Fader Răzvan Ionescu (Paris) om Fader Ghelasie Gheorghe (del 2)

Vad odlade Fader Ghelasie i vårt inre?

Förståelsen av att teologin betyder att leva med hela vårt väsen. Teologin upplever man, den behöver åtbörden, handlingen, att engagera sig helt, och inte bara med delar av oss, i en dynamik som Fadern kallade för ”tillbedjans gest”, den som utgör den stora skillnaden mellan en mänsklig horisontell konstruktion och och den mänskliga handlingen som sker vertikalt, på lodlinjen som är Guds nåd. Han sporrade till ett oavlåtligt liturgitjänande, till att outtröttligt inför Gud frambära allt som kommer till oss, han sporrade till en gest av välsignelse och helgelse av allt vi upplever, genom att oavbrutet anförtro Gud allt som händer oss.


Förståelsen av att teologin uttrycks genom och behöver ett språk som förmår bära dess djup, ett eget språk.Teologin har sin upprinnelse i ett mysterium – människan i sin Gudstillbedjan - och behöver uttryckas som sådant. För Fadern var det uppenbart att det vanliga, ”profana” språket förråder oss, som ett som inte klarar av att uttrycka verklighetens mysterium som längtar efter ett uttryck, som snarare profanerar den teologiska verkligheten. Fadern brukade överraska oss med sina versaler eller understrykningar med tjocka bokstäver...det var ett försök av att åter helga språket, att överföra det till ett annat semantiskt register. Fadern hade förstått att vår återvändning till det sakrala, till tillbedjan, till det levande evangeliska inte kunde ske genom det vanliga språket, utan det behövdes ett annat slags språk.

Förståelsen av att den teologiska upplevelsen måste gå vår tids verklighet till mötes. Faderns mod levandegjorde ett förslag till dialog, med en utgångspunkt så olik det ljuma ställningstagandet av dem som flyr varje diskussion kring trossanningarna och ledde honom till att framförallt gå sökare efter mystik i alla dess former till mötes. För dem var Fadern en äkta samtalspartner: han visade de olika vägarnas otillräcklighet, på ett lugnt, engagerat, förståelsefullt sätt, i ett apologetiskt verk som är likvärdigt de första århundradens vittnesmål, när kristendomen med säkerhet inte tog ett triumfalt uttryck, utan oftast martyriskt. Han föreslog ”öppningar” som utgick från samtalspartners förståelsekoordinater och drog honom genom den egna upptäcktens parfym till ”det djupare” som var den kristna mystiken.

Vi uppfinner inget nytt Språk, förklarade Fadern dem som möjligtvis kunde anklaga honom för jakten efter ett originellt teologiskt uttryck, utan vi försöker skapa ett samband mellan det rent Filokaliska Språket och det allmänna Språket, både när det gäller Filosofin, och vilken okristen mystik som helst. Vi som lever idag kan inte stanna vid ett enda Språk, vi måste, om vi vill eller inte, bli ´flerspråkiga´. Med andra ord, den kristne har friheten att problematisera, men dessa problematiseringar måste betraktas i ett sammanhang, just för att kunna ge ett gott vittnesmål åt den nutida världen. Sökandet efter landmärken, sökandet efter dessa svar behöver ett intensivt arbete, en dimension av forskning, av laboratorium som går dagens människa till mötes, inom ramen av hennes förståelsekoordinater, på hennes ”språk” som ofta är långt ifrån det liturgiska och sakramentala språket. Detta ”översättningsarbete” betraktades av Fadern som vår tids behov.

Förståelsen av att hesychasmen är ortodoxins specifika mystik. Denna mystik är tillgänglig för varje döpt människa som upptäcker sitt hjärtats altare där liturgin firas på ett kristendomens specifikt sätt. Den hesychastiska mystiken, kallad av Fader för ”Det kristna Språkets Logik”, Logiken av Språket- Logos inkarnerat i skapelsen, är nåbar för var och en som söker Kristus i en inre gest av tillbedjan och strävan efter en djupare och djupare stillhet, ut ur den mångfasetterade splittringen. Därför bjöd Fadern alla mystiksökande människor till att upptäcka det som är specifikt kristendomen. I detta sammanhang talade Fadern om upplevelsen av ”det ikoniska”, som var i Faderns teologi en port till att uppleva ikonens mysterium genom allt vi är och gör, andas och lever. Varande i sanning Guds avbild, människan rycks ur den karikaturartiga skammen som den gudomliga bildens vanställande är och upptäcker ädelheten i ett liv i enlighet med Den som sätter sin gudomliga prägel in i vårt väsen redan från vår skapelses ögonblick.

I stället för avslutningen

Fadern var för mig en av de människor som jag måste träffa. Han odlade i mig längtan av att själv bli en forskare av verkligheten som Gud  i hemligheten delar med sig av till alla som söker Honom i Kyrkans livs bild; hans ”varande” var för mig ett levande vittnesmål på vägen till att upptäcka ”Den som är” i evigheten.

Fader Răzvan Ionescu,

Paris

(Artikeln på rumänska finns på: http://ghelasiegheorghe.blogspot.com/2010/10/parintele-razvan-ionescu-paris-vorbitor.html

Översättning från rumänska till svenska av mig)