Ge inte näring åt cancern (2)

Det som följer är ett litet fragment ur boken som jag presenterade i ett annat inlägg, som heter "Ge inte näring åt cancern. Kosten är din bundsförvant i kampen mot cancern". Återgivningen av detta fragment (i min översättning) sker med författarnas samtycke. Boken (på rumänska) säljes till förmån av en god gärning: byggandet av en klinik där cancerpatienter får återhämta sig. Se mer information i tidigare inlägg. Man kan även donera direkt till bankkonton nedan eller sms-a. (se längst ned). 

För 150 år sedan var miljön ren, så som den alltid varit. Den ekologiska jämvikten självreglerades, därför att det inte fanns någon yttre störande faktor.

Men ungefär vid denna tidpunkt började den mänskliga civilisationen använda kemiska gödningsmedel som kväve, fosfor, kalium, pga en tvångsmässig önskan av att öka produktionen av jordbruksprodukter. Effekten var förödande, växternas metaboliska stress var störst: med ett substrat av nitriter, i stället för en organisk gödsel, blev dessa ”attackerade” av syntetiska kemiska ämnen och tvingade att växa på ett annat sätt än deras gener dikterade dem.

Följden blev att växternas immunitet sjönk snabbt och under en period av några generationer blev växterna smittade med olika parasiter, insekter, svamp och toxiska ogräs. Detta gjorde att man var tvungen att behandla dem med insektmedel och herbicider (ogräsbekämpningsmedel), som innebar ett inkräktande i grödornas liv - den andra förgiftningen, mycket aggressivare än den första. Resistens mot insektmedel utvecklades snabbt. År 1938 fanns 7 insektsarter som var resistenta mot insektmedel och år 1984 hade det ökat till hela 447 resistenta arter. Detta gjorde att det syntetiserades ännu fler, nyare insektmedel och även kombinationer mellan dem.

Denna utveckling av civilisationen påverkade otvivelaktigt även canceruppkomsten. Cancern är en sjukdom där de unga cellerna, i stället för att växa på ett normalt sätt, förökas anarkiskt och undertrycker ända tills förstörelse ett organs funktion och slutligen hela organismen.

Som vi kommer att visa i följande analys, är sockret ett av livsmedlen som har stor betydelse för uppkomsten och spridningen av cancern. Den negativa metaboliska effekten på den mänskliga arten är lika hård som nitraternas påverkan på växter. Ända sedan människan skapades tills för ca 200 år sedan var sockret okänt för människan. Med början från 1830 till 2000 ökade sockerkonsumtionen 12 gånger i USA och 6 gånger i världen. Den mänskliga arten är programmerad att äta naturliga kolhydrater (sötsaker), där sockret befinner sig i en mängd av 3-5%. Men plötsligt började människan äta ren sackaros, isolerad från andra kolhydraters sammanhang, alltså äta 100% socker. Cellens intoxikation med socker leder till en större mängd av utsöndrad insulin och mjölksyra såväl i cellen som omkring den och dessa två ämnen är viktiga faktorer i tumörväxten.

Dessutom, eftersom sockret inte är ett naturligt livsmedel, förändrar det den fysiologiska funktionen av matinstinkten och leder till en patologisk funktion, som inte längre kan bestämma att avsluta ätandet: ju mer man äter, desto mer önskar man äta.

Det är sorgligt att i vår civilisation har människan kommit dithän att föredra socker i stället för honung och frukt, för att tillfredställa sitt behov av klorhydrater (sötsaker) och att hon sprider med så stor lätthet nitratsäckarna på den egna jorden och förgiftar både sin kropp och jorden.

ur: "Nu hrăni cancerul" ("Ge inte näring åt cancern"), Ed. Christiana, 2012, ss. 28-29

BANCA CR FIRENZE ROMANIA AGENTIA MOSILOR
Adress : Calea Mosilor , nr.272-274, bl .16, parter, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
CODUL SWIFT: DAROROBU

CONT :RO24DARO000200064936EU02 CONT IN EUR

CONT :RO81DARO000200064936US02 CONT IN USD

CONT :RO67DARO000200064936RO02 CONT IN LEI

RAIFFEISEN BANK AGENTIA FUNDENI
Adresa: Sos Colentina , nr.76, bl.111, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
Codul swift: RZBRROBU

CONT: RO78RZBR0000060013663379 CONT IN EUR

CONT: RO88RZBR0000060013663393 CONT IN USD

CONT: RO25RZBR0000060013663363 CONT IN LEI

eller skicka ett sms till (0040) 890 (2 euro)

Dopet: Ur "Salighetens journal" av N. Steinhardt

Den som blev kristen som litet barn kan inte veta, inte ana vad dopet betyder. Varje ögonblick stöter allt tätare anfall av salighet emot mig. Det tycks som angriparna varje gång lyfter högre och högre och slår hjärtligare och hjärtligare, med större och större precision. Då är det verkligen sant: det är sant att dopet är ett heligt mysterium, att de heliga mysterierna existerar. Annars skulle denna salighet som överfaller, omsluter, iklär, vinner över mig inte kunna vara så otänkbart underbar och fullständig. Frid. Och en absolut bekymmerlöshet. Gentemot allt. Och en sötma. I munnen, i blodkärlen, i musklerna.Samtidigt en resignation, känslan av att jag kunde göra vad som helst, ingivelsen att förlåta vem som helst, ett överseende leende som sprider sig överallt, inte bara på läpparna. Och ett slags mild luft omkring, en atmosfär som liknar den som finns i vissa barndomsböcker. En känsla av en absolut trygghet. En meskalinisk sammansmältning med allt som existerar och en fullkomlig öppning i det blå. En hand som sträcker sig mot mig och en tyst överenskommelse med en anad visdom.

Och nyheten: ny, jag är en ny människa; varifrån så mycket friskhet och förnyelse? Uppenbarelsebokens ord uppfylls (21,5): "Se, Jag gör allting nytt"; och Paulus´ord: ”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit”. Nytt, men obeskrivligt. Jag hittar inga ord, utom banala, slitna ord, sådana som jag alltid använder. Jag är fången i kritcirkeln av kända ord och ideal som härrrör från vardagen. Om Prousts fru Cottard hade blivit tillfrågad om vad hon önskar sig hade hon pekat på situationen som en rikare grannkvinna hade som bodde i gatuhörnet: hon hade inte ens tänkt att önska bli hertiginna av Mortemart. Vårt ideal når till näst högre cirkeln eller himlen. Men det finns även andra, högre upp, oanade och följaktligen outsägliga. Även Xenofons ”thalassa” (hav) och Columbus´ jord. Dopet är en uppenbarelse.

(min amatöröversättning från N, Steinhardt, Jurnalul fericirii, Ed. Dacia, 1991, s. 84)

Ge inte näring åt cancern

Jag har nu en liten bok i mina händer - liten som format, men med ett värdefullt innehåll - som handlar om vad man borde vara uppmärksam på när man äter med tanke på en av de nutida största sjukdomarna: cancern. Boken är skriven av två läkare - den ene som är specialist i internmedicin, den andra i immunologi och klinisk allergologi - och en dietist.

Jag har sällan läst en bättre plaidoyer för sunda matvanor. Jag har lärt mig mycket om hur viktigt det är att äta oraffinerade produkter (fullkornsmjöl, oraffinerat socker, oraffinerad, kallpressad olja etc) och vilken stor negativ påverkan det vita sockret och det vita mjölet  har på vår hälsa. I slutet av boken finns det även några välsmakande recept.

En fin detalj: Författarrättigheterna och inkomsten från försäljningen av boken kommer oavkortat att användas för byggandet av en klinik, den första onkologiska rehabiliteringskliniken i Rumänien. Nerakliniken är ett projekt av Den Heliga Irinas Stiftelse. Längst ner finns det adresser och kontonummer där man kan stödja projektet.

Rehabiliteringsprogrammet som är tänkt att tillämpas på Nerakliniken  koncentrerar sig på:

- att hitta orsakerna och mekanismerna bakom canceruppkomsten
- den tidiga upptäckten och återhämtningen inom 5 år
- social och psykologisk rådgivning av patienterna och deras anhöriga
- att hjälpa patienterna att lära sig ett nytt liv, för att avskaffa stressfaktorer och miljömässiga faktorer som spelar en roll i cancerutvecklingen
- att man inger patienterna hopp och optimism i kampen mot sjukdomen
-dietterapi: nya dieter för att minska de negativa effekterna av strålningen elle kemoterapin och för att främja helandet
- kinetoterapi (sjukgymnastik)

Patienten på Nerakliniken kommer alltså att betraktas på ett holistisk sätt, och få medicinsk, social och andlig omsorg och rådgivning.


Den lilla men innehållsrika boken är en stor hjälp inte bara för de som redan är drabade av sjukdomen, utan även för oss alla, därför att den handlar inte bara om kurativa (botande) strategier, utan även om prevention.


Enligt författarna finns det flera faktorer som handlar om en felaktig livsstil som ansvarar för uppkomsten av en tredje del av cancerfallen:
"- cancerframkallande kemiska ämnen: bekämpningsmedel, immunosuppressiva läkemedel, vissa E-tillsatser
- en förhöjt nivå av radioaktivitet
- elektromagnestisk miljöförorening: radar, telekommunikationer
- livsmedel förorenade med nitriter (men nitrater och nitriter kan finnas med som E-tillsatser, mest i köttvaror)
- missbruk av raffinerade kolhydrater (socker, vitt mjöl)
- rökning
- livsmedel som är kontaminerade med aflatoxiner (mögliga)
- olösta konflikter"

Det finns några stora misstag som mänskligheten har gjort angående sina matvanor de senaste 200 åren, som bl annat gör att cancerfallen ökar ständigt, enligt många statistiska studier:
"- upptäckten av det vita mjölet som förträngde fullkornsmjölet och det raffinerade sockret i stället för fullsockret
 - upptäckten och användningen av kemiska gödningsmedel i jordbruket
 - den ständigt ökande användningen av insektmedel
- användningen av livsmedelstillsatser (E-tillsatser)
 - tillkomsten av genetiskt modifierade organismer"

Det finns även andra misstag som:
"- växter som kultiveras i växthus som är klorofyllfattiga
- agressiva konserverings förfaranden: bestrålning, natriumbenzoat, ultraviolett strålning, långvarig frysning, etc.
- att man slutar med den naturliga amningen
- den aggressiva finfördelningen av livsmedel som gör att tuggandet och den buckala matsmältningen (matsmältnnigen i munnen) försvinner
- övernäring (kvantitativt missbruk)
- att man har slutat fasta (eller frånvaron av fasta)
- för stora mängder (oftast utan att behövas) av kosttillskott"


För att stödja Neraprojektet kan man skicka ett sms till (0040) 890 (med 2 euro) eller sätta in en gåva på ett av följande konton:

BANCA CR FIRENZE ROMANIA AGENTIA MOSILOR
Adresa : Calea Mosilor , nr.272-274, bl .16, parter, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
CODUL SWIFT: DAROROBU

CONT :RO24DARO000200064936EU02 CONT IN EUR

CONT :RO81DARO000200064936US02 CONT IN USD

CONT :RO67DARO000200064936RO02 CONT IN LEI

RAIFFEISEN BANK AGENTIA FUNDENI
Adresa: Sos Colentina , nr.76, bl.111, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
Codul swift: RZBRROBU

CONT: RO78RZBR0000060013663379 CONT IN EUR

CONT: RO88RZBR0000060013663393 CONT IN USD

CONT: RO25RZBR0000060013663363 CONT IN LEI

Källa:

Nu hrăni cancerul, de Pavel Chirilă, Mădălina Popescu, Cristela Georgescu, Editura Christiana 2012

www.clinicanera.se

Eli, Eli, lama sabachthani - Ur "Salighetens journal" - av Nicolae Steinhardt

"Han satt alltså i fängelset mellan 1959 och 1964. Tillräckligt för att denna period av politiskt frihetsberövande skulle förvandla honom helt. Av en ren intellektuell - snarare agnostisk och intresserad av främmande litteratur - blev han en äkta "homo religiosus" och- inte mindre viktigt - upptäckte den rumänska spiritualitetens varaktiga värden, som han senare, befriad ur fängelset, ärade med sitt oförlikneliga, livliga språk.(...) Fängelset var för N. Steinhardt akademi och altar. Det är alltså inte alls förvånande att hans vittnesbörd heter: "Salighetens journal". (Virgil Ierunca)

(För Nicolae Steinhardts biografi se : http://nicolaesteinhardt.wordpress.com/in-english/ )


(Det som följer nedan är ett litet fragment ur "Salighetens journal" ("Jurnalul fericirii", på engelska: "Hapinness diary") av Nicolae Steinhardt, min amatöröversättning.)

Eli, Elis problem igen

”Jag föredrar att tro på Gud än att se honom i hela hans härlighet”

Paul Valéry (Fru Emilie Testes brev)

Är Gud, som övergav Kristus på korset, inte helt frånvarande för oss också?

Detta är något som vi inte vill förstå, något som Herrens samtida  inte heller förstod. De som väntade på Messias ankomst i härlighet och ära. Det som de inte kunde förstå, det som vi inte heller kan förstå: att Gud, som Kierkegaard säger, inte är en jättelik röd papegoja.

Om det plötsligt och från den klara himlen skulle dyka en jättelik, våldsamt färgad fågel upp på torget, skulle hela mänskligheten säkert komma springande för att se den och människorna skulle förstå att det inte är en vanlig sak.

Tron, ångern skulle i detta fall vara för lätta. Som man får maten direkt in i munnen, utan den minsta ansträngningen. Som ett banalt byte, som en valutaväxling.

Men från oss krävs det något annat: att tro i fullkomlig frihet och - ännu värre - det är nästan så att scenariot utvecklas som att det verkar så att vi inte bara är helt övergivna, utan – salt i såret – att även ödet avsiktligt gör allt så att vi inte tror; det tycks som det skulle gilla att samla på hindrena, föröka riskerna, anhopa argumenten för att förvandla den välmenande fromheten till en omöjlighet.

Vägarna som leder till tro bär alla samma namn: slå vad om, äventyr, ovisshet, galenskap.

Dostojevskij: Skälet till att Gud inte steg ned från korset var att Han inte ville omvända människan genom att tvinga henne med en yttre, evident mirakel, utan genom friheten att tro och genom att ge henne anledning att manifestera sitt mod.

När man sade till Gud på Golgata: rädda dig själv och vi tror dig, gjorde man egentligen ett språkligt fel, man tänkte genom att stödja sig på en konfusion av termer. Om Gud hade stigit ned från korset behövde man inte längre tro, det hade varit tillräckligt med att konstatera ett faktum ( i den röda papegojans fall: nedstigningen från korset hade inneburit en oemotståndlig röd papegoja).

Det krävs från oss – en inbjudan till djärvt mod och spännande äventyr – något mer gåtfullt och märkvärdigt: att bestrida evidensen och att skänka förtroende till ett icke-faktum.

Gud verkar på slingrande vägar. Ogenomträngliga vägar, säger Fransmännen. Och Engelskmännen säger ännu exaktare: Han rör sig på ett gåtfullt sätt.

- Léon Bloy: ”O Kristus, Du ber för dem som korsfästar dig och korsfästar dem som älskar dig!”

Källa: N. Steinhardt, Jurnalul Fericirii, Editura Dacia, 1991, s. 62-63

5 maj: Den Helige Stormartyren Efraim den Nyes minnesdag

Idag den 5 maj är minnesdagen av ett kanske i Sverige nästan okänt helgon, den Stormartyren Efraim den Nye. Men detta är nu orättvist, eftersom sedan 1950, året när han uppenbarades för första gången har han hjälpt otaliga människor, utfört otaliga underverk, uppenbarat sig i både dröm och verklighet, för nunnor och munkar, för präster och lekmän, i hela världen, både i Öst och Väst, omfamnat hela världen, hela människosläkten med sin ande. Det är alltså många år nu han har betraktats som ett stort helgon av det vanliga, troende folket och många har rest till Grekland, till Nea Makri för att visa honom vördnad och röra vid hans välsignade, underbara och undergörande reliker. Det är därför många människor i Grekland och andra länder, till exempel Rumänien, skulle förvånas över att han först kanoniserades av den Grekiska Ortodoxa Kyrkan förra året, i april 2011. Men det är välkänt att kanoniseringen i Ortodoxa Kyrkan sker alltid som en bekräftelse på folkets tro, som vördar helgonen långt innan de officiellt erkänns som helgon.

Vid påsken var det dags för en ny bok om den Helige Efraim den Nye, som kom ut på rumänska, vid Förlaget Sophia, med titeln: "Den Helige Stormartyren och Ärevördige Efraim den Nye - vittnesbörder om underverk i våra dagar". I en amatöröversättning återger jag texten på bokens omslag, samt ett litet fragment av ett inledande ord som fader Ciprian Negreanu, präst för studenterna i den rumänska staden Cluj-Napoca, presenterade med anledning av hans minnesdag i maj 2009.

Fader Ciprian Negreanu, som studenternas präst, har uppenbarligen lärt sig att möta alla slags reaktioner på sådana berättelser om helgon, deras reliker och underverk. Det är ju välkänt att barn och unga människor är särskilt ärliga och ställer gärna och helt öppet "obekväma frågor". Hos många unga och/eller högt utbildade människor, som inte är vana vid dessa berättelser om dessa "döda kroppar", dessa "livlösa ben" som uppenbaras levande igen, är skepsis väldigt vanligt, men fader Ciprian Negreanu verkar komma emot sådana tankar och bjuder till eftertanke. Ett helgons relik är inte en död kropp, ett fult lik, utan materia som Gud har helgat som ett tecken på Sin kärlek till Sina Helgon, som är Hans söner genom nåd. Men den är inte enkel materia, utan förandligad materia, som tack vare Guds nåd kan sprida denna gudomliga nåd till alla som närmar sig dem med tro och vördnad. Helgonens ande är högst levande, och kommer att vara det för alltid. Mellan helgonens ande och deras helgade och undergörande reliker finns samband som endast Gud kan uppenbara till den som tror, till var och en efter sin tro och efter behovet som finns hos honom personligen eller hos dem som vittnar händelserna eller de som läser eller hör om dem. Gud visar oss alla på detta sätt att Han älskar oss som ingen annan och att Han väntar på oss, nu och här, vid tidens slut.

"Varför gråter du? Sluta gråta och lyssna på vad jag säger! Jag är den Helige Efraim. Kärleken som du söker – den sanna kärleken – äger bara Gud. Han ger den till hela Sin skapelse, till alla som älskar Honom och som Han älskar också. Nu kommer jag för att förkunna dig det glada budskapet om Guds kärlek för dig. När du har denna kärlek behöver du inte frukta något, inte ens döden! Guds kärlek kan rädda dig och beskydda dig mot bekymmer och sjukdomar. Den kan beskydda dig precis som en mur, som ingen människa kommer att riva. Du måste akta dig till ditt livs sista dag, för att inte byta Guds kärlek mot den mänskliga kärleken."*

"Den Helige Stormartyren Efraim den Nyes Martyrskap

Ett ord till hans minnesdag av Fader Ciprian Negreanu i Studenternas Kyrka i Cluj-Napoca, Rumänien, 5 maj 2009

5 maj är den Helige Stormartyren Efraim den Nyes minnesdag, ett Helgon som vi även har talat om i de förgångna åren och det är tillbörligt att tala om honom många år framöver. Den Helige Efraim den Nye led martyrdöden år 1426, vid sitt Kloster på De Rättfärdigas Kulle, nära Aten. På samma sätt dödades av turkarna även den Helige Rafael Hyeromunken, den Helige Nikolaus, munken och den lilla Irina, de tre som led martyrdöden tillsammans. Av Guds välvilja upptäcktes alla dessa Helgon efter flera hundra år. Det som kännetecknar och förvånar hos både den Helige Rafael och den Helige Efraim - men kanske mer hos den Helige Efraim – är hans otaliga underverk och uppenbarelser. Dessa uppenbarelser äger rum både i drömmen, i verkligheten - levande, äkta – och under gudstjänsterna som tillägnas honom, när han uppenbaras direkt. Själva hans reliker upptäcktes som följd av att han visade var och hur de låg. Platsen där relikerna låg avslöjades för Moder Macaria genom en uppenbarelse och genom en annan uppenbarelse erfor hon hur den Helige Efraim martyriserades. Efter att denna andra uppenbarelse hade skett, lade hon hans reliker vid hans ikon och då, under gudstjänsten, började hans ben ge av sprickande ljud. Det kan väcka anstött och kanske visa säger: ”Är detta verkligen från Gud?” Tänk på den Ärevördige Jakob Tsalikis, då han brukade gå till den Helige Johannes Ryssens reliker och säga: ”Helige, du är kvar här, men se, ett litet barn är döende på den eller den förlossningsavdelningen. Du ska gå dit nu!” Människorna som kom med stora bussar och stod i lång kö för att prisa Helgonet förvånades förmodligen över att denne Jakob Tsalikis vågade tala så, men han var den Helige Johannes´vän och hade en fullkomlig tillit till honom. Det kan verka att han skällde ut den helige Johannes, men han gjorde det inte alls. Han såg hur Helgonet reste sig från kistan och sade: ”Jag går dit nu!” De andra människorna såg inte honom, men hörde plötsligt hur de heliga benen i kistan började ge av sprickande ljud och de bävade och undrade: ”Vad var detta som hördes nyss?”, men de såg inget. På samma vis, under gudstjänsten och även under andra gudstjänster gav den Helige Efraims ben ge av sprickande ljud, även om de låg tätt intill varandra. De ljöd alla, från de största till de minsta och det samma hände med hans ikon. Det var verkligen något som berörde och väckte frågor. Under gudstjänsten uppenbarades den Helige Efraim, som passerande i mitten av människorna som befann sig i kyrkan, påklädd med sin fullständiga prästerliga dräkt. Han visade sig som han var, Guds präst, tjänande, närvarande där, levande, verkligen levande. 

Vilka underverk visade han inte? Vilka underverk bevärdigade Gud inte den Helige Efraim med? Vi kan bara tro på den Helige Rafails ord: ”Gud skänkte oss kraften att utföra detta verk och kraften att göra under och lät oss uppenbaras nu, vid tidens slut, för att stärka folket, ty slutet närmar sig och frestelserna är stora. Oss, som Han dolde så många århundraden, lät Han uppenbaras för att stärka många [i sin tro].” För att människorna inte ska kunna säga att de inte visste, gavs dessa Helgon gåvan att göra stora underverk. Så är det även med den Helige Efraim – han erhöll kraften att utföra stora underverk. Sannerligen, sällan finns det Helgon som man ropar till i sin bön och kommer snabbare än den Helige Efraim, därför att Gud gav Honom par excellence denna kraft, nu vid tidens slut, honom och dem som led martyrdöden tillsammans med honom [...]" *

Helige Stormartyr Efraim den Nye, visa även oss ditt stora medlidande och kom till oss när vi ropar till dig i vår nöd, vår tvivlan och förtvivlan, i våra bekymmer, sorger och sjukdomar, men även i våra äkta glädje och tacksamhet för att Gud lät oss komma till världen, se, höra, känna, glädjas vid skapelsens skönhet och smaka av det oändliga mysteriet som är livet själv, som är Kärleken - Guds kärlek till oss!

*Källa: Den Helige Stormartyren och Ärevördige Efraim den Nye - vittnesbörder om underverk i våra dagar, Förlaget Sophia, Bucuresti, 2012

Bilden är tagen från dositeea.blogspot.com 

Äktenskapet- en livslång relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Staniloae om Äktenskapet) (del 3, sista delen)

Föreningen mellan man och kvinna inom äktenskapet, deras förening i Kristus är en ”liten kyrka”, som den Helige Johannes Chrysostomos säger, eller en del av Kyrkan. Kyrkan består av sådana äktenskapliga enheter genom den Helige Ande som ger Kyrkan liv. ”Detta mysterium är stort och jag säger i Kristus och i Kyrkan”, säger den Helige Apostel Paulus (Ef 5, 32). Äktenskapet är ett hemligt ansikte av Kyrkan, säger den Helige Johannes Chrysostomos och: ”När mannen och kvinnan förenas genom äktenskap, är de inte längre något jordiskt, utan själva Guds ansikte.” Klemens av Alexandria skriver: ”Vem är de två eller tre som samlas i Kristi namn och i deras mitten är Herren? Är de inte mannen och kvinnan som förenas i Gud?

Fader Stăniloae talar om intimiteten som finns mellan man och kvinna: ”För mannen är kvinnan mänskligheten som har nått den djupaste intimiteten med honom– och ömsesidigt. De är för varandra helt avslöjade i en total ärlighet, var och en är en annan ”jag” för den andra, men samtidigt förblir de en ”du” som man behöver för att upptäcka sig själv. Var och en glömmer sig själv och blir den andras jag. Den Helige Johannes Chrystostomos säger: ”Den älskade är för den som älskar identisk med sig själv. Kärleken beskaffenhet är så att den som älskar och den älskade verkar inte utgöra två olika personer, utan en enda människa.”

Och Fader Stăniloae fortsätter: ”När kvinnan blir en sådan intim och ren (representant av) mänsklighet(en) för sin man, genom att den kroppsliga kärleken överväldigas av den andliga, kan mannen se med rena (lidelsefria) ögon vilken kvinna som helst och kvinnan vilken man som helst. Äktenskapet är på så sätt en väg mot förandligandet av de båda makarna inte bara i relation med varandra, utan i relation med de andra människorna. ”Med andra ord, äktenskapet är en väg till en universell andlig kännedom. Alla kvinnor får ett andligt djup för mannen som har kommit dit i hans kvinnans person och alla män får ett andligt djup för kvinnan i hennes mans person. Men mannen förblir förenad med sin kvinna eftersom han är familjariserad med hennes unikhet, för att hon ska förverkligas som person och för att känna Kristus genom denna unikhet. Det samma gäller för kvinnan. Och här visas äktenskapets sociala vikt på nytt.”

Även om meningen är att det andliga ska vara av största vikt, ”är kristendomen ändå realist”. Den föraktar inte den kroppsliga föreningen mellan man och kvinna, men ser den som ett medel för att främja den själsliga föreningen. För den kristna ”finns det bara två korrekta inställningar gentemot det kroppsliga begäret: antigen total avhållsamhet utanför äktenskapet eller dess användning som ett medel för att åstadkomma och fördjupa den själsliga föreningen.” Dessa två tillsamans utgör den äktenskapliga kyskheten som bröllopets böner pratar om.

Om man tillfredställer sitt begär utanför äktenskapet blir mannen en slav under detta begär och kvinnan blir för honom blott ett medel för detta tillfredställelese. Men detta, poängterar Fader Stăniloae, kan även hända inom äktenskapet där paret inte anstränger sig att förvandla och förandliga sin kroppsliga förening, ”och detta händer nästan alltid där trons nåd fattas.”

Kyrkan är realist, eftersom den vet att de flesta är oförmågna att leva i total avhållsamhet. Det är därför Kyrkan anser att äktenskapets sakrament är så viktigt. Det är det enda sättet att förandliga det kroppsliga begäret genom att den själsliga föreningen genomsyrar begäret och blir starkare än det

När Aposteln Paulus sade att: ”Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl, i att icke komma vid någon kvinna; men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man. ...Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.” (1 Kor7, 1, 2, 9) så förstår han ändå inte äktenskapet som något uteslutande negativt som ”ett tolererat medel att tillfredställa ett syndigt begär”, utan han ser på äktenskapet som ett mysterium med djupa kristna innebörder: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen, eftersom vi äro lemmar av Hans kropp. `Fördenskull ska en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött`...Den hemlighet som ligger häri är stor, jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv, men hustrun å sin sida ska visa sin man vördnad.” (Ef 5, 28-32)

Fader Stăniloae ser inte på äktenskapet som något som endast kan rättfärdigas genom barnafödandet (i likhet med andra ortodoxa teologer, såsom t ex Pavel Evdokimov) . Dessutom tror han att Aposteln Paulus inte bara talar om den utomäktenskapliga tillfredsälelsen av det kroppsliga begäret som en synd för den sociala förstörelsen den provocerar, utan även därför att den inte kan förvandlas och förandligas som den äktenskapliga kärleken gör.

Kyrkan ser alltså på den äktenskapliga relationen som ”en fullständig – både kroppslig och själslig – relation. I det äkta äktenskapet gör mannen och hustrun framsteg i den själsliga föreningen, därför att egentligen endast i detta avseende kan man göra framsteg. Detta framsteg måste de själva bidra till med sin vilja. Det är därför de får detta Mysteriums nåd. De måste vara medvetna att deras relation tenderar att bli syndig och svävar i faran att gå sönder om den reduceras till att tillfredställa det kroppsliga begäret.”

Barnen har en väldigt stor betydelse i äktenskapet, utan att barnafödandet blir den främsta grunden till att ingå äktenskap. Fader Stăniloae citerar den Helige Johannes Chrysostomos´ord: ”Det finns två skäl som ligger till grunden att äktenskapet instiftades: att människan ska nöja sig med en enda kvinna och att få barn. Men den viktigaste grunden är den första. När det gäller fortplantningen, är denna inte ett absolut måste för äktenskapet. Beviset är att det finns många äkta par som inte kan ha barn. Därför är den främsta grunden till att ingå äktenskap att man får ett ordnat sexuellt liv.” Men, som man ser i andra av hans skrifter, delar Johannes Chrysostomos uppfattningen att äktenskapets mening är den andliga föreningen, äktenskapet är för honom enhetens symbol, ”enhetens anlete.” Han tillägger att visserligen kan äktenskapets mening uppnås utan barn, men detta händer endast när barnen fattas utan äkta parets vilja. ”När barnafödandet undviks med avsikt, förfaller relationen mellan makarna till en blott tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som därmed övergår till en syndig akt.”

Barnens viktighet består i att de väsentligt berikar föräldrarnas gemenskap. ”Äktenskapet utan barn blir fattigare i sin inre andliga substans. Makarna blir i sådana fall ofta en självisk förening i två, kanske en större själviskhet än den ensammes själviskhet, eftersom en make har i den andra nästan allt han behöver för att uppnå materiell-kroppslig tillfredställelse och för att lida mindre av ensamhet, jämfört med den som ensam sluter sig i sin egoism. Genom barnen övervinner det äkta paret denna egoism och öppnas mot de andra.” När barnen växer behöver föräldrarna intensifiera sina relationer med samhället. ”Pavel Florenski säger att samhället - alltså även Kyrkan – består av duala enheter, inte av individer, man kan säga, av molekyler, inte av atomer. Men samhället behöver inte en barnalös familj på ett absolut sätt. Familjen - inte individerna - främjar den sociala, kyrkliga sammanhållningen. Familjens cell, samtidigt som den inte löses upp i den kyrkliga eller sociala organismen, måste kommunicera med de andra cellerna genom sitt gemensama ”blod”, barnen.

Allt detta, att föda och uppfostra barn, att tjäna kyrkan och samhället, tillägger fader Stăniloae, betyder att man tyglar sin egoism och detta är ett kors att bära. Det är därför man sjunger en hymn som tillägnas martyrerna vid bröllopets gudstjänst. ”Makarna som inte tyglar sin själviskhet i två blir till slut ogenomskinliga även för sig själva...De blir till en sluten grupp som en borg inom egna murar, endast kapabel av tillgreppsakter och inte av givande akter.”

Att vara kristen innebär för en familj ”att ständigt korsfästa den egna girigheten och självtillräckligheten, att ständigt övervinna sig själv”, säger fader Stăniloae. Han anser att dagens synd när det gäller familjen är inte skilsmässan eller bristen på ”anpassning” utan ”familiens självdyrkan, att man inte vill se äktenskapet som något som är orienterat mot Guds rike”, ”en sakramental ingång i Hans närvaro.” Denna självdyrkan gör att den moderna familjen går sönder så lätt, anser fader Stăniloae, ”denna identifiering av familjen med framgången och att man säger nej till att bära korset. Ett kristet äktenskap ingås av två personer och deras trofasthet gentemot den tredje – Gud – behåller de två i en äkta enhet, dem emellan och med Gud. I själva verket är det Kristus som fullgör äktenskapets Mysterium, men Han gör detta genom att förena de två i Sig och dem emellan. ...Om de skiljer sig från Honom, försvagas även deras förening.”

Källa: http://www.crestinortodox.ro/nunta/casatoria-legatura-naturala-viata-intre-barbat-o-femeie-68990.html

Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 2)

Redan från början grundas äktenskapet på en kärlek som inte reduceras till en tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som snabbt skulle resultera i leda. Kärleken förenar den kroppsliga och den själsliga dragningen med en kärlek som är ett uttryck för att både mannen och kvinnan ser hemligheten-mysteriet i den andras väsen och känner en ”gränslös” önskan att ”respektera den andra som person, att ta på sig alla offer och mödor för den andras skull.” Men denna önskan måste förverkligas genom gärningar. Man visar den andra uppmärksamhet och förståelse, genom att tjäna den andra och offra sig för henne/honom, och allt detta präglas in i ens väsen i ”ett levande andligt minne, som lyfter var och en av de båda som person, lyfter dem genom varandra och gör att deras kroppsliga kärlek genomsyres av mer och mer andlighet och intimitet.”, säger fader Stăniloae. Să blir den andras kropp genomsynlig för hans/hennes andlighet och ”får ett ständigt växande andligt djup, blir en plats där hans/hennes andlighet uppenbarar sig, varje av de båda blir för den andra ett mer och mer känt och samtidigt odefinierbart mysterium.” Men eftersom varje människa är en unik person, ”var och ens mysterium uppenbarar sig helt endast för den andra, förverkligas endast genom och för henne/honom. Var och ens mysterium sammanflätas med den andras i ett unikt mysterium, därför att varje av dem båda bär mer och mer av den andra i sitt väsen. På så sätt är äktenskapet ett äkta levande mysterium av den dualitet eller den duala enhet som redan börjar ge sig till känna och förverkligas i ögonblicket där paret förenats i äktenskapet eller tidigare, men realiserar möjligheterna som öppnas under hela deras liv, utan att känna leda för varandra.”

Som alltid, nådens gudomliga verkan sammanflätas med den mänskliga gärningen, med den mänskliga viljan. Aldrig kan de skiljas åt: den gudomliga nåden verkar endast när människan vill detta, därför att människan framförallt är skapad av Gud som en fri varelse. Guds kärlek är mild och tålmodig, aldrig tvingar Han sig med våld in i människans själ, utan Han kommer när människan själv av fri vilja öppnar dörren av sin själ. Gärningarna som människan utför skulle hon inte kunna utföra utan Hans nåd, men de är nödvändiga som ett äkta uttryck av människans egen vilja och en förberedelse för emottagandet av nåden. Nåden kan komma först utan att de goda gärningarna finns, men om människan inte besvarar Guds kärlek med sina egna gärningar efter nådens besök, når nåden nästa gång inte fram genom molnet som lägger sig omkring människans själ. Gärningarna skrivs in i människans väsen, oändligt sammanflätade med den gudomliga nåden och detta vävnad av ljus blir vår livklädnad, och samtidigt vårt inre, vår sanna kärna av vårt återuppståndna väsen efter Kristi återkomst, vårt andliga hjärta. De är vår ljusstege till himlen och våra bröllopskläder. Detta gäller även för äktenskapet, som fader Stăniloae konstaterar: ”Kärleken växer ur utövandet av det ömsesidiga ansvaret för den andra och ansvaret växer ur kärleken. Kärleken mellan människor som är beroende av så många behov som livet i en [köttslig] kropp förutsätter är inte endast en lycklig åskådning av den andras kroppsliga skönhet och i eferhand en allt intensivare åskådning av hans/hennes själsliga skönhet, även om kärleken är detta också, utan kärleken är även motorn för otaliga ansvarstaganden för den andra. Och detta skrivs in [i vårt väsen] som en viktig faktor som leder till förandligandet av den kroppsliga kärlekens utövning. Detta ansvarstagande manifesteras genom gärningar mitt i samhället, därför att den egna familjen inte kan tjänas utan att fullfölja sina plikter i samhället. Nåden som det äkta paret får [genom äktenskapets sakrament i Kyrkan] verkar sådeles i samhället och i Kyrkan. Så länge vi ser på äktenskapet endast i samband med dem som ingår äktenskapet och inte i hela Kyrkans sammanhang och därigenom i hela världens sammanhang, kommer vi aldrig att förstå äktenskapets sakramentala karaktär, detta stora Mysterium (...). Äktenskapets Mysterium är mer omfattande än familjen. Det är den gudomliga kärlekens mysterium, Mysteriet som omfattar hela tillvaron och därför är äktenskapet av intresse för hela Kyrkan och genom Kyrkan för hela världen. En sund familj är en sund cell i Kyrkans och samhällets kropp.”

I början visades hur fader Stăniloae ser på begreppet ”person” i samband med det äktenskapliga i människans väsen. Enligt honom blir mannen en person först genom sin unika kvinna som ett lika unikt uttryck för den andra hälften av mänskligheten och tvärtom. Men detta är inte allt, som fader Stăniloae observerar. Genom att utöva sina plikter i familjen som lever mitt i samhället blir människan först en äkta människa, en ”människa för de andra” och detta ansvar formar honom/henne till en person. Man blir en person för och genom den andra, men, eftersom man lever tillsammans med de andra i samhället på ett ansvarsfullt sätt, blir man samtidigt en person för de andra i samhället, den lilla gemenskapen tjänar den större gemenskapen och formar den aktivt.

Både mannen och kvinnan får genom att offra sig själva en egen fördjupad unikhet och samtidigt fördjupas de ömsesidigt. Deras förening får mer och mer en personlig karaktär och var och en av de två personerna växer mer och mer andligt - i den omfattning att de blir till en enhet. Utan detta ansvar gentemot den andre förblir människan i ett fattigare, ”inkonsistentare” tillstånd, ”som endast skiljer sig från barn(domen) genom bristen på oskuld.”

Genom utövandet av detta ansvar blir den personliga Guds närvaro mer och mer synlig och ”ger oändligt värde till den äktenskapliga partnern. (...) Je mer den andre upptäcker sitt djup, desto mer blir den genomskinligare för Kristus, som garanterar hans/hennes eviga värde som människa, därför att Han själv blev människa. Var och en ingår genom den andra i en direkt relation med Kristus, utan att hans/hennes värde och konsistens därigenom förminskas. (...) Kristus lever i båda som Den som blir synlig genom den andra - som genom en genomskinlig och unik miljö av Hans fullständiga uppenbarelse. De upplever Honom även som Den som kräver speciella ansvarstaganden i samband med detta. Kristus lever i båda som Den som gav dem varandra, som en speciell miljö av uppenbarelse och utveckling av både gemenskapen och [var och en av de två] personerna, genom ömsesidigt tjänande.” Ingen annan man eller kvinna skulle uppenbaras i samma utsträckning i sin djupaste mänsklighet, relationen skulle aldrig nå mysteriets djup av det första, brutna äktenskapet. Den oupplösliga föreningens mysterium, som blir en djupare och djupare kommunion, är Kristi Mysterium.

(fortsättning följer)