Förnuft. Tro. Samverkan (del 2) (av Costea Munteanu)

2. Den grekiska vetenskapen

(senast ändrad 100515)


Under skärningsperioden mellan den sena antiken och den tidiga medeltiden (500-talet före Kristus- 400-talet efter Kristus) utvecklades de olika mönstren av relationen mellan förnuft och tro i de flesta fallen under den grekiska (vetenskapliga och metafysiska) rationalismens påverkan. Undantagna var de heliga ortodoxkristna fäderna och tidens islamiska tänkare som var särkilt medvetna om det rationella, diskursiva och begreppsmässiga tänkandets begränsning av att i sig förklara och nå upp till gudomlighetens kärna.

I varje fall, hos den pre- och post-sokratiska tänkarna associerades den vetenskapliga iakttagelsen - som hade som avsikt att beskriva hur verkligheten är på ett systematiskt och rationellt sätt - redan från början med den metafysiska reflektionen - som hade som avsikt att förklara varför verkligheten är den som den är på samma systematiska och rationella sätt.

”Andens vändning” som resulterade i vetenskapens födelse representerades av ett nytt sätt att tänka, som kunde definieras genom den ordnade och logiska karaktären av de två ovannämnda förfarandena: förfarandet av iakttagande undersökning av hur verkligheten är (världens faktualitet) och förfarandet av filosofisk reflektion om varför verkligheten är som den är (världens kausalitet).

Man kan således dra slutsatsen att under den hellenistiska tiden associerades kunskapen som var grundad på det vetenskapliga förnuftet med kunskapen som grundades på den religiösa tron mest inom ramarna av ett associationsmönster centrerat på det naturliga förnuftet. De stora grekiska post-sokratiska tänkarna (Platon och Aristotel), neo-platonikerna under första och andra seklet, de gnostiskplatonikerna under andra seklet, de hedniska tänkarna som konverterades till kristendom under 200-talet (t ex Clement av Alexandria) och de islamiska mutaziliska tänkarna (t ex Al-Karabisi) var alla övertygade att Gud kunde upptäckas av det mänskliga förnuftet genom det rationella tänkandets kraft och att människan kunde uppnå gudomligheten genom sina egna ansträngningar, på ett rationellt och ordnat sätt.

Men under den hellenistiska tiden, som vi redan påpekade ovan, fanns det även ett annat associationsmönster mellan förnuft och tro, nämligen ett som var centrerat på det förandligade förnuftet. Påverkan som förespråkarna till den sista uppfattningen om relationen mellan den rationella och den uppenbarade kunskapen hade på sin tid var jämförelsevis försumbar. I vilket fall som helst, delade 300-talets heliga kappadokiska fäder (den helige Basilios den Store, den helige Gregorios av Nyssa och den helige Gregorios av Nazianzos) och deras följeslagare, 500-talets helige Pseudo-Dionysios Areopagiten med varandra övertygelsen att Guds väsen inte kan nås på den rationella kunskapens väg, det som kunskapen kan nå till är endast Hans manifestations former, Hans verkan i världen. Därför måste förståndet inta en ödmjuk inställning och känna sina egna begräsningar och på så sätt förhindras förståndets förstelning och instängdhet i sig själv. Människan måste användas sitt förstånd på ett korrekt sätt, för att ära Gud, och inte för att förvandla förståndet till Gud. Ett ödmjukt inställt tänkande möjliggör att förståndet öppnar sig för tron och lämnar inte plats åt anspråket på att tron ska acceptera förståndets gränser. På detta sätt kommer man till en kunskap genom tro (grundad på den övernaturliga Uppenbarelsen) som överträffar den rationella naturliga (affirmativa och negativa) kunskapen, även om den i viss omsträckning använder sig av rationella affirmativa och negativa termer för att utrycka sig). Som redan sagt närmade sig de flesta tänkarna under den hellenistiska tiden inte en sådan ödmjuk inställning av förståndet inför tron som de ortodoxa östfäderna utövade. Undantagna var Philon av Alexandria och några av den sena antinkens islamiska traditionalistiska tänkare (t ex Ibn Hanbal), som visade en viss öppning för det förandligade förnuftets mönster, åtminstone genom sitt avståndtagande gentemot det naturliga förnuftets mönster.

Slutligen, under den hellenistiska vetenskapens tid framträdde de första tecknen på associationsmönstret som var centrerat på det överdrivna förnuftet. Det handlar om uppfattningen som förespråkades av Augustinus.

Man måste precisera att, även om Augustinus ansåg att det väsentliga i samverkan mellan förnuft och tro utgjordes av trons primat, var det ändå han som, genom att han insisterade på vikten av att anpassa tron till förnuftet, gav den ursprungliga impulsen till en rationalisering av tron och sådde på detta sätt frön till vetenskapens sekularisering som utvecklades under följande århundraden.

Vi kommer att kort argumentera detta påstånde. I sin verk ”De vera religione” säger Augustinus att förnuftet gör att vi kan förstå det vi tror på, något som tydligt visar att här hänvisas förnuftet en av de viktigaste ställningarna, eftersom det är förnuftet som förstärker tron. Genom att påstå detta blir Augustinus den förste, åtminstone i den västerländska världen, som kände behovet av att rationalisera sin tro. (Adămuț/2006, s.25). Problemet som intresserade honom var väsentligen, bortom trons dominerande ställning över förnuftet, att anpassa tron till förnuftet. ”Jag förstår för att tro och tror för att förstå” betydde hos den västerländska teologen att, innan människan tror, behöver hon fastställa med hjälp av det diskursiva förståndet trons motiv eller grunder. På samma sätt behöver människans förstånd vara i ständig verkan om han vill nå till de dogmatiska sanningarnas harmoni sinsemellan eller deras samstämmighet med förståndet.


1ˇHär måste jag som översättare av denna artikel precisera följande. Många ser på salige Augustinus på ett nästan uteslutande negativt sätt, som en initiator till en felaktig utveckling i det västerländska tänkandet och på detta vis en medorsak till schisma. Andra som Fader Seraphim Rose och Fader Johannes Maximovitch ser på honom med tydlig kärlek.



Jag själv har inte tillräckligt med kunskap och framförallt lever jag ett alldeles för oandligt liv för att se sanningen. Efter att ha läst denna artikel försökte jag själv läsa Augustinus. I ”Bekännelser” har jag personligen inte -i alla fall hittills- kunnat hitta någon grund för att säga att han hade som intention att underordna tron vetenskapen. Salige Augustinus förefaller här en varm förespråkare av tron före förnuftet, av den Helige Andes uppenbarelse före det mänskliga naturliga förnuftet. Visserligen använder han sig tydligt av förnuftet och han kämpar med förnuftets och retorikens vapen, men han använder sig av dessa vapen för att bekämpa just den ”naturliga” retoriken, det ”naturliga” förnuftet och jag tror mig se att han använder dessa vapen på ett ödmjukt sätt. Inte heller i "De vera religione" har jag personligen hittills kunnat se det som författaren till denna artikel förebrår Augustinus i så stort omfång och med så ödesdigra konsekvenser. Inget av uttrycken som att "anpassa tron till förståndet" eller "Jag tror för att förstå och förstår för att tro" har jag sett och hittills har jag inte kunnat läsa dem mellan raderna heller. Om Augustinus kommer ibland från mitten och hittar en tillfredställelse i enbart själva förståndets manifestation kan jag inte bedöma; det kan vara möjligt på vissa enstaka ställen, men jag med mina oandliga, blott mentala ögon kan inte tydligt se om detta sker. Men här ligger också läsarens ansvar, om detta verkligen händer, att märka det och komma tillbaka till mitten. Det förefaller som vissa läsare efter salige Augustinus tid var själva mycket mer förtjusta i förståndet till nackdel av tron än salige Agustinus själv. Jag tror att han skulle inte ha känt sig igen i en sådan överdrift av förnuftet och förstelnande av tron.


Som alltid gäller det att flytta tyngden av en kritik till sig själv, till en omvändelse av sig själv. Vi måste "praktisera" denna artikel, d v s inte använda förnuftet utom med ödmjukhet, tro, kärlek. Vi ska även dra slutslatsen att ord ibland inte räcker till, eftersom på en djup nivå blir verkligheten ett mysterium som inte går att förstå på ett vanligt sätt, utan endast med andliga ögon.



3. Den arabiska vetenskapen



Arvtagarna och fortsättarna till den grekiska vetenskapen visade sig att vara araberna, eftersom den islamiska kulturen begeistrat brukade tillägna sig den ockuperade ländernas kulturer. (Lonchamp/2003, s.33). De kom i kontakt med den grekiska vetenskapen och filosofin under 800-talet, något som resulterade i en kulturell uppblomstring som i europeiska termer kan betraktas som en kombination av Renaissance och upplysningtid. (Armstrong/2001, s. 141).
När det gäller relationen mellan förnuft och tro, kan man säga att ungefär samma situation som karakteriserade den hellenistiska vetenskapens tid definerade även den arabiska vetenskapsutvecklingen. De flesta av de islamiska filosoferna (faylasufi) - från den som representerade Falsafah-tänkandets höjd, Ibnshina/Avicena, till den senaste av faylasufierna, Ibn Rushd/Averroes – och de flesta av de hebreiska filosoferna (Saadia, Bahya) var förespråkare av en relation mellan tro och vetenskap som baserades på det naturliga förståndets förmåga av att genom sig själv uppnå kunskapen om Gud. Däremot var tänkarna som lutade mer för en ödmjuk inställlning av det naturliga förståndet och för ett accepterande av omöjligheten av att känna Gud på ett rationellt sätt mycket färre och mindre inflytelserika i epoken (t ex islamiska tänkare som Al-Kindi och hebreisk-spanska filosofer som Ibn Saddiq elller Halevi. Här kan man nämna även Al-Ghazzali, som verkar ha varit en verklig topp i det sufistiska islamiska tänkandet och som samtidigt utövade ett bestående inflytande på den islamiska filosofin under de följande århundradena). I denna epok fanns även enstaka isolerade fall av förespråkare till en förståelse baserad på ett utpräglat överdrivet förstånd när det gällde relationen mellan den vetenskapliga kunskapen å ena sidan och Uppenbarelsens kunskap å andra sidan (t ex Ar-Razi).



(Fortsättning följer)


Litteratur

-Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).

-Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.

-Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.

-Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons. -Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.

-Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.

-Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic

-Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române. -Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.



(Detta är den andra delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).

Förnuft. Tro. Samverkan (del 1) (av Costea Munteanu)

Ett historiskt argument


1. Problemställning


Många nutida vetenskapsmän är absolut säkra på att religionen aldrig kan försonas med vetenskapen. Den främsta orsaken till deras slutsats är att det på ytan förefaller som religionen inte kan demonstrera sanningen i sina idéer på ett direkt sätt, medan vetenskapen är kapabel att göra det. Dessa vetenskapsmän tycker att problemet egentligen ligger i att de religiösa idéerna inte verkar kunna testas experimentellt. Med andra ord: de gör skenet av att undandra sig de stränga kraven av en öppen granskning, medan vetenskapen alltid prövar sina idéer på ett öppet sätt. (se Haught/2002, s.21-23). Om en empirisk undersökning visar att en vetenskaplig hypotes är felaktig, blir den utesluten och man letar efter andra alternativ som i sin tur måste gå igenom samma stränga verifikationsprocess. Dessa skeptiska vetenskapsmän går ofta ännu längre och påstår att religionen baseras på antaganden som är ”a priori” eller ”på tro”, medan vetenskapen inte accepterar något för giltigt innan den blir övertygad om det (genom att granskas experimentellt- översättarens not). Dessutom grundar sig religionen på en gränslös imagination, medan vetenskapen endast befattar sig med iakttagbara fakta. Religionen sätter stort värde på känslor, affektivt engagemang och subjektivitet, medan vetenskapen strävar efter att alltid vara utan egna intressen, realistisk och objektiv.

Men det finns även en del vetenskapsmän idag som påstår att det inte finns någon motsägelse mellan religion och vetenskap. Båda har sin giltighet, men endast inom den egna forskningssfären som har tydliga gränser. Därför ska man inte bedöma religionen efter vetenskapens normer och tvärtom, eftersom frågorna som ställs inom varje område är helt olika och de erhållna svaren är så pass distinkta, att en jämförelse mellan dem är meningslös. I och med att de har helt olika syften, påstår dessa vetenskapsmän, syften som håller dem fast inom var sin separata sfär och hindrar en ömsesidig överträdelse av gränserna, försvinner även ”problemet” med relationen mellan vetenskap och religion automatiskt (Haught, op. cit, s. 25).

Vare sig de är anhängare av konflikten mellan vetenskap och religion eller av kontrasten mellan dem kan man dra slutsaten att de allra flesta nutida vetenskapsmän har en gemensam övertygelse om att det inte finns några argument - i epistemologiska termer- för samverkan mellan det vetenskapliga förnuftet och den kunskap som uppnås genom religiös tro.

Till skillnad mot dessa tänkesätt som är dominanta idag framhåller detta arbete följande: samverkan mellan vetenskap och religion har sitt berättigande i det faktum som är historiskt bevisat att redan från början – genom det genetiska arvet det fick vid födelsen – har det vetenskapliga förnuftet samverkat med den religiösa tron i sin strävan efter att känna verkligheten. Detta faktum har varit möjligt eftersom det finns en naturlig rationell (affirmativ och negativ) förmåga av att känna Gud genom deduktion såsom världens orsak, med egenskaper som liknar världens egenskaper. Den affirmativ- och negativrationella kunskapen är alltid relaterad till världen, därför att både affirmationerna och negationerna grundar sig på en erfarenhet av Guds verkan i världen. Genom att vi följer de naturliga bevisen, blir Han som skapade allt, som håller det i rörelse och bevarar det, uppenbar för oss också, även om vi inte helt kan omfatta Honom med vårt rationella naturliga tänkande (förstånd). (Fr. Stăniloaie/ 1978, Vol I, ss. 138, 115, 117).

Problemet är däremot att historiskt sätt har samverkan mellan förnuft och religion haft ett extremt slingrande förlopp och den kan, tycker vi, ganska bra karakteriseras i termer av en sui-generis parabel, parabeln av ”Den förlorade dotterns återkomst”. Född inom naturfilosofin samtidigt med metafysiken (500-talet före Kristus), växte och utvecklades vetenskapen i en nära relation med den religiösa tron under en lång period (mer än tio hundra år, tills början av 400-talet). Efter denna tidspunkt ”utvecklades” de första tecknen på ”arvets förlust” - i form av vetenskapens emancipation och separation från det teologiska tänkandet – så småningom och blev tydligare och tydligare under Renaissancen och Reformen (1400-1500-talet) när det visade sig genom autonomi och självständighet i det rationellt-vetenskapliga förfarandet - för att bli en verklig process av vetenskapens sekularisering under upplysningstiden(1600-1700-talet). Denna process nådde höjden av förnekande och konfliktualitet mot den religiösa tron under 1800-talet och den största delen av 1900-talet, i form av den moderna vetenskapliga skeptisismen (som är både scientistisk, materialistisk och reduktionistisk). De sista två decennierna (slutet på 1900-talet och början på 2000-talet) visar sig däremot vara vittnen till ”Den förlorade dotterns återkomst” till ursprungskällan. I denna sista period blickar vetenskapens ”nya inriktning” igen mot den teologiska reflektionen, närmar sig den och därigenom åter legitimerar en gemensam problematik.

I vår analys termer kan man förklara det extremt slingrande förloppet av samverkan mellan vetenskap och tro genom att den naturliga förmågan att ha en rationell kunskap om Gud genom deduktion svårt kan leva kvar utanför den övernaturliga Uppenbarelsen och nåden. (Fr. Stăniloaie, op. cit. s. 138). Detta resulterar i en viss tvetydighet av den rationella naturliga kunskapen; även om det naturliga tänkandet inte är helt adekvat när det gäller kunskapen om Gud – eftersom den rationella naturliga kunskapen inte baseras på Uppenbarelse - säger det inte heller något som motsätter sig Gud. Faktumet att det inte säger något som motsätter sig Gud visar att det rationella naturliga tänkandet är kallat att fullkomnas genom en upphöjelse till att ha del av den övernaturliga Uppenbarelsen. Och faktumet att det som det rationella naturliga tänkandet säger om Gud inte är helt adekvat visar att detta tänkande samtidigt frestas med att falla i en överdrift av rationalitet.

Historien vittnar om att i de ursprungliga tiderna visade samverkan mellan vetenskap och tro ett naturligt (medfött) mönster av en ostabil association, centrerat på den rationella naturliga kunskapen. Vi kallar den för en ostabil association eftersom i detta mönster känner man igen de två motsatta tendenserna, kallelsen av att upphöjas till den övernaturliga Uppenbarelsen och frestelsen av att falla i rationalitetens överdrift. Möjligheten av att upphöjas till Uppenbarelsens mottagande består inte bara i att den rationella naturliga kunskapen erkänner Guds existens, utan även i att den erkänner att den mänskliga själen kan upphöjas till att känna Gud. Å andra sidan består den samtidiga möjligheten av att falla i rationalitetens överdrift däri att den betraktar människan som lik Gud och tycker att Gud kan upptäckas och förstås med hjälp av det mänskliga förnuftet endast genom den enkla kraften som utgörs av det rationella tänkandet och att människan kan ha tillgång till den gudomliga världen genom sin egen ansträngning, på ett rationellt och ordnat sätt.

Historien vittnar också om att under senare tider har man sett att det ostabila mönstret som karakteriserat associationen tro-vetenskap som varit centrerat på den rationella naturliga kunskapen har kunnat stå emot frestelsen av att falla i en överdrift av rationaliteten genom att det naturliga rationella tänkandet förbundit sig med den övernaturliga Uppenbarelsen. Detta har resulterat i ett nytt stabiliserat mönster som är centrerat på ett förandligat förnuft. Inom detta mönsters ramar blir den naturliga rationella förmågan av att känna Gud ödmjuk: alla ord och mänskliga begrepp om Guds väsen är inadekvata och ska inte tas som en exakt beskrivning av en verklighet som överträffar det mänskliga förståndet. Människan kan bara känna Gud genom Hans verkan (energeai), som inte innebär att hon kan närma sig Guds essens, väsen (ouisia), eftersom Gud inte går att helt omslutas i ett mänskligt tankesystem. Om man önskar förstå Gud, måste man avstå från förnuft till förmån för tron och därigenom vinner man även förnuftet, eftersom först då kan det användas maximalt. (Fr. Petre Comsa/ s. 52). Förnuftet kan på så sätt känna sina egna gränser, något som hindrar det att bli förstelnat och instängt i sig självt. Detta resulterar i sin tur i att förnuftet kan öppnas för det ödmjuka tänkandet, det kan öppnas för tron, det förandligas. Därför är kunskapen man vinner inom den stabiliserade associationen tro-vetenskap som är centrerad på den övernaturliga Uppenbarelsen en kunskap genom tro, en kunskap som överträffar den rationella naturliga (affirmativa och negativa) kunskapen om Gud, men som i viss utsträckning har nytta av rationella (affirmativa och negativa) termer för att uttrycka sig.

Samtidigt vill vi utveckla i denna skrift det historiska argumentet att, när det rationella tänkandet i sin tidsbundna förvandling inte samverkat med den övernaturliga Uppenbarelsens upplevelse, har man kunnat konstatera att det ostabila associationsmönstret mellan förstånd och tro, centrerat på den rationella naturliga kunskapen, inte kunnat motstå frestelsen av att falla i rationalitetens överdrift. Detta faktum har haft tendensen av att rikta samverkan mellan förnuft och tro mot ett annat associations-mönster, nämligen ett urartat (degenerativt) mönster, centrerat på en överdriven rationalitet. Inom detta nya mönsters ramar är den naturliga rationella förmågan av att känna Gud genom deduktion inte ödmjuk - som inom det på Uppenbarelsen centrerade mönstrets ramar – utan tvärtom, den är högfärdig: för förespråkarna av detta associationsmönster förvandlas tron till en argumenterande (logisk) diskurs om Gud och den övernaturliga Uppenbarelsen till ett kognitivt förfarande som inte kan vara irrationellt. Även om man accepterar att tron är källan till sanningen, tycker man att förnuftet leder till en fördjupning av sanningen, i den mening att förnuftet är det som gör att människa förstår det han tror på och förstärker tron. Därför behöver människan, innan hon tror, med hjälp av det diskursiva förståndet faställa trons motiv eller grund, något som innebär behovet av att stämma av tron mot förståndet, d v s behovet av att rationalisera tron. På så sätt kan vi säga att förståndet kom till och med att fängsla tron inom sina referensramar och ur ett hystorisk synsätt har detta betytt en långdragen process av vetenskapens sekularisering, som medfört en urartning av samverkan mellan tro och förnuft, en process som har slutat med att den sekulariserade vetenskapen har blivit herre över tron, medan tron har hamnat i en position av fullständig förnekelse.

I fortsättningen kommer vi att så syntetiskt som möjligt försöka illustrera ovanstående påståenden – i form av en analys av vetenskapens, filosofins och religionens historia – genom att vi kommer att följa den historiska utvecklingen av relationen mellan det vetenskapliga förnuftet och den religiösa tron under några distinkta tidsperioder: vetenskapen i det antika Grekland och den hellenistiska tiden (500-talet före Kristus- 400- talet efter Kristus); den arabiska vetenskapen (600-talet-1100-talet); den västerländska vetenskapen under medeltiden (1100-talet-1300-talet); Renaissancens och reformens tid (1400-talet-1500-talet) och upplysningstiden (1600-talet-1700-talet); den västerländska sekulariserade vetenskapen (1800-talet - den andra hälften av 1900-talet); ”den nya inriktingen” i vetenskapen (slutet av 1900-talet tills nu).

(Fortsättning följer)

Litteratur

-Adămuț, Anton (2006): „Crede și nu cerceta – sau despre mintea copiilor”, (”Tro och undersök inte – eller om barnens förstånd”), ett studium publicerat i tidskriften „Idei în dialog” (”Idéernas samtal”, År III, nr. 5(20).
-Armstrong, Kren (2001): „O istorie a lui Dumnezeu”, (”En historia om Gud”), Bukarest, Editura/Förlag Cartea Românească.
-Pr. (Fr.) Comșa, Petre (2003): „Cunoașterea lui Dumnezeu la Sfântul Vasile cel Mare”, (”Kunskapen om Gud hos den Helige Basilios den Store”), Bukarest, Editura/Förlag AșA.
-Crick, Francis (1994): „The Astonishing Hypothesis: The Scientific Search for the Soul”, New York, Charles Scribner´s Sons.
-Gould, Stephen Jay (1977): „Ever Since Darwin”, New York, W. W. Norton.
-Haught, John F. (2002): „Știință și religie - de la conflict la dialog” (”Vetenskap och religion – från konflikt till dialog”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic.
-Longchamp, Jean- Pierre (2003): „Știința și Credința”(”Vetenskap och Tro”), Bukarest, Ed. XXI: Eonul Dogmatic
-Pr. (Fr.) Stăniloaie, Dumitru (1978): „Teologia dogmatică ortodoxă” (Den ortodoxa dogmatiska teologin),Vol. 1, Bukarest, Editura/Förlag Editura Institutului Biblic și de Misiune al Bisericii Ortodoxe Române.
-Whitehead, Alfred North (1967): „Science and the Modern World”, New York, The Free Press.


(Detta är första delen av en artikel publicerad i tidskriften Sinapsa, nr. II/2008, författare Costea Munteanu, Akademin för ekonomiska studier, Bukarest. Översättningen från rumänska till svenska och publiceringen här sker med förlaget Platyteras tillåtelse. (Tacksam för alla förslag på språkförbättringar).

Ett leende

Blommor
Och blad
Vindar
Slingrande
Hav
Och himlar
Sjungande
Havande

Man och kvinna. Fader Ghelasies psalmer

Här kommer ett poem ur Fader Ghelasies skrifter (se andra psalmer publicerade här för någon vecka sedan), som handlar om man och kvinna.

Jag tackar Vanja att hon visade sitt intresse, detta har sporrat mig att göra detta försök.

Ett förklarande ord till översättningen:

Fader Ghelasie har en speciell stil, han använder ett speciellt språk som i början kräver en viss ansträngning av läsaren. Ett centralt ord-begrepp i hans skrifter är det rumänska "chip"(läs kip som i Kiruna), som på svenska både kan tolkas som "ansikte", "bild"och "vis"/"sätt". Gud har skapat människan till sin avbild, d v s människan bär på Guds bilds prägel som sin egen bild. Det är intressant att Fader Ghelasie använder ett annat ord för bild än "chip", när han vill understryka att det handlar om det som blir synligt, det som visas, nämligen det rumänska ordet "fața", som både betyder "ansikte" och "framsida""(jfr engelska face, svenska fassad) . "Chip" - som jag kommer att översätta med "bild" ("image" på engelska) - blir alltså "ansikte" när den visas. Men det handlar inte bara om något som visas, om framsidan, utan samtidigt om det immanenta, om det egna, inneboende. Insidan "flödar över" och är på samma gång utsida, den visas och förblir samtidigt aldrig känd, aldrig "helt avslöjad", utan evigt outtömlig.

Det är också intressant att ordet "ikon" som kommer från grekiskan "eikon" betyder just "bild". Egentligen borde jag översätta Fader Ghelasies "chip" med "ikonisk bild", för att understryka dess sakrala betydelse. Fader Ghelasies mystik har i centrum Kristi bild, Kristi ikon. I Kristus förenas - utan sammanblandning - Guds oskapade bild med skapelsens bild. (Kristus är samtidigt Gud och människa.) Man kan därför kalla hans mystik för en ikonisk mystik. Hans språk är ett ikoniskt språk, ett försök av att ta fram den ikoniska verkligheten av ordet. Han kallar även den hesychastiska bönen för den ikoniska bönen. I och med det understryker han att bönen alltid är en dialog mellan personer, en dialog mellan Gud, Guds bild, och människan, människans bild som Guds avbild, en dialog ansikte mot ansikte.
(Not: När han pratar här om Guds ikon, om Kristi ikon, eller om Gudaföderskans ikon, handlar det inte om ikoner som objekt, målade bilder på trä eller glas el. dyl. utan om Guds väsen, om Gudaföderskans väsen, om deras ikoniska verklighet. Det är därför man pratar i denna text om tillbedjan och inte om vördnaden som man visar för de målade ikonerna. Målade ikoner är en port till och samtidigt ett medel som möjliggör mottagandet av denna ikoniska verklighet.)

Ett annat särdrag av Fader Ghelasies skriftspråk är att han använder mycket versaler. Så börjar många ord med versaler som vanligtvis inte gör det, eller så skrivs hela ordet med versaler. (På rumänska gäller annars samma regler för versaler som på svenska.) Detta har stört många läsare; men det finns en inre logik i användningen av versaler i Fader Ghelasies skrifter. Ord som handlar om Gud skrivs ofta med versaler i sin helhet; ord som handlar om människan som Guds avbild eller som handlar i allmänhet om Guds skapade verk, men som innehar en helighet på grund av att de bär på Guds prägel, på Guds bild, skrivs med vanliga bokstäver, men första bokstaven blir en versal. Slutligen skrivs ord som handlar om synd, om fall, om djävulens verkan med små bokstäver. Detta visuella inslag kan betraktas som en intention av att ytterliggare "ikonisera" språket. Jämför detta med en teknik som förekommer i ikoner som avbildar det viktigaste mycket större än de andra detaljerna i bilden; ikonernas perspektiv är inte det vanliga perspektivet.


Min översättning kommer säkert att lida på grund av mina bristande kunskaper i svenska. Jag är därför väldigt tacksam för all hjälp till att göra den bättre. Men jag vill ändå göra uppmärksam på att Fader Ghelasies språk är speciellt och ibland "forcerar" ovana "öron" på rumänska också. Det är till exempel inte helt vanligt att använda ordet "chip" i alla sammanhang i följande text på rumänska heller, lika ovanligt som det är att använda ordet "bild" eller "ansikte" på svenska. Men min övertygelse är att det ligger en mening i det. Därför tar min översättning inte bort denna "tagg", detta "tuggmostånd", denna (övergående-förgängliga) känsla av "annorlunda", eftersom jag tror att det befrämjar just det som Fader Ghelasie så gärna vill: att förmedla något som i grunden är ett mysterium och att förmedla det på ett ikoniskt sätt.




Man och kvinna


ETT VISST ORD från Dig,
BILD av GUDS SON,
Skapar även en Viss Bild av min Själ,
En Bild av den Skapade Varelsen,
Skapad av Hans ”REVBEN”- Hans ”NATUR”.

Om Bilden av GUDS SON står i förgrunden
Föds Bilden av Adam - Mannen;
Och om Bilden av Skapelsen står i förgrunden
Föds Bilden av Eva- Kvinnan.

Så bär vi samtidigt på en GUDOMLIG Bild och en Bild av Skapelsen,
Som är vårt Väsens Urbilder,
Som sedan Gestaltar oss
Som Personlighetscentrum,
Mann eller kvinna som är likvärdiga.
Kärleken är Ikonbilden i Sig,
Gud Faderns Ikon som Kärlek till Sin Son
Genom den Helige Ande, som är Kärleken till Sonen också.

Det Gudomliga Livet är i Gud Faderns Kärlek till Sonen
Och Sonens och Den Helige Andes Hjärta slår ihop med Faderns
Och Ikonen av Faderns Kärlek är deras Enda Ikon.

Även Skapelsens Liv är i Moderns Hjärta, i kärleken till Sonen,
Därför att Moderns Hjärta är Likt Faderns Hjärta:
En Tillbedjan som oavbrutet Stiger Upp och Ned...

Adam är Bilden som är över Skapelsens Bild,
Medan Eva uppstår av ett av hans revben,
Så är Eva Barnet till Adams Hjärta,
Så har Eva i sitt Hjärta Adams Revben-Adams Barn.

Adam gör inte njutningens bröllop med Eva,
Utan Adam skänker henne Sonen ur Faderns Bild
Och Eva tar emot Sonen i sitt Hjärta genom Adam.

Glädjen i Föreningen mellan Adam och Eva är inte ett simpelt nöje,
Det är den Sakrala Ritualen av Sonens Människoblivande,
Genom Prästen Adam föds Sonen-Eukaristin i Kyrkan Eva.

Genom Sonen-Eukaristin förenas Adam och Eva till Kommunion,
Var och en absorberas inte i sitt eget Hjärta,
Som skulle betydda själva Eukaristins-Sonens mördande.

Adam är Prästen som har Kraften-Eukaristins Frö
Och Eva är Kyrkan-Kalken, den Eukaristiska Sonens Hjärta- Altar
Och Adam och Eva tjänar tillsammans den Eukaristiska Sonens Människoblivande.

Adam är inte ”Evas man”, utan Prästen- den omedelbara Bilden av Gud -
Och Eva är inte ”Adams fru”, utan är Kyrka till Guds Människoblivande
Och båda för inte ett otyglat liv, utan de håller Sonens-Eukaristins Liturgi.

Därför faller Adam ur Prästerskapet efer syndafallet
Och Eva faller ur Ikonens-Kyrkans Bild
Och Deras Tjänande blir ett gudlöst spel utan den bortglömda Eukaristiska Sonen.
Olycklige Adam, från en Präst blir han en skådespelare
Och Eva blir en häxa som stjäl Adams Prästerskap
och gör sig själv till prästinna av en magi som sticker ned det Eukaristiska Barnet.

Förfärlig omvandling av den Gudomliga Liturgin till Sonens mördande!...
När Eva är prästinna blir själva Adams Liv offrat,
Och Adams Son dödas och blodet hälls ut i soporna...

Därför Kommer den Stora Prästen Kristus efter syndafallet
Och återställer det sanna Prästerskap som är Sonens Tecken,
Och samtidigt återställer Han den sanna Kyrkan, Guds Moders Ikon.

I samma ögonblick då Kyrkan Återställs som Gudaföderskans Ikon
Löses prästinnans-magins häxeri upp i intet
Och den sanna Eukaristiska Liturgin fullbordas genom den Återuppståndne Kristus.

Kristi Liturgi är inte längre det Blodiga Offret,
Eva dödar inte längre Guds Son,
Utan Guds Son Väcker Själva Modern Kyrkan från döden.
Om Evas Kall är att Föda Guds Son
Och syndafallet förvandlar henne till detta Kalls mörderska,
Kommer Guds Son själv för att på nytt föda Eva som Guds Moder.
”Guds Moder, genom Dig blir Skapelsen Återställd,
Genom Kristi Människoblivande blev du åter den Himmelska Modern- Kyrkan,
Som föder Skapelsen på nytt till det Eviga Livet!”

”Guds Moder, Du födde den förstörda Ikonen-Bilden på nytt,
Du återfödde Guds Sons Kyrka,
Jag tillber Din Ikon, ty du Bär sannerligen Gud i dina Armar.”

Kvinna, du är Adams Prästerskaps Kyrka,
Kallad till Guds Sons Människoblivande genom Adam,
Var inte den egna Kyrkans och Guds och Adams mörderska,
Kvinna, döda inte Adams Prästerskap genom din häxeri,
Adam, döda inte Evas Kyrka genom din gudlöshet,
Var i stället Kyrka och Prästerskap till Sonens Människoblivande!

Fullbordan av Kvinnans Kärlek är inte mannen, utan Sonen
Och även Uppfyllelsen av Mannens Kärlek är Sonen.
I Sonens avsaknad blir blott mord och ett otyglat liv kvar.

Skapelsens Fullbordan är Kärleken till Gud
Och i avsaknaden av Kärleken till Gud uppstår hatet-förnekandet,
I avsaknaden av Gud förstör Skapelsen sig själv.

Än i Dig

Det finns ingen tillflykt
Än i Dig

Ingen människa som kan följa med i min ensamhet
Och alltid älska mig
Inget bröd som kan mätta mitt hunger
Ingen dryck som kan stilla mitt törst

Ingen tillflykt
Än i Dig

Ingen himmel som når så djupt
Ingen fågel som flyger så högt
Ingen stjärna som lyser så ömt
Ingen sol som värmer mig för evigt

Ingen tillflykt
Än i Dig

I Dig älskar jag alla människor för alltid
I Dig fyller brödet och vinet mig
Med Salighet
I Dig kommer himlen över min själ
Och mitt hjärta lyfts
Oändligt lättare än ett obetydligt sandkorn.

I Dig hittar solen
Sitt bo i min själ
Och jag blir till en evigt ny källa
I tillbedjans sång.

Jag har bestämt mig att prata om skuggan

(ungdom, ungdom utan ålderdom...men ändå död, död utan liv )


jag har bestämt mig att prata om skuggan
det döda fiskparets verklighet
drivande på kindernas hav
allt börjar på stranden till överflödsriket
där du lär dig hur du ska ta avsked från dig själv
på ett elegant och professionellt sätt
medan en plastmask dras över dig
halvovetande från pannan till hjärtat
under lustgasångor blir hjärnans veck ihopklistrade
tills de liknar en kind
som fått en hyaluronidasspruta
och en stämpel
"utan rynkor bäst före
två-tre månader
förvaras i kylan
lägre och lägre mot hjärtat"
efteråt upprepas behandlingen
så många gånger det behövs för att uppnå
den perfekta
stelnade
utslätningen

Integration

Telefonen ringer och jag får veta:
Glädjedag!
Gläd dig, du är utvald att vara
en invandrare i en statistik.
Om du ställer upp får du en ICA-kupong.

Statistiken frågar och jag svarar
men sanningen glider förbi.
Statistiken är intresserad
om jag blivit integrerad
Men jag brister i tusen bitar
Under varje frågans hammarslag.
Jag har ett personnummer
och det måste jag ange
men vilken person jag är -det frågar statistiken aldrig
för den vet att den aldrig förmår ställa denna fråga,
att jag aldrig statistiskt kan besvara den
även om det är den enda frågan
som är värd att ställa och besvara.

Har du blivit kränkt?
Diskriminerad?
Nej, säger min mun
medan min själ smäktar efter ett ord som inte går att hitta
mellan kryss.
Men det vill jag inte säga något  högt om
för då måste jag förklara,
förklara mig själv
och det kan inte jag.
Bättre svarar jag artigt och ljuger.
För ingen kan statistikt förklara
sin okränkbara kärna
under den subtila förnedringens mantel.
Hon kan bara uppleva den
inte som invandrare
men som människa.

Om du aldrig varit en invandrare
då var du säkert någon gång utomstående
någon gång övergiven.
Du kanske trodde att om du inte längre
var du,
skulle de andra sluta såra dig
Men vem kan sluta vara sig själv,
Vem kan sluta vara människa och bli ett nummer,
med vilket pris?
Bara den som säljer sin själ, bara den,
för en kort tid, som ingenting förtjänar…
Det var kanske därför ”statistiken” ville ge mig
En ICA-kupong, som jag inte ens begärt? …
Den visste säkert att den hade ett pris...

Jag förklarade kvinnan som utförde statistiken…
det var ju hennes jobb…
att jag inte trodde på statistik.
Hon i sin tur förklarade mig
Att statistik är den enda vägen att gå
För annars skulle mänskligheten och vi
Gå vilse i den vilda skogen.
Jag blev ledsen för att jag inte trodde på hennes jobb
Jobb är ju livsmening...
Därför svarade jag på statistiken -
Inte för ICA-kupongens skull.
Nej, jag svarade henne.
Nej, jag hade gärna svarat henne
Om hon inte hade statistiken som mask
På sitt ovanligt varma, omärkligt trötta,
Uttrycksfulla ansikte med djupa, blå ögon.

Välkommen hos mig, själfull ansikte
Välkommen, meddelsam röst!
Varför kom du bara gömd under statistiken?

”Ta hand om dig”, sa hon när hon gick.

Hon glömde att ge mig ICA-kupongen,
Påminde mig dagen efter i telefon
Och skickade den genom posten
Jag var för blyg för att säga:
”Vad bra, jag hade också glömt,
Nej, jag vill absolut inte ha den,
Men du, har du läst Gunnar Ekelöfs dikt
Non serviam?Han är ju svensk
Men ändå börjar dikten med :
Jag är en främling i detta land.
Nej, jag sa' inget, sa' bara: ”Tack ska du ha.”
Jag har ju blivit integrerad.

Ingenting blir kvar
Statistik multnar
Jag sitter i gräset
Och regnet faller sakta ner
Med runda, höljande droppar.

Det är värdigt att vara fattig. Språkförbistringen

(Detta är ett fragment av ett brev från min vännina, Josefa Stefan. Eftersom det är en översättning som jag har gjort, finns det säkert fel i språket. Jag är tacksam för rättelser, inte bara i detta inlägg, utan i allmänhet.)

Det finns en värdighet i att vara fattig. Det är inte fattigdomen i sig som är önskvärd eller värdig, utan det är förmågan att skilja mellan verklighet och sken, mellan sanning och lögn, mellan kärlek och tomt bedrägeri. Det är förmågan att hitta sin väg bland fällor som lovar allt möjligt men berövar oss vår själsliga och till slut vår kroppsliga hälsa, vår helhet som person. Om rikedom är kopplad med villkor som medför lidande för oss själva, eller en annan, i närheten eller långt borta, känd eller okänd, då är rikedomen inte längre åtråvärd och värdig, utan raka motsatsen till detta. Att avstå är då det enda värdiga valet.

Det finns en materiell fattigdom, men det finns även en andlig fattigdom. Och jag pratar fortfarande om fattigdomen som ger värdighet och hälsa. Varför har vi blivit så blinda, att vi ser ned på fattigdom, på brist? Att lida på grund av fattigdom är naturligt och mänskligt; men att se ned på personen som lider av fattigdom är en av de största fällorna i vår värld. Det är två helt skilda saker. Varför har man inte klart för sig att det som får oss att lida eller det som får andra att lida är inte samma sak med själva vår persons eller andra personers kärna? Tänk om den person eller den grupp eller det folk som är fattiga medvetet avstod från rikedom, tänk om Gud tillät lidandet för att berika dem inifrån, därför att Han såg i den personen eller i det folket en god vilja, en strävan efter Honom. Detta är en grundläggande fråga som var och en som bor i ett välfärdsland borde befatta sig med och hitta ett personligt svar till. Det är ironiskt, eller bättre sagt tragiskt: vi ser ned på dem som lider bara därför att vi inte vill lida. Vi ser ned på oss själva bara därför att världen idag intalar oss att livet ska vara smärtfritt och om det inte är så då är det något fel med oss som person. I stället för att med hjärtat förstå vårt och andras lidande, i stället för att ha med-lidande bortrationaliserar vi våra känslor och tankar och söker tillfredställelse till varje pris. Men tillfredställelsen varar inte längre, vi kommer in i en spiral där tillfredställelsen kräver mer och mer tillfredställelse och den själsliga ron som är nödvändig för vårt liv, för att hitta vår väg bland snarorna, förstörs i högre och högre grad.

En ytterst djupsinnig biblisk berättelse är den om Babelns torn. Ondskans rot är egentligen högmodet, villfarelsen i att tro att människan med sina egna krafter kan bygga sitt liv högre och högre mot himlen och bli lik Gud, men utan Honom. Vad tillåter Gud då att hända med den stolta mänskligheten? Han tillåter språkförbistringen. Människorna talar inte längre samma språk och förstår inte varann. När man använder till synes samma ord förstår man inte samma sak under detta ord. När jag säger fattigdom, kan jag förstå lidande och brist, men jag kan även förstå värdighet. Jag kan se en människans väsen bakom lidandet, en oavbruten längtans sång, en längtan efter meningen med livet, en längtan efter Gud; men idag förstår vi mer och mer under fattigdom ett tillstånd som går att förneka och se ned på, ett slags stege mot höjder, men inte till ett möte med Guds ansikte, utan in i det tomma, i upphöjelsen av sig själv.

Det finns som sagt även en andlig fattigdom som ger värdighet. Det är inte de vackra orden som är avgörande, utan vårt liv. Det är inte det som syns som räknas. Ingen kan se in i vårt innersta utom Gud. Vi kan vara troende med läpparna, men i det fördolda kan vi vara fulla av hat och stolthet, likgiltighet och girighet. Vi kan ljuga för oss själva, inte bara för de andra. Vi kan lida av språkförbistring i vårt inre.

Eftersom det inte finns någon som verkligen kan se i vårt innersta, utom Gud, eller en helig människa som är upplyst av Gud, finns det inte någon dödlig människa som kan döma en annan dödlig människa. På sätt och vis finns det ingenting som går att ”visa” eller ”bevisa” som kunde ta oss till ljuset på en kortare väg än ett rent hjärtas väg. I det  - för ett högmodigt förstånd - fullständiga mörkret bärs vi av kärleken till ljuset.

Stillheten

Stillheten kommer
efter de vackra orden
och tankarnas rikedom.

Stillheten kommer -
låt den komma -
får den plats i dig?

Låt
de vackra orden som förblindar dig
brinna i Ljusets sjal,
lägg
tankarnas rikedom som lockar bort dig
I Ordets hand,
skänk dem till Vinden.

Stillheten är mycket rikare
stillheten är mycket vackrare
men den behöver plats
när den knackar på dörren

när Han som är större än hela världen
ber och väntar på att komma in
med allting som har blivit till:
ett litet nyfött barn
i Famnen.

Fader Ghelasies psalmer

Dessa psalmer är skrivna av en rumänsk munk, Fader Ghelasie Gheorghe från klostret Frasinei, Rumänien. De är skrivna på rumänska, det som följer är en översättning, som Förlaget Platytera hade vänligheten att ställa till förfogande som ett litet "smakprov". En samling av många dikter som är utspridda i Fader Ghelasies skrifter finns samlade i en bok som heter "Hesychasm", (Förlag Platytera, 2007)




PSALM of the Created Being


Blessed are all those whom You have created, LORD.
1. O, Mystery known only by You, to also Create a Being, that did not exist and that You bring into Existence!
O, “naught” that didst not exist, look how you become Creation! The CREATOR only holds your Mystery.
You, my LORD, indeed Create a Created Being as well, without taking away anything from Your Own BEING, yet in which You pour forth all of Your BEING.
This Creation is beyond Your BEING and not out of Your BEING, for You also bring into Being a Created Being.
Yet how can a second Being exist?
Only if You also truly Create a Created Being, can there be two, a CREATING ONE and a Created one, who do not take over each other.
O, my GOD and CREATOR, Blessed am I, the Created Being, for I can “stand by” You, the absolute BEING, Partaking of Those which are not mine.
You are the MYSTERY beyond Creation and I am the Mystery beyond You.
You have poured forth Your awesome MYSTERY into me, and beyond Nature You hold Yourself within me, not growing less, not suffering any division.
Your MYSTERY as a CREATOR is that beyond NATURE You also create a Being of Creation. And my Mystery as a Created Being is that beyond Nature I can “stand by” Your BEING.
Blessed am I, the Created Being, in whom You descend as GOD, for me to ASCEND into GODLINESS.
Day and night I pray to You and thank You, and I sing the MYSTERY OF YOUR LITURGY, which descending into the Mystery of my Liturgy of Creation, thus becomes the EUCHARIST of Your SUPPER.
Blessed am I, the Created Being, for I can be in the LAND and stand by the RIVERS of the LITURGY of Your HOLY SUPPER.


PSALM of the Created Being’s Prostration


How can I lift up my eyes onto You, my LORD, how can I regard Your GLORY?
You have Created me in Your own IMAGE and LIKENESS.
You call for me – “come and Partake of all that is Mine”.
Your GRACE is pouring forth into me to open up the “borders” of the Created Being, so that You may COME in.
I shudder at how You THE GREATEST can Come into me, the smallest . . .
How can the Created Being hold You, the CREATOR?
You know the MYSTERY of Coming into me, for You are GOD. I cannot even approach You.
You can hold me within You, I cannot even touch You . . .
You Come into me beyond my Created Nature, and I shudder as I cannot hold You.
This MYSTERY is my eternal AWE and Prostration.
It is the MYSTERY of Your IMAGE that is SEALED into me, for it is only Your own IMAGE that can hold You.
You have Created me bestowing upon me Your IMAGE, the only one allows me to stand to Your FACE.
O, THE GREATNESS of Your IMAGE, I am amazed at how my Created Image can hold You.
How can I, the Created one, be a “dwelling place” of Yours? . . .
O MYSTERY! YOU COME INTO me first, to make me Your Own IMAGE and LIKENESS, so that I myself can “RECEIVE” You.
I, the Created one, do not stand “within” You, yet You COME INTO me so that I can MEET you in my turn.
You have Created me out of Your LOVE, and this is the MYSTERY that can do everything.
Without LOVE You could not COME INTO me YOURSELF, and thus I myself could never MEET You.
Without LOVE I would “lose” myself into You, for LOVE is the one that makes me be one at Your side.
You have Created me to be “an Eternal”, like You.
No, You do not transform Yourself into Creation, but endow this Creation with Your Own Image and Likeness.
The Creation can never come into Your Image, for Your IMAGE comes into the Creation. And thus You bestow Your Eternity upon the Creation.
You the ETERNAL ONE can Create only something equally Eternal.
O my LORD and GOD, You have Created me bestowing upon me the LIKENESS of Your IMAGE, which thus makes You akin to me and me akin to You.
Through Your IMAGE which is sealed onto my Being, You have made me the TABLE of Your SUPPER, where You want me to partake of those that are Yours.
You come first with Your LOVE into me, and thus I also become Love.
O, GOD, You are my MYSTERY, in which I find my own Image of Creation.
O, I have fallen into the deception of sin and the DOOR of Your HOLY SUPPER has closed.
My LORD, forgive me, welcome me once more as You have welcomed “the prodigal son”.
O, my LORD, how blessed am I at the TABLE of Your SUPPER.
I bow and pray to You my LORD, and with the Arms of my Image of Beingness
I dare touch the fringes of Your GRACE-COAT.
Blessed am I, the Created one, in whom You have WILLED to make for Yourself a Dwelling Place of Creation.


PSALM


LORD,
Over the Begetting
Out of my Parents
You have BLOWN,
And thus was I Born
One more IMAGE of Man
In whom You have SEALED YOURSELF
With the DIVINE POURING forth
That I myself RECEIVE
As the GIFT of ETERNITY.
My IMAGE of Man
Has a Soul
And a Body
The Image of Heaven
And of Earth
In which I am to be
Paradise – Holy Dwelling Place
Where the LITURGY of LOVE
Yet once more
Be celebrated.
Your Own IMAGE
Can be SEEN
Over me,
Over the Image of my Parents
In my very Being.
Heaven keeps reflecting
In my Soul,
The Earth is moving
In my Body,
And all UNITED
In my IMAGE of Man
Become a PROSTRATION
To YOU, my LORD
And my GOD,
To YOU all the SINGING,
One more ETERNITY
STANDING STILL
In FRONT of YOUR FACE!
HOLY TRINITY
Our GOD,
GLORY to You,
All PROSTRATION to You,
Forgive us.
Forgive our pettiness,
Our inabilities,
Forgive our weaknesses,
Do not consider,
Our sins.
Despite our sins,
In spite of our sins,
We still Pray to You,
HEAVENLY LOVE,
ETERNAL MERCY.
Overlook our pettiness,
Your IMAGE Blown into us
Is stronger,
Sin could not destroy it,
Though it is covered.
Uncover it YOURSELF my LORD,
YOU open our eyes, LORD.
May YOUR MERCY
Be, LORD,
The DROP of GRACE.
GLORY to You,
HOLY TRINITY!
O, the PRAYING,
The PRAYING MOTHER of our CHURCH,
The MOTHER of GOD,
And all Praying Saints of the CHURCH,
Of all Saints’ Glory
Of the UNION between Heaven and Earth!
O, MEETING.
O, COMMUNION OF ETERNITY,
O, SINGING OF THE ETERNITY!


Psalm for the LOVE of GOD


GOD I would like to show
My LOVE for YOU
Yet everything breaks
In PROSTRATION!
All things can be said,
Only LOVE must be SHUT UP,
LOVE must be HIDDEN,
So nobody knows of it,
LOVE – THE MYSTERY PROSTERNATION
LOVE – THE DIVINE ICON.
The SINGING OF LOVE
Is the only SONG,
LOVE that you CALL FOR,
LOVE that you WAIT FOR,
LOVE that you cannot forget,
LOVE that cannot die,
LOVE that cannot be killed,
LOVE that WHEEPS in itself,
LOVE, THE CROSS OF ETERNITY!

Tiden står stilla

(journalfragment)

Det är soligt idag
Och gräset väntar på regn.
Tiden står stilla sedan länge
Sedan jag föddes står den stilla
Och väntar på min förvirrade själ.
Medan jag ligger i gräset som prasslar
Och lyssnar på vindens röst
I björkarnas små gröna hjärtan
Väntar jag och min förvirrade själ
På varandra.
Ingenstans har jag att gå
Utan att träffa mig själv igen
Jag kan inte fly
Från mitt obekanta ansikte.
Tiden står stilla eller tiden går runt
Samma punkt, samma smärta,
Samma fråga genomborrar mitt hjärta
Med sin spiral:
Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag?