lördag 19 februari 2011

Friheten som trons trumf - "Gudar och människor" (en filmrecension av Elena Dulgheru)

Vinnaren av Juryns Stora Pris och Den Ekumeniska Juryns Pris i Cannes 2010 och av ytterliggare några andra internationella utmärkelser av högsta betydelse kommer som en överraskning. Det var länge sedan någon uttryckligt religiös film fanns med bland vinnarna av de viktigaste festivalerna, eller åtminstone någon film som på ett positivt sätt hade fokuserat på en religiös problematik. Vad var det som övertygade Cannes´ juryns ordförande, den excentriske amerikanske regissören Tim Burton, att prisbelöna "Des hommes et des dieux", en sansad, realistisk och "snäll" film, fri från starka upplevelser och provocerande moment? Vad var det som övertygade den franska publiken som fyllde biosalarna till bristningsgränsen redan från första veckan efter premiären?

Naturligtvis inte plaidoyeren för bevarandet av en katolsk monastisk institution i en före detta fransk koloni, inte heller de gregorianska julsångarna framförda av några solitära äldre män i vita kåpor , som är självutvisade i ett ovänligt Afrika. Kanske snarare det pacifistiska budskapet av Xavier Beauvois´ film, eller det okanoniska (katolska och humanistiska) perspektivet, från vilket den algeriska problematiken omvärderas i ett Frankrike som islamiseras mer och mer, eller aktualiseringen av en ännu olöst internationell  mordaffär. Men "Des hommes et des dieux" är inte någon politisk film och har i alla fall inte någon hämndlysten attityd. Dessutom är mystiken inte allls något som fransmännen eller de internationella filmfestivalernas juryer brukar ömma för. Den känsliga strängen som anslogs här var frihetens sträng: "Laissez passer l'homme libre!" säger en av personerna i filmen på ett ironiskt och självironiskt sätt men bakom denna ironi gömmer sig de centrala värden som Xavier Beauvois´ film satsar på.

Ja, "Gudar och människor" är verkligen en religiös film, d v s en film där tron är behandlad som normalitet och har en avsevärd verkan på  handlingens motivation. Ändå är detta ingen trumf för de västerländska åskådarna och juryerna, kanske till och med tvärtom. Filmens trumf, dess upplyftande kraft är friheten, modet och den mänskliga värdigheten, dessa värden som är religiösitetens klädnad. Etienne Commars och Xavier Beauvois´ film talar enkelt och lidelsefritt om friheten, trons frihet och valfriheten, inklusive friheten av att välja martyriets väg, det kungliga svaret till den högsta kallelsen: "Var gudar" .[Ps. 81 (82 i Bibel 2000), 6]

Filmen fokuserar på de sista dagarna av några cistercienska franska munkar i ett isolerat kloster i Algeriet som tas som gisslan och avrättas av den Islamiska Algeriska Armén i 1996, under väpnade sammandrabningar mellan regeringen och extremisterna. Bönernas och läsningarnas dagliga rytm, jordbruksarbetet som munkarna på det mest anspråkslösa sättet lever på, den fridfulla
samlevnaden med de lokala byborna, fattiga araber, som bröderna ger kostnadsfria medicinska behandlingar och läkemedel, kläder och levnadsråd och ibland även sin närvaro vid deras högtider -allt detta störs av en våg av förvirring och våld som drar igenom landet, som verkar förorsakas av några liberaliseringsåtgärder beträffande familjelivet och kvinnornas villkor. Klostret Tibhirine, ett neutralt område i en konflikt som det egentligen inte är inblandat i, blir plötsligt misstänkt och olägligt för rebellernas armé. Två brutala razzior som genomföres av en terroristgrupp i letandet efter pengar, resurser och mediciner tillbakavisas med takt och manlighet av klostrets föreståndare, men framkallar panik bland bröderna, genom att visa dem de bistra konsekvenserna av att stanna kvar. Men lika rädda och försvarslösa är byborna som är tillräckligt naiva för att tro att den gamla boningens tjocka murar beskyddar dem för de väpnade, blodiga horderna. De åtta bröderna måste välja mellan att rädda sig genom att lämna klostret eller att (åtminstone för ett tag) inte svika denna naivitet. Den stora upptäckten som var och en av dem så småningom gör är att, om de skulle ge sig iväg under denna svåra prövning skulle de svika de högsta idealen, de ideal som har varit grunden till deras val av den monastiska vägen.

Filmen har den stora förtjänsten att förklara  för den västerländska publiken med för den tillgängliga (sekulariserade) termer att martyriet inte handlar om fanatism, utan om att av fri vilja ta sig an en sak som sin egen, i detta fall "Kristi sak" - och därigenom medmänniskans. Filmens högsta dramaturgiska värde ligger i diskussionen om detta dilemma: att stå kvar eller att lämna boningen som du har valt till din frälsning, när denna boning hotas av fiender men ditt beslut att stå kvar inger en känska av säkerhet till de andra som är svagare än du, även om de har en annan tro. Detta dilemma blir ämnet för de mest laddade dispyterna och ett tillfälle för några skådespelarpartitur av högsta subtilitet. Med den monastiska boningen som bakgrund fångar kameran (som storslaget leds av Caroline Champetier) glanslösa och uttrycksfulla, trötta och barnsliga ansikten, inledningsvis i breda vinklar som blir smalare och smalare, för att kulminera i "den sista måltidens" scen - ett ögonblick av sublima känslor, när allt redan har sagts och blickarnas tysta dialog  -som ackompanjeras av  "den döende svanens" crescendo ur Tjchaikowskis berömda balett - avgör allas slutgiltiga beslut och filmens uplösning.

Översättning från rumänska av artikeln som kan läsas på:

http://elena-dulgheru.blogspot.com/2011/01/libertatea-ca-atu-al-credintei-despre.html

(Publicerad med författarens samtycke)

Not:

Filmen visas på Bio Roxy i Örebro t o m torsdag den 3 mars 2011.

2 kommentarer:

Lena H sa...

Kul att du översatte den här artikeln och att vi såg filmen.

Monica Lassarén sa...

Tack, Lena...Med anledning av att jag översatte den här artikel fick jag tänka lite till på filmen...jag ska kanske skriva ner lite senare mina tankar...Ja, jag är glad över att vi såg filmen tillsammans och även för att jag fick översätta Elenas text, jag hoppas verkligen att jag får hennes tillåtelse att översätta andra av hennes texter också, det finns en hel del nordiska filmer eller filmer som har visats även här i Sverige. Kanske får jag även ditt stöd, förbättring av någon formulering etc?