Brev till A, (IV)

Kära A,

Om jag skulle beskriva det viktigaste i vår tro i bara tre ord, då skulle jag säga: ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.

Du kanske tyckte att jag var för modig (eller högmodig) när jag skrev om att vara helig, som något som alla måste sträva efter varje dag. Att det var för mycket att vilja uppnå fullkomligheten. Det är sant att själv kan man inte åstadkomma något sådant! Men ändå är detta vår tros mått: Kristus själv uppmanar oss att vara fullkomliga. Han säger också: " Det som är omöjligt för människor, är möjligt hos Gud". I den Gudomliga Liturgin säger prästen: "Det Heliga till de heliga" (alltså  de som ska ta del av Kristi kropp och blod), och så är svaret: "En är helig, En är Herre: Jesus Kristus, Gudfadern till ära. Amen."  Det betyder att om vi är medelmåttiga, ljumma i vår tro, kommer Kristus inte att känna oss igen. Men om vi strävar efter helighet, så är det inte vår förtjänst, utan Kristi förtjänst. Utan Honom kan vi inte göra någonting.

Nu känns det som jag inte har sagt något av värde i alla mina brev .Till och med satte jag mig ibland i centrum i stället för tron. Jag är säkert inte den rätta person som kan tala om tro. Den ska tala om tro som också kan göra det han talar om.

Gud, var mig nådig efter Din godhet,
utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.
Två mig väl från min missgärning,
och rena mig från synd,
Ty jag känner mina överträdelser,
och min synd är alltid inför mig.

Mot Dig allena har jag syndat
och gjort vad ont i Dina ögon;
på det att Du må finnas rättfärdig i Dina ord
och rättvis i Dina domar.

Se, i synd är jag född,
och i synd har min moder avlat mig.
Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden;
så lär mig då vishet i mitt innersta.

Skära mig med isop, så att jag varder ren;
två mig, så att jag blir vitare än snö.
Låt mig förnimma fröjd och glädje,
Låt de ben som du har krossat få fröjda sig.
Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
och utplåna alla mina missgärningar.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från Ditt ansikte,
och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.

Låt mig åter få fröjdas över Din frälsning,
och uppehåll mig med villighetens ande.
Då ska jag lära överträdarna Dina vägar,
och syndarna skola omvända sig till Dig.

Rädda mig undan blodstider, Gud,
Du min frälsnings Gud,
så ska min tunga jubla över Din rättfärdighet.
Herre, upplåt mina läppar,
Så att min mun kan förkunna ditt lov.

Ty Du har icke behag till offer,
eljest skulle jag ge Dig sådana;
till brännoffer har Du icke lust.
Det offer som behagar Gud
är en förkrossad ande;
ett förkrossat och bedrövat hjärta
Skall Du, Gud, icke förakta.

Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
Då skall du undfå rätta offer, som behaga Dig,
brännoffer och heloffer;
då skall man offra tjurar på Ditt altare.

Detta var psalmen 50/51, Den botfärdiges bön. Det finns inte så mycket mer att säga efter denna underbara psalm. Läs den flera gånger och du blir undervisad på ett gåtfullt sätt på den högsta nivån.

Jag tror att jag så småningom kommer att låta den Heliga Skriften, och Helgonens liv och de Heliga fäderna ord tala i stället...Vilken glädje över att veta att du börjar tycka om att läsa dem!

Jag hade en gång ett lugnt samtal om tro med en muslimsk kvinna som jag kände väl och tyckte om att prata med. När jag sade att Gud blev människa i Kristi person, svarade hon spontant: "Det går ju inte att Gud blir människa. "Då sade jag, lika spontan och glad att svaret självt hade kommit till mig : "Men Gud är ju allsmäktig, om Han kan allt, om Han kan skapa hela universum, varför tror Du att Han inte kunde bli människa också?

Gud är allsmäktig. Om vi alltid kunde tänka på det, skulle det vara mycket, mycket enklare. Så mycket kamp, så mycket tid förlorad! Ingenting kan göras om Gud själv inte vill eller om Han inte tillåter. Han själv kan göra allt, efter Sin vilja.

Nu är det dags igen att säga hej då.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (III)

Kära A.,

Idag kommer mitt brev att vara kort. Egentligen kommer det att vara en rättelse av det jag skrev i förra brevet.

Mitt minne kommer långsamt tillbaka. Jag minns att jag läste i Tagores bok, "Sadhana", att han inte tyckte om de europeiska städerna, eftersom de var begränsade med kalla stenmurar. Däremot var Indien de fria, ursprungliga skogarnas land. Han skrev detta av kärlek för sitt land. Han försvarade sitt land för europeernas känslofattigdom. Jag förstår honom, på ett sätt. Men idag vet jag att sanningen är att vi behöver inte kalla murar, men varma gränser. En stads murar är nödvändiga för staden, för människorna som bor i staden. De försvarar och ger en form. Det gjorde Tagore själv med sina ord! Han byggde murar för att försvara sitt land och sin tradition (där religionen ingick), eftersom han såg ofullkomligheten hos engländerna som hade kommit för att behärska Indien.

Det är detta som vi kristna måste vara rädda om. Vi måste jobba hårdast för vår fullkomlighet i Kristus. Annars kommer vi att bli högmodiga varelser som vill behärska andra med kallblodiga, grymma vapen. Och resultatet är att människorna som föds inom andra religioner inte känner igen Guds ansikte inom oss. Vi kan inte övertyga andra, vi kan inte öppna ögonen till andra om vi själva inte är fullkomliga, eller strävar varje dag med hela vårt hjärta efter fullkomlighet. Varje dag är helighetens mått, skrev en helig fader. Alltså från morgonen till kvällen ska en kristen uppnå heligheten. Varje dag på nytt.

Alltså var Tagore i sitt försvar inte kristen. Tvärtom, genom hans skrifter som beskrev hans religion som högre än kristendomen (om han nu gjorde detta) förvirrade han många (redan lite förvirrade) unga kristna. Inklusive mig. Om jag inte hade läst honom och Eliade, hade jag inte haft intresse för österländska religioner. Men han hade ändå en grundläggande intuition att det enda i livet som är värt något är offret av kärlek. Med detta närmade han sig sitt eget Guds ansikte, Korset, kristendomen.

Slutsaten är att hans skrifter var säkert värdefulla för sitt eget folk. Men han hade fel om han ville bekämpa kristendomen. De enskilda kristna människornas ofullkomlighet kunde han bekämpa, han kunde resa sig mot deras brist på kärlek. Men den kristna Kyrkan, den kristna tron i sin fullkomlighet och skönhet kunde han inte bekämpa. Och allt som är vackert i hans dikter är som små ljuspunkter från Kristi Kyrkans fullkomlighet och skönhet som belyste i ett visst mått även det han skrev. Detta eftersom Kyrkan är en bild av den rena människosjälen, som finns som ett frö i alla själar från födelsen. Må Gud belysa alla själar med sanningens ljus!

Jag tror att det var den Helige Basilios den Store som sade att vi kristna ska läsa allt med rena ögon och samla det som är bra från alla människor och folk, som bina samlar sin honung från varje blomma. Men för att ha rena ögon måste vi kämpa varje dag att uppnå heligheten varje dag.

Det är märkvärdigt att vi läser allt möjligt som människor av andra religioner har skrivit, men vår egen religion, vår egen identitet känner vi inte.

Hur många av oss läser de underbara dikterna som Davids psalmer är? Vi borde läsa dem varje dag. Likaså borde vi läsa de Heliga Fädernas skrifter. Vi måste känna vår kristna skönhet för att kunna skilja mellan sanning och syrenernas sång, mellan Guds ansikte i varje människa och hennes fel och brister. Att ha denna förmåga att skilja mellan rätt och fel med kärlek är Guds gåva - och aldrig vår egen förtjänst. Men vi måste ändå försöka vara värda Guds nåd.

Utan offer av kärlek till Gud och till vår nästa, utan Korset, är allt förgäves.

Nu blev mitt brev ändå ganska långt. Och på mig själv väntar denna dag, från morgon till kväll, och jag själv måste akta mig med den hårdaste ansträngningen att inte bara prata och skriva om saker och ting, utan att göra dem också.

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (II)

Kära A.,

Jag använde rätt så många ord förra gången och ändå blev det så mycket osagt.

Du kanske tycker att jag var rätt så hård och omodern när jag pratade om behovet av att rannsaka sig själv och att lämna bakom sig felen (eller synderna), som är den ignorerade bakgrunden till mycket naivitet. Idag ska man inte ens uttala ordet "synd". Detta är förstås fel (synd)...Bara den som vet vilka fel han gör, kan göra något mot det. Fast det är inte alls så lätt. Det är det svåraste som finns, att se sina egna fel (synder) och att lämna dem bakom sig. Det kan man inte göra utan Guds hjälp. Därför säger de som inte tror på Gud att synden inte finns; omedvetet förstår de att de själva inte kan kämpa emot den, och de förnekar den, för att inte behöva känna samvetets styng.

Det är märkligt, hur bräcklig en människa kan vara, hur förgängliga hennes krafter är. Vi tror när vi är unga att kraften som är självklar förblir i oss, men ack så fel vi har!

När jag var ung - redan som barn - slukade jag alla böcker som kom i mina händer. Båda mina föräldrar tyckte om att läsa, så vi hade många böcker hemma, särskilt skönlitteratur, som min mamma tyckte om. Min pappa tyckte om mer historiska böcker, men de var de enda som jag hade svårt att läsa. Med 7-8 år kom jag i kontakt med Bibeln för första gången (min pappa skickade oss, mig och min syster, till en ortodox präst, Fader Ioan, för "privata religionlektioner") och jag såg i den en mycket spännande bok, en samling av märkligt gripande sagor. Jag skriver "sagor" inte därför att jag inte trodde att de var sanna, utan därför att i den åldern är hela verkligheten en sann saga. Saga är alltså det underbaraste ordet som man kan använda för verkligheten.

Idén som jag ville komma fram till var att jag har läst så mycket och ändå är ingenting kvar, ingen kunskap eller vetenskap som jag kan stoltsera med...Jag läste allt jag bara kunde om olika religioner mellan 20 och 30 år, men allt känns nu som en handfull sand. Det är kanske meningen med det, att inte ha alla begrepp kvar, men nog det viktigaste: friden som kommer från vetskapen att jag har hittat hem.

Religionerna som har flera gudar har aldrig attraherat mig. Kanske den lektionen har jag ändå lärt mig ordentligt: att Gud är en Enda Gud. Så hinduismen med alla sina gudar, med vilda och grymma ansikten och gestalter, kunde jag inte ha någon aktning för.

Däremot läste jag flera böcker skrivna av Rabindranath Tagore, den stora indiska poeten, och jag blev väldigt tagen. Än idag, så mycket jag har honom i mitt minne, tror jag att han ibland tänkte och kände som en kristen. (* se brev III) Jag ska försöka läsa något av honom igen, innan jag gör sådana påståenden. Häromdagen hörde jag någon tala om Simone Weil. Talaren var en ortodox präst och sade något väldigt fint. Eftersom alla människor har Guds ansikte inom sig, kan man på sätt och viss säga att alla föds med ett ortodoxt ansikte. Att vara orto-dox är att ha den rätta tron. Alla barn föds med den rätta tron i sitt hjärta, som lik ett frö väntar på att växa. Simone Weil kom aldrig i kontakt med den ortodoxa kyrkan, men hon kämpade hela livet för att tron ska segra i hennes själ. Hon tänkte ortodoxt, fast hon döpte sig innan hon dog inom katolska kyrkan, den kristna kyrkan som hon hade till förfogandet.

Det fanns en känd rumänsk lärd man som hette Mircea Eliade. Han skrev ett stort verk i flera volymer om religionshistoria. Men han var också skönlitteraturförfattare. I sina unga år reste han till Indien för att studera religion och språk och förälskade sig i en indisk flicka, som var dotter till hans professor vid universitetet. Flickans föräldrar var emot denna kärlek, så till slut kastades han ut ur professorns hem. Flickan hette Maitreyi Devi och blev senare själv poet och romanförfattare. Hon hyste en stor, kärleksfull beundran för den mycket äldre Tagore, som hon kände personligen, något som Eliade delade med henne, fast han led av svartsjuka. När Mircea Eliade kom tillbaka till Rumänien, skrev han en roman inspirerad av sin kärlek för Maitreyi. Många år senare skrev även Maitreyi en bok om samma ämne, från sitt eget perspektiv; här skällde hon ut Mircea Eliade - trots allt med en generös och fin mildhet - över att ha skrivit osanningar i sin roman. Deras kärlek hade begränsat sig till ord och känslor och allt annat var en lögn, skrev hon.

Allt detta verkar inte ha något att göra med mitt ämne, men det säger något om mig själv när jag var ung - och om alla unga människor som har en romantisk bild om kärleken. Många unga människor har även en romantisk bild av Indien och dess religion och om meditation. Men kärleken som de söker kommer de inte att hitta där, inte heller kommer de att hitta det andliga stödet som de drömmer om. Det gick inte annorlunda för den unge Mircea Eliade: han kastades ut med ett brutet hjärta och behövde flera år för att återhämta sig, om man överhuvudtaget kan säga detta. (Själens sår kan läkas helt och ändå öppnas när som helst, här är allt möjligt och omöjligt på samma gång). Hela livet kom han att läsa och sedan undervisa och skriva om religionshistoria. Han blev världsberömd för sina skrifter om religion. Men när Maitreyi hälsade på honom flera årtionden efteråt (jag tror i 60-års åldern), såg hon ingen vis människa, utan en äldre lärd man med en trött och sorgsen blick under en väldigt hög, men hårt rynkad panna, som inte hade hittat sin själsliga frid. På sätt och vis tänker jag nu att hon inte hade rätt att förvänta sig att hitta en "guru"- personlighet, om hon nu förväntade sig detta. I vår tro finns inga "guru"-s. Det högsta som man kan uppnå är ödmjukheten. Om någon är ödmjuk, hittar Gud honom och tar boning i honom. Men hela livet är en kamp och till sista ögonblicket vet man inte om man är segrare eller inte.

Nu blir det sent igen; tiden går fort när man berättar sådana historier. Jag har ändå hunnit skriva en viktig sak: att Gud är en enda Gud... Det hade de gamla grekerna också svårt att acceptera...Men något om detta hoppas jag nästa gång...

Må Gudaföderskan beskydda dig,

M.

Brev till A. (I)

Det var en vän som bad mig att skriva om vår ortodoxa kristna tro, så enkelt det går. Det är inga ord för en buddhist, till exempel, inte heller för lärda människor, utan mer för unga ortodoxa kristna som blir intresserade av andra religioner. 

Kära A.,

Du minns kanske att jag berättat för dig många gånger att jag var en sökare. Jag har ”provat på” olika religioner och läst allt möjligt.

Jag provade lite på yoga övningar och åkte till en buddhistisk retreat där jag mediterade och till och med bugade framför en Buddha staty.

Någon gång stötte jag på antroposofin, på Rudolf Steiners böcker. Antroposofi är en blandning av österländska religioner och kristendom. Den tror på Kristus, men även på flera jordeliv eller reinkarnation (något som en kristen inte gör). Idag är jag inte längre en ”antroposofivän”, men Steiner blev då ändå länken mellan buddhism och kristendom, eftersom han pratade om Kristus som centrum i sin ”lära”. Gud kan rädda oss från en farlig situation genom en annan farlig situation, som ändå är närmare räddningen.

Någon gång emellanåt fick jag idén att läsa Bibeln. Och så småningom började jag tro igen på Jesus Kristus. Det var en långdragen process... Jag minns att jag en gång eller några gånger gick in i en kyrka och bad framför Guds Moder för min son - och för mig.

Under tiden jag var intresserad av buddhismen (och antroposofin) ignorerade jag att jag var kristen, att jag var döpt. Jag gick igenom en djup kris och låtsades för mig själv att jag mådde bättre genom att meditera eller liknande. Jag började leva i en värld, som jag inte kunde förklara för andra och inte för mig själv heller. Mina erfarenheter gick inte att dela med andra. Till slut var jag på väg att gå sönder och begå självmord.

Jag var helt utan skydd inför livets svårigheter. Jag var som en trasig båt på ett stormhav.

Det betyder inte att själens smärta inte hade kommit om jag inte hade "sökt på ett annat håll". Inte heller är skyddet som Gud ger oss det som vi själva vill ha i en viss situation. Ändå är tron det enda verkliga skyddet, eftersom den inger mod till och med inför döden och ger livet dess mening.

Kristus kallar människorna till Sig från olika folk, olika religioner, olika åldrar, olika situationer. Han kallar till Sig även sådana som redan har fått det kristna dopet, men som har blivit främlingar i sin egen religion. Sådan var jag också. För dem har denna främlingskap större konsekvenser än för en som aldrig har blivit döpt. Den döpte har ett minne inom sig, en vetskap som den icke döpte inte har. Att strunta i detta minne, i denna erfarenhet är väldigt smärtsamt för själen som inte vet varför den lider så mycket. Den kristna förblir på något sätt en kristen även när han börjar tycka att den andra religionen är intressantare. Det är inte sällan en slags naiv kärlek som gör honom eller henne att vilja ge kärlek till alla och att visa att han eller hon respekterar alla. Men priset på naiviteten är stort. Denna naivitet döljer också ett inre fel, en fläck (eller bättre sagt flera), en fulhet som inte vill komma till ljuset (i teologiskt språk "synd"). Därför betalar man för den: man betalar inte för kärleken, utan för den inre ofullkomligheten, för fulheten som älskar mer mörkret än ljuset. 

Kristendomen tror att Gud finns och att Han är en Person. Alla människor, från Adam tills idag, bär Guds ansikte inom oss. Därför är vi människor personer också. Vi har ett ansikte!

Det spelar ingen roll vem vi är, vilken religion vi har, om vi är kristna, muslimer eller buddhister, om vi är svenskar eller rumäner eller turkar eller kineser eller somalier, om vi är man eller kvinna: vi alla bär Guds ansikte inom oss, eftersom Gud har skapat oss efter Sin Bild, som Sin Avbild. Men vi måste växa från Guds avbild till att i frihet alltmer likna Gud.

Buddhismen tror inte på Gud. För den är Guds ansikte inget begrepp. (En buddhist bär alltså på Guds ansikte, men vet inte detta.) Nu skriver jag inte bara om buddhismen, utan om alla religioner som inte tror på Gud eller på "en personlig Gud". De flesta nutida ”kristna som inte vill vara kristna” säger nämligen att de tror på något, men att de inte tror på en personlig Gud, utan på en slags allmän princip eller universell energi. Men bara den som har ett ansikte kan älska och gråta. ”Herr Princip” eller ”Fru Energi” eller ”Hen Nirvana” kan inte älska och gråta med oss. 

Tänk på det första ansiktet som närmar sig vårt ansikte som bebis, som ler emot oss och mumlar det mildaste ordet som finns för att vi ska vila fridfullt och känna glädje för att vi fick ett liv, där vi blir älskade och kan älska.

Den kristne Gud – som från början är en Person - kom till jorden och tog en mänsklig gestalt och ett mänskligt ansikte. Kristus är både Gud och Människa. 

Däremot tror buddhismen på Nirvana, ett begrepp som handlar om att ”släcka” allt som finns, tills det blir inget kvar. I tomheten som uppstår finns något bortom alla begrepp, där man skulle uppnå friden.

Jämför alltså Ansiktet som ser dig som person, som älskar dig och lider med dig och oftast i ditt ställe, jämför detta Ansikte med något bortom alla begrepp. Med Ansiktet kan du ha en dialog. Däremot kan det inte finnas en dialog mellan dig och något bortom alla begrepp. Här har du skillnaden mellan kristendom och buddhism.

När du har ett bekymmer kan du inte be: ”Herr Princip, kom till mig! Fru Energi, hjälp mig! Goda Nirvana, se mig, jag är ju också en människa, fast det känns som jag inte är någonting, ingen ser mig, allt och alla verkar vara emot mig, allt kämpar emot mig. Jag är i nöd, jag går under, rädda mig, goda Nirvana! Goda Nirvana, hjälp min broder som har bekymmer med kärleken, hjälp min syster som är cancersjuk, förbarma dig om min mormor som är svårt sjuk och inte kan andas längre. Hjälp dem, Goda Tomheten som är någonting bortom alla begrepp, jag älskar dem! ....Man kan ju inte be på sådant sätt. Jag behöver be Någon som har ett ansikte, som verkligen är närmast mig, som är Människa som jag, men samtidigt Gud. Människan-Gud som verkligen kan hjälpa mig.”

Buddhisterna har alltså förstått att det högsta som finns är bortom alla begrepp. De märker nog också att en person är en konkret person, men de ignorerar detta i deras tro. De pratar aldrig om hur viktig detta är, att vara en person, med ett eget (inre och yttre) ansikte. 

Alltså, eftersom det högsta som finns inte bara kan vara någon vanlig person, säger buddhismen att Gud inte finns. Den vet inte att lösningen är enkel för den som tror: en Person som är både Gud bortom alla begrepp och Människa av kött och blod. Men så länge den försöker hitta något annat än Kristus Gud-Människa där bortom alla begrepp, kommer den att stanna kvar vid Nirvana. Kristus kan man inte hitta bortom alla begrepp, vägen är inte en "meditation", utan konkret kärlek och konkreta händelser. En konkret händelse var att Kristus kom till jorden i kött och blod. Nirvana är bara tomhet, därför att utan Kristus finns inget liv. Och tomheten drar till sig döden.

Räddningen kommer inte från den nya religionen som man ville upptäcka och undersöka, utan nyckeln befinner sig inom det egna hjärtat. Räddningen kommer när man får en insikt om det som gick snett i ens liv, de egna felen som inte berodde på den kristna tron, men som man hade sårat Gud, sig själv och de andra omkring med.

Men nu har det blivit lite sent. Vi "möts" i nästa brev...

Må den heliga Jungfru Maria, Gudaföderskan, beskydda dig!

M.

Förebygga sjukdomar med hjälp av läkemedel?

Eftersom jag har börjat skriva om mina funderingar kring läkemedel i förra inlägget, måste jag säga att det kanske kan skrivas otaliga böcker om man nu skulle vilja belysa alla aspekter av ämnet, inte med vilket ljus som helst, utan med sanningens ljus. Varje liten detalj, varje litet frågetecken har ju ett svar som är klart, ljust och sant. Men vi befinner oss i skogen och har gått vilse. Hur ska vi skilja mellan gott och ont, mellan liv och förstörelse? Det finns ett ljus som brinner utan att bränna, en eld som har trons ljus,  hoppets värme, och kärlekens innerlighet.

För att gå tillbaka till början: "Ett läkemedel är ett medel som", skrev jag i förra inlägget, "förebygger, lindrar eller botar sjukdomar eller sjukdomssymptom." Nu vill jag diskutera omkring förebyggandet. Det låter kanske överraskande eller radikalt, men det måste ändå sägas: att förebygga är egentligen inte läkemedlens syfte. Vi gör och säger så idag, eftersom vi inte längre vet bättre, men i själva verket är det felaktigt att vilja förebygga sjukdomar med hjälp av läkemedel. Man ska förebygga en sjukdom - som vilken svår livssituation som helst- inte genom läkemedel, utan genom en förändring av livsstilen. 

Dr. Pavel Chirilă, universitetsprofessor i kristen bioetik, är i botten specialistläkare i internmedicin. Under årens lopp hann han jobba på olika (och väldigt olikartade) platser: på landet, i ett fattigt kvarter av en Bukarests förort, på Kliniken för akutvård i den rumänska huvudstaden, samt som forskare, innan han upptäckte att det han hade läst på universitet endast var "ett alternativ" av medicinen."Skolmedicinen kan inte helt ifrågasättas, däremot ska dess absolutism ifrågasättas, därför att den inger intrycket av att en motsatt eller alternativ åsikt måste vara ogiltig." I hans bok som heter "Helandet" finns ett kapitel som heter: "Det vanvettiga förebyggandet med farmakologiskt aktiva ämnen. Den patogenetiska induktionen". Han skriver: "Även om titeln (på kapitlet) verkar chockerande, måste vi befatta oss med detta ämne, eftersom många av våra nutida sjukdomar förorsakas av farmakologiskt aktiva ämnen." Idag brukar man tro att alla "naturläkemedel",  "naturmedel", eller liknande inte har några biverkningar." Detta är förstås fel. Om man missbrukar ett naturläkemedel eller till och med ett örtte kommer biverkningarna att finnas. Dr. Chirilă beskriver några patienter som har missbrukat (använt stora mängder av) johannesörtte, åkerfräkente eller lökte i flera år eller till och med under flera generationer och som får symptom och besvär som endast försvinner när orsaken har upptäckts och upphört (när de inte längre drack sitt vanliga te flera gånger om dagen, i "förebyggande syfte.") Samma sak gäller även de kemiska läkemedlen. Dr. Chirilă fortsätter: "Principen gäller även den allopatiska (skolmedicinen, övers. not) medicinen; alla biverkningar av de kemiska läkemedlen är i själva verket patogenetiska reaktioner som induceras av en långvarig, upprepad användning av ett farmakologiskt aktivt ämne. En kollega led sedan länge tillbaka av magsår. På den tiden hade cimetidin upptäckts. Hon började äta cimetidin och fortsatte med detta nästan dagligen i flera år. Efter ett tag började hon ha reumatisk värk i de små lederna. Hon gick till en reumatolog och fick diagnosen reumatoid poliartrit. Reumatologen rekommenderade henne icke steroidala antiinflamatoriska läkemedel (NSAID), men magsåret utgjorde ett hinder mot denna behandling. Till slut vände hon sig till homeopatin, men det behövdes ingen homeopatisk behandling. En uppmärksam läsning av Side effects (biverkningarna, övers. not) visade att en långvarig användning av cimetidin orsakar ledsmärtor. [...] Väldigt ofta kommer våra patienter med en fras från den allopatiska medicinen: tre gånger om dagen livet ut. Det är helt klart ett fel; naturmedicinen som använder biverkningsfria (när de inte missbrukas, övers. not) läkemedel undviker detta tre gånger om dagen, livet ut: desto mer borde den allopatiska medicinen göra det, som använder sig av (möjligtvis och förhållandevis - dvs klyftan mellan önskad verkan och förgiftning är möjligtvis och förhållandevis smalare eller redan från början obefintlig, men pga sjukdomens allvarlighet accepteras den giftiga bieffekten ändå, övers. not) giftiga läkemedel."

Slutsatsen som jag drar av allt detta är enkel och förnuftig: missbruk av både kemiska och naturläkemedel (och örter etc.) leder till sjukdom. Missbruk betyder en upprepad och långvarig användning av ett läkemedel utan att sjukdomen motiverar detta, utan endast i "förebyggande" syfte eller i större mängd än rekommenderat.

Dessutom: det är felaktigt att tro att alla naturläkemedel är ogiftiga och harmlösa. Det finns ju växter som innehåller ämnen som är giftiga redan i en väldigt liten mängd. Vissa används kanske som läkemedel, men i små, små koncentrationer. Paracelsus, om jag minns rätt, sade att det är dosen som avgör om något är ett läkemedel eller ett gift. Man måste ha en nyanserad kunskap om allt, inte dra allt över en kam.

Men om man inte missbrukar naturläkemedlen eller örterna, utan man använder dem när de verkligen behövs, inte längre och inte i högre dos än rekommenderat, förgiftar de inte den mänskliga organismen.

Kan man påstå detta även om kemiska läkemedel? Den nutida skolmedicinen (och skolfarmacin) svarar ja på denna fråga. I praktiken ser vi varje dag att det inte verkar finnas ett enda kemiskt läkemedel som inte har några biverkningar, även vid rätt användning. Listan på rapporterade biverkningar brukar aldrig ta slut, även för det skenbart "ofarligaste" läkemedlet.Visserligen, om vi annars är unga och friska, men har just nu en akut sjukdom, om vi använder ett läkemedel i rätt dos under en begränsad, möjligtvis kortare tid, kommer vi kanske inte att märka något. Vår kropp är ju ändå inställd att varje ögonblick jobba för vår hälsa, för vår återhämtning, på ett någonstans gåtfullt och holistiskt sätt. Men om vi är särskilt sårbara, om vi är barn, eller äldre, eller kroniskt sjuka eller själsligt belastade, eller med en stor arbetsbelastning, om vi behandlas med många läkemedel på en gång eller har en sänkt immunitet, om vi kanske även är onödigt och upprepat vaccinerade, är vår kropp inte längre istånd att kämpa med all sin kraft och läkemedlet kan bli synligt och klart det som potentiellt var från början: ett gift.

Lika felaktigt är det att tro att endast kemiska läkemedel är potenta och hjälper, att naturläkemedel är mer "på skoj", ett urvattnat alternativ. Igen gäller det att man måste sträva efter nyanserade kunskaper om saker och ting och undvika fördomar och ett förenklat synsätt som stödjer sig på motsatsparet sympati-antipati. Det är sant att i vissa, livshotande situationer finns de kemiska läkemedlen som räddar liv och ingen förnuftig människa kommer att förneka detta. Men om vi skulle inreda våra liv på ett annat sätt, med en annan livsstil, skulle vi kunna undvika många livshotande situationer. Om vi skulle förebygga de olyckliga livssituationerna med hjälp av en förändrad livsstil och livsinställning, skulle vi mycket mer sällan komma att behöva dramatiska behandlingar.

Det gäller alltså att välja den förnuftiga vägen. Rädslan, oförnuftig sympati eller antipati, det att vilja "gardera sig" i vilket fall som helst, varje överdrift och missbruk, varje överanvändning kvantitets- och tidsmässigt är lika många källor till onödigt lidande. Tänk hur mycket vi själva driver våra läkare och i allmänhet hela sjukvården till att överbehandla oss för att man vill "gardera sig."  Om jag nu återvänder till dr. Chirilă´s bok: "[...]ett missbruk av antibiotika leder till immunsystemets förfall och till allt oftare infektioner och inte till infektionernas läkning; ett missbruk av sköldkörtelhormoner leder till hyperthyreos ( högre koncentration av sköldkörtelhormoner än  normalt i blodet, övers. not) och inte till euthyreos (normal produktion av dessa hormoner, övers. not); ett missbruk av kalk förorsakar njursten och inte helt enkelt botandet av tetani etc. Ensidig kost (patienter som endast äter sötsaker, eller endast kött eller endast mjölkprodukter) eller ett missbruk av något födoämne kan vara utgångspunkten för en sådan inducerad patogenes. Jag hade en patient med psoriasis lokaliserad på skalpen; hon berättade för mig att hon brukade äta 400-500 g honung dagligen, på grund av att honungen var något gott och delikat. Det räckte med att hon slutade med detta  för att läkas."

Ett särskilt ämne som har blivit väldigt omdiskuterat på sistone är vaccinernas användning. Det finns otaliga forskningar, otaliga böcker och tjocka böcker om ämnet. Och det lönar sig att befatta sig med det. Inte bara det: det är ett måste för våra barn och barnbarnens hälsa, men även för oss själva. Men mer om detta senare.

Slutligen, vill jag hänvisa till att livsstilen är oupplösligt beroende av den enskildes livsåskådning. För mig som ortodox kristen är tron det centrala inom livsstilen. Tron överskrider gränserna av den fysiska sjukdomen, som spelar en underordnad plats i relationen mellan dem. Vårt fysiska liv underordnar sig döden också; ingen människa kan vara frisk och levande för evigt, när det gäller hennes kropp. Alla människor är kroppsligen dödliga.

Kortfattat om p-piller, etik, frihet och kroppens musik

Etik handlar om grundvärderingar och frihet. Och skönhetens musik.

När det gäller definitionen av läkemedel finns en lagdefinition idag, som jag tycker går över gränserna för vad ett läkemedel borde anses vara. Ett läkemedel borde endast anses det som förebygger, lindrar eller botar fysiska eller psykiska sjukdomar eller deras symptom och inget annat. Diagnosmedel som till exempel kontrastämnen inför röntgenundersökningar är en särskild kategori, som ändå inte borde klassas som läkemedel, utan man borde formulera en lagkomplettering som gör det möjligt att även hantera sådana läkemedel-liknande ämnen, liknande mest på sättet att tillverkas, uppfylla renhets-, säkerhetskrav o s v som annars läkemedel måste uppfylla. Men det är inte dessa medel som ställer så mycket till problem (fastän de kan bli ett problem om man förlorar ur sikt den enkla definitionen som förblir den enda med sunt förnuft), utan andra ämnen som idag klassas som läkemedel och som inte alls är det. Jag syftar idag på p-piller och ”dagen-efter-piller”. De förebygger, lindrar eller botar inga sjukdomar eller symptom, i alla fall inte när de används i ”graviditetsförebyggande” syfte. Jag tycker förresten att ”graviditetsförebyggande” i detta fall inte är det rätta ordet, utan man borde säga sanningsenligt ”graviditetsförhindrande” syfte, eller ännu klarare ”barnuppkomstförhindrande” syfte. Barnuppkomst är ingen sjukdom eller inget sjukdomssymptom som man ska förebygga eller bota eller bekämpa, utan den är helt enkelt ett ansvarstagande av en möjlig konsekvens, konsekvensen av att en man och en kvinna förenas (minst) kroppsligen. Hur skulle det vara om man sanningsenligt skulle säga: Idag kallar vi läkemedel även sådana medel som hjälper oss att förhindra att vi känner och tar ansvar för konsekvenserna av våra handlingar. Å ena sidan: Tänk att dessa konsekvenser normalt vore att betraktas som det bästa som vi någonsin kan åstadkomma, fast inte vi, utan genom oss: våra barn. (Men vårt sätt att handla och tänka har gått så långt att vi inreder våra liv på det olyckliga sättet att vi oftast ställs inför situationen att se på dessa konsekvenser, på att få barn, som något icke-önskvärt, ytterst negativt.) Å andra sidan: Tänk hur mycket kraft och energi och tid - och själva meningen med livet - vi förlorar genom att intill förstörelsen missbruka en enda sträng i den mest finstämda symfoniorkestern som finns i denna värld: våra egna kroppar (och själar).

Visserligen kan hormonläkemedel  som är p-piller även användas i medicinska syften, d v s som ett läkemedel och då är de givetvis läkemedel, fastän även detta behöver en särskild fundering och diskussion. Men när de används som p-piller är de enligt den enkla, sanningsenliga, förnuftiga definitionen inga läkemedel.

Om man jobbar på ett apotek måste man ta hänsyn till ett komplext system av lagar och regler. Det spelar ingen roll om man jobbar på ett statligt eller privatägt apotek eller om man själv äger sitt apotek. Man måste följa lagarna som finns. En av bestämmelserna som finns i lagen är att alla apotek är skyldiga att tillhandahålla alla läkemedel (i fall de inte finns på lager på apoteket just den dagen ska de beställas och ställas till förfogande så fort som möjligt). Men om jag som jobbar på ett apotek tycker att vissa läkemedel inte är läkemedel och mina funderingar grundar sig på ett etiskt synsätt, tvingas jag att göra något emot mitt samvete eller så har jag det fria valet att inte jobba på apoteket så länge en sådan lag finns. Å andra sidan betyder detta förstås också att lagen inte stämmer och måste ändras.

Gudaföderskans, Marias insomnande

19 juli minns den Ortodoxa Kyrkan bl a den Heliga Ärevördiga Makrina (den Helige Basilios den Stores syster) och den Helige Ärevördige Serafim av Sarov (Återfinnande av hans heliga reliker).


Om den Heliga Makrinas liv kan man läsa i ett tidigare inlägg: http://monicalassaren.blogspot.ro/2010/07/den-heliga-makrina-300-talet-levnad-och.html












Ärevördiga Heliga Makrina, bed till Gud för oss!








I ett annat inlägg kan man även läsa ett fragment av samtalet mellan den Helige Serafim och hans lärjunge, Motovilov:  http://monicalassaren.blogspot.ro/2011/01/de-helige-serafim-av-sarov-om-att.html.








Ärevördige Helige Serafim, bed till Gud för oss!

Ge inte näring åt cancern (2)

Det som följer är ett litet fragment ur boken som jag presenterade i ett annat inlägg, som heter "Ge inte näring åt cancern. Kosten är din bundsförvant i kampen mot cancern". Återgivningen av detta fragment (i min översättning) sker med författarnas samtycke. Boken (på rumänska) säljes till förmån av en god gärning: byggandet av en klinik där cancerpatienter får återhämta sig. Se mer information i tidigare inlägg. Man kan även donera direkt till bankkonton nedan eller sms-a. (se längst ned). 

För 150 år sedan var miljön ren, så som den alltid varit. Den ekologiska jämvikten självreglerades, därför att det inte fanns någon yttre störande faktor.

Men ungefär vid denna tidpunkt började den mänskliga civilisationen använda kemiska gödningsmedel som kväve, fosfor, kalium, pga en tvångsmässig önskan av att öka produktionen av jordbruksprodukter. Effekten var förödande, växternas metaboliska stress var störst: med ett substrat av nitriter, i stället för en organisk gödsel, blev dessa ”attackerade” av syntetiska kemiska ämnen och tvingade att växa på ett annat sätt än deras gener dikterade dem.

Följden blev att växternas immunitet sjönk snabbt och under en period av några generationer blev växterna smittade med olika parasiter, insekter, svamp och toxiska ogräs. Detta gjorde att man var tvungen att behandla dem med insektmedel och herbicider (ogräsbekämpningsmedel), som innebar ett inkräktande i grödornas liv - den andra förgiftningen, mycket aggressivare än den första. Resistens mot insektmedel utvecklades snabbt. År 1938 fanns 7 insektsarter som var resistenta mot insektmedel och år 1984 hade det ökat till hela 447 resistenta arter. Detta gjorde att det syntetiserades ännu fler, nyare insektmedel och även kombinationer mellan dem.

Denna utveckling av civilisationen påverkade otvivelaktigt även canceruppkomsten. Cancern är en sjukdom där de unga cellerna, i stället för att växa på ett normalt sätt, förökas anarkiskt och undertrycker ända tills förstörelse ett organs funktion och slutligen hela organismen.

Som vi kommer att visa i följande analys, är sockret ett av livsmedlen som har stor betydelse för uppkomsten och spridningen av cancern. Den negativa metaboliska effekten på den mänskliga arten är lika hård som nitraternas påverkan på växter. Ända sedan människan skapades tills för ca 200 år sedan var sockret okänt för människan. Med början från 1830 till 2000 ökade sockerkonsumtionen 12 gånger i USA och 6 gånger i världen. Den mänskliga arten är programmerad att äta naturliga kolhydrater (sötsaker), där sockret befinner sig i en mängd av 3-5%. Men plötsligt började människan äta ren sackaros, isolerad från andra kolhydraters sammanhang, alltså äta 100% socker. Cellens intoxikation med socker leder till en större mängd av utsöndrad insulin och mjölksyra såväl i cellen som omkring den och dessa två ämnen är viktiga faktorer i tumörväxten.

Dessutom, eftersom sockret inte är ett naturligt livsmedel, förändrar det den fysiologiska funktionen av matinstinkten och leder till en patologisk funktion, som inte längre kan bestämma att avsluta ätandet: ju mer man äter, desto mer önskar man äta.

Det är sorgligt att i vår civilisation har människan kommit dithän att föredra socker i stället för honung och frukt, för att tillfredställa sitt behov av klorhydrater (sötsaker) och att hon sprider med så stor lätthet nitratsäckarna på den egna jorden och förgiftar både sin kropp och jorden.

ur: "Nu hrăni cancerul" ("Ge inte näring åt cancern"), Ed. Christiana, 2012, ss. 28-29

BANCA CR FIRENZE ROMANIA AGENTIA MOSILOR
Adress : Calea Mosilor , nr.272-274, bl .16, parter, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
CODUL SWIFT: DAROROBU

CONT :RO24DARO000200064936EU02 CONT IN EUR

CONT :RO81DARO000200064936US02 CONT IN USD

CONT :RO67DARO000200064936RO02 CONT IN LEI

RAIFFEISEN BANK AGENTIA FUNDENI
Adresa: Sos Colentina , nr.76, bl.111, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
Codul swift: RZBRROBU

CONT: RO78RZBR0000060013663379 CONT IN EUR

CONT: RO88RZBR0000060013663393 CONT IN USD

CONT: RO25RZBR0000060013663363 CONT IN LEI

eller skicka ett sms till (0040) 890 (2 euro)

Dopet: Ur "Salighetens journal" av N. Steinhardt

Den som blev kristen som litet barn kan inte veta, inte ana vad dopet betyder. Varje ögonblick stöter allt tätare anfall av salighet emot mig. Det tycks som angriparna varje gång lyfter högre och högre och slår hjärtligare och hjärtligare, med större och större precision. Då är det verkligen sant: det är sant att dopet är ett heligt mysterium, att de heliga mysterierna existerar. Annars skulle denna salighet som överfaller, omsluter, iklär, vinner över mig inte kunna vara så otänkbart underbar och fullständig. Frid. Och en absolut bekymmerlöshet. Gentemot allt. Och en sötma. I munnen, i blodkärlen, i musklerna.Samtidigt en resignation, känslan av att jag kunde göra vad som helst, ingivelsen att förlåta vem som helst, ett överseende leende som sprider sig överallt, inte bara på läpparna. Och ett slags mild luft omkring, en atmosfär som liknar den som finns i vissa barndomsböcker. En känsla av en absolut trygghet. En meskalinisk sammansmältning med allt som existerar och en fullkomlig öppning i det blå. En hand som sträcker sig mot mig och en tyst överenskommelse med en anad visdom.

Och nyheten: ny, jag är en ny människa; varifrån så mycket friskhet och förnyelse? Uppenbarelsebokens ord uppfylls (21,5): "Se, Jag gör allting nytt"; och Paulus´ord: ”om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit”. Nytt, men obeskrivligt. Jag hittar inga ord, utom banala, slitna ord, sådana som jag alltid använder. Jag är fången i kritcirkeln av kända ord och ideal som härrrör från vardagen. Om Prousts fru Cottard hade blivit tillfrågad om vad hon önskar sig hade hon pekat på situationen som en rikare grannkvinna hade som bodde i gatuhörnet: hon hade inte ens tänkt att önska bli hertiginna av Mortemart. Vårt ideal når till näst högre cirkeln eller himlen. Men det finns även andra, högre upp, oanade och följaktligen outsägliga. Även Xenofons ”thalassa” (hav) och Columbus´ jord. Dopet är en uppenbarelse.

(min amatöröversättning från N, Steinhardt, Jurnalul fericirii, Ed. Dacia, 1991, s. 84)

Ge inte näring åt cancern

Jag har nu en liten bok i mina händer - liten som format, men med ett värdefullt innehåll - som handlar om vad man borde vara uppmärksam på när man äter med tanke på en av de nutida största sjukdomarna: cancern. Boken är skriven av två läkare - den ene som är specialist i internmedicin, den andra i immunologi och klinisk allergologi - och en dietist.

Jag har sällan läst en bättre plaidoyer för sunda matvanor. Jag har lärt mig mycket om hur viktigt det är att äta oraffinerade produkter (fullkornsmjöl, oraffinerat socker, oraffinerad, kallpressad olja etc) och vilken stor negativ påverkan det vita sockret och det vita mjölet  har på vår hälsa. I slutet av boken finns det även några välsmakande recept.

En fin detalj: Författarrättigheterna och inkomsten från försäljningen av boken kommer oavkortat att användas för byggandet av en klinik, den första onkologiska rehabiliteringskliniken i Rumänien. Nerakliniken är ett projekt av Den Heliga Irinas Stiftelse. Längst ner finns det adresser och kontonummer där man kan stödja projektet.

Rehabiliteringsprogrammet som är tänkt att tillämpas på Nerakliniken  koncentrerar sig på:

- att hitta orsakerna och mekanismerna bakom canceruppkomsten
- den tidiga upptäckten och återhämtningen inom 5 år
- social och psykologisk rådgivning av patienterna och deras anhöriga
- att hjälpa patienterna att lära sig ett nytt liv, för att avskaffa stressfaktorer och miljömässiga faktorer som spelar en roll i cancerutvecklingen
- att man inger patienterna hopp och optimism i kampen mot sjukdomen
-dietterapi: nya dieter för att minska de negativa effekterna av strålningen elle kemoterapin och för att främja helandet
- kinetoterapi (sjukgymnastik)

Patienten på Nerakliniken kommer alltså att betraktas på ett holistisk sätt, och få medicinsk, social och andlig omsorg och rådgivning.


Den lilla men innehållsrika boken är en stor hjälp inte bara för de som redan är drabade av sjukdomen, utan även för oss alla, därför att den handlar inte bara om kurativa (botande) strategier, utan även om prevention.


Enligt författarna finns det flera faktorer som handlar om en felaktig livsstil som ansvarar för uppkomsten av en tredje del av cancerfallen:
"- cancerframkallande kemiska ämnen: bekämpningsmedel, immunosuppressiva läkemedel, vissa E-tillsatser
- en förhöjt nivå av radioaktivitet
- elektromagnestisk miljöförorening: radar, telekommunikationer
- livsmedel förorenade med nitriter (men nitrater och nitriter kan finnas med som E-tillsatser, mest i köttvaror)
- missbruk av raffinerade kolhydrater (socker, vitt mjöl)
- rökning
- livsmedel som är kontaminerade med aflatoxiner (mögliga)
- olösta konflikter"

Det finns några stora misstag som mänskligheten har gjort angående sina matvanor de senaste 200 åren, som bl annat gör att cancerfallen ökar ständigt, enligt många statistiska studier:
"- upptäckten av det vita mjölet som förträngde fullkornsmjölet och det raffinerade sockret i stället för fullsockret
 - upptäckten och användningen av kemiska gödningsmedel i jordbruket
 - den ständigt ökande användningen av insektmedel
- användningen av livsmedelstillsatser (E-tillsatser)
 - tillkomsten av genetiskt modifierade organismer"

Det finns även andra misstag som:
"- växter som kultiveras i växthus som är klorofyllfattiga
- agressiva konserverings förfaranden: bestrålning, natriumbenzoat, ultraviolett strålning, långvarig frysning, etc.
- att man slutar med den naturliga amningen
- den aggressiva finfördelningen av livsmedel som gör att tuggandet och den buckala matsmältningen (matsmältnnigen i munnen) försvinner
- övernäring (kvantitativt missbruk)
- att man har slutat fasta (eller frånvaron av fasta)
- för stora mängder (oftast utan att behövas) av kosttillskott"


För att stödja Neraprojektet kan man skicka ett sms till (0040) 890 (med 2 euro) eller sätta in en gåva på ett av följande konton:

BANCA CR FIRENZE ROMANIA AGENTIA MOSILOR
Adresa : Calea Mosilor , nr.272-274, bl .16, parter, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
CODUL SWIFT: DAROROBU

CONT :RO24DARO000200064936EU02 CONT IN EUR

CONT :RO81DARO000200064936US02 CONT IN USD

CONT :RO67DARO000200064936RO02 CONT IN LEI

RAIFFEISEN BANK AGENTIA FUNDENI
Adresa: Sos Colentina , nr.76, bl.111, Sector 2, Bucuresti
Beneficiarul: FUNDATIA SFANTA IRINA
Codul swift: RZBRROBU

CONT: RO78RZBR0000060013663379 CONT IN EUR

CONT: RO88RZBR0000060013663393 CONT IN USD

CONT: RO25RZBR0000060013663363 CONT IN LEI

Källa:

Nu hrăni cancerul, de Pavel Chirilă, Mădălina Popescu, Cristela Georgescu, Editura Christiana 2012

www.clinicanera.se

Eli, Eli, lama sabachthani - Ur "Salighetens journal" - av Nicolae Steinhardt

"Han satt alltså i fängelset mellan 1959 och 1964. Tillräckligt för att denna period av politiskt frihetsberövande skulle förvandla honom helt. Av en ren intellektuell - snarare agnostisk och intresserad av främmande litteratur - blev han en äkta "homo religiosus" och- inte mindre viktigt - upptäckte den rumänska spiritualitetens varaktiga värden, som han senare, befriad ur fängelset, ärade med sitt oförlikneliga, livliga språk.(...) Fängelset var för N. Steinhardt akademi och altar. Det är alltså inte alls förvånande att hans vittnesbörd heter: "Salighetens journal". (Virgil Ierunca)

(För Nicolae Steinhardts biografi se : http://nicolaesteinhardt.wordpress.com/in-english/ )


(Det som följer nedan är ett litet fragment ur "Salighetens journal" ("Jurnalul fericirii", på engelska: "Hapinness diary") av Nicolae Steinhardt, min amatöröversättning.)

Eli, Elis problem igen

”Jag föredrar att tro på Gud än att se honom i hela hans härlighet”

Paul Valéry (Fru Emilie Testes brev)

Är Gud, som övergav Kristus på korset, inte helt frånvarande för oss också?

Detta är något som vi inte vill förstå, något som Herrens samtida  inte heller förstod. De som väntade på Messias ankomst i härlighet och ära. Det som de inte kunde förstå, det som vi inte heller kan förstå: att Gud, som Kierkegaard säger, inte är en jättelik röd papegoja.

Om det plötsligt och från den klara himlen skulle dyka en jättelik, våldsamt färgad fågel upp på torget, skulle hela mänskligheten säkert komma springande för att se den och människorna skulle förstå att det inte är en vanlig sak.

Tron, ångern skulle i detta fall vara för lätta. Som man får maten direkt in i munnen, utan den minsta ansträngningen. Som ett banalt byte, som en valutaväxling.

Men från oss krävs det något annat: att tro i fullkomlig frihet och - ännu värre - det är nästan så att scenariot utvecklas som att det verkar så att vi inte bara är helt övergivna, utan – salt i såret – att även ödet avsiktligt gör allt så att vi inte tror; det tycks som det skulle gilla att samla på hindrena, föröka riskerna, anhopa argumenten för att förvandla den välmenande fromheten till en omöjlighet.

Vägarna som leder till tro bär alla samma namn: slå vad om, äventyr, ovisshet, galenskap.

Dostojevskij: Skälet till att Gud inte steg ned från korset var att Han inte ville omvända människan genom att tvinga henne med en yttre, evident mirakel, utan genom friheten att tro och genom att ge henne anledning att manifestera sitt mod.

När man sade till Gud på Golgata: rädda dig själv och vi tror dig, gjorde man egentligen ett språkligt fel, man tänkte genom att stödja sig på en konfusion av termer. Om Gud hade stigit ned från korset behövde man inte längre tro, det hade varit tillräckligt med att konstatera ett faktum ( i den röda papegojans fall: nedstigningen från korset hade inneburit en oemotståndlig röd papegoja).

Det krävs från oss – en inbjudan till djärvt mod och spännande äventyr – något mer gåtfullt och märkvärdigt: att bestrida evidensen och att skänka förtroende till ett icke-faktum.

Gud verkar på slingrande vägar. Ogenomträngliga vägar, säger Fransmännen. Och Engelskmännen säger ännu exaktare: Han rör sig på ett gåtfullt sätt.

- Léon Bloy: ”O Kristus, Du ber för dem som korsfästar dig och korsfästar dem som älskar dig!”

Källa: N. Steinhardt, Jurnalul Fericirii, Editura Dacia, 1991, s. 62-63

5 maj: Den Helige Stormartyren Efraim den Nyes minnesdag

Idag den 5 maj är minnesdagen av ett kanske i Sverige nästan okänt helgon, den Stormartyren Efraim den Nye. Men detta är nu orättvist, eftersom sedan 1950, året när han uppenbarades för första gången har han hjälpt otaliga människor, utfört otaliga underverk, uppenbarat sig i både dröm och verklighet, för nunnor och munkar, för präster och lekmän, i hela världen, både i Öst och Väst, omfamnat hela världen, hela människosläkten med sin ande. Det är alltså många år nu han har betraktats som ett stort helgon av det vanliga, troende folket och många har rest till Grekland, till Nea Makri för att visa honom vördnad och röra vid hans välsignade, underbara och undergörande reliker. Det är därför många människor i Grekland och andra länder, till exempel Rumänien, skulle förvånas över att han först kanoniserades av den Grekiska Ortodoxa Kyrkan förra året, i april 2011. Men det är välkänt att kanoniseringen i Ortodoxa Kyrkan sker alltid som en bekräftelse på folkets tro, som vördar helgonen långt innan de officiellt erkänns som helgon.

Vid påsken var det dags för en ny bok om den Helige Efraim den Nye, som kom ut på rumänska, vid Förlaget Sophia, med titeln: "Den Helige Stormartyren och Ärevördige Efraim den Nye - vittnesbörder om underverk i våra dagar". I en amatöröversättning återger jag texten på bokens omslag, samt ett litet fragment av ett inledande ord som fader Ciprian Negreanu, präst för studenterna i den rumänska staden Cluj-Napoca, presenterade med anledning av hans minnesdag i maj 2009.

Fader Ciprian Negreanu, som studenternas präst, har uppenbarligen lärt sig att möta alla slags reaktioner på sådana berättelser om helgon, deras reliker och underverk. Det är ju välkänt att barn och unga människor är särskilt ärliga och ställer gärna och helt öppet "obekväma frågor". Hos många unga och/eller högt utbildade människor, som inte är vana vid dessa berättelser om dessa "döda kroppar", dessa "livlösa ben" som uppenbaras levande igen, är skepsis väldigt vanligt, men fader Ciprian Negreanu verkar komma emot sådana tankar och bjuder till eftertanke. Ett helgons relik är inte en död kropp, ett fult lik, utan materia som Gud har helgat som ett tecken på Sin kärlek till Sina Helgon, som är Hans söner genom nåd. Men den är inte enkel materia, utan förandligad materia, som tack vare Guds nåd kan sprida denna gudomliga nåd till alla som närmar sig dem med tro och vördnad. Helgonens ande är högst levande, och kommer att vara det för alltid. Mellan helgonens ande och deras helgade och undergörande reliker finns samband som endast Gud kan uppenbara till den som tror, till var och en efter sin tro och efter behovet som finns hos honom personligen eller hos dem som vittnar händelserna eller de som läser eller hör om dem. Gud visar oss alla på detta sätt att Han älskar oss som ingen annan och att Han väntar på oss, nu och här, vid tidens slut.

"Varför gråter du? Sluta gråta och lyssna på vad jag säger! Jag är den Helige Efraim. Kärleken som du söker – den sanna kärleken – äger bara Gud. Han ger den till hela Sin skapelse, till alla som älskar Honom och som Han älskar också. Nu kommer jag för att förkunna dig det glada budskapet om Guds kärlek för dig. När du har denna kärlek behöver du inte frukta något, inte ens döden! Guds kärlek kan rädda dig och beskydda dig mot bekymmer och sjukdomar. Den kan beskydda dig precis som en mur, som ingen människa kommer att riva. Du måste akta dig till ditt livs sista dag, för att inte byta Guds kärlek mot den mänskliga kärleken."*

"Den Helige Stormartyren Efraim den Nyes Martyrskap

Ett ord till hans minnesdag av Fader Ciprian Negreanu i Studenternas Kyrka i Cluj-Napoca, Rumänien, 5 maj 2009

5 maj är den Helige Stormartyren Efraim den Nyes minnesdag, ett Helgon som vi även har talat om i de förgångna åren och det är tillbörligt att tala om honom många år framöver. Den Helige Efraim den Nye led martyrdöden år 1426, vid sitt Kloster på De Rättfärdigas Kulle, nära Aten. På samma sätt dödades av turkarna även den Helige Rafael Hyeromunken, den Helige Nikolaus, munken och den lilla Irina, de tre som led martyrdöden tillsammans. Av Guds välvilja upptäcktes alla dessa Helgon efter flera hundra år. Det som kännetecknar och förvånar hos både den Helige Rafael och den Helige Efraim - men kanske mer hos den Helige Efraim – är hans otaliga underverk och uppenbarelser. Dessa uppenbarelser äger rum både i drömmen, i verkligheten - levande, äkta – och under gudstjänsterna som tillägnas honom, när han uppenbaras direkt. Själva hans reliker upptäcktes som följd av att han visade var och hur de låg. Platsen där relikerna låg avslöjades för Moder Macaria genom en uppenbarelse och genom en annan uppenbarelse erfor hon hur den Helige Efraim martyriserades. Efter att denna andra uppenbarelse hade skett, lade hon hans reliker vid hans ikon och då, under gudstjänsten, började hans ben ge av sprickande ljud. Det kan väcka anstött och kanske visa säger: ”Är detta verkligen från Gud?” Tänk på den Ärevördige Jakob Tsalikis, då han brukade gå till den Helige Johannes Ryssens reliker och säga: ”Helige, du är kvar här, men se, ett litet barn är döende på den eller den förlossningsavdelningen. Du ska gå dit nu!” Människorna som kom med stora bussar och stod i lång kö för att prisa Helgonet förvånades förmodligen över att denne Jakob Tsalikis vågade tala så, men han var den Helige Johannes´vän och hade en fullkomlig tillit till honom. Det kan verka att han skällde ut den helige Johannes, men han gjorde det inte alls. Han såg hur Helgonet reste sig från kistan och sade: ”Jag går dit nu!” De andra människorna såg inte honom, men hörde plötsligt hur de heliga benen i kistan började ge av sprickande ljud och de bävade och undrade: ”Vad var detta som hördes nyss?”, men de såg inget. På samma vis, under gudstjänsten och även under andra gudstjänster gav den Helige Efraims ben ge av sprickande ljud, även om de låg tätt intill varandra. De ljöd alla, från de största till de minsta och det samma hände med hans ikon. Det var verkligen något som berörde och väckte frågor. Under gudstjänsten uppenbarades den Helige Efraim, som passerande i mitten av människorna som befann sig i kyrkan, påklädd med sin fullständiga prästerliga dräkt. Han visade sig som han var, Guds präst, tjänande, närvarande där, levande, verkligen levande. 

Vilka underverk visade han inte? Vilka underverk bevärdigade Gud inte den Helige Efraim med? Vi kan bara tro på den Helige Rafails ord: ”Gud skänkte oss kraften att utföra detta verk och kraften att göra under och lät oss uppenbaras nu, vid tidens slut, för att stärka folket, ty slutet närmar sig och frestelserna är stora. Oss, som Han dolde så många århundraden, lät Han uppenbaras för att stärka många [i sin tro].” För att människorna inte ska kunna säga att de inte visste, gavs dessa Helgon gåvan att göra stora underverk. Så är det även med den Helige Efraim – han erhöll kraften att utföra stora underverk. Sannerligen, sällan finns det Helgon som man ropar till i sin bön och kommer snabbare än den Helige Efraim, därför att Gud gav Honom par excellence denna kraft, nu vid tidens slut, honom och dem som led martyrdöden tillsammans med honom [...]" *

Helige Stormartyr Efraim den Nye, visa även oss ditt stora medlidande och kom till oss när vi ropar till dig i vår nöd, vår tvivlan och förtvivlan, i våra bekymmer, sorger och sjukdomar, men även i våra äkta glädje och tacksamhet för att Gud lät oss komma till världen, se, höra, känna, glädjas vid skapelsens skönhet och smaka av det oändliga mysteriet som är livet själv, som är Kärleken - Guds kärlek till oss!

*Källa: Den Helige Stormartyren och Ärevördige Efraim den Nye - vittnesbörder om underverk i våra dagar, Förlaget Sophia, Bucuresti, 2012

Bilden är tagen från dositeea.blogspot.com 

Äktenskapet- en livslång relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Staniloae om Äktenskapet) (del 3, sista delen)

Föreningen mellan man och kvinna inom äktenskapet, deras förening i Kristus är en ”liten kyrka”, som den Helige Johannes Chrysostomos säger, eller en del av Kyrkan. Kyrkan består av sådana äktenskapliga enheter genom den Helige Ande som ger Kyrkan liv. ”Detta mysterium är stort och jag säger i Kristus och i Kyrkan”, säger den Helige Apostel Paulus (Ef 5, 32). Äktenskapet är ett hemligt ansikte av Kyrkan, säger den Helige Johannes Chrysostomos och: ”När mannen och kvinnan förenas genom äktenskap, är de inte längre något jordiskt, utan själva Guds ansikte.” Klemens av Alexandria skriver: ”Vem är de två eller tre som samlas i Kristi namn och i deras mitten är Herren? Är de inte mannen och kvinnan som förenas i Gud?

Fader Stăniloae talar om intimiteten som finns mellan man och kvinna: ”För mannen är kvinnan mänskligheten som har nått den djupaste intimiteten med honom– och ömsesidigt. De är för varandra helt avslöjade i en total ärlighet, var och en är en annan ”jag” för den andra, men samtidigt förblir de en ”du” som man behöver för att upptäcka sig själv. Var och en glömmer sig själv och blir den andras jag. Den Helige Johannes Chrystostomos säger: ”Den älskade är för den som älskar identisk med sig själv. Kärleken beskaffenhet är så att den som älskar och den älskade verkar inte utgöra två olika personer, utan en enda människa.”

Och Fader Stăniloae fortsätter: ”När kvinnan blir en sådan intim och ren (representant av) mänsklighet(en) för sin man, genom att den kroppsliga kärleken överväldigas av den andliga, kan mannen se med rena (lidelsefria) ögon vilken kvinna som helst och kvinnan vilken man som helst. Äktenskapet är på så sätt en väg mot förandligandet av de båda makarna inte bara i relation med varandra, utan i relation med de andra människorna. ”Med andra ord, äktenskapet är en väg till en universell andlig kännedom. Alla kvinnor får ett andligt djup för mannen som har kommit dit i hans kvinnans person och alla män får ett andligt djup för kvinnan i hennes mans person. Men mannen förblir förenad med sin kvinna eftersom han är familjariserad med hennes unikhet, för att hon ska förverkligas som person och för att känna Kristus genom denna unikhet. Det samma gäller för kvinnan. Och här visas äktenskapets sociala vikt på nytt.”

Även om meningen är att det andliga ska vara av största vikt, ”är kristendomen ändå realist”. Den föraktar inte den kroppsliga föreningen mellan man och kvinna, men ser den som ett medel för att främja den själsliga föreningen. För den kristna ”finns det bara två korrekta inställningar gentemot det kroppsliga begäret: antigen total avhållsamhet utanför äktenskapet eller dess användning som ett medel för att åstadkomma och fördjupa den själsliga föreningen.” Dessa två tillsamans utgör den äktenskapliga kyskheten som bröllopets böner pratar om.

Om man tillfredställer sitt begär utanför äktenskapet blir mannen en slav under detta begär och kvinnan blir för honom blott ett medel för detta tillfredställelese. Men detta, poängterar Fader Stăniloae, kan även hända inom äktenskapet där paret inte anstränger sig att förvandla och förandliga sin kroppsliga förening, ”och detta händer nästan alltid där trons nåd fattas.”

Kyrkan är realist, eftersom den vet att de flesta är oförmågna att leva i total avhållsamhet. Det är därför Kyrkan anser att äktenskapets sakrament är så viktigt. Det är det enda sättet att förandliga det kroppsliga begäret genom att den själsliga föreningen genomsyrar begäret och blir starkare än det

När Aposteln Paulus sade att: ”Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl, i att icke komma vid någon kvinna; men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man. ...Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.” (1 Kor7, 1, 2, 9) så förstår han ändå inte äktenskapet som något uteslutande negativt som ”ett tolererat medel att tillfredställa ett syndigt begär”, utan han ser på äktenskapet som ett mysterium med djupa kristna innebörder: ”På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen, eftersom vi äro lemmar av Hans kropp. `Fördenskull ska en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött`...Den hemlighet som ligger häri är stor, jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv, men hustrun å sin sida ska visa sin man vördnad.” (Ef 5, 28-32)

Fader Stăniloae ser inte på äktenskapet som något som endast kan rättfärdigas genom barnafödandet (i likhet med andra ortodoxa teologer, såsom t ex Pavel Evdokimov) . Dessutom tror han att Aposteln Paulus inte bara talar om den utomäktenskapliga tillfredsälelsen av det kroppsliga begäret som en synd för den sociala förstörelsen den provocerar, utan även därför att den inte kan förvandlas och förandligas som den äktenskapliga kärleken gör.

Kyrkan ser alltså på den äktenskapliga relationen som ”en fullständig – både kroppslig och själslig – relation. I det äkta äktenskapet gör mannen och hustrun framsteg i den själsliga föreningen, därför att egentligen endast i detta avseende kan man göra framsteg. Detta framsteg måste de själva bidra till med sin vilja. Det är därför de får detta Mysteriums nåd. De måste vara medvetna att deras relation tenderar att bli syndig och svävar i faran att gå sönder om den reduceras till att tillfredställa det kroppsliga begäret.”

Barnen har en väldigt stor betydelse i äktenskapet, utan att barnafödandet blir den främsta grunden till att ingå äktenskap. Fader Stăniloae citerar den Helige Johannes Chrysostomos´ord: ”Det finns två skäl som ligger till grunden att äktenskapet instiftades: att människan ska nöja sig med en enda kvinna och att få barn. Men den viktigaste grunden är den första. När det gäller fortplantningen, är denna inte ett absolut måste för äktenskapet. Beviset är att det finns många äkta par som inte kan ha barn. Därför är den främsta grunden till att ingå äktenskap att man får ett ordnat sexuellt liv.” Men, som man ser i andra av hans skrifter, delar Johannes Chrysostomos uppfattningen att äktenskapets mening är den andliga föreningen, äktenskapet är för honom enhetens symbol, ”enhetens anlete.” Han tillägger att visserligen kan äktenskapets mening uppnås utan barn, men detta händer endast när barnen fattas utan äkta parets vilja. ”När barnafödandet undviks med avsikt, förfaller relationen mellan makarna till en blott tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som därmed övergår till en syndig akt.”

Barnens viktighet består i att de väsentligt berikar föräldrarnas gemenskap. ”Äktenskapet utan barn blir fattigare i sin inre andliga substans. Makarna blir i sådana fall ofta en självisk förening i två, kanske en större själviskhet än den ensammes själviskhet, eftersom en make har i den andra nästan allt han behöver för att uppnå materiell-kroppslig tillfredställelse och för att lida mindre av ensamhet, jämfört med den som ensam sluter sig i sin egoism. Genom barnen övervinner det äkta paret denna egoism och öppnas mot de andra.” När barnen växer behöver föräldrarna intensifiera sina relationer med samhället. ”Pavel Florenski säger att samhället - alltså även Kyrkan – består av duala enheter, inte av individer, man kan säga, av molekyler, inte av atomer. Men samhället behöver inte en barnalös familj på ett absolut sätt. Familjen - inte individerna - främjar den sociala, kyrkliga sammanhållningen. Familjens cell, samtidigt som den inte löses upp i den kyrkliga eller sociala organismen, måste kommunicera med de andra cellerna genom sitt gemensama ”blod”, barnen.

Allt detta, att föda och uppfostra barn, att tjäna kyrkan och samhället, tillägger fader Stăniloae, betyder att man tyglar sin egoism och detta är ett kors att bära. Det är därför man sjunger en hymn som tillägnas martyrerna vid bröllopets gudstjänst. ”Makarna som inte tyglar sin själviskhet i två blir till slut ogenomskinliga även för sig själva...De blir till en sluten grupp som en borg inom egna murar, endast kapabel av tillgreppsakter och inte av givande akter.”

Att vara kristen innebär för en familj ”att ständigt korsfästa den egna girigheten och självtillräckligheten, att ständigt övervinna sig själv”, säger fader Stăniloae. Han anser att dagens synd när det gäller familjen är inte skilsmässan eller bristen på ”anpassning” utan ”familiens självdyrkan, att man inte vill se äktenskapet som något som är orienterat mot Guds rike”, ”en sakramental ingång i Hans närvaro.” Denna självdyrkan gör att den moderna familjen går sönder så lätt, anser fader Stăniloae, ”denna identifiering av familjen med framgången och att man säger nej till att bära korset. Ett kristet äktenskap ingås av två personer och deras trofasthet gentemot den tredje – Gud – behåller de två i en äkta enhet, dem emellan och med Gud. I själva verket är det Kristus som fullgör äktenskapets Mysterium, men Han gör detta genom att förena de två i Sig och dem emellan. ...Om de skiljer sig från Honom, försvagas även deras förening.”

Källa: http://www.crestinortodox.ro/nunta/casatoria-legatura-naturala-viata-intre-barbat-o-femeie-68990.html

Äktenskapet- en livslång naturlig relation mellan en man och en kvinna (Fader Dumitru Stăniloae om äktenskapet) (del 2)

Redan från början grundas äktenskapet på en kärlek som inte reduceras till en tillfredställelse av det kroppsliga begäret, som snabbt skulle resultera i leda. Kärleken förenar den kroppsliga och den själsliga dragningen med en kärlek som är ett uttryck för att både mannen och kvinnan ser hemligheten-mysteriet i den andras väsen och känner en ”gränslös” önskan att ”respektera den andra som person, att ta på sig alla offer och mödor för den andras skull.” Men denna önskan måste förverkligas genom gärningar. Man visar den andra uppmärksamhet och förståelse, genom att tjäna den andra och offra sig för henne/honom, och allt detta präglas in i ens väsen i ”ett levande andligt minne, som lyfter var och en av de båda som person, lyfter dem genom varandra och gör att deras kroppsliga kärlek genomsyres av mer och mer andlighet och intimitet.”, säger fader Stăniloae. Să blir den andras kropp genomsynlig för hans/hennes andlighet och ”får ett ständigt växande andligt djup, blir en plats där hans/hennes andlighet uppenbarar sig, varje av de båda blir för den andra ett mer och mer känt och samtidigt odefinierbart mysterium.” Men eftersom varje människa är en unik person, ”var och ens mysterium uppenbarar sig helt endast för den andra, förverkligas endast genom och för henne/honom. Var och ens mysterium sammanflätas med den andras i ett unikt mysterium, därför att varje av dem båda bär mer och mer av den andra i sitt väsen. På så sätt är äktenskapet ett äkta levande mysterium av den dualitet eller den duala enhet som redan börjar ge sig till känna och förverkligas i ögonblicket där paret förenats i äktenskapet eller tidigare, men realiserar möjligheterna som öppnas under hela deras liv, utan att känna leda för varandra.”

Som alltid, nådens gudomliga verkan sammanflätas med den mänskliga gärningen, med den mänskliga viljan. Aldrig kan de skiljas åt: den gudomliga nåden verkar endast när människan vill detta, därför att människan framförallt är skapad av Gud som en fri varelse. Guds kärlek är mild och tålmodig, aldrig tvingar Han sig med våld in i människans själ, utan Han kommer när människan själv av fri vilja öppnar dörren av sin själ. Gärningarna som människan utför skulle hon inte kunna utföra utan Hans nåd, men de är nödvändiga som ett äkta uttryck av människans egen vilja och en förberedelse för emottagandet av nåden. Nåden kan komma först utan att de goda gärningarna finns, men om människan inte besvarar Guds kärlek med sina egna gärningar efter nådens besök, når nåden nästa gång inte fram genom molnet som lägger sig omkring människans själ. Gärningarna skrivs in i människans väsen, oändligt sammanflätade med den gudomliga nåden och detta vävnad av ljus blir vår livklädnad, och samtidigt vårt inre, vår sanna kärna av vårt återuppståndna väsen efter Kristi återkomst, vårt andliga hjärta. De är vår ljusstege till himlen och våra bröllopskläder. Detta gäller även för äktenskapet, som fader Stăniloae konstaterar: ”Kärleken växer ur utövandet av det ömsesidiga ansvaret för den andra och ansvaret växer ur kärleken. Kärleken mellan människor som är beroende av så många behov som livet i en [köttslig] kropp förutsätter är inte endast en lycklig åskådning av den andras kroppsliga skönhet och i eferhand en allt intensivare åskådning av hans/hennes själsliga skönhet, även om kärleken är detta också, utan kärleken är även motorn för otaliga ansvarstaganden för den andra. Och detta skrivs in [i vårt väsen] som en viktig faktor som leder till förandligandet av den kroppsliga kärlekens utövning. Detta ansvarstagande manifesteras genom gärningar mitt i samhället, därför att den egna familjen inte kan tjänas utan att fullfölja sina plikter i samhället. Nåden som det äkta paret får [genom äktenskapets sakrament i Kyrkan] verkar sådeles i samhället och i Kyrkan. Så länge vi ser på äktenskapet endast i samband med dem som ingår äktenskapet och inte i hela Kyrkans sammanhang och därigenom i hela världens sammanhang, kommer vi aldrig att förstå äktenskapets sakramentala karaktär, detta stora Mysterium (...). Äktenskapets Mysterium är mer omfattande än familjen. Det är den gudomliga kärlekens mysterium, Mysteriet som omfattar hela tillvaron och därför är äktenskapet av intresse för hela Kyrkan och genom Kyrkan för hela världen. En sund familj är en sund cell i Kyrkans och samhällets kropp.”

I början visades hur fader Stăniloae ser på begreppet ”person” i samband med det äktenskapliga i människans väsen. Enligt honom blir mannen en person först genom sin unika kvinna som ett lika unikt uttryck för den andra hälften av mänskligheten och tvärtom. Men detta är inte allt, som fader Stăniloae observerar. Genom att utöva sina plikter i familjen som lever mitt i samhället blir människan först en äkta människa, en ”människa för de andra” och detta ansvar formar honom/henne till en person. Man blir en person för och genom den andra, men, eftersom man lever tillsammans med de andra i samhället på ett ansvarsfullt sätt, blir man samtidigt en person för de andra i samhället, den lilla gemenskapen tjänar den större gemenskapen och formar den aktivt.

Både mannen och kvinnan får genom att offra sig själva en egen fördjupad unikhet och samtidigt fördjupas de ömsesidigt. Deras förening får mer och mer en personlig karaktär och var och en av de två personerna växer mer och mer andligt - i den omfattning att de blir till en enhet. Utan detta ansvar gentemot den andre förblir människan i ett fattigare, ”inkonsistentare” tillstånd, ”som endast skiljer sig från barn(domen) genom bristen på oskuld.”

Genom utövandet av detta ansvar blir den personliga Guds närvaro mer och mer synlig och ”ger oändligt värde till den äktenskapliga partnern. (...) Je mer den andre upptäcker sitt djup, desto mer blir den genomskinligare för Kristus, som garanterar hans/hennes eviga värde som människa, därför att Han själv blev människa. Var och en ingår genom den andra i en direkt relation med Kristus, utan att hans/hennes värde och konsistens därigenom förminskas. (...) Kristus lever i båda som Den som blir synlig genom den andra - som genom en genomskinlig och unik miljö av Hans fullständiga uppenbarelse. De upplever Honom även som Den som kräver speciella ansvarstaganden i samband med detta. Kristus lever i båda som Den som gav dem varandra, som en speciell miljö av uppenbarelse och utveckling av både gemenskapen och [var och en av de två] personerna, genom ömsesidigt tjänande.” Ingen annan man eller kvinna skulle uppenbaras i samma utsträckning i sin djupaste mänsklighet, relationen skulle aldrig nå mysteriets djup av det första, brutna äktenskapet. Den oupplösliga föreningens mysterium, som blir en djupare och djupare kommunion, är Kristi Mysterium.

(fortsättning följer)