Redan från första ögonblicket blev jag fängslad av Elena Dulgherus blogg, där man både kan hitta filmrecensioner, dikter och teckningar. Sensibilitet, skarpsyn, en friskt förundrande förmåga att fånga upp varje kulturell företeelses andliga ansikte - detta är en ytterst kort beskrivning av hennes skapande aktivitet.
På sin blogg presenterar hon sig själv som filmkritiker, journalist, poet och översättare, doktor i cinematografi och media, författare till den prisbelönade boken "Tarkovskij. Filmen som bön", utgiven av rumänska förlaget Arca Învierii (Upståndelsens Ark), 2002, och "Samtal med Marina Tarkovskaia", samma förlag, 2004. Jurymedlem vid flera filmfestivaler.
Här handlar om en sällsynt vacker film, som Elena Dulgherus recension ger en försmak av. Jag är väldigt tacksam för att ha fått möjligheten av att se filmen och översätta Elenas text.
Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud: ”Post till pastor Jakob”
I det ganska tärande landskapet av den skandinaviska filmkonsten, dominerad av gotiska efterdyningar eller av en extrem sekularisering, är det intressant att se hur Bergmans psykologisk- metafysiska riktning förädlar sin hårdhet, utan att förlora sitt djup, för att öppna sig mot den klara zon av en mystik som är specifik för den ortodoxa kristendomen. Det tycks finnas ett transcendentalt rum, där Bergmans misantropiska existentialism befruktades av den tarkovskiska messianismen (på ett obefläckat sätt, eftersom de två aldrig samtalade, ansikte mot ansikte, med varandra)...Ett plan som genomlyses av små bäckar av ljus tystnad, där överflödet av de existentiella frågorna som den store svensken ställer, upptas av de tysta svaren, bortom förstånd och ord, som apofatismen av ortodoxt ursprung ger.
Mellan de två genierna som på ett oanat sätt har utvidgat filmkonstens bredd skapades överpersonliga* broar, varav kameramannen Sven Nykvist, skådespelaren Erland Josephson och ön Gotland (där Tarkovski filmade ”Offret”) är somliga.
Jag vet inte vilken konfession Klaus Härö har, regissören till ”Post till pastor Jakob” (2009), en film som utvaldes av Finland för att representera landet för Oscar 2010, men denna film som belönades med 14 internationella utmärkelser (för regi, manus, skådespelare) kommer genom sin atmosfär väldigt nära de representativa filmerna i den nutida öst-kristna filmkonsten, som till exempel filmerna som är skapade av Zviaghintsev, Lunghin, Dreyden – en skara av filmregissörer som i samma utsträckning står i tacksamhetsskuld hos de två ovannämnda stora referensgestalterna.
Regissör till filmdramer som ”Elina- som om jag inte fanns” (2002) och ”Den bästa av mödrar” (2005), belönad med över 60 utmärkelser vid internationella filmfestivaler, inklusive publikens och olika religiösa organisationers priser, Klaus Häro är intresserad av oskuldens värld och av den mystiska relationen mellan bräcklighet och kraft, rättare sagt av bräcklighetens kraft, som han röntgar i den psykologiska kammarspelfilmens filigran.
Härö är en filmskapare av stor förfining, som bygger sin film på kraftfulla ljuskontraster, som domineras av chiaroscuro, där landskapet och det mänskliga ansiktet spelar en viktig roll. Den första scenen i ”Post till pastor Jakob” (filmfotograf Tuomo Hutri), bilden av en man som sitter nedsjunken i ett trefjärdedelsmörker, påminner om den hemlighetsfulla början av Abdulazes ”Ångern” och har samma funktion, att vara en prolog till en konfrontation mellan mörker och ljus, där den dramatiska spänningen (mellan skådespelarduon Kaarina Hazard och Heikki Nousiainen) är klart förstärkt av den visuella kontrasten.
Filmens manus, som är undertecknat av regissören och Jaana Makkonen, är linjär och fri från många vändningar. En kvinnlig brottsling, dömd till livstids fängelse, benådas efter 12 år i fängelset. Hon saknar familj och vänner men till sin förvåning får hon ett jobberbjudande som assistent till en blind provinspräst, för vilken hon ska läsa korrespondensen. Negativt påverkad av åren av isolering och tyngd av osäkerhetskomplex när det gäller sin sociala reintegration, är Leila inte samarbetsvillig, utan misstrogen och reagerar fientligt på den faderliga, villkorslösa kärleken, med vilken den gamle pastorn mottager henne. Överflödet av brev som den cyklande brevbäraren dagligen överbringar (liksom en annan karaktär i Tarkovskis film ”Offret”, som befinner sig i ett likartat sammanhang), och vilka fadern besvarar med allvar och altruism, bönerna som Fader Jakob spontant frambär för främmande, obekanta människor upprör henne. Respekten och vördnaden som visas den bräcklige fadern av hundratals människor, som ber honom om råd och bön, ibland även om pengar, framkallar förmodligen hennes avundsjuka: det hårt spända ansiktet av den kraftiga kvinnan, som inte är älskad av någon, låter oss inte ana hennes känslor, men aningen blir bekräftad av att hon kastar en del av breven och skrämmer bort brevbäraren. Hon lyckas med sitt saboterande och inom kort kommer brevbäraren inte längre eller så vänder han på vägen, skrämd vid åsynen av Leilas hotfulla gestalt. De dagliga brevens upphörande förvånar och skakar fadern, som känner sig onödig och övergiven, avskuren från all kontakt med världen: förbönerna som han frambar för de andra var det som skänkte honom liv! Lejla jublar, medan Fader Jakob upplever det existentiella dramat av att vara övergiven av Gud. I det ensamma huset på den folktomma ön, omgiven av natur, öppnar Fader Jakob sitt hjärta till den enda närvarande själen. Leila tar emot faderns ödmjuka klagan och hennes hjärta börjar tina upp: hon lyckas för första gången gråta och läsa sitt eget ”brev”, den tragiska berättelsen av ett förkrossat liv. Fadern lyssnar på henne och talar enkelt, som andra gånger tidigare: ”Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud.” Han talar och dör.
Filmens ”ortodoxa” ande uppenbaras inte bara genom huvudpersonens attityd gentemot medmänniskor och Gud (som påminner om den brevväxlande civilisationen av de ryska lavraklostren), utan även genom konkreta scenografiska detaljer som tyder på den och som kan försvaras historiskt. De synliga och relativt rikliga rester av ortodoxa fresker som ger liv åt de förfallna murarna i katedralen som omges av finländsk skog hänvisar till det gemensamma, historiska och pneumatiska, förgångna, där de interkonfessionella gränserna medvetet blir oskarpare (ändå inte helt ideologiskt- ekumeniskt annullerade), för att lyfta upp och återuppleva den unika, levande, ursprungliga kristendomen.
*Ordet "överpersonlig" syftar här på den ontologiska, medvetandets nivå som ligger över den personliga, individuella nivån, så som det används inom psykologin och psykoanalysen (ett begrepp som innefattar till exempel intuitionen, etniska, religiösa, ancestrala känslofenomen). Här vill författaren lyfta fram relationen som föds mellan de skapande biografierna av de enskilda personerna med varandra och med något större, som de uppgår i, en mystikens geografi, landskapets andliga geografi. (översättarens not, som vände sig till författaren för att få en så klar bild som möjligt av det som menades i sammanhanget)
Översättning från rumänska av mig. Stort tack, Lena, för din snara hjälp och ständiga uppmuntran!
Länken till filmen med engelsk och rumänsk text:
thttp://youtu.be/SX8V1x8gvhM
Den rumänska versionen kan läsas på:
http://elena-dulgheru.blogspot.com/2011/02/ceea-ce-la-oameni-e-imposibil-la.html
