Fader Arsenie Boca: Om bönen (del 1)

Att be betyder att höja vår ande och vårt hjärta till Gud för att till Honom frambringa våra lovord, tala om våra bekymmer och be om hjälp.

Att höja vår ande till Gud är att rycka oss loss från de mänskliga omsorgerna och alla världsliga begär, vare sig materiella eller intelektuella, efter var och ens kulturella mått. Alla kropssliga och andliga glädjeämnen måste bort för att kunna samtala med Gud och ge oss själva med hela vårt väsen åt Honom.

Att lova Gud betyder att erkänna att hela vårt väsen är skapat av Honom och tillhör Honom. Alltså är vår plikt att endast lyda Honom, därför att vi är Hans verk och måste fullfölja uppgiften som Han anförtrodde oss. Allt annat mål som vi vill nå i livet utanför Guds vilja kommer bara att förorsaka vårt kroppsliga och andliga fördärv. Vi är skapade av vår Skapare med ett bestämt syfte och Han ställde  alla medel till vårt förfogande för att kunna nå det. För vår frälsning skänkte Han oss allt, till och med Sin ende Son, Jesus Kristus, som vår livsmodell, som visar oss hur vi ska upfylla Hans vilja. Att försöka komma med undanflykter, att fly från kunskapen om Guds vilja, som talar om meningen med och målet i vårt liv och att skapa en personlig mening efter vårt godtycke, betyder att döma oss själva till den eviga döden. Det är alltså rätt att känna som vår plikt att frambära lov- och tackord  till Den som har skapat oss, Den som inte övergav oss som ett offer för våra egna fantasier och inte ledde oss på fel väg, utan tvärtom, Han visade oss tydligt och exakt vilken väg vi ska följa. Han skickade oss till och med den unika, underbara modellen, som föddes som vi av kött och blod och hade samma mänskliga behov – som Han på ett högst konkret sätt visade hur vi skulle lösa.

Vem har Jesus som modell i sitt livs alla handlingar, den har hittat meningen med livet och sin själs ro.

Vår tacksamhet inför Gud måste vara oändlig. Världens alla folk, till och med de okristna, känner det absoluta behovet av att tillbe, som egentligen är grunden till varje religiös kult.

Att be Gud om det som vår kropp behöver är ett annat mål som våra böner har. Denna kropp, även om den är ett mästerverk av den Skapande Mästaren, på grund av olydnaden gentemot Herrens vilja, förlorade tillståndet av evig lycka som var tänkt från början och som människan annars hade kunnat bevara. Men djävulens list föranledde människan att tillfredställa sina personliga önskningar och begär och bryta Skaparens vilja och bud, något som hela mänskligheten, som ”trofast arvtagare” av dess första och olydliga represantant, nu fortfarande gör. Resultatet var att från denna första akt av mänsklig olydnad kom döden och lidandet in i världen. Förgäves kämpar vår kropp emot, dess öde är obevekligt, Skaparens rättvisa måste ske.

Lyckliga är de som upptäcker sin själ och ande, som kommer till den uppenbara slutsatsen att de, förutom sina förgängliga kroppar, även äger detta skatt som inte försvinner med kroppen, utan tvärtom, likt en fånge bunden i kedjor, hungrar och törstar efter sanning och ljus, längtar med suckar efter sin återkomst till det ursprungliga lyckotillståndet – och de känner att detta endast kommer att ske med hjälp av de medel som Skaparen själv ställde människorna till förfogandet. Den oavlåtliga bönen till Den som skapade oss, kallandet efter Hans hjälp i kampen med den fördärvade materien i oss är den enda vägen att följa och den enda trösten.

Bönen blir en vana och lätt att förrätta när den är daglig, vanans kraft gör den lätt att genomföras.

Vi måste betrakta Gud som närvarande i vår närhet, vi måste tala ärligt med Honom, utan varje falskhet och vi måste lyssna på Hans svar som Han alltid ger oss i vårt samvete. Han lyssnar alltid med tålamod och besvarar våra böner när vi går till Honom med ett ärligt och öppet hjärta, för sådant är hjärtat som Han behagar.

Översättning från rumänska till svenska av mig, av en text som kan läsas på rumänska här: 

http://www.nistea.com/boca-despre_rugaciune.htm