare och får en ny kraft.

c) Tron och förlitan gör också att bönen blir verksam. Själen måste vara helt övertygad över att Gud kan och vill besvara vår bön. Gud kan inte svika oss och förtröstan på Honom måste vara total. Jesus upprepade gång på gång att om vi hade tro, kommer vi att få allt vi ber om, ty allt är möjligt för den som tror. Alla under som Jesus gjorde baserades på deras tro, som bad om Hans barmhärtighet: "Tror du att jag kan göra detta?" eller "Ske efter din tro." Eller när apostlarna frågade Honom varför de inte kunde göra vissa saker, svarade Han: "Därför att ni inte tror." Även om de bara hade haft ett korn av tro, hade de kunnat flytta berg. Ingenting är omöjligt för dem som tror.

Förtröstan på Jesus som förblivit den samme som i kristendomens första århundrade, denna förtröstan gör att vår bön uppfylls.

Men vi, dagens människor, har ingen tillit längre, därför att vi inte ser under som sker överallt. De är inte nödvändiga nu, eftersom den kristna religionen har konsoliderats definitivt och den som verkligen lever och älskar Jesus , den ser under varje dag i det som händer med sig själv. Jesus sade egentligen redan då: "Saliga är de som inte ser och ändå tror" och till sina lärjungar sade Han: "Det är många som kommer att önska se vad ni ser och de kommer inte att kunna se det."

I alla helgonens liv skedde under med helgonens själva. Vår böns misslyckande bottnar i otron, i tviveln. "Om ni kan  tro", svarar Jesus den som frågar om Han kan göra ett under med sin son.

Guds kraft är lika med människans tro. Om allt är möjligt för den som tror, beror allt på honom. Den som önskar mycket ska tro mycket. Den som tvekar och tvivlar är som havets våg: han lyfts upp och drivs för vinden.

En film om en abortöverlevande

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 5)

Vad ska vi be Gud om ?

När Jesus säger: "Allt ni ber Min Fader om i Mitt namn, kommer ni att få.", syftar Han framförallt på de andliga tingen, på vårt själsliga liv, ty det är därför Han egentligen kom mitt bland oss människorna. Han säger också vid ett annat tillfälle: "Sök Guds Rike." Detta ska vi be Gud om.

När det gäller materiella ting och gåvor, kan vi be om dem så länge de inte utgör något hinder till att vinna det Himmelska Riket. Men människorna börjar alltid med att be Gud om allehanda världsliga gåvor och sedan undrar de varför deras böner, som uttrycker deras önskningar, inte besvaras. Men de tänker aldrig på att be Gud om sina själars frälsning och att alltså acceptera varje lidande, om detta medverkar till frälsningen, till att hitta igen den rätta vägen. De borde tacka Gud för allt, vare sig lidande och sjukdom eller lycka och framgång, och alla gåvor de får ska de använda för att tjäna Herren, de borde säga som Job: "Gud gav det, Gud tog det, Hans namn vare välsignad." Och allt annat kommer att tilläggas... för er som först söker Guds Rike", förvissar oss Jesus.

Varför ska vi alltså bekymra oss om vårt lilla öde, vi ska i stället söka Gud, älska Honom lidelsefullt och förmå andra att älska Honom, detta är vår plikt. Livets tillbehör - som hälsa, förmögenhet, kunskap, begåvningar - kan endast vara medel till att vinna det andliga ljuset och den eviga lyckan och inte några mål i sig. Vi ska alltså be om de andliga gåvorna, som Solomon om vishet, om helgonens nåd som behåller oskulden, den gudomliga inspirationen i varje handling under barmhärtighetens tid [här syftar Fader Arsenie troligen till tiden som varje människa får från Gud, vår livstid, eftersom vårt liv, varje ögonblick som vi lever, har sitt ursprung i Hans barmhärtighet, i Hans nåd, översättarens anmärkning], ty utan Gud kan man inte göra något. Vi ska be om modet och styrkan som behövs för att sluta med varje dålig och syndig vana. Vi ska be om att känna ånger och ångerns tårar. om att känna smärta för allt vi gjorde mot Guds vilja. Vi ska be Gud om att röra de förstenade hjärtana och att ge oss inspiration för att hitta uppfinningsrika medel för att blidka dem som är tyngda av laster och fördärvade. Vi ska be om att vårt hjärta alltid ska hungra och törsta efter Jesus, efter det gudomliga och livgivande brödet och efter det helgande blodet. "Jag är livets bröd, den som äter av detta bröd kommer aldrig att bli hungrig."

Varför ska vi alltså bekymra oss så mycket om det materiella brödet som endast mättar kroppen, medan själen förblir hungrig? Ty människan lever inte av brödet allena, utan av varje ord som kommer ur Guds mun.

Vi ska be om att vår första omsorg ska gälla förvärvet av detta gudomliga bröd och vårt dagliga martyrium ska vara en förberedelse till detta gästabud. Vi ska naturligtvis inte fresta Gud med att inte längre bry oss om de världsliga omsorgerna och tro att vi får allt därför att Gud lovat oss detta. Framförallt ska vi söka Guds rättvisa, Himmelens Rike och sedan de världsliga angelägenheterna. Vi ska inte prioritera de sista, men vi ska inte heller helt nonchalera dem, därför att detta skulle innebära att vi i grund och botten är intresserade av att att älska och tjäna Gud endast med ett syfte: att Gud ger och garanterar oss allt vad vår kropp behöver. Om allt annat ges oss, ska vi tacka Gud och inte sätta värde på det vi fick, men inte bli deprimerade och avlägsna oss från Gud [om vi inte får det vi önskade, översättarens anmärkning]. Vad skamlig och småsint skulle vår kärlek vara i så fall! Vi ska ha tålamod som Job, vi ska foga oss som han - detta är vår räddning. Vi ska alltså be om gåvan att förmå lägga bort oss själva, vår själviskhet, vår stolthet som är orsaken till människans hela lidande.

Vi ska be om renhet, oskuld, barmhärtighet gentemot varje fördärvat ord [som vi hör, översättarens not]. Vi ska be om tålamod och frid gentemot alla motsägelser. Vi ska be om godhet och saktmod, värdighet och överseende med dem som provocerar oss.

Efter att vi ber om alla dessa andliga gåvor kan vi i våra böner också be om det som är nödvändigt för vår kropp, som i själva verket är den Helige Andes Tempel. Alltså ska vi be om detta tempels hälsa, för att Gud ska kunna bo i det i frid.

Vi ska be om ett långt liv, inte för att föröka våra fel, utan för att arbeta och tiofalt föröka talanterna Gud gav var och en av oss vid vår skapelse. Vi ska be om förmögenhet, inte för att tillfredställa våra lidelser och själviska önskningar, utan för att hjälpa dem som lider, för att denna förmögenhet ska bli en välgörning som Gud skickade till dem som svar på deras böner.

Vi ska be om kunskap, inte för att stoltsera med den och tro att vi är bättre än de andra, utan för att uppenbara det sanna ljuset och för att dela det med andra, till allas väl.

Vi ska be om äkta vänner, som utgör vår andra hälft. De kompletterar oss när de är ärliga och trofasta och inte smickrar och utnyttjar våra lidelser.

Vi ska be om barn. De är familjernas välsignelse och föräldrarnas skatt men de måste vara mer Guds barn än föräldranas. Om dessa barn förråder Gud av kärlek till sina föräldrar, skulle det ha varit bättre för dem att överhuvudtaget inte födas.

Vi ska be för de andra. Detta är en plikt som den kristna barmhärtigheten ålägger oss. Denna bön är Gud behagligast, den är fri från egna intressen, den utgör alltså ett offer, en självförsakelse. Det är denna bön som  själarnas  förening, freden och harmonin på jorden består av.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 4)

Om bönens kraft


Att bönen är nödvändig innebär att den är verksam, annars skulle den inte vara nödvändig.

Bönen är människans försoning med Gud, den bönfaller Hans barmhärtighet och hjälp. Gud förbarmar sig inför en ihärdig bön. Helgonen som ber för hela den fallna mänskligheten stillar Himmelens vrede och upprördhet . Guds namn och hjälp åkallar man aldrig förgäves. Han lyssnar till den ödmjukes bön och föraktar den inte. Han förblir inte döv för bönen som förrättas av en människa som tror på Honom och älskar Honom. "Be, bulta, sök", med mod och energi, med tilltro, med uthållighet, envist och ständigt. "Vem ger sin son en orm om sonen ber om bröd? Till och med en ond människa, som är fallen i synd, kommer inte att göra det. Kommer då Gud Fader inte desto mer ge oss det vi ber Honom med tro och tålamod? Vi kommer inte att förlora något, tvärtom, bara om vi vänder oss till Honom och ber Honom om Hans hjälp. Om Han inte ger oss det vi önskat, betyder det att vi inte bad om något gott, något som skulle bidra till vår helgelse och frälsning. "Ni vet inte vad ni ber om." Hur syndig människan än är, om hon vänder sig till Gud på nytt och erkänner sina fel, får hon förlåtelse för allt. Jesus talar om detta för oss genom den förlorade sonens parabel. Han lär oss att be till Gud om allt, men i Hans namn. "Allt vad ni ber i Mitt namn om, kommer ni att få."

Men vad betyder detta egentligen? Det betyder att vara värdig en sådan uttolkare, en sådan representant, en sådan förmedlare som Jesus. Hur annars kan vi fatta mod och be i Hans namn om vi inte ens känner Honom, om vi inte lyssnar på Hans råd och inte alls älskar Honom? Däri ligger vår böns kraft. För att Jesus ska representera oss inför Sin fader och för att vi ska få från Honom det vi önskar, måste vi likna Honom, vi måste vara Hans bröder, bröder till Den som lägger sig ut för oss inför Sin Fader. Alla som liknar den högsta modellen av den fullkomliga människan, alla dessa ber inte förgäves. Jesus förvissar oss att vi kommer att få allt vi ber om i Hans namn, det vill säga om vi först låter det förvandlas och föras igenom Hans önskan, som en strål av ljus genom ett prisma. Vi kommer ännu inte att få det vi ber om, om det är vår egen önskan, om vi drivs av vår själviskhet. Alltid innan vi börjar be ska vi fråga oss vad Jesus skulle göra i vårt ställe: skulle Han be om det vi önskar så mycket? Endast på detta sätt kommer vi att veta vad vi ska be om. Så många förgängliga önskningar kommer att falla ifrån oss av sig själva! Ty Jesus förklarar för oss att vi inte ska sätta värde på vår kropp och dess behov, utan bara på själen. Allt som vi ber till Gud om, uteslutande i samband med det materiella välbefinnandet, kommer följaktigen inte att besvaras och vi blir ofta besvikna, därför att vi inte vet vad vi ska be om. Gud har sina dolda avsikter med var och en av oss och det som verkar gott och lyckligt hos en annan hade det inte varit bra för oss och det hade inte hjälpt oss på frälsningens väg. Jesus lovar oss genom ed att vi kommer att få allt vi ber Honom om i Hans namn. Han sviker oss inte, men vi måste bli värdiga Honom.

Bönen är ett botemedel som läker alla sorters sår, torkar  alla tårar, stillar all smärta, besegrar alla lidelser. Genom bönen lugnar sig vår otillfredställelse och vårt agg, våra bekymmer försvinner, oron och otåligheten upphör och fromheten och tron blir starkare.

Jesus lär oss att be för varandra; där många är samlade och ber i Hans namn, stiger Gud ned bland dem. Det som fattas en uppfyller och kompletterar en annan, som medlemmar-bröder till samma ena enhet. Så önskar Gud att vi ska vara: fred och harmoni bland människorna. Den rättvises bön blir besvarad av Gud, även om den gäller en syndare. Vi ska vara vaksamma och be, ty vi vet inte när stunden kommer när vi skiljer oss från våra dödliga kroppar. Detta är möjligt i varje ögonblick, vi ska alltså alltid vara redo.

Vi ska inte frukta döden, ty den ständiga bönen är det enda säkra vapnet emot den. Guds löfte är ärligt, sant, det är själva Jesu testamente i Hans döds ögonblick, när Han hängde på korset framför sina  lärjungar. Jesus förblir den samme, Han är konstant genom alla tiderna: "Himlen och jorden kommer att gå under, men Mina ord går inte under." Hans löfte till alla människor är: varje människa har rätten att be och bli hörd och allt vad hon kommer att be om - om det är till hennes frälsning - kommer hon att få.

Bönen är en båge, med vilken vi träffar Guds hjärta, säger den Helige Efraim. Han tillägger att genom bön genomborar våra fiender, som vi på så sätt avväpnar.

I det Gamla Testamentet finns många exempel på bönens kraft: Elisha som förblindade en hel armé endast med bönens kraft; Jona som ropade efter Gud ur valens buk; Jeremias i fängelset; Daniel mitt bland lejonen, Job som tackade Gud för allt o s v, o s v.

Bönen är ett offer, en självförsakelse som behagar Gud. Den renar hjärtat och gör det kapabelt att ta emot Guds nåd och det andliga ljuset. Den är ett heligt samtal, en ljuvlig förening mellan människa och Gud, en återförsoning mellan Skaparen och Hans verk. I synnerhet botar den alla andliga sjukdomar. Den fördriver demonerna som en piska. Den uppenbarar Guds mysterier för människan, mer än all vetenskap och kultur. Den ger hjärtat frid. Den som slutar att be förlorar sig själv. Livet är en ständig kamp och för att segra måste vi kämpa med verksamma medel. Mot helvetets krafter kan endast bönen vara verksam. Vi måste oavbrutet åkalla Gud, även om det tycks oss som Han inte besvarar vår bön; den är ingalunda meningslös och det kommer stunden när den ger frukt. Med de kroppsliga ögonen kan vi inte se bönens verkan utom i akuta och speciella stunder. (...)

Vilken evig fara svävar de i som inte ber! Deras liv är ett outhärdligt helvete, en evig otillfredställelse, ett ständigt bekymmer, ett oavbrutet uppror mot det oundvikliga.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 3)

Bönens nödvändighet


Att ifrågasätta bönens nödvändighet är det samma som att ställa frågan om Gud är umbärlig. Vad är människan genom sig själv? Ett inget, ett mörker fullt av elände, en sklav under fördärvet. Genom sig själv är människan oförmögen att tänka och vet inte hur hon ska tänka och vad hon ska önska sig till sitt verkliga bästa. Vi har alltså ett starkt behov av Guds nåd för att komma till sanning om det goda, för att inte blanda det med det onda och för att använda de bästa metoderna för att undanröja det onda. Allt detta kan man inte nå  utan bön. "Utan Mig kan ni inget göra."

Vem undvarar bönen förlorar Guds hjälp, hans sinne förblir mörkt och hans liv är en ständig villfarelse. Ändå ger Gud Sin nåd, utan att vara ombedd, dem som har trons kallelse från födelsen. Men om man undersöker grundligt, så ser man att dessa hade i sin familj och sitt folk en troende släkting som oavbrutet och med rent hjärta bad till Gud. Så välsignar Gud dem som älskar Honom tills den 7:e generationen.

Jesus sporrar oss: "Bed så ni ska  få, bulta så dörren ska öppna sig för er", detta är vägen till att få Guds nåd och barmhärtighet, vägen till att få det sanna ljuset, den säkra och oförfalskade kunskapen.

Jesus tillägger: "Be oavbrutet" och den Helige Apostel Paulus rekommenderade sina omvända att be oavbrutet. "Bönen är lik den kristnas andning, man andas ut vår tids fördärvade luft och i stället andas man in Guds nåds livgivande ande", säger den Helige Johannes Chrisostomos; att sluta be är som att plocka ut en fisk ur vattnet. Bönen är den kristnas liv. För att räddas måste vi först känna oss själva, avlägsna oss från världens frivolitet och tomhet, vi måste få kunskap om våra sanna plikter. Allt detta avslöjar Gud för oss under bönen.

Hur mycket måste de som inte ber sakna ljuset! De leds endast av sina lidelser. De renar aldrig sin själ, de undrar aldrig om meningen med sin existens, de lever som djuren och närmar sig oundvikligen den definitiva förstörelsen.

Endast bönen kunde rädda dem; förgäves gör de uppror mot Gud, på grund av att Han inte gav dem förmågan att tro. De själva önskade inte den, ty, om de hade önskat den, hade de bett om den -  och Gud ger den till alla som ber om den med ärlighet. Dessa människor föredrog livets bekvämlighet och lättja framför ljuset och sanningen. De kommer alltså att ha del av det som de själva valt och detta är rättvist.

"Den som kan be, den kan också leva i det goda, säger den Helige Augustinus och den Helige Efraim säger: "Bönen är ödmjukhetens vakt, vredens tyglar, hatets botemedel, högfärdighetens underkuvande, lidandets tröst, tilltron att alla svårigheter kommer att lösas."

"Den som står ut till slut, den kommer att räddas", lär oss vår Herre - och vad betyder att stå ut annat än att ständigt be?

Den dagen vi inte ber ger vi oss själva i gåva till satan, med bundna händer och fötter. "Vaka och be för att inte falla i frestelse". Ett ögonblick av ouppmärksamhet, av likgiltighet, av lättja när det gäller bön och redan härskar djävulen över oss. Bara genom en oavlåtlig bön kan vi alltså hålla honom borta.

Bönen är paradisets nyckel, den öppnar den gudomliga nådens portar. Bönen är en pant; en garanti för odödligheten, därför att den som talar med Gud med all ärlighet blir starkare än döden, hans själ blir odödlig och hans kropp kommer att återuppstå i äran.

Genom bönen älskar vi Gud, vi tillber Honom, vi hoppas på Hans gåvor, vårt hjärta växer i Hans närvaro, vi blir medvetna om vår intighet och en helig fruktan och respekt, ett oändligt hopp och en evig glädje drabbar oss. Tilltron i Vår Fader måste vara obegränsad. Han skapade oss för att göra oss lyckliga och inte för att döma oss. Den som älskar Honom känner igen Honom som Fader och når med visshet den högsta lyckan. Bönen är alltså mer än nödvändig. Den gör oss lyckliga, den visar oss vägen  till fullkomligheten, till Gud. Att avlägsna sig från Gud resulterar i själens död. Vi måste alltså be, inte bara på grund av den gudomliga lagen, utan även på grund av naturens lag.

Bönen är nödvändig för oss för att stärka oss  när vi befinner oss under lidanden och när vi är svaga; bönen är  Guds bud som hjälper oss att befrias från satans klor, den räddar oss från arvsynden, der renar oss på nytt, den ger oss åter oskulden. Den är som en rustning som skyddar den kristna som kämpar och ringer om fullkomligheten, den är faklan som  skingrar mörkret på det mänskliga livets väg, den är fredens duva mellan människa och Gud , den är rökelsen som behagar Gud.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Lite om att handla och laga mat, om bröd och lokala skatter

Idag var jag och handlade, inget speciellt i sig, men om man tänker att varje ögonblick av vårt liv är viktigt, ja avgörande, då stannar man kanske lite och tänker efter. Så tänkte jag till exempel , att jag inte riktigt förstår hur man kan kalla ekologiska de produkter som tillverkas på andra sidan jortklotet och kommer flygande till oss i kyl- och fryskåp? Man borde ta hänsyn till helheten.

Jag läste hos Fader Ghelasie, asketen, den "Gud-älskande munken" från Frăsinei (ett kloster i Rumänien som kallas för Lilla Athos), att man framförallt borde äta av det som jorden där vi bor ger os, eftersom det är det som är det hälsosammaste, att det inte borde vara till exempel Ginseng eller Aloe (om vi inte lever i Asien eller Amerika) som vi väljer när vi blir sjuka, utan det är mycket nyttigare och bättre på alla sätt att ta vara på det som finns där vi bor....(Tänk på alla medicinalväxter som växer här och som vi nästan fullständigt har glömt. Våra barn kommer att veta ännu mindre, eller inget om dem. Vi vet inte längre att en kopp kamomillte är ett av de enklaste sätten att trösta en lätt orolig mage eller att lugna lite sinnet när man kommer från jobbet, är irriterad, frusen och  rastlös - eller om vi ännu vet det, föredrar vi ändå att glömma det och vi griper genast efter något mer dramatiskt....) Fader Ghelasie hade en speciell kärlek till  bröd, till cerealier, till vete och om man tänker att det är brödet som förvandlas till Kristi Lekamen  i nattvarden, att Kristus själv kallar sig för Livets Bröd, förstår man att det inte är någon tillfällighet. Att laga och äta bröd är något typiskt mänskligt, säger Fader Ghelasie, om jag minns rätt, något som människan inte bara tar ur naturen, djuren äter ju inget bröd; genom att föra samman och mala många korn, låta brödet jäsa och sedan baka (eller torka i en speciell version av eremitbrödet)  blir brödet ett uttryck för helheten, det är inte som en enda frukt, som växer på en enda plats och äts på en gång som den är, utan brödet får under den komplexa tillverkningsprocessen människans andliga prägel, och är ett uttryck för sammanförande, gemenskap, helhet, växande, förvandling. Så är det med annan tillagning av maten också, även om det inte handlar om något komplicerat, kanske bara blanda lite mjöl med vatten eller kryddor med grönsaker, om man låter ingredienserna i en maträtt stå lite tillsammans, bildar de något nytt, gemensamt, bättre och mer än bara en summa av dem. All mat som en människa lagar bär hennes prägel, som tillagade den.

Jag tyckte om denna idé, att äta det som jorden där man bor bjuder på, det är ju otroligt gott med till exempel svenska potatis, morrötter och röda betor. Eller kol. Inget "märkvärdigt" kanske tycker kanske någon men verkligen gott. Och de fina svenska äpplesorterna, Ingrid Marie och Aroma...Maten måste inte vara på det sättet den alltid var, inte heller måste den vara sofistikerad. (Men ska den inte smaka gott alls? Ju, om man är tacksam för maten man får, och om man har glädje och ro i själen, hur gudomligt gott det enklaste kan vara, hur underbart en bit bröd och en klunk vatten kan smaka!

Problemet är bara att vi reagerar så överkänsligt när någon börjar diskutera om mat; det handlar ju inte att vara fixerad vid en ideologi, jag vet inget värre än ideologi.  Ideologin är något dött, och att svärta ner det ena eller det andra eller vilja utesluta något för att möjligvis hävda sig är hur lätt som helst -  medan jag ville säga något helt annat, att det som är enklast och närmast kan vara godast, om vårt innersta har ro. Att vi bara kan  säga "ja" om vi har inre ro. Och kärlek. Älska och gör vad du vill, sade någon av Kyrkans heliga Fäder (jag minns tyvärr nu inte vem den var). Men vem kan alltid älska, när detta att alltid älska är gudomligt? Det är därför vi inte kan göra vad vi vill, vi kan inte uppfylla detta enda bud, att älska. Det är bara Gud, Kristus som ger oss denna kraft, vi själva är inte i stånd att älska. Att tro att vi kan göra det från oss själva utan Guds gåva är att tro på en lögn.

Det är därifrån allt annat uppstår, som en frisk källa ur fjällen.

Den Heliga Lucia, jungfru och martyr: hennes levnad i Kyrkans tradition och några budskap för den moderna människan

Ikon målad av Michael Hällzon

Den Heliga Lucia föddes omkring år 286 i Syracusa på Sycilien, under Diocletianus och Maximianus tid. Vid tidpunkten när hennes martyriums historia började (ca 303-304) var hennes mor Euthychia änka sedan nio år och hade lidit av blödningar under längre tid. Därför bestämde hon och hennes dotter att bege sig på vallfärd till Catania, där man ärade och bad till den Heliga Agatha, som hade lidit martyrdöden under kejsaren Decius. Man berättar att efter liturgin läste man Evangeliet bredvid den Heliga Agathas grav och när man kom med läsningen till det ställe där en kvinna som också led av blödningar rörde vid Jesu mantel och ögonblickligen blev frisk, sade den Heliga Lucia till sin mamma: ”Om du tror på detta som står i Evangeliet och tror på att Agatha som offrade sitt liv för Kristus hade Honom ständigt framför sig, be och rör vid hennes grav med tro och du kommer att bli frisk”. När folkmassorna började skingras efter gudstjänsten och minnesfesten för den Heliga Agatha tog slut, stannade de två kvinnorna kvar vid hennes grav och bad med tårar om hjälp. Efter att de bad lång tid, somnade den Heliga Lucia och såg framför sig den Heliga Agatha i mitten av änglaskaror och smyckad med de finaste och dyrbaraste ädelstenarna, sägande till Lucia: ”Min syster Lucia, varför ber du mig om hjälp, när din tro lika väl kan rädda din mor? Se, din tro har hjälpt din mor och från och med nu är hon frisk igen! Och så som denna stad äras genom mig, kommer också din stad, Syracusa, äras och smyckas genom dig, eftersom du har förberett en boning i din jungfrudom som är behaglig för Kristus.”

Då vaknade den Heliga Lucia och sade till sin mor med stor bävan: ”Se, mor, du har blivit frisk. Du ska aldrig mer tala för mig om giftermål och brudgum, utan allt du tänkte ge mig för den förgängliga familjens skull ska jag offra till den eviga Brudgummen, Kristus, som kommer att beskydda min jungfrudom. ” Modern Eutychia svarade till den Heliga Lucia att efter hennes död kunde hon förfoga över allt som tillhörde henne, men Lucia sade: ”Lyssna, mor, till mitt råd. Det är inte mycket älskvärt inför Gud att ge bort något som man själv inte har någon användning för eller något som man har i överflöd och som man själv inte kan förbruka. Om du vill göra något som behagar Gud, då ska du ge det du kunde använda nu, när du är ung och frisk och allt du ville ge mig börja nu ge i stället till Kristus.”

Modern lyssnade till hennes råd och sålde hela deras förmögenhet: byar, smycken, ädelstenar och skänkte pengarna till de fattiga. Ryktet om detta nådde den unge mannen som Lucia var förlovad med. Den förnäme hedniske ynglingen blev ursinnig och full av hämndlystnad angav han henne som kristen till ståtthållaren Pashasius.

Denne kallade Lucia till sig och försökte tvinga henne att offra till gudarna, men hon svarade: ”De senaste tre åren har jag inte gjort något annat än att offra till den ende sanne Gud, den levande Gud, eftersom offret som behagar Honom är att hjälpa fattiga, sjuka, svaga, gamla, änkor och föräldralösa barn. Nu är det slut på alla mina ägodelar och jag har inte mer att offra än det sista som jag kommer att offra till Kristus – mig själv levande.” Pashasius sade: ”Detta ska du säga till dina kristna vänner, tala inte om sådana onödiga saker för mig, som är kejsarens tjänare . ” Lucia svarade; ”Ja, du är kejsarens tjänare och lyder och fruktar kejsaren och hans lagar, men jag är Kristi tjänarinna och lyder och fruktar Kristus och Hans lagar. Så du kan göra vad du tycker att det är bra för dig och jag ska göra det jag tycker är bra för mig.” Pashasius sade: ”Du har slösat bort din förmögenhet med otukt och därför pratar du som en fallen kvinna.” Lucia svarade. ”Jag har samlat min egendom på ett säkert ställe och har aldrig låtit mig luras av de som hade kunnat fördärva min kropp och själ.” Då frågade Pashasius: ”Vem hade då kunnat fördärva din kropp och själ?” Lucia svarade med jämn mod. ”De som fördärvar själen – det är ni som lär folk att offra till gudarna och överge den sanne Gud, alltings Skapare; och de som fördärvar kroppen – det är de som älskar den förgängliga njutningen mer än den eviga och de som ärar mer den snabbt förskingrande glädjen än den eviga saligheten.” Pashasius sade: ”Du kommer att tystna när man börjar slå och tortera dig.” Men Lucia svarade: ”Aldrig någonsin kommer Guds ord att tystna.” Pashasius sade: ”Är du måhända Gud?” Lucia svarade: ” Jag är Guds tjänarinna och Kristus själv sade: Ty ni kommer inte själva att tala inför kejsare och kungar, utan det är den Helige Ande som kommer att tala genom er.” Då frågade Pashasius: ” Är den Helige Ande inom dig och är det Den som nu talar genom dig?” Lucia svarade: ”Aposteln säger att de som lever i renhet är Guds templar och Hans Heliga Ande lever inom dem.” Pashasius sade: ”Jag ska befalla att föra bort dig till bordellen och eftersom du kommer att skändas och berövas din renhet kommer den Helige Ande att vika ifrån dig.” Lucia svarade: ”Kroppen befläckas inte om anden inte är villig att synda; även om du lägger rökelse i mina händer och sedan offrar du den åt gudarna, kommer Gud att skratta åt det, eftersom Han dömer viljan och sättet att tänka som en människa bevisar vid en viss händelse och inte händelsen i sig om det sker mot ens vilja. Om du befaller att man våldtar mig, som inte är villig att synda, kommer min jungfrudoms krona att bli tvåfaldig.” Vid dessa ord hotade Pashasious att låta hennes skändas till döds, men Lucia förblev orubblig.

Då ropade Pashasius på sina män och befallde att ta henne till bordellen men de förmådde inte dra henne, varken med sina armars kraft, eller med rep, inte ens med en oxkärra. Hon stod som fastfrusen vid marken, orubblig som ett berg. Pashasius trodde att det var magin som gav henne övermänskliga krafter och han kallade magier och hedniska präster för att betvinga henne genom häxkonster, men misslyckades i allt. Inte heller när de tände ved omkring henne och hällde kokande olja över henne förmådde de ändra hennes beslut att stå fast i sin tro. Hon skrattade till och med åt den rasande statthållaren och förklarade att hon hade bett till Jesus Kristus, hennes Herre, att förlänga hennes martyrium och samtidigt stärka henne, för att inge mod till de närvarande troende, för att rädslan inför lidanden och död skulle vika från deras själar, samtidigt som de icketroende skulle drabbas av stumhet, så att de inte längre skulle kunna håna de kristna.

Då befallde en av Pashasius vänner att man skulle slå henne med svärdet över halsen. Sårad men inte död fortsatte hon att be och tala till folket, förutsägande Pashasius slut, Diocletianus fall och Maximianus död. Hennes förutsägelser inträffade snart och man berättar att innan hon dog såg hon redan Pashasius bli fångad och förd till avrättning av romerska soldater som skickats av kejsaren, eftersom Syciliens invånare hade anklagat honom för grova rån och stölder. Den heliga Lucia dog först efter att ha fått nattvard av prästerna. Hon begravdes med stor ära och över hennes grav byggde man en kyrka som är bevarad än idag, även om den blev ombyggt flera gånger.

Det finns olika folkliga legender om den Heliga Lucias levnad och martyrium och vissa berättar att när en hednisk yngling förälskade sig i hennes vackra ögon, rev hon ut dem och skickade dem till honom på ett fat, något som ögonblickligen ledde till att han kom till tro och lät döpa sig. Man berättar också att den Heliga Lucia själv blev då belönad genom ett synligt under: Gud skänkte henne ett par nya, ännu vackrare ögon. Men enligt andra versioner blev den Heliga Lucias ögon utstyckade under hennes martyrium, strax innan hennes hals skulle genomborras. Det är därför den Heliga Lucia ibland framställs med en bricka med två ögon på i handen. Ett annat sätt att framställa henne är med en palmkvist och en oljelampa i handen som syftar på hennes seger mot ondskan eller med ett svärd genom halsen som visar på sättet hon slutade sitt liv.

Man berättar också att hon brukade besöka fångna i fängelsen och bära mat till dem, eftersom på Diocletianus tid var många kristna som förföljdes på grund av sin tro. Gångarna till fängelsehålorna befann sig oftast under jorden och för att ha båda händerna fria att bära så mycket mat som möjligt satte Lucia en ljuskrona på sitt huvud som skulle belysa vägen i mörkret. Oftast framställs Lucia med denna ljuskrona, men framställningens motiv är inte bara den bokstavliga kransen utan framförallt hennes dygds – och martyriumskrona. Mitt i mörkret går hon klädd i ljus och som en klok jungfru har hon oljelampan tänd i väntan på sin Brudgum - en sann och levande symbol för Kyrkan och den mänskliga själen som smyckas med dygdernas krans för att vara värdig bröllopet med Kristus. De näringsbärande händerna är Kristi lemmar, Kyrkan – som å ena sidan håller fast vid korset och låter sig korsfästas av världens synder och å andra sidan välsignar och helar världen med den Helige Andes kraft som genomlyser de heliga lemmarna och strömmar ut i världen - medan det upplysta huvudet är Kristus - Människa och Gud samtidigt, En i Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Man firar minnet av den Heliga Lucia den 13 december i både öst och väst, en fest som firar ljusets seger över mörkret, Kristi seger över ondskan. Inte tillfälligt är den 13 december ett datum som ligger årets kortaste natt, när ljuset börjar återvända och dagarna blir längre igen.

I vårt nutida svenska samhälle är den Heliga Lucias fest i högsta grad sekulariserad och kommerciell och vi har ingen kunskap och insikt eller väldigt lite om den mer omfattande betydelsen av hennes liv och död. Genom att festen blivit kommerciell och sentimental-traditionalist och människorna förlorat insikten om dess sanna innebörd, har man så att säga (symboliskt sett) styckat ut ögonen på hennes martyriumshistoria och det som är kvar är bara en blind berättelse för blinda människor. Även om vi har mer eller mindre kunskap om henne, är det bara på kunskapens nivå vi befinner oss, eller ännu värre, på ”kuriosa”- nivån. Finns det en enda själ här på jorden som fullständigt kan gripas av den verkliga, andliga insikten av vad Ljusets seger över syndernas mörker är? ”En är helig, Jesus Kristus”. När målet är ouppnåeligt för någon människa endast genom hennes egna krafter, är ändå tron och hoppet och kärleken kvar som lär oss att för Gud ingenting är omöjligt.

Vi är fängslade i underjordiska fängelser, syndernas fängelser, men så länge tron, hoppet och kärleken lyser upp i våra själar i en glimt av insikt och vi håller fast vid det ropande på Guds hjälp, kommer Kristus att fortsätta skicka sina segrande brudar med ljuskransen på huvudet och händerna fulla med bröd, Livets Bröd som stärker vår sanna kärna, vårt väsen, till oss. Då försvinner den falska, ”romantiska” bilden på kärleken, som visar sig vid närmare betraktelse ren själviskhet.

När vi älskar och begär någon annan människa för hennes fysiska skönhets eller för rikedomens, intelligensens, de olika begåvningarnas skull, antingen bedrar vi oss själva och den älskade eller så, om den älskade har kommit närmare en insikt och känner att hon eller han inte kan älskas för alla dessa ytliga aspekter, tvingar vi honom/henne att riva ut sina öppna ögon, med vilka hon/han betraktar sanningen. Men så kommer han/hon att bara berövas på fysisk skönhet, på jordisk rikedom eller på möjligheten att visa sig intelligent, begåvad och fantasifull, men han/hon kommer i stället att få behålla de andliga ögonen, sådana som ingen kan beröva, eftersom de är Guds nåd helt och hållet. I denna andliga syn, i dessa andliga ögon finns det underbara fröet, ur vilket våra själar och våra kroppar kommer att uppstå, vid Kristi ankomst, genom den Helige Ande i Faderns allomfattande kärlek, i det himmelska bröllopet av ”en ny himmel och en ny jord.”

Heliga Lucia, be till Kristus, vår Herre och Gud, att våra själar må frälsas!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!

Ikonen är tagen från Michael Hällzons blogg: 

http://michael-iconpainter.blogspot.com/search/label/Hl%20Lucia

Källor:

Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000 (Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia

http://orthodoxwiki.org

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 2)

Vad kräver Gud av oss när vi ber?

En inre uppmärksamhet, som egentligen inte innebär ett hjältedåd.Gud känner alla våra svagheter och brister och kräver inte det omöjliga från oss. Han önskar bara att vår ande ska tänka på Honom när våra läppar uttalar bönens ord, att vår röst är vårt hjärtats eko. Det är en rent andlig uppmärksamhet, när förståndet, oberoende av orden som uttalas, mediterar över Guds fullkomlighet.

En bokstavlig uppmärksamhet är den när vi bara lägger märke till orden som vi uttalar och deras strikta betydelse.

En materiell uppmärksamhet är den när vi lägger vikt på sättet att uttala bönen som ska vara möjligst korrekt, en uppmärksamhet som leder bort vår ande från Gud och binder den till materiella intryck.

Ändå, som många betydande helgon säger, behagar även denna bön Gud, om den grundar sig på tillbedjan och avsikten att prisa Honom.

Många gånger, när vi inte känner något behag under bönen, när vårt förstånd inte kan koncentrera sig tillräckligt, när uppmärksamheten brister, när vi är ledsna, nedstämda och avbryter bönen på grund av att vi inte är tillräckligt kapabla att förrätta den, när vi skjuter upp den till en annan gång, väntande på att önskan att be ska komma tillbaka till oss, då begår vi ett stort fel.

Bönen ska inte anses som en behaglig och rogivande känsla eller en förtjusning som den begeistrade fantasin inger, inte heller ska den anses som andens ljus som med lätthet uppenbarar sanningen för oss, eller en tröst för vårt lidande. Allt detta är gåvor på "utsidan" som Gud ibland ger sina utvalda. Ändå söker den sanna kärleken till Gud inte dessa gåvor, den förväntar sig inte att först få dem och sedan älska Gud. Den kärlek är den sanna kärleken, som klamrar sig förtvivlat och i blint förtroende vid Gud, även om hjärtat känns som en ödemark, även om man är oförmögen att koncentrera sig, även om man måste avstå från varje själsligt stöd, glädje eller personlig tröst. Den sanna kärleken förväntar sig inte ögonblick av hänryckning för att tala med Gud.

Även om under bönen blir vårt sinne/vårt hjärta stört av ofrivillig tankspriddhet, utgör vår intention att tillbe och älska Gud det som verkligen räknas.

Men viljan är aldrig förströdd om hon inte vill det, den kan förjaga alla distraktioner  i lika grad som den först har kunnat iaktta dem, den har en förmåga att vända tankarna och hjärtat till Gud. Om trots detta flyr Hans närvaro ifrån oss, betyder det att Han själv vill detta för att binda oss till Honom ännu starkare, för att visa oss att utan Honom och i Hans frånvaro blir vi oförmögna och hjäplösa. Vår kropps skal är ett ständigt hinder för att oupphörligt leva med Gud, en avsägelse från den sublima salighet som vi kommer att uppnå först efter att detta skal förstörs. Först då blir vår ande fri i evigheten att sväva vid Hans Skapares sida, då kommer vi att kunna skåda Honom ansikte mot ansikte, "Det som ögat inte sett och örat inte hört".

Därför är barnens bön - som är enkel, fri från bekymmer och misstro - den renaste bönen.

En själ som ber är en själ som lider, därför att bönen är i sig en självförsakelse, ett kropsligt lidande. Finns det en mer meriterande och värdefullare ånger än bönens oavlåtliga utövande? Medan man inte känner någon sinnlig tröst? Vilken otrolig självförsakelse är detta, att be utan att ha det minsta begäret efter det, utan att känna någon attraktion till det, ja tvärtom, att känna till och med avsmak för bönen!

Det sublima exemplet och den sista ansträngningen som lidandets människa visade oss var det totala överlämnandet och avsägelsen från varje tröst i sitt materiella livs sista ögonblick. Den mänskliga kroppens agoni och ögonblicket när den definitivt lösgör sig från anden är denna känsla av fullständigt överlämnande: "Fader, varför har du övergivit mig?"

Den som till sist kan utstå denna känsla av total övergivenhet, denna frånvaro av varje kroppslig och känslomässig tröst, hans själ kommer att bli frälst. Detta är fruktansvärt omöjligt att utstå, men ändå inger Kristi Uppståndelse oss modet, tilltron och glädjen över att den som fullkomligt överger sig själv, den som  inte längre söker någon sinnesbunden tröst i intellektet, inte ens i bönen, den som har sitt sista hopp i Gud, även om det verkar som hon blir övergiven, denna människa har besegrat döden, hon vill det Gud själv vill.

Vi kommer aldrig att bli av med andens förtvivlan under bönen genom att bekymra oss eller genom tvångupprepningar. Men om vi inte önskar denna tankspriddhet eller förtvivlan, kommer de att försvinna för oss. Men om vi är rädda för dem, förlorar vi ännu mer av vår andliga kraft.

När vi, efter en bön som vi förrättat med stor ansträngning och utmattning, konstaterar att vårt sinne ständigt jagat efter andra ting, är detta smärtsamt, eftersom vi ignorerar offrets kraft och hade i stället i djupet av vårt hjärta önskat att känna en njutning och en tröst. När vi inte avstår från denna önskan, när vår utmattade kropp inte tillåter vår själ att upphöja sig, när vårt hjärta förblir torrt och läpparna knappt förmår uttala orden som många gånger har förlorat sin innebörd, o, vilket förtvivlat tillstånd detta är! Men vilket offer och vilken fullkomlig självförsakelse...

Låt oss alltså be, låt oss undanröja bönens alla hinder, som i själva verket utgör bönens förtjänst.

(Översättning från rumänska till svenska av mig; den rumänska versionen kan läsas här:

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm  )

Ostrov (The Island)

Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 1)

Att be betyder att höja vår ande och vårt hjärta till Gud för att till Honom frambringa våra lovord, tala om våra bekymmer och be om hjälp.

Att höja vår ande till Gud är att rycka oss loss från de mänskliga omsorgerna och alla världsliga begär, vare sig materiella eller intelektuella, efter var och ens kulturella mått. Alla kropssliga och andliga glädjeämnen måste bort för att kunna samtala med Gud och ge oss själva med hela vårt väsen åt Honom.

Att lova Gud betyder att erkänna att hela vårt väsen är skapat av Honom och tillhör Honom. Alltså är vår plikt att endast lyda Honom, därför att vi är Hans verk och måste fullfölja uppgiften som Han anförtrodde oss. Allt annat mål som vi vill nå i livet utanför Guds vilja kommer bara att förorsaka vårt kroppsliga och andliga fördärv. Vi är skapade av vår Skapare med ett bestämt syfte och Han ställde  alla medel till vårt förfogande för att kunna nå det. För vår frälsning skänkte Han oss allt, till och med Sin ende Son, Jesus Kristus, som vår livsmodell, som visar oss hur vi ska upfylla Hans vilja. Att försöka komma med undanflykter, att fly från kunskapen om Guds vilja, som talar om meningen med och målet i vårt liv och att skapa en personlig mening efter vårt godtycke, betyder att döma oss själva till den eviga döden. Det är alltså rätt att känna som vår plikt att frambära lov- och tackord  till Den som har skapat oss, Den som inte övergav oss som ett offer för våra egna fantasier och inte ledde oss på fel väg, utan tvärtom, Han visade oss tydligt och exakt vilken väg vi ska följa. Han skickade oss till och med den unika, underbara modellen, som föddes som vi av kött och blod och hade samma mänskliga behov – som Han på ett högst konkret sätt visade hur vi skulle lösa.

Vem har Jesus som modell i sitt livs alla handlingar, den har hittat meningen med livet och sin själs ro.

Vår tacksamhet inför Gud måste vara oändlig. Världens alla folk, till och med de okristna, känner det absoluta behovet av att tillbe, som egentligen är grunden till varje religiös kult.

Att be Gud om det som vår kropp behöver är ett annat mål som våra böner har. Denna kropp, även om den är ett mästerverk av den Skapande Mästaren, på grund av olydnaden gentemot Herrens vilja, förlorade tillståndet av evig lycka som var tänkt från början och som människan annars hade kunnat bevara. Men djävulens list föranledde människan att tillfredställa sina personliga önskningar och begär och bryta Skaparens vilja och bud, något som hela mänskligheten, som ”trofast arvtagare” av dess första och olydliga represantant, nu fortfarande gör. Resultatet var att från denna första akt av mänsklig olydnad kom döden och lidandet in i världen. Förgäves kämpar vår kropp emot, dess öde är obevekligt, Skaparens rättvisa måste ske.

Lyckliga är de som upptäcker sin själ och ande, som kommer till den uppenbara slutsatsen att de, förutom sina förgängliga kroppar, även äger detta skatt som inte försvinner med kroppen, utan tvärtom, likt en fånge bunden i kedjor, hungrar och törstar efter sanning och ljus, längtar med suckar efter sin återkomst till det ursprungliga lyckotillståndet – och de känner att detta endast kommer att ske med hjälp av de medel som Skaparen själv ställde människorna till förfogandet. Den oavlåtliga bönen till Den som skapade oss, kallandet efter Hans hjälp i kampen med den fördärvade materien i oss är den enda vägen att följa och den enda trösten.

Bönen blir en vana och lätt att förrätta när den är daglig, vanans kraft gör den lätt att genomföras.

Vi måste betrakta Gud som närvarande i vår närhet, vi måste tala ärligt med Honom, utan varje falskhet och vi måste lyssna på Hans svar som Han alltid ger oss i vårt samvete. Han lyssnar alltid med tålamod och besvarar våra böner när vi går till Honom med ett ärligt och öppet hjärta, för sådant är hjärtat som Han behagar.

Översättning från rumänska till svenska av mig, av en text som kan läsas på rumänska här: 

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm

Den Heliga Stormartyren Katarina av Alexandria

Ikon målad av Michael Hällzon

Den Heliga Katarina av Alexandria föddes cirka 282 i Egypten och var dotter till Konstas (Konstus), Alexandrias guvernör, under kejsaren Maximinus tid (305-313). Hon led martyrdöden för Kristi skull år 305. Hennes minnesdag firas 24 november/7 december (ryska, serbiska, bulgariska kyrkan) eller 25 november (grekiska, rumänska, arabiska kyrkan).

Traditionen skildrar den heliga Katarinas liv på följande sätt:

Vid tidpunkten av hennes omvändelse var Katarina en vacker jungfru, som inte bara var rik och av adlig börd utan även mycket intelligent och lärd. Hon hade både studerat filosofi, retorik, diktar- och läkarkonst och var oöverträfflig på dessa områden. Det var många unga män som friade henne, men hon avvisade alla, eftersom ingen av dem hade dessa fyra gåvor: skönhet, adlighet, rikedom och visdom i lika mått som hon. Trots alla övertalningsförsök ville hon inte gifta sig med någon man som var underlägsen henne. Då tog modern hennes dotter med sig till en andlig fader, en helig gammal man som förde ett eremitliv i ständig bön i en håla utanför staden. Efter att ha skådat Katarinas skönhet och vishet, började han undervisa henne i den heliga kristna läran. Han talade om Kristus som en Brudgum som överträffade alla andra brudgummar och henne själv i både skönhet, rikedom, adlighet och visdom. ”Hans skönhet överträffar solens glans och Hans visdom leder alla varelser och verkar i hela, både synliga och osynliga skapelsen. Hans rikedom är störst av alla, eftersom allt det goda som Han delar ut till allt som finns blir inte mindre utan je mer Han delar ut, desto större blir Hans rikedom; Hans släkt är av en outsäglig upphöjdhet och glans”. Då blev Katarina häftigt gripen och ville genast veta vem denna underbara Brudgum var. Som svar gav den andlige fadern henne en Gudsmoders ikon med Barnet Jesus i famnen och rådde henne att med tro be framför ikonen som föreställde Brudgummens Moder. Hon skulle visa henne vägen till Honom.

Undergörande Gudaföderskans Ikon från Heliga Berget Athos

Katarina bad hela natten och slutligen, då hon trött av vakan somnade, fick hon en syn med Gudaföderskan med Barnet Jesus Kristus i famnen. Från Honom strålade en glans utan jämförelse starkare än solens, men när Katarina försökte se Hans ansikte, vände Han det till Sin Moder och detta upprepades tre gånger. Hans Moder sade till Honom med mild röst: ”Se, min Son, på Katarinas sköna och fromma ansikte, se hur vacker, rik, adlig och klok hon är”. Men Kristus svarade: ”Nej, Katarinas ansikte är fult, hennes anblick förskräcklig; sannerligen säger Jag Dig, Moder, denna jungfru är både oförståndig, av nedre börd och fattig, eftersom hon befinner sig i hedendom. Jag vill varken se henne eller låta henne betrakta Mitt ansikte.” Då sade den Högtvälsignade Modern:”Min Son, ha förbarmande med Dina händers verk och hjälp henne att göra det som behövs för att hon ska ta del av Din härlighet och glädja sig tillsammns med änglarna över att skåda Din outsägliga ansiktes ljuvlighet”. Kristus svarade: ”Hon ska gå till den gamle fadern och lära av honom och göra det han säger; då kommer hon att kunna se Mig och få Min gåva.” Katarina gick tillbaka till den andlige fadern som tog emot henne med kärlek och lärde henne den kristna tron på ett grundligt sätt. Sedan mottog Katarina dopets mysterium, hon renades med dopets vatten och upplystes med den Helige Andes eld. Hon återvände hem och bad innerligt igen. Efter en hel natt av bön med tårar somnade hon och hon fick se Gudaföderskan med Barnet igen. Denna gång såg Kristus på Katarina med kärlek och sade till Gudaföderskan : ”Ja, min Moder, nu är hon i sanningen vacker, klok, adlig och rik och jag älskar henne så mycket att jag vill ha henne som min brud.” Han gav henne en ring som ett tecken på deras eviga förlovning, som Katarina hittade när hon vaknade. Efter att detta hänt förvandlades Katarina på ett underbart sätt. Hon tänkte inte längre på de förgängliga tingen, utan endast på Sin Herre och på vilket sätt hon skulle behaga Honom.

Vid den tiden samlades allt folk i Alexandria för att fira en offerfest till gudarna, som kejsaren Maximinus själv skulle vara närvarande vid. Hela staden var full av de offrade djurens vrål, lukt och rök och av de tjutande folkmängderna som trängdes överallt. Det var inte bara djuroffer som skedde, utan även mänskliga offer: de människor som visade öppen sin kristna tro blev dödade genom att brännas. Mark och luft var översvämmade av smuts och oväsen; människornas själar var invaderade av oro. Katarinas hjärta sårades av allt detta, framförallt av att så många själar förlorades genom gudarnas dyrkande och hon bestämde sig för att vittna om sin tro inför kejsaren Maximinus.

Så gick Katarina till kejsaren som var i färd att förrätta ett offer på ett idolaltare. Hon sade honom att det var synd att offra till gudarna, då det endast finns En evig sann Gud, den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gudarna hade från början bara varit vanliga människor som blev kända för vissa berömda gärningar och människorna reste statyer som föreställde dem. Men sedan glömde människorna att dessa bara var dödliga människor och eftersom Gud inte hade upplyst deras mörka sinne och inte uppenbarat sig för dem, började de dyrka de döda statyerna som levande gudar i stället för att tillbedja den Ende sanne Gud. Detta stod egentligen redan i de hedniska historikernas böcker, bara man hade ögon och god vilja att inte blunda för sanningen. Kejsaren var först förvånad över Katarinas skönhet och hennes kloka och lärda sätt att tala, men han lät sig inte avbrytas i sitt offrande. Gripen av hennes skönhet började han prata med henne som med en gudinna som man dyrkade.

Men Katarina avvisade alla hans försök att närma sig och vinna henne på detta förnedrande sätt. Då bestämde kejsaren att samla de klokaste femtio lärda männen i imperiet som skulle bevisa henne att hon hade fel i att avvisa gudarnas dyrkande. Men med Guds hjälp som hade skickat ärkeängeln Mikael för att stärka henne i sin visdom överträffade Katarina alla. Hon visade dem att de mest berömda diktarna, historikerna och andra lärda på de olika områden som dessa män hade de rikaste kunskaperna om hade skrivit själva vid flera tillfällen om Kristus som människornas frälsare. Hon använde med andra ord deras kunskaper som vapen som hon vände mot det hon ville avslöja: falskheten i läran om att det fanns flera gudar. Slutligen blev alla män tysta. Genom hennes heliga ord som brann av den Helige Andes kraft, Sanningens ande, blev det uppenbart för dem att hon talade sanning och var beredda att själva bli kristna. Maximinus blev förstås ond och befallde att alla femtio lärda män skulle brännas. Katarina välsignade dem med korsets tecken och bad Gud att se deras martyriumsdöd som dopets mysterium och ta emot deras själar i Sitt eviga Rike vid Sin sida, tillsammans med sina änglar och alla helgonens själar. Att Gud lyssnade på hennes bön uppenbarades genom att deras kroppar inte alls blev förstörda av lågorna.

Maximinus hade i alla fall inte helt tappat hoppet om att vinna Katarina för gudarna eller för honom själv. Han lovade henne att dela med sig sitt imperium, hon skulle få hälften av alla hans rikedomar och leva tillsamans med honom i prakt och ära om hon bara offrade till gudarna. Den kloka Katarina förstod hans listighet och avvisade på nytt all rikedom, prakt, njutningar och bekvämlighet. Då blev Maximinus ond och gav order att piska Katarina tills hennes skönhet slocknade, den fullkomliga kroppen förvandlades i ett ansiktslös köttsbit och hennes blod genomdränkte marken. Sedan kastades hon i fängelset där Maximinus befallde att inte ge henne mat. Men Kristus skickade en duva med mat till henne och Han kom själv till henne och stärkte henne.

Under tiden besökte Augusta, Maximinus gemål, henne i fängelset, tillsammans med fältherren Porphyrius och hans 200 underordnade soldater. Augusta trodde i hemlighet på Kristus och hade hört talas mycket om Katarinas skönhet, klokhet och framförallt om hennes underbara styrka som hon bevisat genom att vittna om sin kristna tro. Dessutom hade hon fått en syn där Katarina befann sig mitt i en skara av andra unga vackra män och kvinnor, glänsande av en skönhet som var omöjlig att skåda för vanliga ögon. Katarina såg Augusta och kom till henne och satt en guldkrona på hennes huvud, som Kristus hade skickat för henne. Nu hade Augusta Katarina framför sig i fängelset och hon greps av hennes skönhet som kom från den Helige Ande som hade omgivit Katarina, helat hennes sår och stärkt henne på ett underbart sätt. Katarina tog emot Augusta med kärlek och upptände trons flamma i hennes hjärta. Hon ingav henne mod för att vittna om sin tro inför sin man och förutsåg att hennes kroppsliga lidande inte skulle vara långt, men att hon därigenom skulle belönas med att snart gå in i den eviga glädjen i Guds Rike. Porphyrius som såg och hörde allt detta blev också gripen och upptänd av kärlek till Kristus och blev omvänd tillsammans med sina 200 soldater.

När Maximinus bestämde sig att återigen kalla Katarina till sig häpnades han över att hon åter var strålande vacker, ja mycket vackrare än förr. Hennes sår hade läkt och inget tecken på svält syntes på henne. Hon läste hans tankar och för att han inte skulle straffa någon oskyldig förklarade hon sanningen: att hon hade fått mat från Kristus själv och att ingen människa hade hjälpt henne med detta. Maximinus försökte en gång till att fresta henne med sitt imperium och med att hon skulle kunna leva tillsammans med honom som en kejsarinna, men Katarina avvisade honom lika bestämt. 

Då hotade kejsaren henne att tortera henne till döds på ett hjul försedd med vassa spjut. Katarina förblev lika orubblig. Man band henne fast vid hjulet men när man skulle börja tortera henne kom en ängel och förstörde hjulet, som sprang i bitar och sårade Katarinas bödlar. När Augusta hörde om detta under, kom hon fram till sin man och började förmana honom. Då glömde Maximinus sin naturliga kärlek till sin hustru, blev ursinnig och gav order att sticka spikar genom hennes bröst och sedan halshugga henne. Även Porphyrius med sina två hundra soldater trädde fram och bekände sin tro och de blev allesammans halshuggade.

Efter ett sista misslyckade försök att bedra Katarina med rikedom och kejserlig ära befallde Maximinus att även Katarina skulle halshuggas. Hon fördes utanför stadens portar. På vägen dit var det många män och kvinnor som grät och ropade till henne och försökte få henne att ändra sig, genom att få Katarina att tycka synd om sig själv, om sin ungdom, skönhet och rikedom, men Katarina förblev fast i sin kärlek till Sin Brudgum. Hon svarade dem att det var inte hon de borde ha medlidande med, utan med dem själva, eftersom de inte hade den innerliga tron som kunde rädda dem från den eviga pinan som Guds frånvaro var.

I sin sista bön före döden tackade Katarina Jesus Kristus, Herren, att Han räddat henne från mörkret och styrkt henne med att tålmodigt lida för Hans skull; hon bad Honom ta emot hennes själ i Sina händer som blev fastspikade på korset och täcka hennes fel som hon som en människa av blod och kött begått och inte visa dem för alla andra vid Sitt fruktansvärda slutgilitiga dom, utan låta hennes blod som gjöts tvätta hennes synder. Hon bad också att hennes till döds sårade kropp skulle bli osynlig för dem som inte trodde på Honom. Slutligen bad hon för alla människor att Gud skulle förlåta deras synder och upplysa deras sinne så att de kommer till tro och värdigas att gå in i Hans eviga Rike. Hon bad till Gud att hjälpa alla som tror på Honom och kallar hennes namn med det som är nyttigt för deras frälsning.

Katarina halshuggades och från hennes sår rann mjölk i stället för blod. Som troende människor såg i en syn, bars hennes kvarlevor av änglar till Sinai berget. På denna heliga plats grundades ett kloster, Katarinaklostret, som finns ännu idag, kristenhetens äldsta kloster. På 500-talet hittade några egyptiska munkar hennes huvud och vänster hand och förde dem vördnadsfullt till klostrets kyrka.

Katarina framställs oftast i ikonkonsten med tortyrhjulet med spikar eller spjut. Hennes mantel återspeglar, genom den röda färgen, martyrblodet som utgjutits för Kristi kärleks skull. Den vita pärlorna som smyckar manteln eller den vita skruden på axlarna talar om hennes förklarade själs renhet och gudomlighet genom nåd. Hennes hår är ofta vackert krusat, något som kan symbolisera den inre skönheten som blir en påtaglig verklighet genom hennes martyrdöd.  I en medeltida ballad, Lilla Karin, som liknar i några punkter helgonhistorian, är det krusade håret en ära som gavs av andra jungfrur till en flicka, en enkel piga, som föredrog martyrdöden framför en skändlig relation med kungen) :

1. Det var den lilla Karin, som tjänte på konungens gård Hon tjänte bland de liljor, och bland de rosor små	9. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min Så lägger jag dig i spiktunnan och rullar dig omkring
2. Det var den unga konungen han fick till henne behag Han ville med henne tala allt både natt och dag	10. Och lägger ni mig i spiktunnan och rullar mig omkring Det vet min Gud i himmelen vad orsak jag har därtill
3. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill Och linelång till klädning det vill jag giva dig	11. De lad’ den lilla Karin i spiketunnan in Och själva unga könungen han rulla henne kring
4. Och linelång till klädning det passar jag ej på Men Herren Gud i himmelen giv unga kungen råd	12. De tog den lilla Karin ur spiketunnan opp Och blodet börja rinna som strida strömmar ner
5. Och hör du lilla Karin vad jag nu säga vill Gullkrona och gullspira dem vill jag giva dig	13. De lad’ den lilla Karin allt på en förgyllande bår Och fröknar och jungfrur de krusade hennes hår
6. Gullkrona och gullspira dem passar jag ej på Giv dem åt unga drottningen låt mig med äran gå	14. De lad’ den lilla Karin allt i den svarta mull De heliga små Guds änglar de voro henne huld
7. Och hör du lilla Karin vill du ej bliva min Så sätter jag dig i fångatorn och fängslar hårt ditt sinn	15. Sen kom två vita änglar allt ifrån himlen ned De tog den lilla Karin allt med båd kropp och själ
8. Och sätter ni mig i fångatorn och fängslar hårt mitt sinn Det vet min Gud i himmelen oskyldig är jag därtill	16. Det kom två svarta korpar allt ifrån helftet opp De tog den unga könungen allt med båd’ själ och kropp

Katarinas hår  liknar även ormar eller en labyrints linjer. (De vita) ormarna kan betraktas som en symbol för visheten; den segrande Katarina har besegrat de farliga ormarna (eller den labyrintiska kunskapen, som inte leder någonstans om den inte blir genomlyst av den gudomliga vishetens ljus) och förvandlat deras gift till en stärkande medicin. (Hennes böner är kända för sin helande verkan, särkilt hos människor som är förgiftade genom ormbett. Hon är även känd som en hjälpare vid svåra förlossningar, hon som genom den Helige Andes nåd föddes på nytt.)

Det som traditionen lär oss om Heliga Katarinas liv och martyrium, händelserna, människorna med deras egenskaper, miljöns beskrivningar, samtalen, objekten – allt har både en förankring i den historiska verkligheten och samtidigt en rik symbolisk innebörd. Hennes namn kommer från grekiskan katharos som betyder ren. Denna symbolisk rikedom har uppfattats ibland som ett tecken på historisk oförlitlighet. Men detta borde snarare övertyga oss om sanningen i det som traditionen lär oss. Framförallt borde oss leda närmare insikten att verkligheten som vi här och nu har omkring oss är verklighet och symbol på samma gång, att allt som finns till har en oanad rikedom av innebörder, av ”tecken” som väntar på att bli lästa, som väver hela skapelsen till en levande enhet som Gud håller i Sina händer genom sin outgrundliga, gudomliga ekonomi.

Man kan, som den nutida människan man är, fråga sig: Hur kunde Katarina som var en väldigt lärd och klok kvinna, övad i retorik och naturvetenskapliga ämnen, börja tro på något som helt tydligt var klädd i sagoliknande kläder? Visserligen var hon inte barnslig-naiv, visserligen förstod hon snart att Brudgummen som den gamle fadern talade om inte var någon vanlig brudgum och hans Moder inte någon vanlig moder. Det var inte heller någon slags magi som hon skulle öva genom att besvärja någon komma till henne genom att dyrka en bild. Hon var som redan sagt en ovanligt begåvad, skolad och intelligent kvinna som hade båda fötterna på jorden. Samtidigt var hennes förstånd så nära fullkomligheten att hon hade närmat sig insikten att det inte fanns någon i denna värld som hon skulle kunna erövras av. Hon såg sin egen kropp och själ i fulländning, vacker som en öppnande blomma och hon såg att ingenting som fanns utanför henne kunde jämföras med dess skönhet. Dessutom var inte bara hennes egna kroppsliga och själsliga egenskaper som var fullkomliga; hon var också av adlig släkt och omgiven av omfattande rikedomar.

Allt detta hade den gamle fadern sett och förstått men han visste ändå något bättre. Det fanns verkligen något som var vackrare än ens egen kropp och själ, även om de tycktes nå fullkomlighetens gräns, där förståndet inte kunde hitta något annat som var lika vackert och upphöjt. Han såg faran som svävade som en svärd över den kloka jungfruns själ. Hon verkade ha nått fram till ett tillstånd av självtillräcklighet, där det inte fanns något återvändo: antingen skulle denna fulländade blomma långsamt eller kanske våldsamt torka av i självförälskelse eller så skulle hon upptäcka att det som gjorde möjligt, som hade skapat och skyddat denna fulländning var alltings Skapare, den ende sanne Gud. Utan Honom hade inte funnits någon skönhet, visdom, rikedom eller adlighet till, det hade inte funnits sol, vatten, jord eller luft till, alla dessa ting som en blomma behöver för att nära sig av och bli fulländad.

Kristus Pantokrators äldsta ikon -
 från Katarinaklostret
 i Sinai


  

Den ende Gud är inte en Gud som för alltid är avlägsen för sina barn som Han har skapat. Han är inte hämndlysten, ond och självisk, inte heller är Han i ständig strid med några jämlikar så som gudarna var, de som bara var de fallna människornas bilder. I sin obegränsade kärlek har Han skapat och beskyddat ett träd på vars stam en i sanningen enda fulländad blomma, Jungfru Maria, kom till och som älskade Gud med en sådan hängiven och ödmjuk kärlek att hon var beredd att bära Gud själv som frukt. Denna frukt skulle nära och hela människosläktet och dra det tillbaka till sin Fader. Gud drogs av denna rena kärlek som var högre än himlarna och djupare än haven och denna kärlek blev välsignad, bekräftad och beseglad av Livgivaren, Sanningens ande, den Helige Ande. Gud blev själv en människa i kött och blod, Jesus Kristus, utan att upphöra vara den ende sanne Gud.

Att skapelsen i sin helhet svarar på Guds välsignelse över den rena kärleken som i frihet och genom hennes eget val binder en människa till Gud görs tydligt även i den Heliga Katarinas fall genom den materieblivna, synliga ringen som Jesus Kristus överlämnar henne i en syn.

Dialogen mellan den gamle fadern som levde sitt liv i bön och den världsliga, lärda, först kanske självupptagna Katarina tyder också på något omedelbart, bortom mänsklig kontroll och vanligt förstånd. Vem kan förstå och förklara hur en otroende och självcentrerad människa plötsligt anar sanningen och tror? Vem kan förklara hur symbolen och metaforen - plötsligt genomlysta av ljus  -blir den mest påtagliga, osägligt strålande verkligheten, gentemot vilken den vanliga verkligheten bara är en skuggbild? Och samtidigt: vem kan förklara hur den vanliga verkligheten kan bli så ren, att den drar till sig den Helige Andes kraft och välsignelse och blir ett med symbolen, ett med ljuset, pånyttfödd? Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen och ingen tror på Sonen om inte Fadern öppnar hennes eller hans ögon genom den Helige Andes kraft.

En verkligen troende människa är beredd att offra allt för sin kärlek till Kristus. Skönhet, rikedomar, adlighet och intellektuella skatter betyder plötsligt ingenting längre om de tvingas existera utanför Honom. Allt som man inte frambär till Gud i tacksamhet och bön vissnas som ett blomblad, ja det uppenbaras som smuts på en ren spegel. Själen längtar endast efter ett: att få se den Älskades ansikte, svara Honom genom att vara i och förvandlas genom Hans Kärlek.

Heliga Moder Katarina, be till Kristus, vår Herre och Gud, att Han må frälsa våra själar!

Lov, ära och tack vare den Heliga Treenigheten för allting!

Källor och länkar om Heliga Katarina:

Viețile Sfinților pe noiembrie, Editura Episcopiei Romanului, 2000 (Helgonens liv i novembermånaden, Roman-Stiftets Förlag , 2000)

Den Heliga Katharinas ikon i början av detta inlägg är tagen från Michael Hällzons blogg:

http://michael-iconpainter.blogspot.com/search/label/Hl%20Katarina

Andra källor och länkar:

http://www.katarinaskolan.se/icon.htm

http://ocafs.oca.org/FeastSaintsViewer.asp?FSID=103382

http://www.vxu.se/hum/forskn/ims/balladprojektet/balladantologi/lagergren/

http://www.goarch.org/en/special/listen_learn_share/katherine/learn/index.asp

http://www.westsrbdio.org/prolog/my.html?month=November&day=24

http://www.comeandseeicons.com/c/inp171.htm

http://orthodoxwiki.org/Catherine_of_Alexandria

http://ro.orthodoxwiki.org/Ecaterina_din_Alexandria